När tävlingssäsongen började i år var det nog fler än jag som hickade till när det började bli dags att anmäla sig till de första tävlingarna i medelsvår C:1 och C:2.
Till den första tävlingen var det tex över 40 anmälda långt innan anmälningstiden gick ut och när ”Stockholms-ryttare” rapporterade om en ännu värre situation i deras distrikt började nog många att ”panik-anmäla” till allt som gick så fort det bara gick- bättre att ”anmäla för mycket än för lite” typ. Och man kan ju alltid stryka sig innan anmälningstiden gått ut tänkte i alla fall jag.
Nu när det har gått någon månad kan jag lättat konstatera att det inte alls är omöjligt att komma med till de MSV C-klasser man vill rida- nu är det ofta inte mer än 20-talet anmälda, ibland inte ens det.
Precis som jag trodde i början av året har många som såg sig tvingade att rida dessa klasser för att kvala till MSV B nu gjort detta (kvalat alltså) och nu kommer man inte att se dessa ryttare på denna nivå fler gånger.
Förhoppningsvis är det likadant i andra distrikt för det är ju inte roligt att inte KUNNA tävla om man VILL- inte med så mycket tävingar som ändå ordnas runt om i landet.
tisdagen den 31:e maj 2011
Tisdag- sommar, sommar, sommar
En ny medlem av Team Grevie!
Idag har det varit varmt kan ni tro!
Redan klockan halv sex i morse visade bilens temperaturmätare 18 grader och när jag körde till stallet efter jobbet ytterligare 10 grader mer.
När jag kom fram och skulle klappa Archie märkte jag att han var helt svettig på halsen och det är inte ofta det händer- i alla fall inte av stillastående i boxen!
Soya hade en rätt så släpande tunga under delar av ridturen men plötsligt började det blåsa upp, solen försvann och i stället blev det riktigt svalt och behagligt.
Soyas tunga rullades in och hon slutade att flåsa- något hon nästan bara gör av just värme. Att rida henne trött är nästan omöjligt :)!
Archie kändes pigg och glad och efter 75 minuter blev det dusch, stretching och massage i stallet innan jag begav mig hemåt.
På bilden ovan ser ni vår anläggnings senaste tillskott- vi har fått ett föl även denna sommar. Ett stoföl föddes i förrgår och bilden är tagen morgonen efter födseln. Det är något visst med bebis-djur- det måste ni hålla med om!
Speciella annonser del 315, mot fästingar
Vad ska vi tro om detta pulver?
Någon som provat?
Själv är jag skeptisk måste jag säga.
Tack och lov har jag väl hittat 2 eller 3 fästingar på Soya de mer än 2 åren vi haft henne men onekligen är det äckliga skadedjur man helst vill slippa.
Men att ge detta pulver året runt och ÄNDÅ inte vara garanterad att slippa fästingar helt.....näää!
Någon som provat?
Själv är jag skeptisk måste jag säga.
Tack och lov har jag väl hittat 2 eller 3 fästingar på Soya de mer än 2 åren vi haft henne men onekligen är det äckliga skadedjur man helst vill slippa.
Men att ge detta pulver året runt och ÄNDÅ inte vara garanterad att slippa fästingar helt.....näää!
Dagens (avramlings)fråga
I förra veckan läste jag på en mycket välskriven och oftast underfundig och rolig blogg att skribenten (gift kvinna med ett barn) hittills hade ramalt av den vuxna häst hon köpte förra året vid 3 tillfällen.
Då den senaste avramlingen beskrevs på ett sådant sätt i alla fall jag inte fick känslan av att ”det är sådant som kan hända vem som helst- ett rent olyckfall i arbetet” samt då bloggerskan beskrev hur hon även innan denna häst köptes råkat ut för en mycket allvarlig avramling med rejäla skador som följd kommenterade jag händelsen med orden:
”Tycker inte alls det låter bra! Att ramla av 3 gånger från sin egna (vuxna) häst hade, såvida inte extremt speciella omständigheter kunde ”ursäkta” detta, verkligen fått mig att allvarligt överväga en försäljning. Det är INTE ”normalt” att ramla av och det finns tusentals hästar och ryttare som inte råkat ut för detta på många år om ens någonsin.”
Eftersom några andra bloggläsare hade skrivit kommentarer som ”Jag tycker du är stentuff”, ”Du är modig” och ”Du är modig och än något dumdristig” avslutade jag min kommentar med orden ”Tycker inte du ska låta dig uppmuntras av ”du är modig”-utrop utan hellre fråga dig: ”är det värt det” (läs: RISKEN). Det är lätt att heja på andra men kan få fruktansvärda konsekvenser för den som drabbas.”
Hur just denna historia slutar lär vi inte få veta då bloggskribenten dagen efter min kommentar skriver följande på bloggen:
”Bloggen läggs ner. Tack för att ni tagit er tid att läsa här”.
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag er kära läsare; tycker ni att det är OK/ normalt att ramla av då och då? I vilka sammanhang i så fall?
Brukar ni ramla av?
Som ni kanske förstår talar jag här om ridning på vuxna hästar, säg 5 år och äldre som är att anses som ”till 100 % inridna”.
När jag började rida på forntiden sa man ju ibland att man skulle ha ramlat av minst 100 gånger för att vara en bra ryttare och på detta måste jag raljera och säga att om man ramlar av så pass ofta så har man antingen en urusel balans eller en för ändamålet TOTALT olämplig häst.
Kanske myntades uttrycket för att trösta små barn som ganska lätt halkade av sina envisa ponnys?
Ja, inte vet jag men om uttrycket STÄMMER så får jag nog betrakta mig som en URUSEL ryttare och börja glida av Archie några gånger i veckan för att bättra på statistiken och komma ifatt!
Då den senaste avramlingen beskrevs på ett sådant sätt i alla fall jag inte fick känslan av att ”det är sådant som kan hända vem som helst- ett rent olyckfall i arbetet” samt då bloggerskan beskrev hur hon även innan denna häst köptes råkat ut för en mycket allvarlig avramling med rejäla skador som följd kommenterade jag händelsen med orden:
”Tycker inte alls det låter bra! Att ramla av 3 gånger från sin egna (vuxna) häst hade, såvida inte extremt speciella omständigheter kunde ”ursäkta” detta, verkligen fått mig att allvarligt överväga en försäljning. Det är INTE ”normalt” att ramla av och det finns tusentals hästar och ryttare som inte råkat ut för detta på många år om ens någonsin.”
Eftersom några andra bloggläsare hade skrivit kommentarer som ”Jag tycker du är stentuff”, ”Du är modig” och ”Du är modig och än något dumdristig” avslutade jag min kommentar med orden ”Tycker inte du ska låta dig uppmuntras av ”du är modig”-utrop utan hellre fråga dig: ”är det värt det” (läs: RISKEN). Det är lätt att heja på andra men kan få fruktansvärda konsekvenser för den som drabbas.”
Hur just denna historia slutar lär vi inte få veta då bloggskribenten dagen efter min kommentar skriver följande på bloggen:
”Bloggen läggs ner. Tack för att ni tagit er tid att läsa här”.
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag er kära läsare; tycker ni att det är OK/ normalt att ramla av då och då? I vilka sammanhang i så fall?
Brukar ni ramla av?
Som ni kanske förstår talar jag här om ridning på vuxna hästar, säg 5 år och äldre som är att anses som ”till 100 % inridna”.
När jag började rida på forntiden sa man ju ibland att man skulle ha ramlat av minst 100 gånger för att vara en bra ryttare och på detta måste jag raljera och säga att om man ramlar av så pass ofta så har man antingen en urusel balans eller en för ändamålet TOTALT olämplig häst.
Kanske myntades uttrycket för att trösta små barn som ganska lätt halkade av sina envisa ponnys?
Ja, inte vet jag men om uttrycket STÄMMER så får jag nog betrakta mig som en URUSEL ryttare och börja glida av Archie några gånger i veckan för att bättra på statistiken och komma ifatt!
måndagen den 30:e maj 2011
Måndag- drömma går ju.....
Idag fick Archie en välförtjänt vilodag- det var ett tag sedan han slapp ifrån arbete helt och hållet även om tex våra tömkörningsturer i skritt inte torde belasta honom varken psykiskt eller fysiskt :).
2 vändor i gräshage blev dagens "motion", säkert mycket uppskattat gissar jag.
Som planerat begav jag mig till den gårdsvisning som Hästis tipsade mig om och om det som Rie nämnde i en kommentar igår handlar om att "kunna se potentialen" så såg jag mängder här.
Gården saknar i dagsläget stall och allt som hör hästhållning till men med endast en stor hög pengar hade detta gått att åtgärda ganska lätt.
Logen på ca 12 x 18 meter hade man kunnat göra om till ett litet ridhus (högt i tak och till och med en liten läktare :)), den insådda vallen hade räckt till både hagar och en plan och fin utebana och det fanns en verkstadsbyggnad som hade gått att göra om till stall med en lämplig gödselplats precis utanför.
Boningshuset var fantastiskt fint och välskött om man gillar en miljon takbjälkar och äldre stil och ett intilliggande hus hyrs för närvarande ut för 5500:-/ månad, en icke förkastligt extrainkomst.
Summa summarum: många fördelar men som vanligt ser jag lättare problem än möjligheter.
Dels lär en så här pass fin gård bli såld på nolltid (den hade inte varit till salu i flera månader som jag trodde förut) och dels lär priset inte stanna vid de dryga 4,2 mille man begär.
Eftersom vårt eget hus inte ens är till salu skulle jag inte våga köpa detta i en hast för vad gör man sedan om ens eget förblir osålt en längre tid?
Det känns som lite av en moment 22 situation- vi vågar inte sälja förrän vi hittat något vi vill ha och när vi väl hittar något vågar vi inte köpa innan vårt eget är sålt.
Nu kommer detta säkert att lösa sig den dagen vi verkligen hittar drömboendet men detta kändes inte riktigt så till 100 %.
Det ÄR superfint- absolut- men det är ändå något (läs: de många miljonerna) som håller mig tillbaka och då får det vara.
2 vändor i gräshage blev dagens "motion", säkert mycket uppskattat gissar jag.
Som planerat begav jag mig till den gårdsvisning som Hästis tipsade mig om och om det som Rie nämnde i en kommentar igår handlar om att "kunna se potentialen" så såg jag mängder här.
Gården saknar i dagsläget stall och allt som hör hästhållning till men med endast en stor hög pengar hade detta gått att åtgärda ganska lätt.
Logen på ca 12 x 18 meter hade man kunnat göra om till ett litet ridhus (högt i tak och till och med en liten läktare :)), den insådda vallen hade räckt till både hagar och en plan och fin utebana och det fanns en verkstadsbyggnad som hade gått att göra om till stall med en lämplig gödselplats precis utanför.
Boningshuset var fantastiskt fint och välskött om man gillar en miljon takbjälkar och äldre stil och ett intilliggande hus hyrs för närvarande ut för 5500:-/ månad, en icke förkastligt extrainkomst.
Summa summarum: många fördelar men som vanligt ser jag lättare problem än möjligheter.
Dels lär en så här pass fin gård bli såld på nolltid (den hade inte varit till salu i flera månader som jag trodde förut) och dels lär priset inte stanna vid de dryga 4,2 mille man begär.
Eftersom vårt eget hus inte ens är till salu skulle jag inte våga köpa detta i en hast för vad gör man sedan om ens eget förblir osålt en längre tid?
Det känns som lite av en moment 22 situation- vi vågar inte sälja förrän vi hittat något vi vill ha och när vi väl hittar något vågar vi inte köpa innan vårt eget är sålt.
Nu kommer detta säkert att lösa sig den dagen vi verkligen hittar drömboendet men detta kändes inte riktigt så till 100 %.
Det ÄR superfint- absolut- men det är ändå något (läs: de många miljonerna) som håller mig tillbaka och då får det vara.
Ett litet inköpstips
En bekant beklagade sig nyligen över att de skor hon köpte till sin son för ca en månad sedan redan hade gått sönder.
På uppmaningen ”reklamera” svarade hon att hon inte hade sparat kvittot och därför såg saken som utagerad och detta gav mig inspiration till dagens blogginlägg.
Jag inbillar mig att det är ytterst ovanligt att gemene man nogsamt sparar och katalogiserar kvitton avseende diverse saker man köper utan det blir väl snarare så för många att kvittona samlas på hög i plånboken, rensas ut när denna är tjockare av papperslappar än sedlar och så kanske man eventuellt sparar något som man anser är extra viktigt.
Man tänker kanske sällan på att saker man köper kan behöva reklameras, sparar man kvittot brukar det mer bero på att man kanske misstänker att varan av olika anledningar inte ska passa- inte att den ska gå sönder (så vid det inte är dyrare saker man köper- då sparar man kanske oftare garantisedeln och dylikt).
När jag hade inbrott i min bil för många herrans år sedan ångrade jag verkligen att jag inte sparat mina kvitton mer noga- jag blev av med en hel del som jag för mitt liv inte kunde minnas varken exakt när det var köpt eller vad det hade kostat.
Sedan dess har jag infört en rutin som jag skulle vilja tipsa er om eftersom den är så otroligt lätt att efterleva och inte kräver någon större ansträngning.
Ni råds helt enkelt att skaffa er en snygg låda eller burk och sedan lägga ALLA era kvitton i denna (dock inte kvitton på MAT-inköp, dessa brukar man knappast behöva spara för att reklamera).
På så vis vet ni exakt var alla kvitton finns och det är ingen större ansträngning att bara ösa ner allt i lådan eller burken.
Sannolikheten att ni ska behöva rota igenom burken är, skulle jag vilja påstå, ganska LITEN men om det behövs så tar det inte en tiondel av tiden det skulle ha tagit om ni ska bokföra alla kvitton på ett mer ordnat vis.
När burken/ lådan någon gång börjar bli lite full kan ni kolla igenom det som ligger i botten för då kanske det kan finnas några år gamla kvitton (beroende på hur shoppingtokiga ni är förstås) som inte längre kan åberopas om det ni köpt har gått sönder.
På uppmaningen ”reklamera” svarade hon att hon inte hade sparat kvittot och därför såg saken som utagerad och detta gav mig inspiration till dagens blogginlägg.
Jag inbillar mig att det är ytterst ovanligt att gemene man nogsamt sparar och katalogiserar kvitton avseende diverse saker man köper utan det blir väl snarare så för många att kvittona samlas på hög i plånboken, rensas ut när denna är tjockare av papperslappar än sedlar och så kanske man eventuellt sparar något som man anser är extra viktigt.
Man tänker kanske sällan på att saker man köper kan behöva reklameras, sparar man kvittot brukar det mer bero på att man kanske misstänker att varan av olika anledningar inte ska passa- inte att den ska gå sönder (så vid det inte är dyrare saker man köper- då sparar man kanske oftare garantisedeln och dylikt).
När jag hade inbrott i min bil för många herrans år sedan ångrade jag verkligen att jag inte sparat mina kvitton mer noga- jag blev av med en hel del som jag för mitt liv inte kunde minnas varken exakt när det var köpt eller vad det hade kostat.
Sedan dess har jag infört en rutin som jag skulle vilja tipsa er om eftersom den är så otroligt lätt att efterleva och inte kräver någon större ansträngning.
Ni råds helt enkelt att skaffa er en snygg låda eller burk och sedan lägga ALLA era kvitton i denna (dock inte kvitton på MAT-inköp, dessa brukar man knappast behöva spara för att reklamera).
På så vis vet ni exakt var alla kvitton finns och det är ingen större ansträngning att bara ösa ner allt i lådan eller burken.
Sannolikheten att ni ska behöva rota igenom burken är, skulle jag vilja påstå, ganska LITEN men om det behövs så tar det inte en tiondel av tiden det skulle ha tagit om ni ska bokföra alla kvitton på ett mer ordnat vis.
När burken/ lådan någon gång börjar bli lite full kan ni kolla igenom det som ligger i botten för då kanske det kan finnas några år gamla kvitton (beroende på hur shoppingtokiga ni är förstås) som inte längre kan åberopas om det ni köpt har gått sönder.
söndagen den 29:e maj 2011
Veckan som gått
Hände det något speciellt i veckan? Några världssensationer?
Näää....inget som jag kan komma på i alla fall utan det mesta har nog gått sin gilla gång.
2 sedvanliga träningar för NN har avverkats och jag har också dressyrat en del på egen hand.
Hoppningen hålls också igång om än på modesta höjder men vi tycker båda att det är väldigt roligt.
I veckan blev jag, genom bloggen faktiskt, tipsad om en gård som är till salu i närheten av vårt hus och den ska jag åka och titta på imorgon tänkte jag.
