I morse blev det ett rejält tömkörningspass i ridhuset och efter nästan en timme var Archie svettig över hela kroppen trots att det bara var 5 grader (!) ute.
Detta tolkade jag inte bara som att han behöver klippas (sååå långhårig är han inte i jämförelse med andra hästar) utan just att han fick arbeta ordentligt.
Jag tycker att det är synd att många använder både tömkörning och framför allt longering som lite av en ”nödlösning” när de har bråttom och då blir ju ”arbetet” därefter.
Man kan mycket väl ersätta ett ridpass med i alla fall tömkörning men då går det inte att stå och hänga mitt i ridhuset med en cigg i mungipan (jodå…det förekommer…) medan hästen gräver ett djupare och djupare voltspår (läs: dike som andra ryttare sedan blir vansinniga över) runt en.
Ska man tömköra lika länge som man brukar rida (och varför skulle man inte det, det är ju knappast jobbigare för hästen att slippa 50-100 kilo på ryggen) så gäller det att VARIERA sig, man brukar ju inte RIDA på en 20 metersvolt i en timme så varför är det ofta så folks tömkörningspass ser ut?
Själv arbetade jag i morse med bland annat skänkelvikning i skritt och trav utmed långsidorna, samlad trav på volt och långsidor samt mycket små volter i galopp.
Just idag var ridhuset fullt av hinder så mitt rörelseutrymme var minst sagt begränsat men man kan som sagt göra ganska mycket på töm och BÖR göra det också så att hästen varken blir uttråkad eller ”försliten” (det tar en del på hästen att bara snurra runt på en liten volt).
Måste som avslutning berätta hur enormt intelligent jag tycker att min hund är (ja, ja…kan småbarnsföräldrar skryta över när deras unge släppt en fis kan väl jag skryta om min hund….).
Idag hade jag hängt min jacka över en bom (ett hinder) och min lilla doggy sprang dit, hoppade mot jackan tills den kasade ner och la sig sedan på den.
Antingen var hon bara frusen (fast hon hade täcke på sig) eller så ville hon känna undertecknads doft, hi hi.
torsdagen den 30:e september 2010
Dagens (djur)fråga
Idag undrar jag, liksom i tidigare blogginlägg varför djurskyddet i Sverige fungerar och värderas så dåligt?
Det känns som att vi ”på pappret” värnar väldigt om våra djur men att man kan undra hur det står till med den saken om man tittar bakom kulissen och ut i verkligheten.
Om vi börjar med att titta på dom som faktiskt blir dömda för djurplågeri så är det verkligen inte många som fälls och de som de facto lyckas bli fällda får ju knappt något straff. Varför? Är djurs liv så lite värda?
Det är inte att undra på om folk till slut inte vill/ vågar/ ids göra någon anmälan- ”det händer ju ändå ingenting” tror jag att många resonerar.
Om man inte ens kan bli dömd när man gravt åsidosatt att sköta sina djur under så lång tid att de avlider vad skulle då hända om man anmälde någon som man ser sparkar sin hund eller som knappt låter hunden komma ut?
Och det är nog fint och bra i teorin att vi har djurskyddsinspektörer men när dessa är så underbemannade så måste i alla fall jag fråga mig varför man ”hittar på” fler och fler lagar och regler som de ändå inte har möjlighet (läs: tid) att kontrollera att de efterlevs.
Den senaste lagen om ”hästars möjlighet att röra sig i sina naturliga gångarter i hagen” är ett ypperligt exempel på detta.
Samtidigt som lagen börjar gälla läser man ”överallt” om hur otroligt mycket djurskyddsinspektörerna har att göra och att de bara har tid att åka ut på rena anmälningar.
Jag känner personligen till massvis med stall med hagar där inte ens en minishettis hade kunnat galoppera omkring men ”so what”? Vem bryr sig om detta när det knappt finns tid att åka och titta till djur som inte ens varit ute på en evighet?
Det känns som att vi ”på pappret” värnar väldigt om våra djur men att man kan undra hur det står till med den saken om man tittar bakom kulissen och ut i verkligheten.
Om vi börjar med att titta på dom som faktiskt blir dömda för djurplågeri så är det verkligen inte många som fälls och de som de facto lyckas bli fällda får ju knappt något straff. Varför? Är djurs liv så lite värda?
Det är inte att undra på om folk till slut inte vill/ vågar/ ids göra någon anmälan- ”det händer ju ändå ingenting” tror jag att många resonerar.
Om man inte ens kan bli dömd när man gravt åsidosatt att sköta sina djur under så lång tid att de avlider vad skulle då hända om man anmälde någon som man ser sparkar sin hund eller som knappt låter hunden komma ut?
Och det är nog fint och bra i teorin att vi har djurskyddsinspektörer men när dessa är så underbemannade så måste i alla fall jag fråga mig varför man ”hittar på” fler och fler lagar och regler som de ändå inte har möjlighet (läs: tid) att kontrollera att de efterlevs.
Den senaste lagen om ”hästars möjlighet att röra sig i sina naturliga gångarter i hagen” är ett ypperligt exempel på detta.
Samtidigt som lagen börjar gälla läser man ”överallt” om hur otroligt mycket djurskyddsinspektörerna har att göra och att de bara har tid att åka ut på rena anmälningar.
Jag känner personligen till massvis med stall med hagar där inte ens en minishettis hade kunnat galoppera omkring men ”so what”? Vem bryr sig om detta när det knappt finns tid att åka och titta till djur som inte ens varit ute på en evighet?
onsdagen den 29:e september 2010
Onsdag- jag gillar när man REAGERAR!
Idag bestämde jag mig för att ta ”sovmorgon” (hah….) så i stället för att stiga upp 04.15 så lät jag inte klockan väcka mig förrän 05.00 och då hastade jag iväg till stallet för ett planerat dressyrpass.
Under detta fick jag små glimtar av Archies potential om jag bara kan få honom dit jag vill och det är väl stunder som dessa, när man långt bort i horisonten ändå ANAR (eller kanske hoppas förgäves…vad vet jag) hur bra vi kan bli tillsammans som gör att man orkar kämpa vidare men sina träningar.
När jag tittade på när Ebba red Archie i måndags blev det ganska tydligt för mig vad jag behöver arbeta mycket mer med för Archies del.
Om jag ska vara vara spydig får jag väl säga att det är synd att han inte är en KVINNA för som karl tycks han inte klara av att LÄTT göra 2 saker samtidigt (typ BÅDE gå framåt och åt sidan med bibehållen bjudning) och man ser också att hans reaktionsförmåga verkligen behöver speedas upp.
Det tar liksom för lång tid mellan olika moment- exempelvis om man gör halt och sedan vill rygga så är där några hundradelars fördröjning som jag vill arbeta bort.
Om det nu är: halt….Birgitta ger hjälper för ryggning…det går någon sekund under vilken man tror att Archie har kopplat bort en aldeles…och sedan kommer det en ryggning så vill jag att det ska vara mer SMACK!!!! PANG!!! BOM!!!!- Jag ska knappt hinna göra halten förrän Archie ska fråga ”Och nu, och nu,….vad ska vi göra nu…hallå…”.
Där är han för bortkopplad än så länge och det är något jag ska jobba med för jag tror absolut att det går.
Sedan hade det så klart varit roligt och lättare om det redan fanns inbyggt i hans system så som det finns hos vissa andra hästar men men….man kan inte få allt.
Blev förresten smått rörd när jag öppnade ridhusdörren för att gå tillbaka till stallet och såg stallägaren komma gående emot mig (han är aldrig någonsin i ridhuset på morgonen).
”Har det hänt något” undrade jag och då frågade han mig detsamma för han är så van vid att jag är färdig med ridningen långt tidigare och när han såg att bilen stod kvar blev han orolig att det hade hänt något.
Jag förklarade att jag tagit en liten sovmorgon men tackade för omtanken.
Nu har ju jag en mycket snäll häst men jag har många gånger tänkt att jag hade kunnat bli liggande i ridhuset ganska länge om jag ramlade av- ingen kommer på någon timme i alla fall- så det känns skönt med ”vakna” ( i dubbel bemärkelse) stallägare som håller lite koll.
Under detta fick jag små glimtar av Archies potential om jag bara kan få honom dit jag vill och det är väl stunder som dessa, när man långt bort i horisonten ändå ANAR (eller kanske hoppas förgäves…vad vet jag) hur bra vi kan bli tillsammans som gör att man orkar kämpa vidare men sina träningar.
När jag tittade på när Ebba red Archie i måndags blev det ganska tydligt för mig vad jag behöver arbeta mycket mer med för Archies del.
Om jag ska vara vara spydig får jag väl säga att det är synd att han inte är en KVINNA för som karl tycks han inte klara av att LÄTT göra 2 saker samtidigt (typ BÅDE gå framåt och åt sidan med bibehållen bjudning) och man ser också att hans reaktionsförmåga verkligen behöver speedas upp.
Det tar liksom för lång tid mellan olika moment- exempelvis om man gör halt och sedan vill rygga så är där några hundradelars fördröjning som jag vill arbeta bort.
Om det nu är: halt….Birgitta ger hjälper för ryggning…det går någon sekund under vilken man tror att Archie har kopplat bort en aldeles…och sedan kommer det en ryggning så vill jag att det ska vara mer SMACK!!!! PANG!!! BOM!!!!- Jag ska knappt hinna göra halten förrän Archie ska fråga ”Och nu, och nu,….vad ska vi göra nu…hallå…”.
Där är han för bortkopplad än så länge och det är något jag ska jobba med för jag tror absolut att det går.
Sedan hade det så klart varit roligt och lättare om det redan fanns inbyggt i hans system så som det finns hos vissa andra hästar men men….man kan inte få allt.
Blev förresten smått rörd när jag öppnade ridhusdörren för att gå tillbaka till stallet och såg stallägaren komma gående emot mig (han är aldrig någonsin i ridhuset på morgonen).
”Har det hänt något” undrade jag och då frågade han mig detsamma för han är så van vid att jag är färdig med ridningen långt tidigare och när han såg att bilen stod kvar blev han orolig att det hade hänt något.
Jag förklarade att jag tagit en liten sovmorgon men tackade för omtanken.
Nu har ju jag en mycket snäll häst men jag har många gånger tänkt att jag hade kunnat bli liggande i ridhuset ganska länge om jag ramlade av- ingen kommer på någon timme i alla fall- så det känns skönt med ”vakna” ( i dubbel bemärkelse) stallägare som håller lite koll.