Veckan avslutades med en dressyrtävling där jag hade en väldigt fin känsla i den ena klassen. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram men förhoppningsvis lossnar det snart!
Näää....inget som jag kan komma på i alla fall utan det mesta har nog gått sin gilla gång.
2 sedvanliga träningar för NN har avverkats och jag har också dressyrat en del på egen hand.
Hoppningen hålls också igång om än på modesta höjder men vi tycker båda att det är väldigt roligt.
I veckan blev jag, genom bloggen faktiskt, tipsad om en gård som är till salu i närheten av vårt hus och den ska jag åka och titta på imorgon tänkte jag.
Veckan avslutades med en dressyrtävling där jag hade en väldigt fin känsla i den ena klassen. Tyvärr räckte det inte riktigt ända fram men förhoppningsvis lossnar det snart!
Söndag- haren överlevde idag också :(
Idag var det både tävlingar utom och...
...inomhus!
Ja, precis som rubriken antyder så är det som vi alla vet att "nära skjuter ingen hare".
För miljonte gången i mitt tävlingsliv blev jag första utanför placering i LA:4 hos Klippans Ridklubb och fick i alla fall trösta mig med att Archie kändes jättefin under hela programmet.
Att detta (LA:4) passar oss mycket bättre än MSV C:1, att vi har lång väg kvar med skolorna samt att domare dömer olika "strängt" tycker jag att dagens poäng verkligen visar för medan jag red det sistnämnda programmet på 57 % så kom vi en knapp timme senare och i den något lättare klassen upp i strax över 65 %.
Tävlingsdagen inleddes alltså för min del med det svårare programmet och det spelade faktiskt ingen roll tycker jag, inte heller att jag bara hade en knapp timme mellan klasserna.
Detta har hänt några gånger nu och även om det kan bli lite väl "intensivt" så föredrar jag det absolut framför flera timmars väntan mellan klasserna.
lördagen den 28:e maj 2011
Speciella annonser del 314, ridlägerjacka?
Denna jacka beskrivs som en perfekt "RIDLÄGERJACKA" och jag måste fråga mig vad detta egentligen innebär?
Sommarjackor, vinterjackor, ridjackor och regnjackor har vi väl alla hört talas om och har en ungefärlig bild av men vad tusan kännetecknar en RIDLÄGERJACKA?
Lördag- det ska vara gott att leva- och det ÄR det!
Idag, medan jag nyduschad satt och åt en god frukost tänkte jag att denna stund är en av mina favoriter.
Archie hade gått ett jättebra dressyrpass på morgonen, jag visste att han i detta nu stod och åt gräs i sin älskade hage, Soya och jag hade överlevt äckel-milen i Skrylle och hon låg och sov, mätt och nöjd bredvid mig.
Inga ytterligare måsten under dagen, huset hyfsat välstädat och kyl och frys fyllda- ja, mer än så begär jag inte av livet för att känna mig nöjd, framför allt då hela familjen dessutom är FRISKA- det viktigaste av allt!
Dessa tankar fick mig att känna hur lyckligt lottad jag är, särskilt som jag, medan jag åt min frukost läste ytterligare en del i en serie i Sydsvenskan om hur skolbarn har det i olika afrikanska länder.
Fortfarande finns det barn som går i timmar till skolan, som knappt äter sig mätta och som delar skolböcker med flera klasskamrater så om en öppna eller sluta inte alltid utförs perfekt kanske jag inte ska bry mig allt för mycket?
För att lämna det filosofiska djupet kan jag rapportera att ridningen idag hade fokus på det som ingår i LA:4 och MSV C:1 programmen och idag red jag en hel del förvänd galopp som jag tyckte att jag fick till riktigt, riktigt bra.
Jag förstår inte att jag inte rider den bättre på tävling för hemma har det alltid varit lite av vårt paradnummer så jag borde kunna få till det bättre innanför dressyrstaketet.
Jag ska verkligen försöka skärpa mig framöver för det är ju dumt att ge bort poäng på sådant vi faktiskt kan göra bra samtidigt som vi kämpar så med sådant som är mycket svårare.
Archie hade gått ett jättebra dressyrpass på morgonen, jag visste att han i detta nu stod och åt gräs i sin älskade hage, Soya och jag hade överlevt äckel-milen i Skrylle och hon låg och sov, mätt och nöjd bredvid mig.
Inga ytterligare måsten under dagen, huset hyfsat välstädat och kyl och frys fyllda- ja, mer än så begär jag inte av livet för att känna mig nöjd, framför allt då hela familjen dessutom är FRISKA- det viktigaste av allt!
Dessa tankar fick mig att känna hur lyckligt lottad jag är, särskilt som jag, medan jag åt min frukost läste ytterligare en del i en serie i Sydsvenskan om hur skolbarn har det i olika afrikanska länder.
Fortfarande finns det barn som går i timmar till skolan, som knappt äter sig mätta och som delar skolböcker med flera klasskamrater så om en öppna eller sluta inte alltid utförs perfekt kanske jag inte ska bry mig allt för mycket?
För att lämna det filosofiska djupet kan jag rapportera att ridningen idag hade fokus på det som ingår i LA:4 och MSV C:1 programmen och idag red jag en hel del förvänd galopp som jag tyckte att jag fick till riktigt, riktigt bra.
Jag förstår inte att jag inte rider den bättre på tävling för hemma har det alltid varit lite av vårt paradnummer så jag borde kunna få till det bättre innanför dressyrstaketet.
Jag ska verkligen försöka skärpa mig framöver för det är ju dumt att ge bort poäng på sådant vi faktiskt kan göra bra samtidigt som vi kämpar så med sådant som är mycket svårare.
Speciella annonser del 313, spågumman har talat!
Sitter och bläddrar bland annonserna i Ridsport och tycker synd om de som måste slumpa bort sina hästar.
En uppfödare säljer sitt 4-åriga halvblod för 30.000- det måste vara rena förlustaffären tänker jag.
För att attrahera köpare (?) saluförs hästen med orden " kommer att bli en superbra speedhäst" vilket får mig att undra vilket orakel alternativt spågumma uppfödaren konsulterat?
För HUR kan man veta detta med en häst som inte ens är INRIDEN?!?!
En uppfödare säljer sitt 4-åriga halvblod för 30.000- det måste vara rena förlustaffären tänker jag.
För att attrahera köpare (?) saluförs hästen med orden " kommer att bli en superbra speedhäst" vilket får mig att undra vilket orakel alternativt spågumma uppfödaren konsulterat?
För HUR kan man veta detta med en häst som inte ens är INRIDEN?!?!
fredagen den 27:e maj 2011
Bajsskådning och utställningsbajs
Jag brukar ofta säga att det för min del mycket gärna kunde vara vår/försommar eller till och med sommar året runt- jag föredrar dessa årstider ungefär en miljon gånger framför hösten och vintern men en sak som jag i alla fall inte kommer att sakna när de sistnämnda kommer är rädslan för fång.
Nu är det förvisso så att fång tyvärr kan uppträda året runt och min egen Archie fick ju det i november för 3 år sedan men hur det än är så är risken större ju mer färskt gräs hästarna kan beta.
Om man försöker sätta sig in i sjukdomen fång inser man snabbt att det finns en miljard teorier, sjukdomsförlopp och rekommendationer och dessutom så är fång mer ett ”samlingsnamn” för ett inflammationsförlopp i hovarna precis som kolik är ”magbesvär”, dvs det kan yttra sig på lite olika vis, bero på olika saker och också botas på olika sätt.
En sak som forskning dock verkar peka på är att en häst som en gång haft fång lättare drabbas IGEN och detta gör ju att en så ”häst-nervöst” lagd människa som jag aldrig riktigt kan slappna av.
Nu går det ju inte att vara på helspänn 365 dagar om året och jag tycker nog ändå att jag har lyckats mota bort oron förhållandevis bra under de 2½ år som gått sedan Archie blev frisk men våren och sommaren är helt klart en mer jobbig tid för mig.
Eftersom jag ändå TROR att Archie fick fång på grund av övervikt kombinerat med för stora mängder havre och tillika väldigt vått ensilage (han hade inte sett ett grässtrå på flera månader då han blev sjuk och det finns öht inga gräshagar utan endast grus-diton i det stall han stod då) har jag försökt att inrikta mig på att inverka på dessa faktorer.
Numera får Archie som mest ca 2 kg havre/ dag (och på våren och sommaren kanske hälften), ensilaget är mycket torrt och kommer från samma åkrar för att undvika för många foderbyten och så försöker jag framför allt ge akt på hans vikt och utfodra och motionera honom så att han inte blir tjock.
Skulle jag ta bort allt som man TROR kan vara fångutlösande och för att verkligen helgardera mig skulle jag även tagit bort halmen i boxen (om någon del av balen är mögelangripen utan att jag märker det skulle det kunna vara farligt för magen), allt som innehåller socker/ melass (dvs hans betfor som jag ändå tror är bra för tarmfunktionen), allt GRÄS, all havre och så skulle jag låta honom gå i grushage året runt.
Men där känner jag ändå att gränsen hade passerats.
Jag vill ge Archie en så bra livskvalité som jag kan och att tex inte låta honom äta gräs bara för att han kanske kan få fång- nej, det gör jag bara inte.
Jag får helt enkelt hoppas att han kan klara sig resten av sitt liv genom de försiktighetsåtgärder som jag ändå vidtar och gör han inte det- tja…so be it.
Nu kanske ni funderar på vad rubriken har med denna långa utläggning att göra och det tänkte jag förklara som avslutning.
När Archie fick fång föregicks denna av att han en tid (har förträngt hur länge men säkert 2 veckor i alla fall) hade varit lös i magen av och till.
Med facit i hand BORDE jag ha ”hajat till” och försökt att göra något åt detta (bytt ensilage tex) eftersom Archie i vanliga fall aldrig är lös i magen men det är lätt att vara efterklok även om jag misstänker att det var denna ouppmärksamhet som faktiskt ledde till att han blev sjuk.
Hur som helst…även om fång inte behöver föregås av diarréer eller dylikt är jag numera mycket vaksam på Archies BAJS.
Det nagelfars (dock inte bokstavligen ha ha) från alla vinklar och vrår och jag känner numera en enorm tillfredsställelse när jag hittar en riktig "utställningsbajs" i boxen.
Ja, skratta ni och det gjorde jag också för många herrans år sedan då jag hade en väninna vars häst var KONSTANT lös i magen.
Det fanns inte det ”mag-medel” som vännen inte provade men hästens mage förblev alltid mer eller mindre ”orolig” så de gånger den gjorde en ”utsällningsbajs” kunde hon ge upp förtjusta utrop och nästan komma springande med skiten för att förevisa densamma.
Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så glädjande med att titta på skit men nu förstår jag alltså mer än väl….
Nu är det förvisso så att fång tyvärr kan uppträda året runt och min egen Archie fick ju det i november för 3 år sedan men hur det än är så är risken större ju mer färskt gräs hästarna kan beta.
Om man försöker sätta sig in i sjukdomen fång inser man snabbt att det finns en miljard teorier, sjukdomsförlopp och rekommendationer och dessutom så är fång mer ett ”samlingsnamn” för ett inflammationsförlopp i hovarna precis som kolik är ”magbesvär”, dvs det kan yttra sig på lite olika vis, bero på olika saker och också botas på olika sätt.
En sak som forskning dock verkar peka på är att en häst som en gång haft fång lättare drabbas IGEN och detta gör ju att en så ”häst-nervöst” lagd människa som jag aldrig riktigt kan slappna av.
Nu går det ju inte att vara på helspänn 365 dagar om året och jag tycker nog ändå att jag har lyckats mota bort oron förhållandevis bra under de 2½ år som gått sedan Archie blev frisk men våren och sommaren är helt klart en mer jobbig tid för mig.
Eftersom jag ändå TROR att Archie fick fång på grund av övervikt kombinerat med för stora mängder havre och tillika väldigt vått ensilage (han hade inte sett ett grässtrå på flera månader då han blev sjuk och det finns öht inga gräshagar utan endast grus-diton i det stall han stod då) har jag försökt att inrikta mig på att inverka på dessa faktorer.
Numera får Archie som mest ca 2 kg havre/ dag (och på våren och sommaren kanske hälften), ensilaget är mycket torrt och kommer från samma åkrar för att undvika för många foderbyten och så försöker jag framför allt ge akt på hans vikt och utfodra och motionera honom så att han inte blir tjock.
Skulle jag ta bort allt som man TROR kan vara fångutlösande och för att verkligen helgardera mig skulle jag även tagit bort halmen i boxen (om någon del av balen är mögelangripen utan att jag märker det skulle det kunna vara farligt för magen), allt som innehåller socker/ melass (dvs hans betfor som jag ändå tror är bra för tarmfunktionen), allt GRÄS, all havre och så skulle jag låta honom gå i grushage året runt.
Men där känner jag ändå att gränsen hade passerats.
Jag vill ge Archie en så bra livskvalité som jag kan och att tex inte låta honom äta gräs bara för att han kanske kan få fång- nej, det gör jag bara inte.
Jag får helt enkelt hoppas att han kan klara sig resten av sitt liv genom de försiktighetsåtgärder som jag ändå vidtar och gör han inte det- tja…so be it.
Nu kanske ni funderar på vad rubriken har med denna långa utläggning att göra och det tänkte jag förklara som avslutning.
När Archie fick fång föregicks denna av att han en tid (har förträngt hur länge men säkert 2 veckor i alla fall) hade varit lös i magen av och till.
Med facit i hand BORDE jag ha ”hajat till” och försökt att göra något åt detta (bytt ensilage tex) eftersom Archie i vanliga fall aldrig är lös i magen men det är lätt att vara efterklok även om jag misstänker att det var denna ouppmärksamhet som faktiskt ledde till att han blev sjuk.
Hur som helst…även om fång inte behöver föregås av diarréer eller dylikt är jag numera mycket vaksam på Archies BAJS.
Det nagelfars (dock inte bokstavligen ha ha) från alla vinklar och vrår och jag känner numera en enorm tillfredsställelse när jag hittar en riktig "utställningsbajs" i boxen.
Ja, skratta ni och det gjorde jag också för många herrans år sedan då jag hade en väninna vars häst var KONSTANT lös i magen.
Det fanns inte det ”mag-medel” som vännen inte provade men hästens mage förblev alltid mer eller mindre ”orolig” så de gånger den gjorde en ”utsällningsbajs” kunde hon ge upp förtjusta utrop och nästan komma springande med skiten för att förevisa densamma.
Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så glädjande med att titta på skit men nu förstår jag alltså mer än väl….
Fredag- hoppfullt!
Galoppstuds
Oxer och fyra galoppsprång fram till ett räcke (och sex galoppsprång fram till en snabbspringare...)
En händelsrik dag börjar lida mot sitt slut och jag kan äntligen ta det lite lugnt.
Uppstigning blev det redan 04.15 och en dryg timme senare satt jag i min syntetsadel redo för ett hopp-pass.
Archie var med på noterna som vanligt och hoppade de små hinderna lätt och ledigt.
Efter en halvtimme ansåg jag oss färdigstudsade och vi skrittade ut i sällskap av Soya.
När vi hade skrittat en stund stelnade Archie plötsligt till och vägrade att röra sig. Jag kunde inte se någon förklaring till detta okarakteristiska beteende och misstänkte att det kanske var några får i en närliggande hage som han kanske skymtade mellan buskarna även om jag själv inte såg något.
Mysteriet skringrades när ett rådjur plötsligt hoppade upp nästan rakt framför oss och jag var mycket tacksam över att Soya lyssnade på mitt kommando medan Bambi studsade iväg för fulla muggar. Jag har ätit rådjurssadel en gång och var inte särskilt imponerad....
Arbetsdagen avslutades med tårta (mer sådant tack :)) och sedan var det dags för ett nytt stallbesök, denna gången för att släppa ut Archie och Tulle i var sin hage.
Medan gossarna gick och åt åkte jag för att titta på den gård som Hästis tipsade mig om igår (se inläggen "Speciella annonser del 311 och 312") och som en miljard gånger förut förundrades jag över sammanträffandena i livet.
Jag, som är en usel kartläsare och som skulle kunna gå vilse i vårt eget hus fattade inte av vägbeskrivningen (förrän jag kom till gården ha ha) att jag både gått och cyklat förbi detta ställe, senast i förra veckan!
Stället var till salu redan i vintras men då såg man ingenting på grund av all snö men när jag cyklade förbi förra veckan tänkte jag för mig själv "det är nog någon som har köpt stället....gud så fint det ser ut".
Denna gård ligger alltså ca 30 minuters promenadväg från vårt hus och man går på grusväg i princip hela sträckan utom kanske 200 meter eller nåt på en 70-väg.
Jag har anmält mig till visning på måndag, nu kunde jag bara kolla som hastigast på håll eftersom gården har egen infart på vilken jag inte ville köra in så vi får väl se vad jag tycker då.
Efter denna lilla utflykt var det dags fgör veckohandling där jag blev sinkad efter att jag hade upptäckt att kassörskan hade tagit 189 kronor för mycket betalt!
I vanliga fall kollar jag aldrig på kvittot men däremot har jag någon slags inbyggd miniräknare i huvudet så att jag vet på ett ungefär vad matkassen ska kosta och denna gången kändes det lite väl dyrt. En jäkla tur att jag tittade efter med facit i hand!
Efter att ha plockat in djuren från hagen och rastat Soya sitter jag nu och klinkar på datorn och snart är det lite dumburkstittande som gäller.
torsdagen den 26:e maj 2011
Och så några mors-dags-tips!
Tillhör du de som firar Mors dag men saknar fantasi vad gäller present-inköpet?
Då kanske denna länk kan vara till nytta?
http://www.presentjakt.se/c/i/1027/present-kvinna
Då kanske denna länk kan vara till nytta?
http://www.presentjakt.se/c/i/1027/present-kvinna
Hästhändelser vi helst vill glömma!
Ja…sådana har vi väl alla lite till mans, eller?
Jag kan i alla fall räkna upp ganska många, både stora som små höll jag på att säga.
Alla gånger hästen, både denna och de föregående skadat sig tex, när jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus för en buköppning, när Heron fastnade i ett fast hinder och fick sågas loss osv osv.
Min strategi när hemska saker händer kallas på psykologispråk FÖRTRÄNGNING och i mitt fall innebär det att jag både för omgivningen och mig själv försöker låtsas som om det inträffade aldrig har ägt rum.
Det är ju inte alltid man kan göra detta….buköppningen var ett lite för stort ingrepp för att kunna hemlighållas tex men exempelvis händelsen då Heron fick sågas loss från ett hinder (som jag har berättat om i ett inlägg för länge sedan) ”mörkade” jag ganska länge innan jag kunde förmå mig att prata om det.
För ett tag sedan berättade en god vän om hur hennes häst under pågående dressyrklass plötsligt hoppade ut från banan och vilken förtvivlan hon kände då.
Så klart är detta inget roligt annat än MÖJLIGEN för betraktarna, framför allt inte om det är en tävling där det står lite mer ”på spel” så att säga; ett kval eller något annat lite viktigare.
Hur som helst så fick denna berättelse mig att minnas en händelse som jag sedan länge förträngt - helt enkelt därför att den ägde rum på samma tävlingsplats som där vännens häst bestämde sig för att hoppträna.
Jag hade önskat att jag också hade HOPPTRÄNAT på denna tävlingsplats eftersom jag åkte dit i syfte att tävla i hoppning men så blev det av olika anledningar inte.
Här kommer MIN förträngda historia:
Detta utspelade sig på den tiden jag ägde Heron och ett par år in i vår oftast mycket framgångsrika hoppkarriär.
Det var sommar och semestertider och det fanns i princip inga tävlingar att åka till i min omnejd så jag bestämde mig att för en gångs skull prova lyckan på ”långt längre” håll och körde till klubb XX som ligger kanske 20 mil ifrån där jag hade Heron uppstallad.
Jag brukade aldrig åka så långt men ville väldigt gärna tävla så jag gjorde slag i saken och for iväg.
Väl på plats kunde jag konstatera att jag kommit flera timmar för tidigt och nu följde en lååååång seg väntan som bla tillbringades sovande i bilen.
Långt om länge blev det min tur och efter mycket om och men äntrade jag banan med Heron.
Jag red omkring inne på banan och ville väl visa honom en del hinder tänker jag för rätt som det var så ljöd en högtalar-röst som förkunnade att jag hade blivit DISKAD (?!?!?!) , jag hade helt enkelt cirklat omkring så länge att den stipulerade tiden (var det 45 sekunder på den tiden???) hade gått ut!
Jaha…tjenare…det var bara att lämna banan och glatt (NOT) köra den långa vägen hem.
Det var verkligen en höjdare att som relativt fattig hästägare lägga en hel dag, en massa väntan, litervis med bensin osv fullständigt i onödan.
Tack och lov hade stallet sommarstängt på den tiden så jag tror inte att jag behövde redovisa mina förehavanden för särskilt många och själv lyckades jag ganska snabbt förtränga att denna hemska dag ens hade ägt rum.
Jag kan i alla fall räkna upp ganska många, både stora som små höll jag på att säga.
Alla gånger hästen, både denna och de föregående skadat sig tex, när jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus för en buköppning, när Heron fastnade i ett fast hinder och fick sågas loss osv osv.
Min strategi när hemska saker händer kallas på psykologispråk FÖRTRÄNGNING och i mitt fall innebär det att jag både för omgivningen och mig själv försöker låtsas som om det inträffade aldrig har ägt rum.
Det är ju inte alltid man kan göra detta….buköppningen var ett lite för stort ingrepp för att kunna hemlighållas tex men exempelvis händelsen då Heron fick sågas loss från ett hinder (som jag har berättat om i ett inlägg för länge sedan) ”mörkade” jag ganska länge innan jag kunde förmå mig att prata om det.
För ett tag sedan berättade en god vän om hur hennes häst under pågående dressyrklass plötsligt hoppade ut från banan och vilken förtvivlan hon kände då.
Så klart är detta inget roligt annat än MÖJLIGEN för betraktarna, framför allt inte om det är en tävling där det står lite mer ”på spel” så att säga; ett kval eller något annat lite viktigare.
Hur som helst så fick denna berättelse mig att minnas en händelse som jag sedan länge förträngt - helt enkelt därför att den ägde rum på samma tävlingsplats som där vännens häst bestämde sig för att hoppträna.
Jag hade önskat att jag också hade HOPPTRÄNAT på denna tävlingsplats eftersom jag åkte dit i syfte att tävla i hoppning men så blev det av olika anledningar inte.
Här kommer MIN förträngda historia:
Detta utspelade sig på den tiden jag ägde Heron och ett par år in i vår oftast mycket framgångsrika hoppkarriär.
Det var sommar och semestertider och det fanns i princip inga tävlingar att åka till i min omnejd så jag bestämde mig att för en gångs skull prova lyckan på ”långt längre” håll och körde till klubb XX som ligger kanske 20 mil ifrån där jag hade Heron uppstallad.
Jag brukade aldrig åka så långt men ville väldigt gärna tävla så jag gjorde slag i saken och for iväg.
Väl på plats kunde jag konstatera att jag kommit flera timmar för tidigt och nu följde en lååååång seg väntan som bla tillbringades sovande i bilen.
Långt om länge blev det min tur och efter mycket om och men äntrade jag banan med Heron.
Jag red omkring inne på banan och ville väl visa honom en del hinder tänker jag för rätt som det var så ljöd en högtalar-röst som förkunnade att jag hade blivit DISKAD (?!?!?!) , jag hade helt enkelt cirklat omkring så länge att den stipulerade tiden (var det 45 sekunder på den tiden???) hade gått ut!
Jaha…tjenare…det var bara att lämna banan och glatt (NOT) köra den långa vägen hem.
Det var verkligen en höjdare att som relativt fattig hästägare lägga en hel dag, en massa väntan, litervis med bensin osv fullständigt i onödan.
Tack och lov hade stallet sommarstängt på den tiden så jag tror inte att jag behövde redovisa mina förehavanden för särskilt många och själv lyckades jag ganska snabbt förtränga att denna hemska dag ens hade ägt rum.
Torsdag- borta med vinden
En nöjd Archie pustar ut efter dagens träning (vilken fantastiskt bra bild va)!
En Bääää-is som Soya och jag mötte på vår morgonpromenad!
Även idag blåste det som sjutton när jag skulle rida och jag var mycket glad över att NN:s ridbana ligger väldigt skyddat och i lä mellan olika stallbyggnader.
Annars inget nytt under solen vad gäller träningen- vi jobbar på som vanligt och enligt vad vi tycker fungerande koncept.
Archie är fortsatt positiv och höjer sig på det stora hela mindre eller större snäpp för nästan varje träning och har väl hittills egentligen inte haft någon riktig dipp- än.
Så klart kan även detta komma- framför allt nu när jag har skrivit om det ha ha- men bara han får vara frisk så är det inte mer med det och i så fall "nya tag" som gäller.
Speciella annonser del 312, annars flyttar jag hit i stället!
Suck och stön!
Dumma "Hästis" fortsätter att tipsa mig om hästgårdar :).
Även denna gård hade jag GÄRNA flyttat till men tyvärr är även den något över vår prisklass, framför allt om man ska ta i beräkningen att det inte finns boxar tex.
Men om jag inte lyckas råna en STOR bank och köpa det förra stället Hästis tipsade om så kanske jag kan råna en LITEN bank och då blir det köp av, det lovar jag!
http://www.hemnet.se/bostad/gard-kyrkheddinge-staffanstorps-kommun-hedvagen-12a-1801826
Dumma "Hästis" fortsätter att tipsa mig om hästgårdar :).
Även denna gård hade jag GÄRNA flyttat till men tyvärr är även den något över vår prisklass, framför allt om man ska ta i beräkningen att det inte finns boxar tex.
Men om jag inte lyckas råna en STOR bank och köpa det förra stället Hästis tipsade om så kanske jag kan råna en LITEN bank och då blir det köp av, det lovar jag!
http://www.hemnet.se/bostad/gard-kyrkheddinge-staffanstorps-kommun-hedvagen-12a-1801826
Ska inte ridning vara en skönhetsupplevelse?
Får nog säga att denna ryttare visar helt andra dimensioner av "bita sig själv i bringan", "gå bakom lodplanet" och "rollkür" än vad man tack och lov brukar se.
http://www.youtube.com/watch?v=en_90D5TOKA
http://www.youtube.com/watch?v=en_90D5TOKA
onsdagen den 25:e maj 2011
Speciella annonser del 311, här vill jag bo!
Jag har ju många gånger visat er exempel på, enligt mig, fullständigt gräsliga fastigheter av olika slag så nu är det inte mer än rätt att jag visar er mitt drömboende.
Visst finns det bättre, vackrare, mer välskötta ställen än detta men den här gården ligger precis där jag vill bo- enkelt uttryckt ganska exakt mellan vårt hus och stallet där Archie står uppstallad. Gissningsvis tar det 10 minuter att skritta till både "mitt" ridhus och NN:s anläggning härifrån- kan det bli bättre?
Jag har flera gånger sagt till maken "det här skulle vi köpa om det blir till salu" men då hade jag ingen aning om att prislappen skulle se ut som den gör.
Och på sätt och vis känns det skönt att priset är fullständigt olösligt för vår del, hade gården bara varit 1-2 miljoner för dyr hade jag retat mig i evigheter men nu kan jag bara lägga annonsen till handlingarna med en beklagande suck.
http://www.hemnet.se/bostad/fritidshus-11rum-nevishog-kyrkby-staffanstorps-kommun-nevishog-f,d,-prastgard-1883135
Visst finns det bättre, vackrare, mer välskötta ställen än detta men den här gården ligger precis där jag vill bo- enkelt uttryckt ganska exakt mellan vårt hus och stallet där Archie står uppstallad. Gissningsvis tar det 10 minuter att skritta till både "mitt" ridhus och NN:s anläggning härifrån- kan det bli bättre?
Jag har flera gånger sagt till maken "det här skulle vi köpa om det blir till salu" men då hade jag ingen aning om att prislappen skulle se ut som den gör.
Och på sätt och vis känns det skönt att priset är fullständigt olösligt för vår del, hade gården bara varit 1-2 miljoner för dyr hade jag retat mig i evigheter men nu kan jag bara lägga annonsen till handlingarna med en beklagande suck.
http://www.hemnet.se/bostad/fritidshus-11rum-nevishog-kyrkby-staffanstorps-kommun-nevishog-f,d,-prastgard-1883135
Dikesridning- nej tack!
Häromdagen skrev jag ju i ett inlägg vad ANDRA människor kunde reta sig på kring häst och stall-skötsel (eller snarare miss-skötsel) och ovan ser ni ett exempel på sådant som kan reta MIG:
Ryttare som bara rider ”runt runt” och därigenom gör, ibland näst intill outplånliga spår i underlaget.
Detta gräsunderlag är ett ypperligt exempel och jag undrar om spåret någonsin kommer att hämta sig från denna misshandel?
Ännu värre är det, tycker jag i alla fall, när folk går in och longerar/ tömkör i ett nyharvat ridhus (där man kanske har lagt ner dyra pengar på underlaget) så som om de vore FASTBUNDNA på en och samma fläck kring vilken de snurrar både sig själv och hästen- varv efter varv…..
När jag själv longerar/ tömkör går det efteråt inte ens att SE att jag gjort just detta för jag flyttar mig hela tiden och över hela banan.
Minns en riktig longeringsmarodör som vi hade på ridskolan för många år sedan.
Varenda gång ridhuset eller utebanan hade harvats så kom hon och hennes häst som ett brev på posten!
Och efter en stunds arbete så hade människan eller rättare sagt hennes häst skapat ett djupt runt dike mitt i ridhuset.
Det var sååå värdelöst att rida efter detta ekipage- diket gjorde att man inte kunde göra något vettigt där det kom i vägen för det var verkligen just ett DIKE och vem övar tex travökningar med ett dike i vägen? Inte jag i alla fall.
Onsdag- med vinden i håret
Idag var det dags för ett dressyrpass på egen hand och eftersom det hölls träning i ridhuset och utebanan var nyharvad valde jag den sistnämnda.
Det blåste ganska mycket men sådant har aldrig bekymrat Archie så passet förflöt utan incidenter.
Det känns som att vår "lägsta nivå" helt klart har höjts några snäpp vilket är kul och givetvis också önskvärt så mycket och idogt som vi tränar.
Efter ridningen följde massage och stretching vilket verkar väldigt uppskattat av Archies spelevinkfasoner att döma- roligt att jag kan roa honom:)!
Det blåste ganska mycket men sådant har aldrig bekymrat Archie så passet förflöt utan incidenter.
Det känns som att vår "lägsta nivå" helt klart har höjts några snäpp vilket är kul och givetvis också önskvärt så mycket och idogt som vi tränar.
Efter ridningen följde massage och stretching vilket verkar väldigt uppskattat av Archies spelevinkfasoner att döma- roligt att jag kan roa honom:)!
Speciella annonser del 310, fredagsmys?!?!
I det senaste annonsbladet från Arken Zoo läste jag något som jag verkligen tycker bekräftar hur vi förmänskligar våra husdjur.
Man säljer LEVERSNITTAR.....inget konstigt med det men det saluförs genom orden "perfekt som belöningssytem ELLER BARA FREDASMYSET I SOFFAN".
Fredagsmys i soffan?!?!?!
Man säljer LEVERSNITTAR.....inget konstigt med det men det saluförs genom orden "perfekt som belöningssytem ELLER BARA FREDASMYSET I SOFFAN".
Fredagsmys i soffan?!?!?!
tisdagen den 24:e maj 2011
Veckans tips: när du ska leda sjuka hästar
Idag tänkte jag dela med mig av ett tips jag fick av en hästägare nyligen och det handlar om hur man på ett säkrare men också ”nyttigare” sätt kan leda en tex skadad häst.
Ibland ordineras ju sjuka hästar skrittmotion vid hand- någon gång i flera veckors tid och så var det tex när min egen Décima blev buköppnad.
Eftersom Dessan dels var mycket snäll och dels extremt seg att bara ”släpa omkring på” insåg jag att jag skulle dö av leda om jag skulle leda (observera ordvitsen!!!) henne i måååånga veckor (tror det var 6), dessutom 2 gånger om dagen.
Jag löste motions”problemet” genom att tömköra i stället och fick på det viset en häst som ändå var hyfsat ”väljobbad” när det väl var dags att börja rida på henne.
Men alla hästar är inte så snälla att tömköra eller så vet inte ägaren hur man gör helt enkelt.
De dumma hästarna vet jag ibland hästägare som sederar innan de går ut och går med för givetvis vill man inte riskera varken skador på sig själv eller hästen, det förstår jag verkligen.
Men; och här kommer tipset; man kan faktiskt prova att leda hästen INSPÄND i stället för att droga den.
På så vis får hästen ändå i alla fall kröka lite på nacken och inte bara gå med huvudet rakt upp och det gör ju också att det blir svårare för den att hitta på dumheter.
Att slentrianmässigt ge lugnande medel till hästar skulle jag personligen vara mycket försiktig med, dels vet man inte på förhand hur den specifika individen påverkas (en del inte alls, anda ganska mycket och sedan finns allt däremellan) och dels tror jag inte att det är bra att på kemisk väg försöka påverka en varelses sinnen om det verkligen inte behövs.