Vad har hänt inom ridsporten?
Min stallkamrat Liv (Aramis här på sidan) lämnade några intressanta synpunkter som svar på ett helt annat blogginlägg men jag tycker att de dels är värda ett eget inlägg och dels skulle jag vilja höra er syn på saken.
Själv håller jag med till punkt och pricka- gör ni? Dvs har ni gjort samma erfarenheter och reflektioner?
Så här skriver Liv att hon tycker att ridsporten har stagnerat (jag skulle kanske inte använda just det ordet men instämmer som sagt till 100 % i påståendena) och mina kommentarer är i fet, kursiv stil:
Stagnera i den bemärkelse att det:
- i princip är totalt omöjligt att hyra ut boxplatser (för många bra anläggningar? eller färre ryttare?)
Anledningen till detta tror jag är att det har vuxit upp stall, ridhus och "anläggningar" som svampar de senaste åren.
Man behöver bara läsa på Blocket för att förstå att utbudet är enormt liksom konkurrensen.
För 20 år sedan hade i princip ingen ridskola/ större anläggning 2 ridhus- idag är det snarare regel än undantag.
Privatridhusen har också brett ut sig explosionsartat så att locka med ridhus idag förslår inte långt- man måste ha annat att "komma med" också.
- verkar nästintill omöjligt att sälja hästar nu för tiden (vet hur många som helst som står med hästar de inte får sålda).
Jag känner absolut igen detta. Det KAN bero på att många säljare har en orealistisk uppfattning om sin hästs OBJEKTIVA förmåga och att de därför sätter priset därefter (läs: hästen är för dyr och därför vill ingen köpa den).
- nästan är tomt på de flesta tävlingar (arrangörer stryker efteranmälningsavgifter i hopp om att få fler anmälningar).
Jag förstår inte vad detta beror på men har gjort exakt samma erfarenheter.
- nästan ingen hör av sig på medryttarannonser (trots att bra hästar finnes och att det inte är fråga om någon större summa pengar)
Nu har jag inte annonserat efter en medryttare för egen del men jag vet att dessa inte alltid är helt lätta att finna.
- många ryttare verkar enbart ägna sig åt rena rama soffliggarfasoner (det vill säga man varken rider eller motionerar sin häst till någon reda).
Detta har jag ansett länge så det är inget nytt enligt mig. Sedan tror jag inte att hästen mår dåligt av att inte bli riden på (om den får utevistelse genom att gå i hage många timmar) men man kan inte heller förvänta sig resultat på träningar/ tävlingar om man "hattar" med sin ridning och inte har någon form av seriös plan.
Kanske har dagens människor så mycket annat i sina liv att de helt enkelt inte hinner/ prioriterar sin häst/ ridning 7 dagar i veckan?
Själv håller jag med till punkt och pricka- gör ni? Dvs har ni gjort samma erfarenheter och reflektioner?
Så här skriver Liv att hon tycker att ridsporten har stagnerat (jag skulle kanske inte använda just det ordet men instämmer som sagt till 100 % i påståendena) och mina kommentarer är i fet, kursiv stil:
Stagnera i den bemärkelse att det:
- i princip är totalt omöjligt att hyra ut boxplatser (för många bra anläggningar? eller färre ryttare?)
Anledningen till detta tror jag är att det har vuxit upp stall, ridhus och "anläggningar" som svampar de senaste åren.
Man behöver bara läsa på Blocket för att förstå att utbudet är enormt liksom konkurrensen.
För 20 år sedan hade i princip ingen ridskola/ större anläggning 2 ridhus- idag är det snarare regel än undantag.
Privatridhusen har också brett ut sig explosionsartat så att locka med ridhus idag förslår inte långt- man måste ha annat att "komma med" också.
- verkar nästintill omöjligt att sälja hästar nu för tiden (vet hur många som helst som står med hästar de inte får sålda).
Jag känner absolut igen detta. Det KAN bero på att många säljare har en orealistisk uppfattning om sin hästs OBJEKTIVA förmåga och att de därför sätter priset därefter (läs: hästen är för dyr och därför vill ingen köpa den).
- nästan är tomt på de flesta tävlingar (arrangörer stryker efteranmälningsavgifter i hopp om att få fler anmälningar).
Jag förstår inte vad detta beror på men har gjort exakt samma erfarenheter.
- nästan ingen hör av sig på medryttarannonser (trots att bra hästar finnes och att det inte är fråga om någon större summa pengar)
Nu har jag inte annonserat efter en medryttare för egen del men jag vet att dessa inte alltid är helt lätta att finna.
- många ryttare verkar enbart ägna sig åt rena rama soffliggarfasoner (det vill säga man varken rider eller motionerar sin häst till någon reda).
Detta har jag ansett länge så det är inget nytt enligt mig. Sedan tror jag inte att hästen mår dåligt av att inte bli riden på (om den får utevistelse genom att gå i hage många timmar) men man kan inte heller förvänta sig resultat på träningar/ tävlingar om man "hattar" med sin ridning och inte har någon form av seriös plan.
Kanske har dagens människor så mycket annat i sina liv att de helt enkelt inte hinner/ prioriterar sin häst/ ridning 7 dagar i veckan?
Favorit i repris: Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!
Idag fick jag en trevlig kommentar från ”Filippa” som skriver att hon sitter och läser igenom min blogg från början (då har hon att göra eftersom det vid det här laget har blivit över 1600 inlägg).
Filippa kommenterade ett inlägg som jag gjorde för snart 2 år sedan och detta fick mig att gå tillbaka och läsa det.
När jag läser gamla inlägg händer det då och då att jag tänker ”nämen, usch…är det verkligen JAG som har skrivit detta eller är det Birgitta 7 år som har varit framme och kladdat”.
Men just detta inlägget tycker jag faktiskt var så bra och framför allt SANT att det tåler att läsas om, så även om eget beröm luktar illa så får ni finna er i att jag publicerar det än en gång:
När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer "svart eller vitt" för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.
Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.
Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:
1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).
2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta eller utbilda sig.
3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller "hilla in sig" i halvsanningar.
4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att "det är orättvist". Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring "whatever" så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?
Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.
Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.
Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):
1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är "fel". Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.
2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller aggressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.
Ha ha...när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR (och hundar)!
Filippa kommenterade ett inlägg som jag gjorde för snart 2 år sedan och detta fick mig att gå tillbaka och läsa det.
När jag läser gamla inlägg händer det då och då att jag tänker ”nämen, usch…är det verkligen JAG som har skrivit detta eller är det Birgitta 7 år som har varit framme och kladdat”.
Men just detta inlägget tycker jag faktiskt var så bra och framför allt SANT att det tåler att läsas om, så även om eget beröm luktar illa så får ni finna er i att jag publicerar det än en gång:
När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer "svart eller vitt" för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.
Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.
Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:
1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).
2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta eller utbilda sig.
3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller "hilla in sig" i halvsanningar.
4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att "det är orättvist". Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring "whatever" så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?
Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.
Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.
Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):
1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är "fel". Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.
2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller aggressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.
Ha ha...när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR (och hundar)!
Dagens (häst)fråga
Är det inte konstigt att alla ridskolor kräver att alla (även vuxna) rider med hjälm medan voltigeträning sker utan något som skyddar huvudet?
Man har ju till och med för de som tävlar dressyr skärpt kraven vad gäller hjälmanvändning så att man numera måste använda hjälm även i medeslvår klass men som sagt så tränar och tävlar man i voltige utan hjälm?
Jag undrar hur många ekipage som ramlat av under en dressyrtävling i medelsvår klass i Sverige de senaste 10 åren?
Jag gissar att svaret är typ 10 personer på 10 år (personligen har jag aldrig sett det eller hört talas om någon som gjort det).
Men att "hoppa omkring och samtidigt göra konster" på en häst i full galopp anses tydligen inte lika farligt- eller?
Man har ju till och med för de som tävlar dressyr skärpt kraven vad gäller hjälmanvändning så att man numera måste använda hjälm även i medeslvår klass men som sagt så tränar och tävlar man i voltige utan hjälm?
Jag undrar hur många ekipage som ramlat av under en dressyrtävling i medelsvår klass i Sverige de senaste 10 åren?
Jag gissar att svaret är typ 10 personer på 10 år (personligen har jag aldrig sett det eller hört talas om någon som gjort det).
Men att "hoppa omkring och samtidigt göra konster" på en häst i full galopp anses tydligen inte lika farligt- eller?
tisdagen den 28:e september 2010
Tisdag- äntligen vilodag
Ja, så kanske Archie tänker, han är ju inte precis bortskämd med dagar helt utan någon som helst motion (hagvistelse räknar jag mer som vila än något annat).
Jag tror inte att hästar mår dåligt av daglig motion om än varierad och inte lika ansträngande varje dag så därför är det tunnsått med de "rena" vilodagarna.
Jag har ju också både tiden och lusten att rida varje dag så då ser jag ingen anledning att lägga in vilodagar titt som tätt.
Nu sitter jag i soffan och tycker synd om mig själv- dagens tandläkarbesök då tandköttsfickor skulle mätas har satt sina spår.
Jag har ont i hela munnen som känns halvt inflammerad- inte konstigt när en tandläkare har stuckit hårt runt varje tand med något nålaktigt instrument.
Förresten slogs jag där (hos tandläkaren) av tanken att det verkligen är tur att vi får välja våra yrken (nåja, mer eller mindre).
Själv skulle jag tex aldrig vilja rota runt i folks munnar, hur välskötta de än var och det ska gudarna veta att det finns gott om motsatsen.
Samma tanke slår mig också varje gång jag flyger: tänk att flygvärdinna en gång var ett riktigt drömyrke för många tjejer.
Nä....att ställa frågan "kaffe, te" sjutusenfemhundra gånger under ett arbetspass är JAG verkligen glad att jag slipper!
Jag tror inte att hästar mår dåligt av daglig motion om än varierad och inte lika ansträngande varje dag så därför är det tunnsått med de "rena" vilodagarna.
Jag har ju också både tiden och lusten att rida varje dag så då ser jag ingen anledning att lägga in vilodagar titt som tätt.
Nu sitter jag i soffan och tycker synd om mig själv- dagens tandläkarbesök då tandköttsfickor skulle mätas har satt sina spår.
Jag har ont i hela munnen som känns halvt inflammerad- inte konstigt när en tandläkare har stuckit hårt runt varje tand med något nålaktigt instrument.
Förresten slogs jag där (hos tandläkaren) av tanken att det verkligen är tur att vi får välja våra yrken (nåja, mer eller mindre).