Då tycker jag att tipset är värt att prövas i första hand, sedan kan man ha Plegicil, Vetranquil och dylikt som plan B.
Ibland ordineras ju sjuka hästar skrittmotion vid hand- någon gång i flera veckors tid och så var det tex när min egen Décima blev buköppnad.
Eftersom Dessan dels var mycket snäll och dels extremt seg att bara ”släpa omkring på” insåg jag att jag skulle dö av leda om jag skulle leda (observera ordvitsen!!!) henne i måååånga veckor (tror det var 6), dessutom 2 gånger om dagen.
Jag löste motions”problemet” genom att tömköra i stället och fick på det viset en häst som ändå var hyfsat ”väljobbad” när det väl var dags att börja rida på henne.
Men alla hästar är inte så snälla att tömköra eller så vet inte ägaren hur man gör helt enkelt.
De dumma hästarna vet jag ibland hästägare som sederar innan de går ut och går med för givetvis vill man inte riskera varken skador på sig själv eller hästen, det förstår jag verkligen.
Men; och här kommer tipset; man kan faktiskt prova att leda hästen INSPÄND i stället för att droga den.
På så vis får hästen ändå i alla fall kröka lite på nacken och inte bara gå med huvudet rakt upp och det gör ju också att det blir svårare för den att hitta på dumheter.
Att slentrianmässigt ge lugnande medel till hästar skulle jag personligen vara mycket försiktig med, dels vet man inte på förhand hur den specifika individen påverkas (en del inte alls, anda ganska mycket och sedan finns allt däremellan) och dels tror jag inte att det är bra att på kemisk väg försöka påverka en varelses sinnen om det verkligen inte behövs.
Då tycker jag att tipset är värt att prövas i första hand, sedan kan man ha Plegicil, Vetranquil och dylikt som plan B.
Tisdag- en GRÄSlig lek
Vilodag för Archie och vi begav oss tillsammans med Soya ut på en tömkörningsrunda i skritt i ett ostadigt väder.
Archie kom plötsligt på en lek han provat på någon gång tidigare också: "Hur mycket gräs hinner man roffa åt sig under en tömkörningstur".
Eftersom jag vet att han aldrig skulle drömma om att roa sig på detta vis med sadel på ryggen lät jag honom hållas- lite eget spelutrymme kan han få ibland och framför allt om vi ändå inte "arbetar".
200 meter från stallet kom världens störstskur och lite hagel som lök på laxen- det räckte för att dränka oss alla fullständigt så nu är det "värmefläkt på"!
Speciella annonser del 309, långt om du är kissnödig!
Fick denna annons av en bloggläsare som påtalar SYFTNINGSFELET för inte kan väl köket och toaletten ligga utanför byn?
http://www.blocket.se/lund/2_a_ovanvan__i_villa_kok__toa_utanfor_byn_33579498.htm?ca=23_11&w=223
http://www.blocket.se/lund/2_a_ovanvan__i_villa_kok__toa_utanfor_byn_33579498.htm?ca=23_11&w=223
Fråga till hästägare som också har hund
Med tanke på söndagens uteritt då Soya fick några rejäla myggbett på ryggen (hon verkade inte störd av dom och bulorna var borta i morse men ändå….) undrar jag:
Tror ni att man kan spruta Renons på hunden eller kan det vara för ”starkt” på något sätt?
Som ni vet är ju inte Soya den mest tjockpälsade precis- kan det skada huden?
Om jag ska ”svara mig själv” och säga vad jag TROR så minns jag att en tjej på ridskolan brukade spraya sig själv (!!!!) med Renons- armarna i alla fall- när hon skulle rida ut och hon tog ingen skada.
Vågar jag testa?
Tror ni att man kan spruta Renons på hunden eller kan det vara för ”starkt” på något sätt?
Som ni vet är ju inte Soya den mest tjockpälsade precis- kan det skada huden?
Om jag ska ”svara mig själv” och säga vad jag TROR så minns jag att en tjej på ridskolan brukade spraya sig själv (!!!!) med Renons- armarna i alla fall- när hon skulle rida ut och hon tog ingen skada.
Vågar jag testa?
Dagens (dressyrdomar)fråga
Jag har i många år tyckt att Kristianstad Ridklubb har varit ”före sin tid”, detta i positiv bemärkelse.
Redan för ”tusen år sedan” var de den enda klubben som redan i proppen angav vem som skulle döma de olika dressyrklasserna, jättebra tyckte jag då och jättebra tycker jag nu när även andra klubbar ”tvingats” följa efter.
Fast nu undrar jag om inte Kristianstad Ridklubb gått lite väl långt i sin iver att stilla de tävlandes nyfikenhet.
I senaste proppen anger man nämligen inte bara domarna utan även deras E-MAILADRESSER?!?!?!!?
Jag måste verkligen förundrat ställa mig frågan VARFÖR?!?!?!
Är det för att man ska maila domaren efter tävlingen och framföra synpunkter/ ifrågasätta kritiken man fick eller vad menas?
Personligen skulle jag inte få för mig att maila en domare varken före eller efter tävlingen men det är kanske för att jag inte begriper bättre?!?!
Har ni en teori om ovanstående (dvs varför e-mailadresser publicerats)?
Redan för ”tusen år sedan” var de den enda klubben som redan i proppen angav vem som skulle döma de olika dressyrklasserna, jättebra tyckte jag då och jättebra tycker jag nu när även andra klubbar ”tvingats” följa efter.
Fast nu undrar jag om inte Kristianstad Ridklubb gått lite väl långt i sin iver att stilla de tävlandes nyfikenhet.
I senaste proppen anger man nämligen inte bara domarna utan även deras E-MAILADRESSER?!?!?!!?
Jag måste verkligen förundrat ställa mig frågan VARFÖR?!?!?!
Är det för att man ska maila domaren efter tävlingen och framföra synpunkter/ ifrågasätta kritiken man fick eller vad menas?
Personligen skulle jag inte få för mig att maila en domare varken före eller efter tävlingen men det är kanske för att jag inte begriper bättre?!?!
Har ni en teori om ovanstående (dvs varför e-mailadresser publicerats)?
måndagen den 23:e maj 2011
Måndag- efter regn kommer sol
Ja, dagens rubrik stämde verkligen på morgonens väder för medan det kom väldigt mycket regn under gårdagkvällen så strålade solen i morse.
Jag försökte få ut Soya vid 2 tillfällen igår kväll eftersom hon inte hade varit ute sedan uteritten som ju var klar strax innan 18.00 men det var stört omöjligt.
Hon vägrade att gå utanför dörren och när jag försökte få ut henne så rusade hon in igen. Tur att hon är utrustad med en väldigt tolerant blåsa….
Allt regnet hade gjort utebanan hos NN gott och det blev ett bra pass med ”det gamla vanliga” höll jag på att säga.
Fokus låg på lite piruettarbete, skolor i trav och galopp och bytesträning och vi turades om att rida som vanligt.
På väg hem från NN mötte jag Soya och maken som var ute på promenad och det skar i hjärtat när Soya drog i kopplet och ville följa med sin häst medan maken ville gå åt motsatta hållet.
När jag kom tillbaka till stallet hade det hunnit bli översvämning i en av boxarna, en häst hade tagit itu en vattenledning och jag var mycket tacksam över att detta upptäcktes snabbt och inte hände mitt i natten- då hade det blivit till att sopa vatten i alla vinklar och vrår.
Minns en gång när jag kom till ridskolan och en häst hade tagit sönder vattenledningen som gick till hans vattenkopp. En stor stråle stod rakt ut och duschade hela hästen så det var tur att det var sommar och inte mitt i vintern.
Jag försökte få ut Soya vid 2 tillfällen igår kväll eftersom hon inte hade varit ute sedan uteritten som ju var klar strax innan 18.00 men det var stört omöjligt.
Hon vägrade att gå utanför dörren och när jag försökte få ut henne så rusade hon in igen. Tur att hon är utrustad med en väldigt tolerant blåsa….
Allt regnet hade gjort utebanan hos NN gott och det blev ett bra pass med ”det gamla vanliga” höll jag på att säga.
Fokus låg på lite piruettarbete, skolor i trav och galopp och bytesträning och vi turades om att rida som vanligt.
På väg hem från NN mötte jag Soya och maken som var ute på promenad och det skar i hjärtat när Soya drog i kopplet och ville följa med sin häst medan maken ville gå åt motsatta hållet.
När jag kom tillbaka till stallet hade det hunnit bli översvämning i en av boxarna, en häst hade tagit itu en vattenledning och jag var mycket tacksam över att detta upptäcktes snabbt och inte hände mitt i natten- då hade det blivit till att sopa vatten i alla vinklar och vrår.
Minns en gång när jag kom till ridskolan och en häst hade tagit sönder vattenledningen som gick till hans vattenkopp. En stor stråle stod rakt ut och duschade hela hästen så det var tur att det var sommar och inte mitt i vintern.
söndagen den 22:e maj 2011
Speciella annonser del 307, hur tänkte man här då?
Man kallar det ANTI-fällningsschampoo med det används för att PÅSKYNDA fällningen?!?!?
http://www.arkenzoo.se/default.asp?sid=781
http://www.arkenzoo.se/default.asp?sid=781
Veckan som gått
Veckan avslutades med en härlig skogstur med både hund, häst och människosällskap :)!
Vilken härlig vår och försommar vi har haft hittills!
Jag kan inte annat än var nöjd med de många soliga dagarna och med gräset som växer så att det knakar.
Annat var det förra året vid denna tiden- då hade hela våren bara försvunnit och lämnat kvar trist väder mest hela tiden.
Under den gångna veckan har jag tränat på som vanligt, 2 pass för NN och ett dressyrpass på egen hand och sedan har det blivit lite hoppning och uteridningar och en vilodag.
Annars upptar gräsätande mycket av Archies tid numera- ensilagemängden är i vart fall halverad för att förhindra spärrballongmage och annat trist.
Soya motionerar också flitigt och har ett ibland späckat schema :), hon ska både följa med maken på hans dagliga långpromenader (ibland flera gånger om dagen), träna sin häst, jogga med undertecknad och följa med på cykelturer och annat. Inte undra på att hon sover så mycket det lilla livet....
Helgen har varit lika skön som de flesta helgerna brukar vara- i lördags var jag stallskötare åt en på meeting ivägfaren NN och i söndags träffade jag en god vän som jag red en lång tur i skogen med.
Förhoppningsvis väntar en lika bra vecka framöver- jag håller tummarna!
Söndag- blixar och dunder- magiska under!
Idag har jag för ovanlighetens skull inte haft några direkta måsten på helg-agendan.
Visst har jag städat lite, bytt sängkläder, tvättat och ryckt lite ogräs men dagen har ändå mest gått i slapphetens tecken.
Jag hann läsa ut Viveca Steens senaste bok "I natt är du död" (bra), pyssla lite i stallet och bara relaxa.
På eftermiddagen stod uteritt med min goda vän Susanne på schemat och till henne körde jag med både häst och hund.
Eftersom vi skulle rida i skogen förutsatte jag att jag skulle kunna släppa lös Soya och det gick mycket riktigt också hur bra som helst bortsett från att stackaren blev lite myggbiten på ryggen.
Susannes häst är också hundvan och dessutom är det som vi pratade om under ridturen extremt ovanligt med hästar som medvetet och oprovocerat sparkar efter hundar.
Händer det är det oftast om hästen blir jagad/ attackerad av en hund och ett fåtal hästar kan också "vakta hagen" och i revirsyfte jaga bort en hund som går in där.
Hur som helst fick vi en lika mysig ridtur som vi brukar ha, vi var ute i lite över en och en halv timme och skrittade mestadels på mjuka skogsvägar.
Tyvärr började det mullra oroväckande när vi var ca 10 minuter hemifrån och de sista minuterna fick vi en del regn på oss och såg också några blixtar på håll.
Jag hann inte mer än vräka in Soya i bilen och Archie i släpet förrän det brakade loss ordentligt, regnet vräkte ner i strida strömmar och det åsk-knallade rejält.
Vi körde hem i detta oväder men när vi var hemma en kvart senare hade regnet bedarrat och åskan gett sig av.
Nu är i alla fall utebanan ordentligt bevattnad och själv ligger jag ihopkurad under en filt och torkar upp.
Visst har jag städat lite, bytt sängkläder, tvättat och ryckt lite ogräs men dagen har ändå mest gått i slapphetens tecken.
Jag hann läsa ut Viveca Steens senaste bok "I natt är du död" (bra), pyssla lite i stallet och bara relaxa.
På eftermiddagen stod uteritt med min goda vän Susanne på schemat och till henne körde jag med både häst och hund.
Eftersom vi skulle rida i skogen förutsatte jag att jag skulle kunna släppa lös Soya och det gick mycket riktigt också hur bra som helst bortsett från att stackaren blev lite myggbiten på ryggen.
Susannes häst är också hundvan och dessutom är det som vi pratade om under ridturen extremt ovanligt med hästar som medvetet och oprovocerat sparkar efter hundar.
Händer det är det oftast om hästen blir jagad/ attackerad av en hund och ett fåtal hästar kan också "vakta hagen" och i revirsyfte jaga bort en hund som går in där.
Hur som helst fick vi en lika mysig ridtur som vi brukar ha, vi var ute i lite över en och en halv timme och skrittade mestadels på mjuka skogsvägar.
Tyvärr började det mullra oroväckande när vi var ca 10 minuter hemifrån och de sista minuterna fick vi en del regn på oss och såg också några blixtar på håll.
Jag hann inte mer än vräka in Soya i bilen och Archie i släpet förrän det brakade loss ordentligt, regnet vräkte ner i strida strömmar och det åsk-knallade rejält.
Vi körde hem i detta oväder men när vi var hemma en kvart senare hade regnet bedarrat och åskan gett sig av.
Nu är i alla fall utebanan ordentligt bevattnad och själv ligger jag ihopkurad under en filt och torkar upp.
lördagen den 21:e maj 2011
Använda bloggen som "frågelåda"
På tal om förra veckans fråga från en bloggläsare angående hagar vill jag bara säga att det går jättebra att använda bloggen till just detta, dvs att ställa frågor om både hundar och hästar.
Jag lägger gärna ut frågan och det är ju trots allt en hel del som läser här dagligen och som kan ha några vettiga synpunkter att komma med.
Vill man att ännu fler ska läsa och svara rekommenderar jag i första hand www.ryttarfiket.se
Jag lägger gärna ut frågan och det är ju trots allt en hel del som läser här dagligen och som kan ha några vettiga synpunkter att komma med.
Vill man att ännu fler ska läsa och svara rekommenderar jag i första hand www.ryttarfiket.se
där många vettiga och kunniga människor håller till.
Bukefalos i all ära- man kan få otroligt många svar men de är tyvärr av väldigt skiftande "värde" och får ibland också tas med en stor näve salt.
Bukefalos i all ära- man kan få otroligt många svar men de är tyvärr av väldigt skiftande "värde" och får ibland också tas med en stor näve salt.
Intressant forskning kring betestid
I senaste numret av Ridsport läste jag något som gjorde mig väldigt glad- ja, inte innehållet i texten som sådant utan att det som beskrevs EXAKT bekräftade en teori jag själv länge haft och gjort mig på helt egen hand genom egna observationer: Kortare betestid minskar inte gräsintaget!
"En ponny som bara får beta tre timmar om dagen i stället för hela dygnet ökar sin intensitet i betandet radikalt.
Ett försök kring detta har gjorts i Wales på åtta ponnyston.
Den ena gruppen hade fri tillgång till gräs medan den andra var uppstallad i 21 timmar med fri tillgång på hö och vatten samt betade övriga tre timmar per dygn.
Det visade sig då att gruppen med reducerad betestid snabbt lärde sig att beta fortare och mer koncentrerat under den begränsade tid de var ute.
Försöket pågick i sex veckor och i slutet av försöksperioden hade de ökat sitt gräsintag med 40 procent!
Eftersom begränsad tid på bete är ett vanligt råd för att banta övergödda hästar/ ponnyer och de som är i riskzonen för fång ger studien viktig vägledning.
Försök hellre hitta näringsfattigt bete där hästarna får ströva omkring lång tid för att få i sig något än minska betestiden.
(källa: Reducing turnout may not limit grass intake, Horse & Hound, mars 2011)."
Jag har diskuterat hästars ätande och dylikt med flera hästägare över tid och just från ponnyägare hört att deras uppfattning är att deras älskling kan trycka i sig hur mycket gräs som helst på hur kort tid som helst.
Att man som just ponnyägare vill vara försiktig med gräsintaget pga fångrisk och dylikt har jag all förståelse för men jag har ändå alltid förespråkat att man försöker se mer till VAD hästen äter snarare än MÄNGDEN och TIDEN det tar att äta.
Det finns magra beten, man kan byta ut delar av stråfodret mot halm, man behöver inte ge kraftfoder till feta hästar osv men man ska alltså vara medveten om att naturen är klok och försöker se till att både hästar och säkert alla andra levande varelser får i sig föda på alla till buds stående medel oavsett hur vi människor försöker att förhindra detta.
"En ponny som bara får beta tre timmar om dagen i stället för hela dygnet ökar sin intensitet i betandet radikalt.
Ett försök kring detta har gjorts i Wales på åtta ponnyston.
Den ena gruppen hade fri tillgång till gräs medan den andra var uppstallad i 21 timmar med fri tillgång på hö och vatten samt betade övriga tre timmar per dygn.
Det visade sig då att gruppen med reducerad betestid snabbt lärde sig att beta fortare och mer koncentrerat under den begränsade tid de var ute.
Försöket pågick i sex veckor och i slutet av försöksperioden hade de ökat sitt gräsintag med 40 procent!
Eftersom begränsad tid på bete är ett vanligt råd för att banta övergödda hästar/ ponnyer och de som är i riskzonen för fång ger studien viktig vägledning.
Försök hellre hitta näringsfattigt bete där hästarna får ströva omkring lång tid för att få i sig något än minska betestiden.
(källa: Reducing turnout may not limit grass intake, Horse & Hound, mars 2011)."
Jag har diskuterat hästars ätande och dylikt med flera hästägare över tid och just från ponnyägare hört att deras uppfattning är att deras älskling kan trycka i sig hur mycket gräs som helst på hur kort tid som helst.
Att man som just ponnyägare vill vara försiktig med gräsintaget pga fångrisk och dylikt har jag all förståelse för men jag har ändå alltid förespråkat att man försöker se mer till VAD hästen äter snarare än MÄNGDEN och TIDEN det tar att äta.
Det finns magra beten, man kan byta ut delar av stråfodret mot halm, man behöver inte ge kraftfoder till feta hästar osv men man ska alltså vara medveten om att naturen är klok och försöker se till att både hästar och säkert alla andra levande varelser får i sig föda på alla till buds stående medel oavsett hur vi människor försöker att förhindra detta.
Lördag- Staffan var en stalledräng........
Vems rumpa är detta tro :)? Inte Archies i alla fall....
....och det har jag också varit idag.
Men om vi ska ta det från början så började dagen som den ofta gör på lördagarna- tidig uppstigning och ett dressyrpass för Soya i ridhuset.
Dagens träning var det första besöket i ridhuset denna veckan men det är bara bra- tids nog och med sämre väder lär det bli ridning inom 4 väggar så att det räcker och blir över.
Idag övade jag på lite linjer ur MSV C:1 programmet och jag tyckte att Archie kändes fin och med på noterna.
Efter hagutsläpp strax innan 7 åkte vi vidare till Skrylle för att plåga (Birgitta) och roa (Soya) oss och när milen var färdigsprungen blev det dusch och frukost hemma.
Så fort även dessa bestyr var avklarade hoppade jag åter in i bilen för att köra den knappa kilometern till NN.
Fågelvägen är det nog inte mer än 400 meter mellan hennes bostad och anläggning och vårt hus men då jag dels inte har ett terrängfordon och bonden dels troligen inte skulle uppskatta att jag körde tvärs över åkern som skiljer oss åt fick jag alltså köra på den riktiga vägen.
NN är på meeting denna helg och jag hade lovat att bistå med diverse stallsysslor idag så det var bara till att kavla upp ärmarna och börja mocka, strö, sopa, släppa ut hästar i hagen och leda 2 konvelescenter.
När detta var avklarat tyckte min kropp att den hade gjort sig förtjänt av en powernap och jag instämde så Soya och jag kringlade ihop oss och sov en timme.
Efter lite trädgårdarbete (kirskål borde VERKLIGEN utrotas!!!) åkte jag tillbaka till NN:s hästar, denna gången för att ta in dom som gick i hagen, fodra och leda de 2 sjuklingarna en gång till.
På en av rundorna fick även Soya följa med, NN har själv hund så hennes hästar är vana vid att det springs runt benen :).
En av hästarna jag gick med är NN:s svårklass-häst så jag höll verkligen lite extra hårt i grimskaftet- när man själv har världens godmodigaste Archie som man hade kunnat ställa på motorvägen för en fikapaus så är det lätt att glömma att alla hästar kanske inte har en lika lång stubin och går att hantera lite "hejsan-svejsan".
NN:s guldklimp skötte sig dock med den äran, även hon har bra ordning på sina djur.
Eftersom världen är full av sammaträffanden (min erfarenhet i alla fall) har denna gosse 2 saker gemensamt med min förra häst Décima och det är alltså varken färgen eller könet :).
Mer än så avslöjas inte men om någon gissar rätt ska jag inte dementera det :).
När allt hos NN var avklarat åkte jag till "mitt" eget stall, tog in en gräs-däst Archie, lät honom pusta ut en stund medan jag gjorde annat och "tvingade" sedan ut honom i hagen igen.
Nu återstår hagintag och fodring om några timmar, veckohandlingen är precis avhandlad (gud vad jag ordvitsar denna veckan!!!) och jag kan njuta av en bra bok i soffan. Härligt!
fredagen den 20:e maj 2011
Speciella annonser del 306, farlig stallplats?
Hmmmm....en MORD-ern anläggning?!?!? Låter farligt tycker jag!
Tantvarning?
Härom dagen var jag ute och cyklade en riktig långtur med Soya och samtidigt som jag halade fram kameran och tog de 3 nedersta korten började jag undra om det inte är lite "tantvarning" på att ta foton på rapsfält "bara" för att de är så vackra?
Inte gick jag omkring och suckade hänfört över "naturens under" i ungdomen och definitivt tog jag inga kort på dom?
Frågade en långt yngre kollega om min teori och hon kunde nog instämma även om hon för egen del, bond-dotter som hon är, OCKSÅ kunde känna igen sig till viss del.
Men annars tror jag inte yngre människor i gemen är lika intresserade av det vackra i naturen eller har jag fel?
Annars är det väl också tantvarning på att prata om vädret...det gjorde jag aldrig som tonåring tex...det var ju sådant gamlingar som inte hade något annat att prata ägnade sig åt...
Nu håller jag ganska bra koll på väderlek, temperaturer och eventuell nederbörd men får nog skylla på djuren i detta fallet; ska man ha regntäcke eller inte, kommer jag att få ut Soya utanför huset osv osv.
Vad säger ni andra? Pratar ni om vädret? Håller ni "koll" på det? Och brukar ni "oooaahh" och "aaahhaa" er när ni ser något fint i naturen?
Fredag- snabbhoppning
Först blev det hopp, hopp, hopp....
....och sedan blev det hopp, hopp!
Idag stod turen mig inte BI- när jag körde förBI (ännu en ordvits mind you....) utebanan på väg till stallet såg jag att den var rensad på hinder och jag fick stanna till med bilen och plocka fram lite bommar och stöd.
Jag valde en enkel lösning, hoppade först en studsserie som jag sedan snabbt och lätt omvandlade till en "fem-femtio", se bilder ovan.
Archie hoppade lika bra som vanligt och det blev ett ganska kort pass för att inte slita på honom i onödan.
När vi kom tillbaka till stallet ägnade jag en stund åt stretching av fram och bakben, massage av bogarna och linimentning av bakknän och framben och det tog sin lilla tid.
Jag är lång ifrån övertygad om detta pysslandets...ska vi kalla det....FYSISKA EFFEKT men däremot tror jag absolut att Archie mår bra i alla fall PSYKISKT av omvårdnaden.
Han ser väldigt nöjd ut och roar sig med att bita på sina kastanjer när jag stretchar frambenen (har ni hört något så knäppt????) och att pilla i mitt hår och blåsa mig i nacken när jag stretchar bakbenen. Lättroad gosse absolut!
torsdagen den 19:e maj 2011
Om bloggkommentarer, varför man slutar att blogga och andra funderingar
Jag, som alltid varit oerhört förtjust i att läsa och avverkat hyllkilometer med litteratur tycker att det är lika roande att läsa bra bloggar på nätet och blir lite besviken när den ena efter den andra av bloggar jag brukat följa avvecklas.
Varför man slutar att blogga kan det så klart finnas tusen och ett skäl till; man tröttnar, har inget mer intressant att skriva om, får viktigare prioriteringar i livet, tror/ känner att ingen ändå vill läsa det man skriver osv osv i all oändlighet.
En del kanske känner sig mer eller mindre ”tvingade” att sluta efter diverse påhopp från idioter som gömmer sig bakom anonymitetens mask på nätet och andra känner efter ett tag att de inte längre vill dela sitt liv in public med kreti och pleti av andra anledningar.
Oavsett skäl är det inte mycket att göra åt ovanstående som läsare än att gilla läget, var och en väljer ju själv om de vill skriva, om vad i så fall osv.
Jag vet att vissa tröttnat på bloggandet för att de kände att de aldrig fick någon ordentlig respons på vad de skrev och detta tycker jag är lite intressant, alltså ”fenomenet” bloggkommentarer.
Om man tittar på tex en av de (gissar jag) populäraste hästbloggarna- Havrepappans- så har han ibland flera TUSEN läsningar på ett inlägg han gör men i princip inte en enda kommentar.
När en annan populär bloggare, Mikaela Zimdahl, nyligen skrev att hon hade satt ut annons på 2 av sina hästar dök det omgående upp över 100 kommentarer som dessutom hade i princip exakt samma ordalydelse, dvs ”Varför ska du sälja hästarna”.
Man kan ju annars tycka att det hade räckt att några ställde samma fråga och att övriga inväntade svaret men här såg sig alltså över 100 läsare nödgade att upprepa de föregåendes spörsmål. Intressant och MIN enda tolkning till just detta är att bloggen läses av många ungdomar. Jag har svårt att tro att vuxna hade orkat uppbåda samma engagemang faktiskt?
Själv är jag mycket glad över de kommentarer jag får då de oftast är intressanta, ”lärande” och i många fall också lagda lite eftertanke på.
Sedan behöver man inte författa en roman eller så, ibland är det lika kul med ett ”grattis”, ”jag instämmer” eller liknande och helt utan kommentarer så hade nog jag också lagt ner MIN blogg.
Man, eller i alla fall JAG, vill ändå känna att folk tycker NÅGOT om det man skriver, bra eller dåligt, galet eller klokt och jag tycker också att jag själv har haft mycket nytta av era kommentarer genom åren.
Varför man slutar att blogga kan det så klart finnas tusen och ett skäl till; man tröttnar, har inget mer intressant att skriva om, får viktigare prioriteringar i livet, tror/ känner att ingen ändå vill läsa det man skriver osv osv i all oändlighet.
En del kanske känner sig mer eller mindre ”tvingade” att sluta efter diverse påhopp från idioter som gömmer sig bakom anonymitetens mask på nätet och andra känner efter ett tag att de inte längre vill dela sitt liv in public med kreti och pleti av andra anledningar.
Oavsett skäl är det inte mycket att göra åt ovanstående som läsare än att gilla läget, var och en väljer ju själv om de vill skriva, om vad i så fall osv.
Jag vet att vissa tröttnat på bloggandet för att de kände att de aldrig fick någon ordentlig respons på vad de skrev och detta tycker jag är lite intressant, alltså ”fenomenet” bloggkommentarer.
Om man tittar på tex en av de (gissar jag) populäraste hästbloggarna- Havrepappans- så har han ibland flera TUSEN läsningar på ett inlägg han gör men i princip inte en enda kommentar.
När en annan populär bloggare, Mikaela Zimdahl, nyligen skrev att hon hade satt ut annons på 2 av sina hästar dök det omgående upp över 100 kommentarer som dessutom hade i princip exakt samma ordalydelse, dvs ”Varför ska du sälja hästarna”.
Man kan ju annars tycka att det hade räckt att några ställde samma fråga och att övriga inväntade svaret men här såg sig alltså över 100 läsare nödgade att upprepa de föregåendes spörsmål. Intressant och MIN enda tolkning till just detta är att bloggen läses av många ungdomar. Jag har svårt att tro att vuxna hade orkat uppbåda samma engagemang faktiskt?
Själv är jag mycket glad över de kommentarer jag får då de oftast är intressanta, ”lärande” och i många fall också lagda lite eftertanke på.
Sedan behöver man inte författa en roman eller så, ibland är det lika kul med ett ”grattis”, ”jag instämmer” eller liknande och helt utan kommentarer så hade nog jag också lagt ner MIN blogg.
Man, eller i alla fall JAG, vill ändå känna att folk tycker NÅGOT om det man skriver, bra eller dåligt, galet eller klokt och jag tycker också att jag själv har haft mycket nytta av era kommentarer genom åren.
Torsdag- jag tittar och lär
Herre på tuppan...jag menar...täppan!
Att man lär sig mycket genom att titta på när andra rider är en oomtvistlig sanning och det bekräftades än en gång under dagens träning.
Medan NN galopperade omkring studerade jag sprången med argusögon, jämförde de båda galopperna med varandra och tittade också på hur sprången påverkades av ett lite högre respektive mer samlat tempo.
Väldigt intressant och lärorikt som sagt och jag fick en hel del tankar om hur jag själv kan träna upp, stärka och förbättra galoppen ännu mer.
Jag kunde också konstatera att ett högre tempo inte per automatik får hästen att galoppera igenom sprången bättre- visst måste man rida fram en viss energi men det är ju inte samma sak som att ”bränna iväg” i mellangalopp tex.
Risken med att rida för mycket själv och att dessutom aldrig titta på sin egen häst är att man vänjer sig vid något som är ”fel”- det blir liksom hemtamt och vant och först då någon annan frågar ”men hur galopperar din häst egentligen” eller ”varför gör du si eller så” som man kanske/ förhoppningsvis hajar till.
Detta hände redan när jag började träna för Ebba som tyckte att Archies vänstergalopp var en riktig ”ryggknäckare” (av hennes rygg alltså) medan jag var så van och inte tyckte att galoppen var det minsta stötig.
Sedan dess har galoppen förbättrats och detta givetvis genom mycket nerlagt arbete och inget som kommit av sig själv givetvis.
onsdagen den 18:e maj 2011
Ett litet hundtips inför helgen
Bor du i närheten av Landskrona och vill hitta på något kul med din hund kan jag rekommendera nedanstående aktivitet.
Hundarna brukar tycka att det är jättekul!
"Skånska Hundkapplöpningssällskapet inbjuder till till prova på dag söndagen den 22/5 kl:11.
Ni är hjärtligt välkommna att prova era hundar på våran kapplöppningsbana i Landskrona.
Alla raser är välkommna så varför inte ta chansen? Vem vet, ni kanske har en dold förmåga liggandes i soffan hemma. Vi kommer att hålla en kort information innan vi startar så det är bra om ni kommer i tid, därefter kommer ni att få hjälp av erfarna personer i våran klubb. Hoppas vi får en trevlig hund dag .
Vägbeskrivning hittar ni på vår hemsida www.skhk.se
Hundarna brukar tycka att det är jättekul!
"Skånska Hundkapplöpningssällskapet inbjuder till till prova på dag söndagen den 22/5 kl:11.
Ni är hjärtligt välkommna att prova era hundar på våran kapplöppningsbana i Landskrona.
Alla raser är välkommna så varför inte ta chansen? Vem vet, ni kanske har en dold förmåga liggandes i soffan hemma. Vi kommer att hålla en kort information innan vi startar så det är bra om ni kommer i tid, därefter kommer ni att få hjälp av erfarna personer i våran klubb. Hoppas vi får en trevlig hund dag .
Vägbeskrivning hittar ni på vår hemsida www.skhk.se
Ze vad den kan!
Jag minns att jag redan för en herrans massa år sedan sa lite längtansfullt ; "tänk vad häftigt om man kunde RIDA på en ZEBRA".
Och det KAN man tydligen, och inte bara rida på den utan även hoppa hinder!!!!
http://www.horseandhound.co.uk/news/397/307418.html
Och det KAN man tydligen, och inte bara rida på den utan även hoppa hinder!!!!
http://www.horseandhound.co.uk/news/397/307418.html
Vad man kan reta sig på eller; lagd bajs ligger!
För ett tag sedan läste jag ett intressant inlägg skrivet på bloggen www.showjumper.blogg.se.
Varför det var intressant tänkte jag återkomma till längre fram men först lite bakgrund.
Blogginlägget med rubriken ”Stööörigt” handlar om sådant som skribenten stör sig på i sitt dagliga hästliv och det var (i alla fall för mig) fullt förståeliga störningsmoment, stora som små i vardagen.