Själv skulle jag tex aldrig vilja rota runt i folks munnar, hur välskötta de än var och det ska gudarna veta att det finns gott om motsatsen.
Samma tanke slår mig också varje gång jag flyger: tänk att flygvärdinna en gång var ett riktigt drömyrke för många tjejer.
Nä....att ställa frågan "kaffe, te" sjutusenfemhundra gånger under ett arbetspass är JAG verkligen glad att jag slipper!
Dagens (I-lands)fråga (en till)
Varför är apparaten som tar emot returflaskor ur funktion just den dagen då du äntligen har gitit samla ihop alla gamla flaskor och burkar som har legat och skräpat i bilen, på jobbet och i förrådet?
Och varför är apparaten förvisso lagad nästa gång du åter uppbådar kraft att ta itu med detta trista projket men ockupperad av byns fotbollsungdomar som just den dagen vill panta alla burkar som de har lyckats samla och tigga ihop under månader?
Och varför är apparaten förvisso lagad nästa gång du åter uppbådar kraft att ta itu med detta trista projket men ockupperad av byns fotbollsungdomar som just den dagen vill panta alla burkar som de har lyckats samla och tigga ihop under månader?
När det är dags för det svåraste beslutet
Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?
Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.
Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.
Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.
Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.
”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.
Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?
Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?
Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.
Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.
Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.
Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.
Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.
En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.
Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.
Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.
Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.
Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.
Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.
Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.
Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.
”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.
Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?
Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?
Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.
Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.
Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.
Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.
Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.
En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.
Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.
Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.
Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.
måndagen den 27:e september 2010
Måndag- björnen har återvänt
Innan jag körde iväg till Ebba idag kunde jag konstatera att det inte återstod några direkta spår efter min klippning av Archie för några veckor sedan- han börjar åter bli björnpälsaktig och framför allt benen, som jag inte klippte, ser snart ut som riktiga rattmuffar.
Så nu vet jag vad jag ska roa mig med i helgen...
Hos Ebba var det hennes tur att rida och det såg lika trevligt ut som vanligt och hon var nöjd med Archie.
Dock höjde hon ett varningens finger för Archies vikt och menade att jag får se till att han inte blir.....smalare :).
För mig som älskar att mata djur (som man känner sig själv känner man andra- jag älskar OCKSÅ mat :)) är det inga problem med att öka fodergivan vid behov så det kändes skönt att få den kommentaren faktiskt och inte dess motsats.
På vägen hem hände preciiiiis det jag kommenterade i lördagens ena blogginlägg med följande ord:
Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG "måste" köra om DOM?!?!
En skåpbil kämpade med uppbådande av sina sista krafter med att köra om mig varefter den slängde sig in framför min huv och började masa sig fram.
Givetvis fick jag genast köra om eländet som nog fick motorhaveri (hoppas jag i alla fall) efter den ansträngningen!
Så nu vet jag vad jag ska roa mig med i helgen...
Hos Ebba var det hennes tur att rida och det såg lika trevligt ut som vanligt och hon var nöjd med Archie.
Dock höjde hon ett varningens finger för Archies vikt och menade att jag får se till att han inte blir.....smalare :).
För mig som älskar att mata djur (som man känner sig själv känner man andra- jag älskar OCKSÅ mat :)) är det inga problem med att öka fodergivan vid behov så det kändes skönt att få den kommentaren faktiskt och inte dess motsats.
På vägen hem hände preciiiiis det jag kommenterade i lördagens ena blogginlägg med följande ord:
Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG "måste" köra om DOM?!?!
En skåpbil kämpade med uppbådande av sina sista krafter med att köra om mig varefter den slängde sig in framför min huv och började masa sig fram.
Givetvis fick jag genast köra om eländet som nog fick motorhaveri (hoppas jag i alla fall) efter den ansträngningen!
The dancing dog!
Något för Birgitta, 12 år att lära sin hund?
Underbar film:
http://www.youtube.com/watch?v=X5LP2jX5QyU
Underbar film:
http://www.youtube.com/watch?v=X5LP2jX5QyU
Dagens (I-lands)fråga
Varför utspelar sig alltid något av dessa scenarion när man har bråttom:
~man hamnar i en kassakö där någon köper en vara som saknar prislapp så att kassörskan måste anropa en kollega som sedan får gå och leta i en halv evighet innan köpet kan genomföras.
~man hamnar i en kassakö där någon framför en får fel på sitt kort så att det tar en halv evighet innan man har fått rätt på detta.
~man hamnar i en kassakö där kassörskan slår in något fel på kvittot som kunden sedan upptäcker, påtalar och varefter det tar en halv evighet innan köpet är avklarat.
~man hamnar i en bankomatkö där personen framför en vill ta ut pengar från 4 olika kort.
~man hamnar i en bankomatkö där bankomaten upphör att fungera när det är personen framför dig som ska ta ut pengar och du redan har sett 15 personer nöjda få ut vad de vill ha.
~man hamnar i en bankomatkö där någon (påverkad, gammal och darrfingrig eller bara rent ut sagt TRÖG) gång efter annan misslyckas med att knappa in rätt kod för att få ut sina pengar.
Är den enkla svaret: "lagen om alltings djävlighet?"
~man hamnar i en kassakö där någon köper en vara som saknar prislapp så att kassörskan måste anropa en kollega som sedan får gå och leta i en halv evighet innan köpet kan genomföras.
~man hamnar i en kassakö där någon framför en får fel på sitt kort så att det tar en halv evighet innan man har fått rätt på detta.
~man hamnar i en kassakö där kassörskan slår in något fel på kvittot som kunden sedan upptäcker, påtalar och varefter det tar en halv evighet innan köpet är avklarat.
~man hamnar i en bankomatkö där personen framför en vill ta ut pengar från 4 olika kort.
~man hamnar i en bankomatkö där bankomaten upphör att fungera när det är personen framför dig som ska ta ut pengar och du redan har sett 15 personer nöjda få ut vad de vill ha.
~man hamnar i en bankomatkö där någon (påverkad, gammal och darrfingrig eller bara rent ut sagt TRÖG) gång efter annan misslyckas med att knappa in rätt kod för att få ut sina pengar.
Är den enkla svaret: "lagen om alltings djävlighet?"
söndagen den 26:e september 2010
Veckan som gått
Ännu en vecka har passerat och jag minns knappt vad som har hänt under den höll jag på att säga :).
Jo...två träningar hos Ebba har det blivit, en mini-hoppträning på egen hand, uteritt i skritt och lite annat har avverkats för Archie del.
Det mesta har flutit på bra eller till och med riktigt bra och det känns så klart väldigt kul.
När ridningen inte fungerar blir jag otroligt deppig, det finns nog nästan inget som är en sådan humörsänkare för min del som just detta (tyvärr får man väl säga för egentligen är det ju ett "I-landsproblem").
En tävling hanns också med och tyvärr blev det ingen rosett men däremot en ritt med OK känsla även om vi kan ÄNNU bättre.
Även Soya tävlade och jag vet inte om hon hade en OK känsla där hon sprang i ensamt majestät, typ 50 meter efter alla andra hundar men min känsla var att detta inte är något vi ska ägna oss åt framöver så vida inte något världsrevolutionerande sker, typ att flera "snigelhundar" tar tävlingslicens till nästa år (tveksamt) eller att Soya genomgår en metamorfos och plöstligt börjar springa som om djävulen var efter henne (högst osannolikt).
Nej i Soyas fall är det nog som med "kärlek och pengar"- det sägs ju att man inte kan ha tur i båda.
Och så otroligt underbar, snäll, vacker och BÄST som hon är i min och makens ögon så vore det nog att begära för mycket om hon skulle vara en framgångsrik snabbspringare också :).
Hmmm...när jag nu tänker ett varv till på detta så är det just det jag begär av Archie- han är både otroligt vacker och dessutom vill jag att han ska vara framgångsrik på tävlingsbanan.
Nåja- han får vara undantaget som bekräftar regeln- i det fallet väljer jag att "gapa efter mycket" :)!
Jo...två träningar hos Ebba har det blivit, en mini-hoppträning på egen hand, uteritt i skritt och lite annat har avverkats för Archie del.
Det mesta har flutit på bra eller till och med riktigt bra och det känns så klart väldigt kul.
När ridningen inte fungerar blir jag otroligt deppig, det finns nog nästan inget som är en sådan humörsänkare för min del som just detta (tyvärr får man väl säga för egentligen är det ju ett "I-landsproblem").
En tävling hanns också med och tyvärr blev det ingen rosett men däremot en ritt med OK känsla även om vi kan ÄNNU bättre.
Även Soya tävlade och jag vet inte om hon hade en OK känsla där hon sprang i ensamt majestät, typ 50 meter efter alla andra hundar men min känsla var att detta inte är något vi ska ägna oss åt framöver så vida inte något världsrevolutionerande sker, typ att flera "snigelhundar" tar tävlingslicens till nästa år (tveksamt) eller att Soya genomgår en metamorfos och plöstligt börjar springa som om djävulen var efter henne (högst osannolikt).
Nej i Soyas fall är det nog som med "kärlek och pengar"- det sägs ju att man inte kan ha tur i båda.
Och så otroligt underbar, snäll, vacker och BÄST som hon är i min och makens ögon så vore det nog att begära för mycket om hon skulle vara en framgångsrik snabbspringare också :).
Hmmm...när jag nu tänker ett varv till på detta så är det just det jag begär av Archie- han är både otroligt vacker och dessutom vill jag att han ska vara framgångsrik på tävlingsbanan.
Nåja- han får vara undantaget som bekräftar regeln- i det fallet väljer jag att "gapa efter mycket" :)!
Söndag- låååångsamt framåt
Idag har snart "minsta" lilla anläggning 2 ridhus- så även Eslövs Ridklubb som dock inte verkar vara helt färdiga med sitt nybygge eftersom min klass hölls utomhus. Tack och lov var det hela 15 grader men vinden gjorde ändå att det var ganska "ruggigt".Rubriken skulle man kunna tolka på olika vis eftersom jag ju då och då klagat på att "det" (läs: Archie) går just (för) långsamt framåt både bildligt och bokstavligt.
Men just idag får jag säga att jag mest tycker att det går framåt i bemärkelsen "bättre och bättre" även om takten med vilken förbättringarna sker kunde vara lite hastigare.
Jag hade hoppat på bättre resultat så här i slutet av tävlingssäsongen men det känns som att det har gått troll i hela ridåret och det är inte mycket att göra åt det mer än att fortsätta att träna.