Inlägget fick många kommentarer och om ni undrar över vad andra kan störa sig på vad det gäller ”hästeriet” så kommer här ett axplock:
- när någon lånar något och inte lämnar tillbaka det i samma skick
- när folk strör saker omkring sig
- när grimmor lämnas hängandes i grimskaften i uppbindningsplatsen
- när det är halm kvar på grepen efter användning
- folk som slänger sina täcken på golvet eller i bästa fall trycker in dom i skåpet utan att vika dom
- folk som matar andras hästar med godis utan att fråga
- när stallgången inte sopas ordentligt
- folk som aldrig hjälper till
- när man bara ”dumpar” innehållet ur kärran på gödselstacken utan att jämna till den efteråt
- folk som skriker på sina hästar, straffar dom utan anledning och skyller allt på hästen
- de som inte följer stallreglerna
- hästägare som tror att hästar är gjorda av glas/ porslin
Den intressantaste kommentaren tycker jag dock kom från en person som konstaterar att:
”Det konstiga är att alla verkar hålla med om vad det står här men samtidigt är det oräkneliga som håller på med det ändå” (läs: alla vill ha det på ett visst sätt men så många gör ändå helt annorlunda).
Och det måste jag ju instämma i.
Jag har aldrig någonsin hört någon som säger saker i stil med ”jag tycker verkligen om när allting ligger slängt huller om buller i stallet” eller ”stallregler är till för att brytas” men lik förbannat verkar sådant beteende otroligt vanligt av kommentarerna att döma.
Själv får jag många gånger bita ihop i stallet och det främst av en enda anledning och det är att det inte är MITT stall.
Hade det varit mitt stall hade också mina regler gällt benhårt och gillade man inte dom fick man helt enkelt flytta.
Ibland kan jag dock inte vara tyst och jag tror också att TYSTNADEN är det som många gånger gör att folk börjar ta sig större och större friheter och göra sådant som de vet egentligen ogillas eller till och med är förbjudet.
Men om ingen säger något så börjar man till slut tro att det är ok och det kan också bli så att andra följer efter och tänker ”kan xx så kan jag”.
Jag har ett färskt exempel som kan illustrera detta och det handlar om den berömda bajshögen på stallgången.
Redan på ridskolan stötte jag på detta fenomen många gånger och som så varande stallarbetare retade det mig extra mycket faktiskt.
Jag talar alltså om när hästar bajsar på stallgången och ryttaren SKITER I (observera ordvitsen) att ta bort högen direkt utan ursäktar sig med att:
”JAG GÖR DET SEN” (menades ”när jag har ridit färdigt”).
Detta SEN inträffar oftast inte för medan människan rider så hinner bajshögen spridas runt på gången av förbipasserande hästar och så tas den slutligen upp av någon som inte orkar se den bokstavliga skiten utan förbarmar sig med skyffel och sopborste.
Samma scenario började utspela sig i vårt stall för ett tag sedan; från att bajs ALDRIG lämnades på gången började jag se högar flera gånger i veckan och eftersom vi har ett så litet stall med endast en riktig uppbindningsplats blev det många gånger så att jag fick ställa Archie mer eller mindre mitt i andras skit.
I början bet jag ihop och tänkte att det var en tillfällighet men när jag märkte att det var flera ryttare som börjat med detta så fick jag till slut nog och skrev en uppmaning på tavlan om att jag inte önskade att ”vi” skulle fortsätta med detta.
Vi får väl se bajshögarna slutar att lysa med sin närvaro framöver…..
Varför det var intressant tänkte jag återkomma till längre fram men först lite bakgrund.
Blogginlägget med rubriken ”Stööörigt” handlar om sådant som skribenten stör sig på i sitt dagliga hästliv och det var (i alla fall för mig) fullt förståeliga störningsmoment, stora som små i vardagen.
Inlägget fick många kommentarer och om ni undrar över vad andra kan störa sig på vad det gäller ”hästeriet” så kommer här ett axplock:
- när någon lånar något och inte lämnar tillbaka det i samma skick
- när folk strör saker omkring sig
- när grimmor lämnas hängandes i grimskaften i uppbindningsplatsen
- när det är halm kvar på grepen efter användning
- folk som slänger sina täcken på golvet eller i bästa fall trycker in dom i skåpet utan att vika dom
- folk som matar andras hästar med godis utan att fråga
- när stallgången inte sopas ordentligt
- folk som aldrig hjälper till
- när man bara ”dumpar” innehållet ur kärran på gödselstacken utan att jämna till den efteråt
- folk som skriker på sina hästar, straffar dom utan anledning och skyller allt på hästen
- de som inte följer stallreglerna
- hästägare som tror att hästar är gjorda av glas/ porslin
Den intressantaste kommentaren tycker jag dock kom från en person som konstaterar att:
”Det konstiga är att alla verkar hålla med om vad det står här men samtidigt är det oräkneliga som håller på med det ändå” (läs: alla vill ha det på ett visst sätt men så många gör ändå helt annorlunda).
Och det måste jag ju instämma i.
Jag har aldrig någonsin hört någon som säger saker i stil med ”jag tycker verkligen om när allting ligger slängt huller om buller i stallet” eller ”stallregler är till för att brytas” men lik förbannat verkar sådant beteende otroligt vanligt av kommentarerna att döma.
Själv får jag många gånger bita ihop i stallet och det främst av en enda anledning och det är att det inte är MITT stall.
Hade det varit mitt stall hade också mina regler gällt benhårt och gillade man inte dom fick man helt enkelt flytta.
Ibland kan jag dock inte vara tyst och jag tror också att TYSTNADEN är det som många gånger gör att folk börjar ta sig större och större friheter och göra sådant som de vet egentligen ogillas eller till och med är förbjudet.
Men om ingen säger något så börjar man till slut tro att det är ok och det kan också bli så att andra följer efter och tänker ”kan xx så kan jag”.
Jag har ett färskt exempel som kan illustrera detta och det handlar om den berömda bajshögen på stallgången.
Redan på ridskolan stötte jag på detta fenomen många gånger och som så varande stallarbetare retade det mig extra mycket faktiskt.
Jag talar alltså om när hästar bajsar på stallgången och ryttaren SKITER I (observera ordvitsen) att ta bort högen direkt utan ursäktar sig med att:
”JAG GÖR DET SEN” (menades ”när jag har ridit färdigt”).
Detta SEN inträffar oftast inte för medan människan rider så hinner bajshögen spridas runt på gången av förbipasserande hästar och så tas den slutligen upp av någon som inte orkar se den bokstavliga skiten utan förbarmar sig med skyffel och sopborste.
Samma scenario började utspela sig i vårt stall för ett tag sedan; från att bajs ALDRIG lämnades på gången började jag se högar flera gånger i veckan och eftersom vi har ett så litet stall med endast en riktig uppbindningsplats blev det många gånger så att jag fick ställa Archie mer eller mindre mitt i andras skit.
I början bet jag ihop och tänkte att det var en tillfällighet men när jag märkte att det var flera ryttare som börjat med detta så fick jag till slut nog och skrev en uppmaning på tavlan om att jag inte önskade att ”vi” skulle fortsätta med detta.
Vi får väl se bajshögarna slutar att lysa med sin närvaro framöver…..
Onsdag- tillplattad
Ja, gissa om jag var glad när jag möttes av ovanstående syn när jag skulle rida på ridbanan.
Som synes var den perfekt tillplattad och det var bara för mig och Archie att kliva in och riva upp allt med våra dressyrkonster :).
Idag blev det mest lösgörande arbete efter gårdagens vilodag och jag var nöjd när vi gick för att hämta Soya i bilen efter 45 minuters arbete.
Efter ytterligare 40 minuters skritt ute ansåg jag oss färdigmotionerade och sedan återstod "bara" diverse stallpyssel som ibland tar nog så lång tid.
Och idag fick jag vara med om något som sällan händer men som nog glädjer varje hästägare när det väl sker.
En häst i stallet blev plötsligt vrålhalt igår och när jag hjälpte ägaren att undersöka den tyckte jag att båda hovarna var svala och att hästen inte reagerade hur jag än kratsade i och bankade på hoven på det framben som annars verkade väldigt ömt.
Min första tanke var nämligen hovböld eftersom hästen var så halt och otroligt och glädjande nog bekräftades detta vid dagens klinikbesök.
Just hovböld är väl det alla "önskar sig" om hästen är halt men min erfarenhet är att det inte så ofta brukar vara så lindrigt så därför var det extra kul (missförstå mig rätt) när det nu var så idag trots att jag inte såg några klassiska tecken igår.
Slutet på sadelaffärshistorien
Som ni vet tjatar jag ständigt om hur litet häst-Sverige är och därför blev jag på inget sätt förvånad när jag i morse fick ett livstecken från den sadelutprovare som jag ANONYMT omnämnde i gårdagens inlägg "Birgittas sadelaffärer".
Några läsare, tillika personens kunder, hade gjort personen uppmärksam på mitt inlägg och jag fick nu ett trevligt mail från densamma.
Hade jag varit verkligt angelägen om att komma i kontakt med personen innan jag sålde sadeln hade jag givetvis kunnat vara mer "på" och påminna om min prisfråga men nu löste sig ju allt till det bästa ändå.
Några läsare, tillika personens kunder, hade gjort personen uppmärksam på mitt inlägg och jag fick nu ett trevligt mail från densamma.
Hade jag varit verkligt angelägen om att komma i kontakt med personen innan jag sålde sadeln hade jag givetvis kunnat vara mer "på" och påminna om min prisfråga men nu löste sig ju allt till det bästa ändå.
tisdagen den 17:e maj 2011
Speciella annonser del 304, hästskydd
En hästägare föreslog att man kunde iklä hästen dessa plagg för att den inte skulle smutsa ner sig inför tävling:
http://www.broholm.biz/side9.html
http://www.broholm.biz/side9.html
Du har väl koll på läget- sadelläget?
Eftersom jag känner flera personer som under låååång tid (ibland flera år) har haft problem med att hitta passande sadlar till sina hästar samt då jag själv ägt en sådan häst (Décima) skulle jag faktiskt och på fullt allvar vilja råda blivande hästköpare att ha lite bättre koll på just SADELLÄGET.
När man läser om/ hör vad ”man” som hästköpare bör/ ska titta efter hos saluhästar tycker jag att det är väldigt vanligt att man nämner gångarter, benställning, temperament, eventuella olater, hovkvalité och tusen andra saker men man hör nästan aldrig någon nämna just sadelläget.
Tyvärr/ tack och lov (välj själv) kan sadelläget ändras väldigt mycket hos en ( framför allt ung)häst så man har givetvis inga garantier för att hästen kommer att se ut på samma vis livet igenom (snarare högst sannolikt INTE) men hos äldre hästar bör man verkligen kolla NOGA på vilken sadel hästen rids med, hur denna passar och som sagt hur sadelläget är.
En vän har nu inte kunnat rida sin häst ordentligt på flera månader just på grund av att hästen är så himla svår att hitta sadel till och själv fick jag ju köpa en sadel som kostade ungefär det dubbla mot min planerade budget för att kunna rida så det är ju inget litet problem som jag ser det.
När en vän hörde att jag skulle skriva om sadellägesproblem ville hon inflika följande reflektion också väl värd att beakta:
En annan sak att tänka på med sadellägen är sadelGJORDSläget - något som många glömmer bort! En angloarab som stod i stallet förut hade helt ok sadelläge "på ryggen" men det var omöjligt att få en sadelgjord att sitta normalt på honom, för sadelgjordsläget var så långt fram i förhållande till hans manke! Sadelgjorden drog fram sadeln, det gick inte att spänna den "rakt ned" från stropparna.Eric Le Tixerant-gjorden kände vi inte till då, annars hade den kanske varit ett alternativ.
Fullblodsvalack som varit svår att hitta passande sadel till.
När man läser om/ hör vad ”man” som hästköpare bör/ ska titta efter hos saluhästar tycker jag att det är väldigt vanligt att man nämner gångarter, benställning, temperament, eventuella olater, hovkvalité och tusen andra saker men man hör nästan aldrig någon nämna just sadelläget.
Tyvärr/ tack och lov (välj själv) kan sadelläget ändras väldigt mycket hos en ( framför allt ung)häst så man har givetvis inga garantier för att hästen kommer att se ut på samma vis livet igenom (snarare högst sannolikt INTE) men hos äldre hästar bör man verkligen kolla NOGA på vilken sadel hästen rids med, hur denna passar och som sagt hur sadelläget är.
En vän har nu inte kunnat rida sin häst ordentligt på flera månader just på grund av att hästen är så himla svår att hitta sadel till och själv fick jag ju köpa en sadel som kostade ungefär det dubbla mot min planerade budget för att kunna rida så det är ju inget litet problem som jag ser det.
När en vän hörde att jag skulle skriva om sadellägesproblem ville hon inflika följande reflektion också väl värd att beakta:
En annan sak att tänka på med sadellägen är sadelGJORDSläget - något som många glömmer bort! En angloarab som stod i stallet förut hade helt ok sadelläge "på ryggen" men det var omöjligt att få en sadelgjord att sitta normalt på honom, för sadelgjordsläget var så långt fram i förhållande till hans manke! Sadelgjorden drog fram sadeln, det gick inte att spänna den "rakt ned" från stropparna.Eric Le Tixerant-gjorden kände vi inte till då, annars hade den kanske varit ett alternativ.
Fullblodsvalack som varit svår att hitta passande sadel till.
Samma häst med en "Gel front riser" från Acavallo (säljs genom Globus hos bla Bengts ridshop i Veberöd för ca 400:--).
Flera som provat detta sadelunderlägg lovordar det då det under tiden hästen bygger muskler förhindrar att sadeln klämmer på hästen.
Ovanstående häst har nu en Prestigesadel som fungerar bra tillsammans med ovanstående underlägg.
Halvblodsvalack som också haft många olika olika sadlar på sin rygg utan att hitta rätt- än så länge.
Tisdag-i ur och skur
Å alla Skånes bönders vägnar är jag överlycklig för allt regn som kommit sedan gårdagen men för egen del hade jag gärna önskat mer sol åt Archie på hans vilodag.
Nåja, inget ont som inte har något gott med sig höll jag på att säga; jag fick i alla fall möjlighet att inviga Archies nya regntäcke som jag köpte under mitt senaste Ullaredsbesök.
Täcket såg jättefint ut på brun-fålen och om det håller lika bra som det är snyggt kommer jag att vara mer än nöjd.
Annars har de 350 kronor som täcket kostade knappast ruinerat mig.
måndagen den 16:e maj 2011
Speciella annonser del 303, snabbt och lätt....eller?
Kolla villkoren på den här hemsidan för "outdoor-kläder":
•På Gantons webbsite handlar Du enkelt och får varan hemskickad till Dig inom 12 månader.
•Betalningsvillkor 2 timmar.
Måtte någon rätta till dessa felskrivningar omgående för de kan väl inte stämma *ASGARV*?!?!?!
Kolla också under fliken "Produkter"?!?! "Vi säljer endast kläder till tjockisar"!!!!
http://www.ganton.se/index.php?page=1
•På Gantons webbsite handlar Du enkelt och får varan hemskickad till Dig inom 12 månader.
•Betalningsvillkor 2 timmar.
Måtte någon rätta till dessa felskrivningar omgående för de kan väl inte stämma *ASGARV*?!?!?!
Kolla också under fliken "Produkter"?!?! "Vi säljer endast kläder till tjockisar"!!!!
http://www.ganton.se/index.php?page=1
Birgittas sadelaffärer
För lite drygt en vecka sedan berättade jag om hur smidigt min nya Equipe-sadel hade levererats och nu när jag också har fått sålt min Amerigo Alto vågar jag berätta om DEN långt osmidigare affären.
Redan när jag planerade att köpa min nya Amerigo (som jag köpte genom att byta in en äldre sadel av samma märke men annan modell) berättade jag för sadelutprovaren att jag hade väldigt seriösa planer på att sälja Archie varför det kanske kunde te sig lite märkligt att samtidigt gå och köpa en sadel i 30.000 kronors-klassen.
Men jag ville uttömma alla möjligheter att med alla till buds stående medel försöka ”förbättra” Archie innan jag tog det slutgiltiga steget och därför valde jag trots allt att köpa sadeln, på inget sätt övertalad eller ”påtvingad” beslutet av utprovaren.
Däremot tyckte jag att det lät mycket förtröstansfullt när hon meddelade att modellen jag beställde, Alto, var såååå populär och att det skulle vara såååå lätt att sälja den om jag bestämde mig för en hästförsäljning.
Som ni som följt bloggen vet bestämde jag mig för ett tag sedan för att sälja- inte hästen men däremot sadeln och inför detta sms:ade jag till utprovaren och frågade vad hon tyckte att jag kunde sätta för pris.
Mitt sms skickades den 14 april- svaret jag fick samma dag var "jag ska fundera och återkomma" och…. JAG VÄNTAR ÄN?!?!?!?
Luttrad men föga förvånande slutsats: när man vill SÄLJA är det lätt att vara "på" (inför köpet fick jag mycket fin service och snabba svar på alla skickade sms)- sedan INTE.
Nåja, eftersom jag inte fick något svar mailade jag Sadelmagasinet (som är en stor samarbetspartner till Amerigo och köper och säljer nya och begagnade sadlar) i stället och de föreslog att de kunde sälja sadeln för mellan 24 och 25000 varav de ville ha 20 % i provision (som högst 3500).
Eftersom en NY sadel idag kostar 31.000 och min sadel är ungefär ½ år gammal och i absolut NYSKICK tyckte jag inte att detta lät så himla lockande så jag annonserade själv ut sadeln för 26.500 och såg fram emot dessa horder av intressenter som skulle ringa ner mig efter denna såååå populära sadel.
Åter igen föga förvånande (ja, jag är både luttrad och cynisk i vissa sammanhang) kunde jag efter ca 2 veckors annonsering på Hästnet konstatera att INTE EN ENDA MÄNNISKA ens hörde av sig, om så för att pruta eller ställa någon fråga.
Jag kollade också runt på både Hästnet, Blocket och Bukefalos och det fanns knappt några Alto-sadlar till salu över huvud taget så det var inte så att min sadel var ovanligt dyr medan andra var långt billigare eller något annat som skulle kunna förklara annons-tystnaden.
Jag hade tänkt ge det hela ytterligare några veckor, en rejäl prissänkning och slutligen förnyad kontakt med Sadelmagasinet (som trots allt troligen säljer sadlar lättare än privatpersoner inbillar jag mig) men genom undernas under så såg jag en annons från en kvinna som ville KÖPA en exakt likadan sadel som jag ville sälja.
Jag hörde av mig till denna kvinna och för att nu försöka förkorta historien något så köpte hon min sadel för 25.500.
Jag valde själv att gå ner i pris för att få ett snabbt avslut på affären och tycker att vi båda ska vara mycket nöjda.
Jag fick ett långt bättre pris än vad Sadelmagasinet hade kunnat få ut åt mig (efter dragen provision hade jag kanske fått 21.000) och köparen fick en i princip NY sadel mer än 5000 kronor billigare än om hon HADE köpt den ny.
De märken efter stigläderna som jag hade gjort på sadeln hade vem som helst gjort efter en veckas användning och något annat som visade att sadeln ens var använd syntes banne mig inte.
Så vad lär vi oss av detta? Ja…en hel del!
1. Sadelförsäljare är bara intresserade av dig så länge du vill KÖPA- inte sälja.
2. Ska du lämna något till försäljning på provision förlorar du oftast mycket pengar.
3. Det lönar sig att vårda sina saker.
4. Ibland måste man helt enkelt ha ren och skär TUR i affärer.
Redan när jag planerade att köpa min nya Amerigo (som jag köpte genom att byta in en äldre sadel av samma märke men annan modell) berättade jag för sadelutprovaren att jag hade väldigt seriösa planer på att sälja Archie varför det kanske kunde te sig lite märkligt att samtidigt gå och köpa en sadel i 30.000 kronors-klassen.
Men jag ville uttömma alla möjligheter att med alla till buds stående medel försöka ”förbättra” Archie innan jag tog det slutgiltiga steget och därför valde jag trots allt att köpa sadeln, på inget sätt övertalad eller ”påtvingad” beslutet av utprovaren.
Däremot tyckte jag att det lät mycket förtröstansfullt när hon meddelade att modellen jag beställde, Alto, var såååå populär och att det skulle vara såååå lätt att sälja den om jag bestämde mig för en hästförsäljning.
Som ni som följt bloggen vet bestämde jag mig för ett tag sedan för att sälja- inte hästen men däremot sadeln och inför detta sms:ade jag till utprovaren och frågade vad hon tyckte att jag kunde sätta för pris.
Mitt sms skickades den 14 april- svaret jag fick samma dag var "jag ska fundera och återkomma" och…. JAG VÄNTAR ÄN?!?!?!?
Luttrad men föga förvånande slutsats: när man vill SÄLJA är det lätt att vara "på" (inför köpet fick jag mycket fin service och snabba svar på alla skickade sms)- sedan INTE.
Nåja, eftersom jag inte fick något svar mailade jag Sadelmagasinet (som är en stor samarbetspartner till Amerigo och köper och säljer nya och begagnade sadlar) i stället och de föreslog att de kunde sälja sadeln för mellan 24 och 25000 varav de ville ha 20 % i provision (som högst 3500).
Eftersom en NY sadel idag kostar 31.000 och min sadel är ungefär ½ år gammal och i absolut NYSKICK tyckte jag inte att detta lät så himla lockande så jag annonserade själv ut sadeln för 26.500 och såg fram emot dessa horder av intressenter som skulle ringa ner mig efter denna såååå populära sadel.
Åter igen föga förvånande (ja, jag är både luttrad och cynisk i vissa sammanhang) kunde jag efter ca 2 veckors annonsering på Hästnet konstatera att INTE EN ENDA MÄNNISKA ens hörde av sig, om så för att pruta eller ställa någon fråga.
Jag kollade också runt på både Hästnet, Blocket och Bukefalos och det fanns knappt några Alto-sadlar till salu över huvud taget så det var inte så att min sadel var ovanligt dyr medan andra var långt billigare eller något annat som skulle kunna förklara annons-tystnaden.
Jag hade tänkt ge det hela ytterligare några veckor, en rejäl prissänkning och slutligen förnyad kontakt med Sadelmagasinet (som trots allt troligen säljer sadlar lättare än privatpersoner inbillar jag mig) men genom undernas under så såg jag en annons från en kvinna som ville KÖPA en exakt likadan sadel som jag ville sälja.
Jag hörde av mig till denna kvinna och för att nu försöka förkorta historien något så köpte hon min sadel för 25.500.
Jag valde själv att gå ner i pris för att få ett snabbt avslut på affären och tycker att vi båda ska vara mycket nöjda.
Jag fick ett långt bättre pris än vad Sadelmagasinet hade kunnat få ut åt mig (efter dragen provision hade jag kanske fått 21.000) och köparen fick en i princip NY sadel mer än 5000 kronor billigare än om hon HADE köpt den ny.
De märken efter stigläderna som jag hade gjort på sadeln hade vem som helst gjort efter en veckas användning och något annat som visade att sadeln ens var använd syntes banne mig inte.
Så vad lär vi oss av detta? Ja…en hel del!
1. Sadelförsäljare är bara intresserade av dig så länge du vill KÖPA- inte sälja.
2. Ska du lämna något till försäljning på provision förlorar du oftast mycket pengar.
3. Det lönar sig att vårda sina saker.
4. Ibland måste man helt enkelt ha ren och skär TUR i affärer.
Måndag- flowbyten på mjuka ben
Om dagens träning för NN finns inte mycket nytt under solen att rapportera om, vi gjorde som vi brukade, dvs NN red i början och jag avslutade.
Våra övningar med att få Archie att byta galopp med mjuka ben fortsatte, vi önskar ”flowigare” byten utan stopp/ hack och det går framåt tycker jag.
Över lag såg Archie fin ut och kändes likadan och höjdpunkten kom när några hanverkare dök upp och började bonka och banka med något i ett intilliggande förråd.
Detta störningsmoment hade säkert gjort att vissa mer elektriska hästar hade hoppat ur brallorna och att resten av passet hade blivit mer eller mindre förstört men tack och lov påverkar sådant bara Archie positivt- när han blir lite uppspelt går han ändå fortfarande att kontrollera och han blir bara ”extra härlig” och inte det minsta ”otäck” att rida på.
Hanverkarna bad om ursäkt för att de ”störde” men jag försäkrade dom om att det absolut inte gjorde någonting och frågade samtidigt NN:
”Tror du vi kan boka in dom (hantverkarna) nästa träning OCKSÅ?”
En av mina bästa träningar hos Ebba hade jag när Mattias Jansson samtidigt gick och skottade ridhuset för fulla muggar- jag har sällan suttit på en så positivt laddad Archie som då och han spänstade på som aldrig förr.
Jag brukar skoja med Lina som ibland följer med på tävlingar och säga ”Var inte rädd för att tappa en cola-burk på läktaren eller ramla ner för trapporna” just för att jag tycker att sådana oväntade händelser bara gör Archie finare men eftersom jag nu har outat detta ska ni se att han på nästa tävling kommer att dö av förskräckelse bara han ser en myra på marken.
Våra övningar med att få Archie att byta galopp med mjuka ben fortsatte, vi önskar ”flowigare” byten utan stopp/ hack och det går framåt tycker jag.
Över lag såg Archie fin ut och kändes likadan och höjdpunkten kom när några hanverkare dök upp och började bonka och banka med något i ett intilliggande förråd.
Detta störningsmoment hade säkert gjort att vissa mer elektriska hästar hade hoppat ur brallorna och att resten av passet hade blivit mer eller mindre förstört men tack och lov påverkar sådant bara Archie positivt- när han blir lite uppspelt går han ändå fortfarande att kontrollera och han blir bara ”extra härlig” och inte det minsta ”otäck” att rida på.
Hanverkarna bad om ursäkt för att de ”störde” men jag försäkrade dom om att det absolut inte gjorde någonting och frågade samtidigt NN:
”Tror du vi kan boka in dom (hantverkarna) nästa träning OCKSÅ?”
En av mina bästa träningar hos Ebba hade jag när Mattias Jansson samtidigt gick och skottade ridhuset för fulla muggar- jag har sällan suttit på en så positivt laddad Archie som då och han spänstade på som aldrig förr.
Jag brukar skoja med Lina som ibland följer med på tävlingar och säga ”Var inte rädd för att tappa en cola-burk på läktaren eller ramla ner för trapporna” just för att jag tycker att sådana oväntade händelser bara gör Archie finare men eftersom jag nu har outat detta ska ni se att han på nästa tävling kommer att dö av förskräckelse bara han ser en myra på marken.
Dagens (toalett)fråga
På Eslövs ridklubbs anläggning såg jag ovanstående bild och tillika toalett och då slog det mig att vi hade det likadant på min ridskola.
VARFÖR kan man ju undra?
Om det av 800 medlemmar finns kanske 100 av manligt kön borde man inte behöva separata toaletter utan de hade väl kunnat vara ”könsneutrala”?
Vi gör väl alla samma saker på toaletten, eller :)?
I Skrylle med ett långt mer "blandat" klientel ser det i alla fall ut så här- mycket smartare tycker jag (som förvisso inte hade haft några problem med att gå på "den manliga toaletten" om det var kö till den andra :)).
Nu pratar jag alltså om toaletter där man går "en och en"- inte de där flera kan gå in samtidigt men det förstod ni kanske :)?
söndagen den 15:e maj 2011
Veckan som gått
Även denna vecka har som så många föregångare försvunnit i rasande fart.
Jag har motionerat Archie alla dagar och det har blivit både tömkörning ute i skritt, 2 hopp-pass, en dressyrträning för NN och en på egen hand, en uteridning och en tävlad dressyrklass (LA:4).
Eftersom Archie numera äter gräs varje dag måste jag dels tänka på att dra ner på ensilaget men också på att inte dra ner på motionen för mycket.
Fetma och bristande motion går ju lite hand i hand både med varandra och med den hemska sjukdomen FÅNG och tyvärr är det lättare för en häst som redan haft fång en gång att få det igen.
Samtidigt är ju gräshage framför grushage ett alternativ som det skulle mycket till för att jag skulle välja bort- för mig ger det förstnämnda en helt annan "livskvalitet" för hästen om jag ska säga vad JAG anser.
Hade vi kunnat lägga ut mat i grushagarna hade jag kanske inte varit en lika rabiat gräshageförespråkare men utan något att sysselsätta sig med blir det lätt att hästen antingen bara står "rakt upp och ner" eller försöker hitta på "dumheter" som att dra i haggrannens täcke och annat man helst slipper.
2 besök i Skrylle blev det också i veckan, ett med Petra och Zelma då vi gick en mil och ett på egen hand då vi sprang lika långt.
Annars händer det inte så mycket spännande i mitt liv just nu.
Jag har inte ork för fler aktiviteter än de med djuren, vill ju gärna ha hyfsad koll på vårt hus också samt ägna tid åt att bara ta det lugnt i soffan framför tv:n eller med en bok/ tidning.
Semester har jag inte förrän i mitten på juli och då blir det troligen lite mer "action".
På "inläggs-sidan" ser det just nu mycket bra ut; jag har hela kommande veckans inlägg färdigskrivna (!) medan jag vissa veckor knappt vet vad jag ska skriva om.
Jag har motionerat Archie alla dagar och det har blivit både tömkörning ute i skritt, 2 hopp-pass, en dressyrträning för NN och en på egen hand, en uteridning och en tävlad dressyrklass (LA:4).
Eftersom Archie numera äter gräs varje dag måste jag dels tänka på att dra ner på ensilaget men också på att inte dra ner på motionen för mycket.
Fetma och bristande motion går ju lite hand i hand både med varandra och med den hemska sjukdomen FÅNG och tyvärr är det lättare för en häst som redan haft fång en gång att få det igen.
Samtidigt är ju gräshage framför grushage ett alternativ som det skulle mycket till för att jag skulle välja bort- för mig ger det förstnämnda en helt annan "livskvalitet" för hästen om jag ska säga vad JAG anser.
Hade vi kunnat lägga ut mat i grushagarna hade jag kanske inte varit en lika rabiat gräshageförespråkare men utan något att sysselsätta sig med blir det lätt att hästen antingen bara står "rakt upp och ner" eller försöker hitta på "dumheter" som att dra i haggrannens täcke och annat man helst slipper.
2 besök i Skrylle blev det också i veckan, ett med Petra och Zelma då vi gick en mil och ett på egen hand då vi sprang lika långt.
Annars händer det inte så mycket spännande i mitt liv just nu.
Jag har inte ork för fler aktiviteter än de med djuren, vill ju gärna ha hyfsad koll på vårt hus också samt ägna tid åt att bara ta det lugnt i soffan framför tv:n eller med en bok/ tidning.
Semester har jag inte förrän i mitten på juli och då blir det troligen lite mer "action".
På "inläggs-sidan" ser det just nu mycket bra ut; jag har hela kommande veckans inlägg färdigskrivna (!) medan jag vissa veckor knappt vet vad jag ska skriva om.
Söndag- i behån!
Åhhh.... varför är det så svårt att sova ut när man kan medan det ibland känns omöjligt att vakna när man måste?
I morse vaknade jag 04.30 och låg och vred mig till strax efter 06.00 då jag gav upp och körde med Soya till Skrylle.
Fördelen med att vara där tidigt är att man inte träffar någon....inga människor i alla fall.
Däremot stod ett dovhjort mitt på löpslingan när jag kom pustande och jag hann bli livrädd att Soya skulle sätta efter den.
Hjorten hade dock den goda smaken att hoppa in skogen och Soya löd mitt "nej" utan minsta tvekan. Pust!
Efter avslutad löpning åkte jag till stallet, släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans mat innan jag körde hem för dusch och frukost.
Hemma blev det lite städning och häck-klippning medan maken tog hand om gräsmattan.
Tillbaka i stallet tog jag in Archie och förberedde honom för en uteritt.
Insåg att jag inte hade någonstans att göra av mobilen eftersom jag tänkte rida utan jacka och frågade ungdomarna i stallet om de hade något tips.
"Lägg den i behån" sade de luttrat och tja....det funkade faktiskt hur bra som helst så där lärde jag mig något nytt :).
Uteritten tog en timme och sedan fick Soya vänta i bilen medan jag släppte ut Archie i hagen igen.
Hemma grillade vi, ja inte Soya och jag utan maken och undertecknad och
nu tänkte jag slappa resten av kvällen.
I morse vaknade jag 04.30 och låg och vred mig till strax efter 06.00 då jag gav upp och körde med Soya till Skrylle.
Fördelen med att vara där tidigt är att man inte träffar någon....inga människor i alla fall.
Däremot stod ett dovhjort mitt på löpslingan när jag kom pustande och jag hann bli livrädd att Soya skulle sätta efter den.
Hjorten hade dock den goda smaken att hoppa in skogen och Soya löd mitt "nej" utan minsta tvekan. Pust!
Efter avslutad löpning åkte jag till stallet, släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans mat innan jag körde hem för dusch och frukost.
Hemma blev det lite städning och häck-klippning medan maken tog hand om gräsmattan.