Min vana trogen...höll jag på att säga....blev jag åter första ryttare utanför placering i dagens LA:4 och det var ju mindre kul.
Om jag ska se det positiva så var det att Archie gick jättefint på framridningen och bättre på banan än på senaste tävlingen. Vi slog flera (enligt mig i alla fall) fina hästar som fick ännu sämre procent än vi (62,4%).
Snälla Liv från stallet kom och filmade ritten och även om den inte fick mig att rysa av välbehag så blev den en bra "reminder" på vad jag måste tänka på nästa gång jag beträder en dressyrbana (läs: att sitta stilla med skänklarna).
På framridningen tänkte jag på det men så fort jag kom in på banan så var just den tanken som bortblåst och det är ju däri en del av svårigheterna med att tävla ligger- få rider lika bra inne på banan som utanför :).
Halva klassen ungefär red på under 60% liksom de som red LA:1 och jag tror faktiskt att det är en kombination av att domarna dömer hårdare och använder skalan mer idag och att vissa ekipage helt enkelt inte är "mogna" för klassen. I LA:1 var det tex hela 4 ekipage som hade under 49 %, något som för några år sedan var mycket ovanligt enligt min erfarenhet.
Nu återstår bara 2-3 tävlingar för i år- trist på ett sätt men samtidigt så börjar det kulna vädret göra att i alla fall jag tycker att lite med tävlandet mister sin tjusning :).
Varför blir man en djurplågare?
Just nu florerar denna text på massor av bloggar, facebook, diskussionforum osv:
Polisen har på grund av tråkiga omständigheter omhändertagit alla hundar på en vinthundskennel i Skåne därav ett flertal salukis. Salukiringen har beslutat att bistå Polismyndigheten i den uppkomna situationen. I första hand till att hitta övergångshem som omgående kan ta hand om de två valpkullarna på 8 och 7 valpar. Kullarna kan placeras i övergångshem om 4 alternativt 3 valpar, i väntan på att nya ägare hittas till valparna. Det bästa är givetvis att hitta permanenta hem till alla valparna i första hand. Valparnas mammor, två kullsystrar, på snart 7 år söker också nya hem. Info finns här: www.saluki.se
Alla salukis finns f n i ett hundhem i Skåne och måste hämtas personligen.
Vid intresse kontakt Tomas Jeansson Tel 0416-321 31, 0761-098590
eller saluki@yashars.se som är Polismyndighetens kontaktperson.
Alltid när man läser dylika upprop så väcks i alla fall funderingar hos mig kring VARFÖR?
Och man (läs: jag) kan i alla fall inte låta bli att spekulera i om det är någon form av missförhållande som lett till en så drastisk åtgärd, konstigt vore väl annars?
I just detta fallet kan jag absolut inte uttala mig, jag har ingen aning om vad som hänt men det är annars väldigt lätt när man läser/ hör om omhändertagna djur att man blir helt rabiat och undrar hur i he..vete folk är funtade som kan låta kor drunkna i sin egen skit, hästar få grimmorna att växa in i huvudet och få hovar så långa att de knappt kan gå osv osv.
Min högst personliga och obekräftade teori är att det är extremt ovanligt med människor som medvetet plågar djur (dvs som någon form av sadistisk gärning).
I stället misstänker jag att det i de flesta fallen ligger ålderdom och/ eller psykisk sjukdom bakom, människan har helt enkelt blivit för gammal, senil och / eller galen för att längre veta vad den gör.
I alla fall vill jag tro att det är så- det skänker en viss "tröst" (för då har det skett oavsiktligt) även om det verkligen inte hjälper de stackars djuren!
Polisen har på grund av tråkiga omständigheter omhändertagit alla hundar på en vinthundskennel i Skåne därav ett flertal salukis. Salukiringen har beslutat att bistå Polismyndigheten i den uppkomna situationen. I första hand till att hitta övergångshem som omgående kan ta hand om de två valpkullarna på 8 och 7 valpar. Kullarna kan placeras i övergångshem om 4 alternativt 3 valpar, i väntan på att nya ägare hittas till valparna. Det bästa är givetvis att hitta permanenta hem till alla valparna i första hand. Valparnas mammor, två kullsystrar, på snart 7 år söker också nya hem. Info finns här: www.saluki.se
Alla salukis finns f n i ett hundhem i Skåne och måste hämtas personligen.
Vid intresse kontakt Tomas Jeansson Tel 0416-321 31, 0761-098590
eller saluki@yashars.se som är Polismyndighetens kontaktperson.
Alltid när man läser dylika upprop så väcks i alla fall funderingar hos mig kring VARFÖR?
Och man (läs: jag) kan i alla fall inte låta bli att spekulera i om det är någon form av missförhållande som lett till en så drastisk åtgärd, konstigt vore väl annars?
I just detta fallet kan jag absolut inte uttala mig, jag har ingen aning om vad som hänt men det är annars väldigt lätt när man läser/ hör om omhändertagna djur att man blir helt rabiat och undrar hur i he..vete folk är funtade som kan låta kor drunkna i sin egen skit, hästar få grimmorna att växa in i huvudet och få hovar så långa att de knappt kan gå osv osv.
Min högst personliga och obekräftade teori är att det är extremt ovanligt med människor som medvetet plågar djur (dvs som någon form av sadistisk gärning).
I stället misstänker jag att det i de flesta fallen ligger ålderdom och/ eller psykisk sjukdom bakom, människan har helt enkelt blivit för gammal, senil och / eller galen för att längre veta vad den gör.
I alla fall vill jag tro att det är så- det skänker en viss "tröst" (för då har det skett oavsiktligt) även om det verkligen inte hjälper de stackars djuren!
lördagen den 25:e september 2010
Den sista idioten är inte född än (hundinlägg)
Vad säger ni om detta?
http://www.expressen.se/halsa/1.2046791/nya-hundtrenden-i-kina-skonhetsvard
Förhoppningsvis bryr sig inte hunden om vilken färg den har på pälsen men bortsett från allt annat (att pälsen tex kan ta skada av att färgas) så anser i alla fall jag att man har hund av helt fel orsaker om detta är det man tycker man vill ägna sig åt!
Djuuuup suck!
http://www.expressen.se/halsa/1.2046791/nya-hundtrenden-i-kina-skonhetsvard
Förhoppningsvis bryr sig inte hunden om vilken färg den har på pälsen men bortsett från allt annat (att pälsen tex kan ta skada av att färgas) så anser i alla fall jag att man har hund av helt fel orsaker om detta är det man tycker man vill ägna sig åt!
Djuuuup suck!
Sluttävlat?
För ovanlighetens skull blev det både fullt lopp (6 hundar) och 3 svarta whippar i detta.
Nummer 5 vann och nummer 3....tja...det är Soya det...
Idag var det dags för Soyas sista tävling på rundbana, om inte för alltid så i alla fall för i år.
Jag behöver kanske inte orda mer om resultatet mer än att göra jämförelsen att det gick för Soya som det hade gått för Archie om han hade tävlat mot Totilas (för er som bara läser bloggen för hundinläggen och inte vet ett dugg om hästar är Totilas en av världens nu bästa dressyrhästar).
Jag ska inte sticka under stol med att rundbanetävlandet inte har motsvarat mina förväntningar; jag kunde väl aldrig tro att det inte finns en enda i Skåne tävlande hund i Soyas (sär)klass och att se sin hund komma låååångt efter alla de andra är inget som jag är det minsta road av i längden- inte ens om det var gratis och det ska gudarna veta att det inte är.
Så i stället för att betala 220:-- för att Soya ska agera klassutfyllnad med allt vad det innebär så kommer jag troligen bara att träna med henne för 20:--/ gång och då låta henne springa ensam så att hon får känna sig som en vinnare hon också.
Alternativet är att träna med de italienska vinthundarna och det finns faktiskt en sådan ägare som tyckte att det var helt OK för hennes del så vi får väl se hur det löser sig.
Hur som helst var Soya minst lika nöjd med dagen som alltid och det är snarare så att hon blir mer och mer upphetsad för varje gång vi åker till Landskrona.
Jag börjar faktiskt undra hur det ska sluta för nu börjar hon gnälla redan när vi svänger av vid avfarten till Landskrona (och har några kilometer kvar till banan) och sedan piper hon halva vägen hem!
Fick idag skruva upp volymen på radion rätt rejält för att slippa höra detta ljud som ironiskt nog är ett av de värsta jag vet!
Dagens (häst)fråga
Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG "måste" köra om DOM?!?!
Lördag- fortsatt flit
Som vanligt på lördagarna var det tidig (05.10) uppstigning och avfärd till stallet som gällde.
Dressyr i ridhuset stod på schemat och det gick bra tycker jag.
De små galoppvolterna som vi tränat på ett tag nu kändes riktigt fina och lätta att "få till", även i vänstergaloppen som ju alltid varit lite sämre.
Tränade också speciellt på bakdelsvändningar då dessa ingår i morgondagens program (LA:4), även de kändes bra men kan på tävling bli hur som helst, ibland 7:mässiga och ibland bara värda betyg 5.
Efter 1 timme i ridhuset blev det bara en kort vända till stallet för att ta av sadel och träns och sedan gick jag ner med Ri och Arch till gräshagarna.
Även Livs andra häst Aramis fick göra dom sällskap och när jag var färdig med allt det sedvanliga i stallet ägnade jag en stund åt att "städa" Archies box lite.
Vi tvättade ju hela stallet för inte så länge sedan men har man en häst som äter med hela huvudet och dessutom stänker betfor i en stor radie omkring sig så gäller det att hålla efter boxen så att den inte sunkar igen totalt.
Tvättar man av väggarna relativt ofta hinner smutsen inte bita sig fast och det går snabbt och lätt att åter få en fin box.
Efter väggtvätt, vattenkoppstvätt (den används av Archie till att blötlägga stråfoder så den behöver också hållas efter ofta), upprullning av en mängd lindor, puts av sadel, träns och stövlar samt städning och sopning kring gödselstacken var jag äntligen klar och nu återstår att vila sig i form tills det är dags för nästa event; Soyas tävling i Landskrona i eftermiddag.
Rapport kommer senare, jag förstår att spänningen över resultatet är olidlig!
Dressyr i ridhuset stod på schemat och det gick bra tycker jag.
De små galoppvolterna som vi tränat på ett tag nu kändes riktigt fina och lätta att "få till", även i vänstergaloppen som ju alltid varit lite sämre.