Tillbaka i stallet tog jag in Archie och förberedde honom för en uteritt.
Insåg att jag inte hade någonstans att göra av mobilen eftersom jag tänkte rida utan jacka och frågade ungdomarna i stallet om de hade något tips.
"Lägg den i behån" sade de luttrat och tja....det funkade faktiskt hur bra som helst så där lärde jag mig något nytt :).
Uteritten tog en timme och sedan fick Soya vänta i bilen medan jag släppte ut Archie i hagen igen.
Hemma grillade vi, ja inte Soya och jag utan maken och undertecknad och
nu tänkte jag slappa resten av kvällen.
Speciella annonser del 302, varför annonsera?
Sådana här annonser blir jag både konfunderad och SUR över.
Jag mailade annonsören mer eller mindre så fort annonsen kom ut- inget svar!
Har mailat en andra gång- fortfarande inget svar men annonsen finns kvar?
http://www.blocket.se/vi/33711381.htm
Jag mailade annonsören mer eller mindre så fort annonsen kom ut- inget svar!
Har mailat en andra gång- fortfarande inget svar men annonsen finns kvar?
http://www.blocket.se/vi/33711381.htm
lördagen den 14:e maj 2011
Om tävlingshumör, framgångar och motgångar
En bloggläsare berättade i en kommentar nyligen hur HON reagerade om det hade gått bra respektive dåligt när hon tävlade och detta fick mig att minnas hur det oftast gick till i början av min tävlingskarriär med Heron.
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar "nä...nu är det sluttävlat i dressyr". Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det "på det igen".
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det....herregud...jag kunde tjura i en vecka!
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag "bara" sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa "helvetes djävla skithelvete" och så var den tävlingen glömd!
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker "nya tävlingar- nya tag"....ungefär.
Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.
Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.
Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds "inåt", för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift - det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast "sörjande". Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).
Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.
Att ha femmor och typ "alla rätt" på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland "är du inte glad" när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.
Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.
Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.
Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.
Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!
Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar "nä...nu är det sluttävlat i dressyr". Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det "på det igen".
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det....herregud...jag kunde tjura i en vecka!
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag "bara" sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa "helvetes djävla skithelvete" och så var den tävlingen glömd!
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker "nya tävlingar- nya tag"....ungefär.
Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.
Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.
Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds "inåt", för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift - det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast "sörjande". Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).
Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.
Att ha femmor och typ "alla rätt" på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland "är du inte glad" när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.
Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.
Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.
Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.
Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!
Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).
Skenet bedrar :)!
Måste säga att jag höjde ett förvåningens ögonbryn när jag såg denna tingest på dagens tävlingsplats.
En "bajamaja" som enda toalett på en etablerad tävlingsplats och hos en förening som bildades 1955?!?!?
Det kändes verkligen lite väl "fattigt" tills jag öppnade dörren och vad fick jag väl se där :)?
Tadaaa....en riktig toalett innanför dörrarna minsann.
Sens moral: saker är inte alltid vad de ser ut att vara eller döm inte hunden efter håren (eller i detta fallet- toaletten efter byggnaden) *SKRATT*
Lördag- upp som en sol....
...och ner som en pannkaka!
Nädå...riktigt så dåligt gick det inte på dagens tävling men det är så jag brukar "trösta" mig att det kan vara när man tävlar- ena gången vinner man och nästa gång är man inte ens placerad och det är inget att elda upp sig över i en bedömningssport där lite mer än den egna prestationen spelar in- motståndet om inte annat.
Och redan när jag såg några av ekipagen anade jag att konkurrensen skulle vara för svår för oss idag och tyvärr fick jag rätt även om det numera ändå känns som att vi "är med" och inte agerar klassutfyllnad.
Det var bara 3 placerade i dagens LA:4 och 3:an hade 64% medan jag, andra utanför placering hade 63 % så vi är som sagt verkligen med i matchen tycker jag.
Är man, som jag varit ibland, mer än 20 poäng från placering är det, i alla fall för mig, omöjligt att rida in så många poäng och då känns det inte så kul....
Jag tycker att jag nu börjar känna mig väl bekant med LA:4-programmet som jag tycker är bra eftersom det premierar lydnad framför att bara åka omkring och visa gångarter.
Och just därför har jag hört mer än en ryttare som INTE tycker om programmet ?!?!, man måste alltså visa lydnad på LA-nivå gudbevars?!?
Jaha säger jag förvånat, det är väl det som dressyr går ut på?!?
Hur som helst vill jag rida detta program minst några gånger till då jag känner att jag skulle kunna krama ur mer ur det även om jag nu har några placeringar (både en seger, en andra och en tredjeplacering).
Jag har hittills inte fått till den ultimata ritten ( får man någonsin det ha ha) men det vore roligt om det kunde hända snart.
Efter tävlingen var jag vråltrött och slängde ut Archie och några vänner i var sin hage och åkte hem och sov som en stock.
Jag tycker det är skönare att tävla på lördagen än söndagen- det återstår mer av helgen eller hur jag ska säga :).
Nädå...riktigt så dåligt gick det inte på dagens tävling men det är så jag brukar "trösta" mig att det kan vara när man tävlar- ena gången vinner man och nästa gång är man inte ens placerad och det är inget att elda upp sig över i en bedömningssport där lite mer än den egna prestationen spelar in- motståndet om inte annat.
Och redan när jag såg några av ekipagen anade jag att konkurrensen skulle vara för svår för oss idag och tyvärr fick jag rätt även om det numera ändå känns som att vi "är med" och inte agerar klassutfyllnad.
Det var bara 3 placerade i dagens LA:4 och 3:an hade 64% medan jag, andra utanför placering hade 63 % så vi är som sagt verkligen med i matchen tycker jag.
Är man, som jag varit ibland, mer än 20 poäng från placering är det, i alla fall för mig, omöjligt att rida in så många poäng och då känns det inte så kul....
Jag tycker att jag nu börjar känna mig väl bekant med LA:4-programmet som jag tycker är bra eftersom det premierar lydnad framför att bara åka omkring och visa gångarter.
Och just därför har jag hört mer än en ryttare som INTE tycker om programmet ?!?!, man måste alltså visa lydnad på LA-nivå gudbevars?!?
Jaha säger jag förvånat, det är väl det som dressyr går ut på?!?
Hur som helst vill jag rida detta program minst några gånger till då jag känner att jag skulle kunna krama ur mer ur det även om jag nu har några placeringar (både en seger, en andra och en tredjeplacering).
Jag har hittills inte fått till den ultimata ritten ( får man någonsin det ha ha) men det vore roligt om det kunde hända snart.
Efter tävlingen var jag vråltrött och slängde ut Archie och några vänner i var sin hage och åkte hem och sov som en stock.
Jag tycker det är skönare att tävla på lördagen än söndagen- det återstår mer av helgen eller hur jag ska säga :).
fredagen den 13:e maj 2011
Speciella annonser del 300, syftningsfel?
Är det spån eller en container som annonseras ut?
http://www.blocket.se/vasterbotten/Lite_container__span__BORTSKANKES_33833794.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/vasterbotten/Lite_container__span__BORTSKANKES_33833794.htm?ca=23_11&w=3
Dagens (ras)fråga
Eftersom jag vet att det finns många hundägare bland mina läsare skulle jag nyfiket vilja fråga varför ni har den hund som ni har?
Var det slumpen som avgjorde eller ett medvetet rasval?
För min egen del var det slumpen som avgjorde att det blev just Soya men däremot var valet av ras mycket medvetet.
Maken och jag ville ha en vuxen whippet och förhörde oss via nätet bland alla uppfödare vi kunde hitta och sedan var det faktiskt bara en som kunde hjälpa oss och det var så vi fick köpa världens finaste hund. Hur kunde vi ha sådan tur- det frågar vi oss ofta faktiskt.
Jag hade i ungdomen haft en schäfer och 2 greyhounds och sa redan efter schäfern; ”aldrig mer en hund med lång päls” (det var en långhårig schäfer jag hade).
Mina greyhounds (liksom schäfern) var underbara på alla vis och DÅ tyckte jag att denna ras var otroligt vacker men när jag idag jämför med whippet så går den sistnämnda klart segrande ur skönhetstävlingen.
En whippet har, tycker jag, mjukare linjer medan greyhounds är mer kantiga och en del ser inte så roliga ut i pälsen heller i jämförelse. Soyas hårrem är som en gnistrande svart diamant trots att hon aldrig borstas och mycket sällan badas.
Idag tycker jag också att det är mer ”behändigt” med den mindre whippeten, en del greyhounds är som små kalvar och med tanke på vinthundens förkärlek till att sova i säng/ soffa så hade vi fått byta ut både vår 160-säng och sofforna om vi alla skulle få plats.
Att whippet är en, i alla fall enligt försäkringsbolagens statistik förhållandevis frisk ras känns bra- jag har haft tillräckligt med elände med tidigare hundar och hästar för att välja en dokumenterad "sjuklig ras" (som det ju tyvärr finns en del av).
Sist men inte minst ville jag ha en tillgiven, "o-vaktig" hund som går bra med alla hundar utan bråk och som dessutom går att rida ut med "hur långt som helst" och det tycker jag verkligen att jag har fått till 200 %.
Så idag känns whippet för MIG som den ultimata rasen och jag skulle inte hellre vilja ha någon annan hund.
Fick jag däremot inte ha en whippet tror jag att jag hade köpt en italienare (italiensk vinthund) i stället- de är, något förenklat, som whippets i miniatyr.
Var det slumpen som avgjorde eller ett medvetet rasval?
För min egen del var det slumpen som avgjorde att det blev just Soya men däremot var valet av ras mycket medvetet.
Maken och jag ville ha en vuxen whippet och förhörde oss via nätet bland alla uppfödare vi kunde hitta och sedan var det faktiskt bara en som kunde hjälpa oss och det var så vi fick köpa världens finaste hund. Hur kunde vi ha sådan tur- det frågar vi oss ofta faktiskt.
Jag hade i ungdomen haft en schäfer och 2 greyhounds och sa redan efter schäfern; ”aldrig mer en hund med lång päls” (det var en långhårig schäfer jag hade).
Mina greyhounds (liksom schäfern) var underbara på alla vis och DÅ tyckte jag att denna ras var otroligt vacker men när jag idag jämför med whippet så går den sistnämnda klart segrande ur skönhetstävlingen.
En whippet har, tycker jag, mjukare linjer medan greyhounds är mer kantiga och en del ser inte så roliga ut i pälsen heller i jämförelse. Soyas hårrem är som en gnistrande svart diamant trots att hon aldrig borstas och mycket sällan badas.
Idag tycker jag också att det är mer ”behändigt” med den mindre whippeten, en del greyhounds är som små kalvar och med tanke på vinthundens förkärlek till att sova i säng/ soffa så hade vi fått byta ut både vår 160-säng och sofforna om vi alla skulle få plats.
Att whippet är en, i alla fall enligt försäkringsbolagens statistik förhållandevis frisk ras känns bra- jag har haft tillräckligt med elände med tidigare hundar och hästar för att välja en dokumenterad "sjuklig ras" (som det ju tyvärr finns en del av).
Sist men inte minst ville jag ha en tillgiven, "o-vaktig" hund som går bra med alla hundar utan bråk och som dessutom går att rida ut med "hur långt som helst" och det tycker jag verkligen att jag har fått till 200 %.
Så idag känns whippet för MIG som den ultimata rasen och jag skulle inte hellre vilja ha någon annan hund.
Fick jag däremot inte ha en whippet tror jag att jag hade köpt en italienare (italiensk vinthund) i stället- de är, något förenklat, som whippets i miniatyr.
Klubb och träningstävlingar vs "riktiga" tävlingar
För några veckor sedan pratade jag med en mycket besviken dressyrryttare.
Personen i fråga hade kommit hem från en lokal tävling där hon ridit en klass på lägre nivå och var väldigt besviken och förvånad över den magra procent-utdelningen som hennes ritt hade fått.
Själv blev jag inte lika förvånad- inte för att jag har en aning om hur ritten förflutit utan mer för att jag har en del förutfattade meningar/ fördomar som bara bekräftades av hennes berättelse.
Det hör nämligen till saken att personen deltagit i några klubbtävlingar i nära anslutning till den ”riktiga” (lokal)tävlingen och på klubbtävlingarna hade resultaten blivit helt andra både vad gällde placering och erhållen procent som båda var avsevärt högre- mycket högre faktiskt.
Kring detta har jag 2 teorier:
1.Domarna som dömer på klubbtävlingar/ träningstävlingar är ofta mer frikostiga med poäng och superlativ, kanske för att de vill uppmuntra inte så erfarna ryttare att fortsätta med tävlandet.
2.När man tävlar på hemmaplan är man oftast mer avslappnad- både hästen och man själv är mer bekanta med miljön och folket och kan koncentrera sig bättre på att rida.
Man skulle också kunna tillägga att konkurrensen OFTAST ser helt annorlunda ut när man deltar på denna lägre nivå och man bör därför också ta de sämre reslutaten på ”riktiga” tävlingar utan att bryta ihop totalt.
Jag tycker INTE att domarna på klubbtävlingar ska bli ”hårdare” när de dömer.
Jag vet ju tex hur det kan se ut på ridskolan när lektionsryttare tävlar hästar som ibland inte går en meter på tygeln genom ett helt program.
Vid en korrekt bedömning på en riktig tävling skulle sådana ritter inte ens rendera 50 % och hur kul hade det varit för de kämpande lektionsryttarna att få så låga procent?
Detta tror jag inte är rätt sätt att uppmuntra fortsatt tävlande men samtidigt bör man nog när man börjar tävla på något sätt bli varse att det kan skilja mellan ”tävling och tävling” så att man inte tröttnar och ger upp.
Personen i fråga hade kommit hem från en lokal tävling där hon ridit en klass på lägre nivå och var väldigt besviken och förvånad över den magra procent-utdelningen som hennes ritt hade fått.
Själv blev jag inte lika förvånad- inte för att jag har en aning om hur ritten förflutit utan mer för att jag har en del förutfattade meningar/ fördomar som bara bekräftades av hennes berättelse.
Det hör nämligen till saken att personen deltagit i några klubbtävlingar i nära anslutning till den ”riktiga” (lokal)tävlingen och på klubbtävlingarna hade resultaten blivit helt andra både vad gällde placering och erhållen procent som båda var avsevärt högre- mycket högre faktiskt.
Kring detta har jag 2 teorier:
1.Domarna som dömer på klubbtävlingar/ träningstävlingar är ofta mer frikostiga med poäng och superlativ, kanske för att de vill uppmuntra inte så erfarna ryttare att fortsätta med tävlandet.
2.När man tävlar på hemmaplan är man oftast mer avslappnad- både hästen och man själv är mer bekanta med miljön och folket och kan koncentrera sig bättre på att rida.
Man skulle också kunna tillägga att konkurrensen OFTAST ser helt annorlunda ut när man deltar på denna lägre nivå och man bör därför också ta de sämre reslutaten på ”riktiga” tävlingar utan att bryta ihop totalt.
Jag tycker INTE att domarna på klubbtävlingar ska bli ”hårdare” när de dömer.
Jag vet ju tex hur det kan se ut på ridskolan när lektionsryttare tävlar hästar som ibland inte går en meter på tygeln genom ett helt program.
Vid en korrekt bedömning på en riktig tävling skulle sådana ritter inte ens rendera 50 % och hur kul hade det varit för de kämpande lektionsryttarna att få så låga procent?
Detta tror jag inte är rätt sätt att uppmuntra fortsatt tävlande men samtidigt bör man nog när man börjar tävla på något sätt bli varse att det kan skilja mellan ”tävling och tävling” så att man inte tröttnar och ger upp.
Fredag- 3x 20
Det sägs ju att man ska variera både sin ridning och underlaget (vilket jag förvisso instämmer i till 100 %) och idag tycker jag nog verkligen att vi har gjort just detta.
Började ridpasset med veckans första ridhusbesök där vi red fram i ca 20 minuter.
Därefter blev det hoppning på utebanan i ungefär lika lång tid och Archie kändes otroligt pigg och nästan lite busig. Han hoppade glatt allt jag styrde emot utan minsta tvekan (så brukar det i och för sig vara) och när vi var klara så skrittade vi ut med Soya i 20 minuter.
Ute blev det lite skritt på asfalt men mest på gräs och grusvägar så idag har vi alltså ridit på i princip alla underlag som går och ”hunnit med” både dressyr, hoppning och uteridning- allt uppdelat på 20-minuterspass.
Förresten: blogspot har legat nere hela dagen, därav bristen på inlägg och även frånvaron av inlägg publicerade sedan i onsdags.
Enligt Blogger ska de försvunna inläggen komma tillbaka "senare"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