Tränade också speciellt på bakdelsvändningar då dessa ingår i morgondagens program (LA:4), även de kändes bra men kan på tävling bli hur som helst, ibland 7:mässiga och ibland bara värda betyg 5.
Efter 1 timme i ridhuset blev det bara en kort vända till stallet för att ta av sadel och träns och sedan gick jag ner med Ri och Arch till gräshagarna.
Även Livs andra häst Aramis fick göra dom sällskap och när jag var färdig med allt det sedvanliga i stallet ägnade jag en stund åt att "städa" Archies box lite.
Vi tvättade ju hela stallet för inte så länge sedan men har man en häst som äter med hela huvudet och dessutom stänker betfor i en stor radie omkring sig så gäller det att hålla efter boxen så att den inte sunkar igen totalt.
Tvättar man av väggarna relativt ofta hinner smutsen inte bita sig fast och det går snabbt och lätt att åter få en fin box.
Efter väggtvätt, vattenkoppstvätt (den används av Archie till att blötlägga stråfoder så den behöver också hållas efter ofta), upprullning av en mängd lindor, puts av sadel, träns och stövlar samt städning och sopning kring gödselstacken var jag äntligen klar och nu återstår att vila sig i form tills det är dags för nästa event; Soyas tävling i Landskrona i eftermiddag.
Rapport kommer senare, jag förstår att spänningen över resultatet är olidlig!
fredagen den 24:e september 2010
Fredag- ingen fridag
Idag har jag haft fullt upp och jag är inte färdig än trots att det snart är läggdags.
Jag har ägnat kvällen åt att rensa bland mina kläder och trots att jag inte anser mig vara någon "samlare" blev det en hel del att slänga.
Det känns alltid skönt när man är färdig med sådana projekt tycker jag och det är ju inget man behöver göra särskilt ofta.
Innan utrensningen hann jag skritta ut med hund och häst i 1 1/2 timme och det var en skön runda som endast renderade ett myggbett för min del.
När jag åkte tillbaka till stallet senare på kvällen för att ta in hästarna från hagen insåg jag att det är då de jäkla myggen kommer fram så det gäller att anpassa sig därefter.
Archie stod lugnt i hagen men Alfresco, "fullblodskänslig" som han är höll på att hoppa ur skinnet trots regntäcke!
Nej, nu har jag inte tid med er längre- måste fortsätta med min städning!
Jag har ägnat kvällen åt att rensa bland mina kläder och trots att jag inte anser mig vara någon "samlare" blev det en hel del att slänga.
Det känns alltid skönt när man är färdig med sådana projekt tycker jag och det är ju inget man behöver göra särskilt ofta.
Innan utrensningen hann jag skritta ut med hund och häst i 1 1/2 timme och det var en skön runda som endast renderade ett myggbett för min del.
När jag åkte tillbaka till stallet senare på kvällen för att ta in hästarna från hagen insåg jag att det är då de jäkla myggen kommer fram så det gäller att anpassa sig därefter.
Archie stod lugnt i hagen men Alfresco, "fullblodskänslig" som han är höll på att hoppa ur skinnet trots regntäcke!
Nej, nu har jag inte tid med er längre- måste fortsätta med min städning!
torsdagen den 23:e september 2010
Dagens (häst)fråga med följdfrågor
Hur ska man få hästägare att förstå att hästens basföda utgörs av stråfoder och att det inte är detta som ska minskas framför kraftfodret om hästen bör gå ner i vikt?
Varför drar man ner på hö/ ensilage till ett minimum så att hästen står hungrig stora delar av dygnet och äter upp exempelvis morgongivan på 20 minuter medan man fortsätter att ge hästen kraftfoder?
Varför förstår man inte att en konstant hungrig häst inte är en nöjd och glad häst?
Varför förstår man inte att en ekande tom mage ökar risken för stereotypa beteenden, magsår och kolik?
Varför slösar man pengar på dyra kraftfoderblandningar samtidigt som hästen inte ens får den rekommenderade givan av stråfodret?
Ramlade över en tråd om just detta i Bukefalos men har tyvärr stött på det MASSOR av gånger IRL genom åren också:
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1068327
Varför drar man ner på hö/ ensilage till ett minimum så att hästen står hungrig stora delar av dygnet och äter upp exempelvis morgongivan på 20 minuter medan man fortsätter att ge hästen kraftfoder?
Varför förstår man inte att en konstant hungrig häst inte är en nöjd och glad häst?
Varför förstår man inte att en ekande tom mage ökar risken för stereotypa beteenden, magsår och kolik?
Varför slösar man pengar på dyra kraftfoderblandningar samtidigt som hästen inte ens får den rekommenderade givan av stråfodret?
Ramlade över en tråd om just detta i Bukefalos men har tyvärr stött på det MASSOR av gånger IRL genom åren också:
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1068327
Tillbakablickar: Birgitta får en märklig hundgåva
Så här ser ett stackel ut!Idag tänkte jag berätta om den gången jag fick ett stackel i present- en minst sagt märklig gåva fast ”tanken var god” får jag väl ändå säga.
Om ni aldrig har sett ett stackel är det inte så konstigt, det är verkligen inget som gemene hundägare använder tack och lov och jag har genom åren hört rykten om att dessa inte ens är tillåtna.
Jag vet inte exakt hur det är med den saken; de går att köpa på nätet i alla fall men det behöver förvisso inte betyda något.
Hur som helst, så här var det:
På den tiden jag hade min långhåriga schäfer Ketty, dvs för mer än 20 år sedan, kom min mamma tillbaka från en resa till Polen med en present åt mig.
Presenten visade sig vara just ett stackel och jag blev minst sagt förvånad.
Ketty var en ohyggligt snäll hund och enormt vek mot andra hundar. Jag kan som exempel berätta att vi på en promenad kort efter att jag fått henne (hon var då över 1 år gammal) mötte en pudel på vår vandring. Ketty råkade stå i en vattenpöl just när pudeln närmade sig och hon blev så förskräckt (?) att hon la sig rakt ner i vattnet!
Så otroligt försiktig var hon inte under resten av sin levnad men som sagt ohyggligt snäll på alla sätt och vis att ett stackel till henne var ungefär det sista man skulle behöva, särskilt då hon dessutom, precis som mina andra hundar alltid sprang lös och knappt visste hur ett koppel såg ut.
På min fråga till modern vad hon tyckte att jag skulle använda stacklet till svarade hon att detta skulle skydda Ketty mot dumma hundar!
Ehhh?!?!?!
Vid närmare utläggning framkom det att modern trodde att man hade stacklets piggar utåt(ungefär som nitarna på en punkares halsband) och att en eventuellt anfallande hund skulle ”backa” om den såg piggarna runt Kettys hals.
Ja, jag säger då det….
Historien tar inte slut där för då jag berättade om den "lustiga" gåvan för några i stallet var det genast en tjej som hajade till och ville köpa stacklet av mig.
Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte hade några betänkligheter mot att ge henne stacklet trots att vi redan på den tiden trodde att det var förbjudet att använda det.
Tjejen hade en fullständigt vidrig hund som var stark som en björn (jag ska berätta mer om denna hund i ett kommande inlägg) och var det något som skulle kunna stoppa dess framfart så kanske det var ett stackel tänkte jag.
Tjejen fick stacklet och efter ett tag berättade hon att detta hade gått sönder?!?!?!
Hur hennes best till hund hade lyckats med detta konststycke kunde jag inte förstå tills hon berättade att hunden varit bunden vid ett träd iförd stacklet då den sett en katt komma förbi. Hunden hade ryckt så efter katten att stacklet gått i tusen bitar- själva hunden var dock lika oberörd som alltid!
Torsdag- härlig ridprestation och förfärlig mygginvasion
Idag var jag och Archie hos Ebba för ett nytt dressyrpass och detta visade sig bli ett av de bästa på länge.
Galoppen forstätter att förbättras och jag tror att den gymnastik Archie får när vi galopperar runt Ebba på små, små volter har hjälpt till att stärka honom och fått honom att "mjukna" i benen och inte galopperar så "styvbent" och ibland obekvämt.
Efter galopparbetet följde skänkelvikning utmed långsidor och på diagonal, öppna utmed långsidorna och sist även öppna i galopp på samma vis.
Ebba hjälpte till att driva på från marken till att börja med men denna hjälp behövs mindre och mindre för varje ridpass och jag hoppas att Archie börjar förstå att det blir lättast för oss båda om han driver själv hela tiden och inte försöker falla i sömn som han nästan höll på med ett tag i somras.
Mitt mål är att han ska vara som alertast när han kommer till Ebbas träningar- inte såsa ihop som han alltså tyckte att han kunde göra för ett tag sedan.
När vi kom tillbaka till vår anläggning gick jag över till det stora stallet för att prata lite med folket där och insåg snabbt att mygginvasionen är över oss igen.
Förmodligen har dagens riktigt varma och soliga väder gynnat förökningen av dessa livs-förpestare och då jag tittade ner på lilla Soya som stod och gnagde på en morot såg jag säkert 5 mygg på hennes kropp.
Tyvärr tillåter hennes klena kroppskonstruktion inte att man daskar till henne i syfte att döda en mygga eller två- gör man så på Archie tror han bara att man klappar honom men Soya hade nog blivit mer förskräckt än något annat.
Nu är det bara att hoppas på många minusgrader i natt (dream on) eller något annat som gör att alla mygg är utplånade tills imorgon- då har jag planerat en uteritt med hund och häst och vill inte ha myggornas sällskap!
Galoppen forstätter att förbättras och jag tror att den gymnastik Archie får när vi galopperar runt Ebba på små, små volter har hjälpt till att stärka honom och fått honom att "mjukna" i benen och inte galopperar så "styvbent" och ibland obekvämt.
Efter galopparbetet följde skänkelvikning utmed långsidor och på diagonal, öppna utmed långsidorna och sist även öppna i galopp på samma vis.
Ebba hjälpte till att driva på från marken till att börja med men denna hjälp behövs mindre och mindre för varje ridpass och jag hoppas att Archie börjar förstå att det blir lättast för oss båda om han driver själv hela tiden och inte försöker falla i sömn som han nästan höll på med ett tag i somras.
Mitt mål är att han ska vara som alertast när han kommer till Ebbas träningar- inte såsa ihop som han alltså tyckte att han kunde göra för ett tag sedan.
När vi kom tillbaka till vår anläggning gick jag över till det stora stallet för att prata lite med folket där och insåg snabbt att mygginvasionen är över oss igen.
Förmodligen har dagens riktigt varma och soliga väder gynnat förökningen av dessa livs-förpestare och då jag tittade ner på lilla Soya som stod och gnagde på en morot såg jag säkert 5 mygg på hennes kropp.
Tyvärr tillåter hennes klena kroppskonstruktion inte att man daskar till henne i syfte att döda en mygga eller två- gör man så på Archie tror han bara att man klappar honom men Soya hade nog blivit mer förskräckt än något annat.
Nu är det bara att hoppas på många minusgrader i natt (dream on) eller något annat som gör att alla mygg är utplånade tills imorgon- då har jag planerat en uteritt med hund och häst och vill inte ha myggornas sällskap!
onsdagen den 22:e september 2010
Tillsammans igen!
Lina och jag på promenad med våra hundar i naturreservatet vid Dalby för några veckor sedan.
Härom dagen blev det definitivt bestämt; Lina ska vara medryttare på en häst på anläggningen där jag har Archie.
Det är fullblodet Alfresco i stora stallet som ska få del av Linas omsorger framöver och det ska bli jättekul tycker jag.
Lina har ju hjälpt mig med både Décima och Archie i många år och det känns trevligt att vi åter kan träffas lite oftare än vad vi gjort sedan Archie flyttade ifrån ridskolan.
Jag drog förhastade slutsatser (hundinlägg)
Som jag redan har berättat flera gånger har jag mycket svårt att förstå varför man klär på "robusta" tjockpälsade hundar täcken till vardags och jag har tolkat detta som att:
1. Man överför sin egen frusenhet på hunden och fattar inte att den inte alls fryser på samma sätt med sin tjocka päls och eftersom den är i rörelse.
2. Man tycker att det är roligt att spöka ut hunden i olika outfits och skiter i att hunden kanske blir hur varm som helst i dessa.
Jag har en arbetskamrat som har en rejäl labrador och härom dagen började hon prata om att hon ville köpa ett täcke till hunden.
Jag började genast resa ragg (lämpligt va...eftersom vi pratade om hundar) men innan jag hann köra min sedvanliga utläggning om vad jag anser om påklädda byrackor så förklarade min kollega att det var ett regntäcke hon ville ha till hunden och att detta absolut inte var för att hon tror att han fryser utan för att hon helt enkelt inte vill ha in en, vid regn, dyngsur hund precis innan hon ska sticka till jobbet.
Och se DET kan faktiskt till och med jag förstå trots att min egen Soya är som en sämskinn som torkar på 5 minuter inomhus.
Att ha en våt hund inomhus som inte torkar på lång tid luktar BLÄÄÄÄ och dessutom kan hunden få fukteksem om man inte lyckas få den riktigt torr.
Det problemet hade jag själv med min långhåriga schäfer och vid något tillfälle fick vi raka bort pälsen på nästan hela ryggen (sååå fult) för att kunna lufta huden och stoppa ekesemet. Jag vet även andra hundägare som råkat ut för detta trots att de inte på något sätt misskött sina hundar så det förekommer tyvärr.
Så; i detta fallet får jag medge att jag tidigare dragit förhastade slutsatser angående täckesanvändande hundägare; det behöver inte vara anledningarna 1 och 2 enligt ovan för att man klär på sin hund utan faktiskt för att man är berättigat rädd om hunden.
1. Man överför sin egen frusenhet på hunden och fattar inte att den inte alls fryser på samma sätt med sin tjocka päls och eftersom den är i rörelse.
2. Man tycker att det är roligt att spöka ut hunden i olika outfits och skiter i att hunden kanske blir hur varm som helst i dessa.
Jag har en arbetskamrat som har en rejäl labrador och härom dagen började hon prata om att hon ville köpa ett täcke till hunden.
Jag började genast resa ragg (lämpligt va...eftersom vi pratade om hundar) men innan jag hann köra min sedvanliga utläggning om vad jag anser om påklädda byrackor så förklarade min kollega att det var ett regntäcke hon ville ha till hunden och att detta absolut inte var för att hon tror att han fryser utan för att hon helt enkelt inte vill ha in en, vid regn, dyngsur hund precis innan hon ska sticka till jobbet.
Och se DET kan faktiskt till och med jag förstå trots att min egen Soya är som en sämskinn som torkar på 5 minuter inomhus.
Att ha en våt hund inomhus som inte torkar på lång tid luktar BLÄÄÄÄ och dessutom kan hunden få fukteksem om man inte lyckas få den riktigt torr.
Det problemet hade jag själv med min långhåriga schäfer och vid något tillfälle fick vi raka bort pälsen på nästan hela ryggen (sååå fult) för att kunna lufta huden och stoppa ekesemet. Jag vet även andra hundägare som råkat ut för detta trots att de inte på något sätt misskött sina hundar så det förekommer tyvärr.
Så; i detta fallet får jag medge att jag tidigare dragit förhastade slutsatser angående täckesanvändande hundägare; det behöver inte vara anledningarna 1 och 2 enligt ovan för att man klär på sin hund utan faktiskt för att man är berättigat rädd om hunden.
Onsdag- inte som förBYTT (än)
Inspirerad av en dressyrträning innehållande en massa galoppombyten som jag tittade på igår (Liv red) gjorde jag detsamma i morse- provade att göra lite byten alltså.
Det gick väl ganska bra även om det inte är något jag skulle vilja visa upp på tävling än.
Svårigheten för mig är fortfarande att ge hjälperna tillräckligt distinkt för att Archie ska byta DIREKT och inte 1-2 galoppsprång senare men samtidigt bibehålla en korrekt sits (inte dras med framåt) och inte låta Archie komma utanför sin ram.
”Hoppryttarbyten” kan jag få till enklare men det är ju inte så det ska se ut även om man kanske får börja där och nöja sig med det initialt.
Men nu har vi ändå kommit så långt att jag måste vara mer precis och det är precis (notera ordvitsen) vad jag planerar att vara framöver.
När passet var nästan slut och jag och Archie likaså kändes han så som jag skulle önska att han gjorde redan från början- väldigt lösgjord och med framåtbjudning men tyvärr är vi inte riktigt där ännu- men vi jobbar på det.
Det gick väl ganska bra även om det inte är något jag skulle vilja visa upp på tävling än.
Svårigheten för mig är fortfarande att ge hjälperna tillräckligt distinkt för att Archie ska byta DIREKT och inte 1-2 galoppsprång senare men samtidigt bibehålla en korrekt sits (inte dras med framåt) och inte låta Archie komma utanför sin ram.
”Hoppryttarbyten” kan jag få till enklare men det är ju inte så det ska se ut även om man kanske får börja där och nöja sig med det initialt.
Men nu har vi ändå kommit så långt att jag måste vara mer precis och det är precis (notera ordvitsen) vad jag planerar att vara framöver.
När passet var nästan slut och jag och Archie likaså kändes han så som jag skulle önska att han gjorde redan från början- väldigt lösgjord och med framåtbjudning men tyvärr är vi inte riktigt där ännu- men vi jobbar på det.
Dagens (häst)fråga
Varifrån kommer uttrycket att man ska ramla av minst 100 gånger innan man blir en bra ryttare?
Var hästar kanske mer opålitliga förr (för detta uttryck har florerat så länge jag kan minnas)?
I min värld är man en ryttare med extremt dålig balans alternativt rider man på just mycket "dumma" hästar för att lyckas med bedriften att ramla av 100 gånger- eller vad säger ni?
Var hästar kanske mer opålitliga förr (för detta uttryck har florerat så länge jag kan minnas)?
I min värld är man en ryttare med extremt dålig balans alternativt rider man på just mycket "dumma" hästar för att lyckas med bedriften att ramla av 100 gånger- eller vad säger ni?
tisdagen den 21:e september 2010
Speciella annonser del 173, en myt?
Läs ett stycke ner i annonsen!
Alla som har hört talas om att man kan knäcka en hästs nosrygg med ett traditionellt hack räck upp en hand!
Alla som de facto SETT DETTA MED EGNA ÖGON???
Näää...tänkte väl det.
Hur man skulle lyckas med denna "bedrift" än om man drog och slet för allt vad man är värd övergår mitt förstånd men vet ni någon så berätta gärna!
Annars undrar jag hur denna myt har uppkommit?
Speciella annonser del 172, begagnat
En affärsidé som säkert kan funka i större städer.
Jag har själv en del saker jag inte ids annonsera ut på nätet, skicka iväg till folk osv men kunde man smidigt lämna in dom till försäljning så why not- även om man inte får lika bra betalt som om man säljer själv.
Och en del småsaker är ju knappt lön att skicka iväg, portot kan ju kosta mer än själva saken liksom.
Speciella annonser del 171, dyrt impulsköp
Sådana här annonser får mig alltid att fundera.
Varför har två personer efter varandra köpt något som de sedan inte använt?
Tisdag- lite hoppning
Idag flexade jag ut en hel timme tidigare för att hinna hoppa lite innan ridhuset skulle fyllas av dressyrtränande ekipage.
Eftersom jag varken hade tid eller ork att släpa fram så mycket hindermaterial blev det bara några cavallettis och en kombination.
Archie kändes inte det minsta ringrostig trots att vi inte hoppat ordentligt på en evighet men det blev inte så jättemycket hoppat idag heller.
Avslutade med trav och galopp i mycket låg form där Archie verkligen fick sträcka ut.
Efter vårt pass stannade vi kvar och tittade på Liv som övade på galoppombyten under sin lektion och det gjorde mig mycket sugen på att göra detsamma så det ingår i schemat för imorgon tänkte jag.
Nu står Arch och Ri och dåsar i solen och jag gör detsamma i soffan.
Eftersom jag varken hade tid eller ork att släpa fram så mycket hindermaterial blev det bara några cavallettis och en kombination.
Archie kändes inte det minsta ringrostig trots att vi inte hoppat ordentligt på en evighet men det blev inte så jättemycket hoppat idag heller.
Avslutade med trav och galopp i mycket låg form där Archie verkligen fick sträcka ut.
Efter vårt pass stannade vi kvar och tittade på Liv som övade på galoppombyten under sin lektion och det gjorde mig mycket sugen på att göra detsamma så det ingår i schemat för imorgon tänkte jag.
Nu står Arch och Ri och dåsar i solen och jag gör detsamma i soffan.
Dagens (hund)fråga
Varför plockar vissa hundägare upp efter sin hund för att därefter slänga bajspåsen direkt på marken?
måndagen den 20:e september 2010
Hundar som anfaller hästar!
På dessa bilder är Archie bara några dagar gammal men har redan fått stifta bekantskap (hmmm...kanske lite väl intensivt kan jag tycka) med arten HUND. Inte konstigt att han sedan dess inte bryr sig om dessa fyrfotingar det minsta och även i det stall där han växte upp tills jag köpte honom hade ägaren 2 hundar, en rottweiler och en jack russel. 
Jag vet inte om det är en tillfällighet men jag har de senaste månaderna (bl.a. i Ridsports nätupplaga) upprepade gånger läst om hundar som jagat och till och med attackerat hästar.
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=508589
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=508589
Förfärligt givetvis och jag kan inte låta bli att spekulera i vad det handlat om för raser och varför det hänt.
MIN erfarenhet är att hundar och hästar oftast går oerhört bra ihop och lever sida vid sida utan större drama och det är ju otroligt vanligt att hästägare har en eller flera hundar.
Soya och Archie är riktiga praktexemplar men även mina tidigare hundar (3 stycken) gjorde aldrig någonsin ens ett FÖRSÖK att bita de MÅNGA hästar jag tog hand om, red och körde på den tiden.
När jag är hos Ebba ligger det alltid en eller flera hundar i ridhuset och om Ebba rider Archie är Soya en av dom.
Jag har aldrig sett en häst ens höja på ögonbrynen åt dessa ofta helt obekymrade doggysar som verkar anse att det är HÄSTARNA som får flytta på sig och det gör de också :).
MIN erfarenhet är att hundar och hästar oftast går oerhört bra ihop och lever sida vid sida utan större drama och det är ju otroligt vanligt att hästägare har en eller flera hundar.
Soya och Archie är riktiga praktexemplar men även mina tidigare hundar (3 stycken) gjorde aldrig någonsin ens ett FÖRSÖK att bita de MÅNGA hästar jag tog hand om, red och körde på den tiden.
När jag är hos Ebba ligger det alltid en eller flera hundar i ridhuset och om Ebba rider Archie är Soya en av dom.
Jag har aldrig sett en häst ens höja på ögonbrynen åt dessa ofta helt obekymrade doggysar som verkar anse att det är HÄSTARNA som får flytta på sig och det gör de också :).
Måndag- vi FLYGER (nästan i alla fall)
Mina och Ebbas försök att få bättre fart på Archie artar sig hitills riktigt bra!
En nyinköpt körpisk från Jägersros trav-shop har hjälpt mig att få igång Archie utan att behöva sitta och smådriva med flaxande ben mer eller mindre konstant och jag hoppas att det inte bara känns bättre för mig utan även för Archie.
Pisken är lite längre och når nästan runt Archies bak- utmärkt när man behöver väcka bakbenen i tex sidvärtsrörelserna.
När passet led mot sitt slut bad Ebba mig att öka galoppen allt jag kunde utmed långsidorna och när jag tryckte på och höjde pisken EN gång svarade Archie som aldrig förr och sköt iväg i en aldrig tidigare skådad (eller varje fall av mig upplevd) galopp med spetsade öron.
Och sedan bara fortsatte han att hålla detta härliga tempo i varv efter varv, ivrigt påhejad av den mycket belåtna ryttaren.
Om jag ska reta upp de av er som stör er på oss som rider utan hjälm (det brukar lyckas varje gång ha ha) kan jag nämna att jag för första gången på en evighet (någonsin med Archie?) hann tänka "går Archie omkull i denna farten DÖR jag".
Fast då hade jag i allà fall dött lycklig för det är precis den bjudningen jag har saknat men nu äntligen fick känna på!
Och var lugna- imorgon är det hjälm på igen trots att huvudet enligt vissa läsare är tomt och därmed inte så viktigt att skydda :)!
En nyinköpt körpisk från Jägersros trav-shop har hjälpt mig att få igång Archie utan att behöva sitta och smådriva med flaxande ben mer eller mindre konstant och jag hoppas att det inte bara känns bättre för mig utan även för Archie.
Pisken är lite längre och når nästan runt Archies bak- utmärkt när man behöver väcka bakbenen i tex sidvärtsrörelserna.
När passet led mot sitt slut bad Ebba mig att öka galoppen allt jag kunde utmed långsidorna och när jag tryckte på och höjde pisken EN gång svarade Archie som aldrig förr och sköt iväg i en aldrig tidigare skådad (eller varje fall av mig upplevd) galopp med spetsade öron.
Och sedan bara fortsatte han att hålla detta härliga tempo i varv efter varv, ivrigt påhejad av den mycket belåtna ryttaren.
Om jag ska reta upp de av er som stör er på oss som rider utan hjälm (det brukar lyckas varje gång ha ha) kan jag nämna att jag för första gången på en evighet (någonsin med Archie?) hann tänka "går Archie omkull i denna farten DÖR jag".
Fast då hade jag i allà fall dött lycklig för det är precis den bjudningen jag har saknat men nu äntligen fick känna på!
Och var lugna- imorgon är det hjälm på igen trots att huvudet enligt vissa läsare är tomt och därmed inte så viktigt att skydda :)!
Det kom ett brev!
Ibland får jag så otroligt roliga/ bra/ kloka kommentarer som gäller bloggen att de förtjänar ett eget inlägg och eftersom nedanstående är ett exempel på ovanstående :) så ska ni strax få läsa.
Låt mig bara få säga att denna skribent (en arbetskamrat faktiskt) mer eller mindre på pricken har fångat mycket av det jag själv tyckt och tänkt om facebook även om jag , till skillnad från just denna person, fortfarande är medlem.
Läs och njut av de otroligt roliga formuleringarna:
Hej B.
Nu har jag suttit och retat upp mig och plitat ner ett svar till ditt inlägg om Facebook (Mobbning 9/04/2010)…när jag försöker posta får jag bara ett felmeddelande (sidan går inte att laddas).
Men huvudsaken är att du får läsa mitt arga svar=)
Hrm...Jag förstår vad du menar med omoget beteende och "bebis-nivå", men i ärlighetens namn så framkallar Facebook de där dåliga sidorna hos människor.
Vad jag menar är att jag har fått en helt ny, och oftast negativ, syn på flera av mina vänner genom Facebook. All denna "attention whoring" som förekommer får mig att spy. Jag har t.ex. vänner som är sambo eller gifta som tycks ha missat innovationen vi andra dödliga kallar för SMS. De för alltså privata konversationer (som alla kan läsa) på FB om t.ex. middagsförslag...
-älskling, vad ska vi äta idag?
-hej sötizzz...oxrullader på en bädd av kantarellsås serverat med pommes chataeu och haricots verts?
-nä, jag är så trött på att äta dyrt kött. kan vi inte bara göra amerikanska pannkakor?
-älskling, pancakes blir fucking great.
DÖÖÖÖÖÖ!!!
Vilket intresse har jag av att läsa om deras privata skitsnack som de hade kunnat sköta via telefon eller sms??
Jag har alltså problem med "Attention Whores" och jag blev väldigt besviken på många jag känner när jag såg hur de betedde sig på nätet. Jag har ju i alla år varit lyckligt ovetandes om dessa människors mindre trevliga sidor.
Men givetvis handlar det inte bara om middagsförslag...det är ju allt från att uppdatera sin status tio ggr/dag med helt jävla onödig info..."jobbar", "är i duschen", "borstar tänderna" o.s.v. till att skriva otroligt pinsamma kommentarer för att "locka till sig" empati, frågor och givetvis uppmärksamhet.
En tjej jag KÄNDE (klarade inte av att ha kontakt med henne efter att jag såg hennes FB-manér) uppdaterade sin status 10 ggr/dag med t.ex.
"Jag kommer aldrig att förlåta dig", "Fan, vad kul vi hade i lördags!!", "Är deppig idag" o.s.v.
...allt för att vi stackars läsare och låtsaskompisar skulle skriva "Gumman, vad har hänt??", "Vad gjorde du i lördags?" och "Gumman, vad har hääänt?"...i helvete heller jag skriver ngt sådant skit. Är man en sådan pajas förtjänar man sannolikt att vara deppig.
Det finns mer...jag stör mig på kvinnor/män som lägger upp foton på sig själv i bikini, underkläder...foton tagna med webcam (JISSES!!! VAD B), mobilfoton liggandes i sängen...så många meningslösa foton. Det handlar oftast om att visa upp tuttarna, den fantastiskt trimmade kroppen, tatueringarna, navel-piercingen, festsminkningen och Fan och hans moster. Attention whoring de luxe.
Kortfattat, jag hatar FB och därför är jag inte längre medlem. Jag hade kunnat skriva mkt, mkt, mkt mer än så här...men med risk för att bli en Attention Whore låter jag bli ;)
Birgitta, du är ta mig fan ingen attention whore!!=) …så känn INTE dig träffad. Du är inte ngn sådan som jag syftar på.
Låt mig bara få säga att denna skribent (en arbetskamrat faktiskt) mer eller mindre på pricken har fångat mycket av det jag själv tyckt och tänkt om facebook även om jag , till skillnad från just denna person, fortfarande är medlem.
Läs och njut av de otroligt roliga formuleringarna:
Hej B.
Nu har jag suttit och retat upp mig och plitat ner ett svar till ditt inlägg om Facebook (Mobbning 9/04/2010)…när jag försöker posta får jag bara ett felmeddelande (sidan går inte att laddas).
Men huvudsaken är att du får läsa mitt arga svar=)
Hrm...Jag förstår vad du menar med omoget beteende och "bebis-nivå", men i ärlighetens namn så framkallar Facebook de där dåliga sidorna hos människor.
Vad jag menar är att jag har fått en helt ny, och oftast negativ, syn på flera av mina vänner genom Facebook. All denna "attention whoring" som förekommer får mig att spy. Jag har t.ex. vänner som är sambo eller gifta som tycks ha missat innovationen vi andra dödliga kallar för SMS. De för alltså privata konversationer (som alla kan läsa) på FB om t.ex. middagsförslag...
-älskling, vad ska vi äta idag?
-hej sötizzz...oxrullader på en bädd av kantarellsås serverat med pommes chataeu och haricots verts?
-nä, jag är så trött på att äta dyrt kött. kan vi inte bara göra amerikanska pannkakor?
-älskling, pancakes blir fucking great.
DÖÖÖÖÖÖ!!!
Vilket intresse har jag av att läsa om deras privata skitsnack som de hade kunnat sköta via telefon eller sms??
Jag har alltså problem med "Attention Whores" och jag blev väldigt besviken på många jag känner när jag såg hur de betedde sig på nätet. Jag har ju i alla år varit lyckligt ovetandes om dessa människors mindre trevliga sidor.
Men givetvis handlar det inte bara om middagsförslag...det är ju allt från att uppdatera sin status tio ggr/dag med helt jävla onödig info..."jobbar", "är i duschen", "borstar tänderna" o.s.v. till att skriva otroligt pinsamma kommentarer för att "locka till sig" empati, frågor och givetvis uppmärksamhet.
En tjej jag KÄNDE (klarade inte av att ha kontakt med henne efter att jag såg hennes FB-manér) uppdaterade sin status 10 ggr/dag med t.ex.
"Jag kommer aldrig att förlåta dig", "Fan, vad kul vi hade i lördags!!", "Är deppig idag" o.s.v.
...allt för att vi stackars läsare och låtsaskompisar skulle skriva "Gumman, vad har hänt??", "Vad gjorde du i lördags?" och "Gumman, vad har hääänt?"...i helvete heller jag skriver ngt sådant skit. Är man en sådan pajas förtjänar man sannolikt att vara deppig.
Det finns mer...jag stör mig på kvinnor/män som lägger upp foton på sig själv i bikini, underkläder...foton tagna med webcam (JISSES!!! VAD B), mobilfoton liggandes i sängen...så många meningslösa foton. Det handlar oftast om att visa upp tuttarna, den fantastiskt trimmade kroppen, tatueringarna, navel-piercingen, festsminkningen och Fan och hans moster. Attention whoring de luxe.
Kortfattat, jag hatar FB och därför är jag inte längre medlem. Jag hade kunnat skriva mkt, mkt, mkt mer än så här...men med risk för att bli en Attention Whore låter jag bli ;)
Birgitta, du är ta mig fan ingen attention whore!!=) …så känn INTE dig träffad. Du är inte ngn sådan som jag syftar på.
Veckan som gått
Ännu en vecka har rusat förbi allt för snabbt!
Vädermässigt är det fortfarande ganska varmt, inte under 10 grader en enda morgon och ofta mycket varmare mitt på dagen men det har blåst ganska rejält i flera dagar och då tycker i alla fall jag att det genast känns kallare.
De otäcka myggen har äntligen försvunnit och endast kvarlämnat diverse bulor lite varstans på mig medan hund och häst kom lindrigare undan.
Efter massörens besök hos Archie i måndags har vi fått till flera fina pass och jag är nu rätt så övertygad om att det varit "något" med hästen dessförinnan. VAD har jag ingen aning om och det gick över av sig själv så det är bara att blicka framåt.
För Soyas del går livet sin gilla gång, hon har varit ute och ridit med sin häst, nosat omkring i Dalby och hundkapptränat i Landskrona.
Vad gäller just hundkappträningen börjar i alla fall hennes ägare, till skillnad från ur DET perspektivet fullständigt oberörda Soya, tappa intresset rejält.
Jag har fått medge för mig själv att jag tydligen är för mycket tävlingsmänniska trots allt för att tycka att det är roligt att äga Sveriges i särklass segaste whippet på rundbana.
När jag dessutom varken kan skylla på (och således göra något ÅT) hundens ålder, foder, kondition eller motivation....tja...då känns det helt enkelt tröstlöst och lönlöst.
Nu återstår en tävling för Soyas del innan jag bestämmer mig för om vi ska lägga detta på hyllan så vi får se vad som händer.
Soya är- snigel eller ej- det bästa maken och jag har och det är det som räknas för oss!
Vädermässigt är det fortfarande ganska varmt, inte under 10 grader en enda morgon och ofta mycket varmare mitt på dagen men det har blåst ganska rejält i flera dagar och då tycker i alla fall jag att det genast känns kallare.
De otäcka myggen har äntligen försvunnit och endast kvarlämnat diverse bulor lite varstans på mig medan hund och häst kom lindrigare undan.
Efter massörens besök hos Archie i måndags har vi fått till flera fina pass och jag är nu rätt så övertygad om att det varit "något" med hästen dessförinnan. VAD har jag ingen aning om och det gick över av sig själv så det är bara att blicka framåt.
För Soyas del går livet sin gilla gång, hon har varit ute och ridit med sin häst, nosat omkring i Dalby och hundkapptränat i Landskrona.
Vad gäller just hundkappträningen börjar i alla fall hennes ägare, till skillnad från ur DET perspektivet fullständigt oberörda Soya, tappa intresset rejält.
Jag har fått medge för mig själv att jag tydligen är för mycket tävlingsmänniska trots allt för att tycka att det är roligt att äga Sveriges i särklass segaste whippet på rundbana.
När jag dessutom varken kan skylla på (och således göra något ÅT) hundens ålder, foder, kondition eller motivation....tja...då känns det helt enkelt tröstlöst och lönlöst.
Nu återstår en tävling för Soyas del innan jag bestämmer mig för om vi ska lägga detta på hyllan så vi får se vad som händer.
Soya är- snigel eller ej- det bästa maken och jag har och det är det som räknas för oss!
söndagen den 19:e september 2010
Om ni vill plåga era öron (hundinlägg)
Dagens motståndare- tiken Zelda. I ärlighetens namn bjöd Soya inte mycket till motstånd- Zelda ledde från start till mål.
En greyhound-valp som redan väger dubbelt så mycket som Soya och som jag snabbt döpte till "Jätte-Soya".
På väg till bilen vid Järavallen hittade vi detta äppelträd så även Archie fick glädje av promenaden.
Och när vi körde hem kunde Birgitta 12 år inte motstå frestelsen att köra en liten omväg på någon minut/ kilometer för att från bilen titta på sin häst....
Idag var Soya och jag på hundkappbanan i Landskrona och där var det inget nytt under solen för vår del kan man väl säga- Soya Sprang, Sågs och Segrade (NOT).
Medan jag väntade på hennes tur och kände hur det började värka i mina trumhinnor kom jag på att jag ju kunde föreviga detta gapande för eftervärlden- de som inte sett Soya annat än hemma hos oss eller i stallet skulle nog inte känna igen det gäll-skrikande monster som ni kan beskåda på filmen.
Och då ska ni ändå betänka att hon hade hunnit gasta sig liiiite trött när jag väl kom på att jag kunde filma henne så hon kan "bättre" (läs: värre) än så här om hon vill :).
Denna 30-sekunders film illustrerar om inte annat att man absolut inte bör rekommendera någon som går i whippetköpar-tankar att åka till en LC eller hundkappträning, i alla fall om detta då kommer att bli ens första möte med rasen.
Blir man inte avskräckt av detta gapande så är man nog döv sedan tidigare eller så köper man någon annan vinthund i stället för det är i ärlighetens namn nästan bara whipparna som hörs.
Jag fnyser då jag minns makens fråga till mig när vi hade haft Soya i några månader och innan vi började med dessa träningar.
"Tror du hon kan skälla" frågade han då helt berättigat för dittills hade hunden varit tyst som en mus.
Nu VET vi att hon både kan och vill skälla, tack och lov aldrig till vardags- då hade jag gjort mig av med henne.
Är det några ljud jag aldrig kunnat uthärda så är det när småbarn "kinkar" eller hundar gnyr/ gnäller.
Pinsamt nog stavade jag fel på min egen hunds namn på Youtube och vet faktiskt inte hur man ändrar det igen. Får skylla på att jag höll på med detta samtidigt som jag vandrade omkring på Järavallen.
Efter träningen åkte Soya och jag och tog en timmes promenad på Järavallen- det gäller att passa på när vi ändå hade vägarna förbi och det är så skönt att vara på ett ställe som man vet är inhägnat eftersom det dräller av kaniner.
Idag dök de alla (kaninerna) snabbt ner i sina hålor när de såg oss så Soya roade sig mest med att dyka ner i dessa och kolla läget.
Söndag- det börjar bra
Klockan är inte ens 8 på morgonen och jag är redan hemma från stallet.
Har mockat, gjort i ordning foder, gått ner med alla hästarna (5) till gräshagarna och framför allt "avnjutit" ett super-tömkörningspass.
När jag stod och tittade på mitt stora svarta djur som galopperade runt mig förstår jag varför nästan alla mina dressyrprotokoll innehåller kommentaren snygg/flott/ vacker/fin häst.
Nu ska vi bara ge domarna skäl att ÄVEN tycka "energisk häst med härlig bjudning" och om han på tävling går som tex idag så ska det inte vara omöjligt :).
Archie är oftast härlig och lätt att tömköra, till och med om man bara håller tömmarna i en hand jobbar han på bra.
Idag fortsatte arbetet med galopp så nära mig att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, efter detta krävde jag så mycket ökning som det bara gick på stora mittvolten.
Sidvärtsrörelser blev det också, både på volt och utmed spåret och även detta såg lätt och bra ut.
Nu kom min rättvisehund och rullade ihop sig hos mig- hon har ju varit med sin "pappa" hela morgonen (hade inte hjärta att släpa ut henne i ottan och blåsten) så nu vill hon vara med "mammi" lite.
Om någon timme kör vi till hundkappbanan- en liten rapport kommer senare.
Har mockat, gjort i ordning foder, gått ner med alla hästarna (5) till gräshagarna och framför allt "avnjutit" ett super-tömkörningspass.
När jag stod och tittade på mitt stora svarta djur som galopperade runt mig förstår jag varför nästan alla mina dressyrprotokoll innehåller kommentaren snygg/flott/ vacker/fin häst.
Nu ska vi bara ge domarna skäl att ÄVEN tycka "energisk häst med härlig bjudning" och om han på tävling går som tex idag så ska det inte vara omöjligt :).
Archie är oftast härlig och lätt att tömköra, till och med om man bara håller tömmarna i en hand jobbar han på bra.
Idag fortsatte arbetet med galopp så nära mig att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, efter detta krävde jag så mycket ökning som det bara gick på stora mittvolten.
Sidvärtsrörelser blev det också, både på volt och utmed spåret och även detta såg lätt och bra ut.
Nu kom min rättvisehund och rullade ihop sig hos mig- hon har ju varit med sin "pappa" hela morgonen (hade inte hjärta att släpa ut henne i ottan och blåsten) så nu vill hon vara med "mammi" lite.
Om någon timme kör vi till hundkappbanan- en liten rapport kommer senare.
lördagen den 18:e september 2010
Speciella annonser del 170, vill du bli min boxgranne?
Om du vill bli granne med undertecknad eller snarare sagt med Arch ska du ringa på denna annons:
http://www.blocket.se/lund/Boxplatser_29567440.htm?ca=23_11&w=1
http://www.blocket.se/lund/Boxplatser_29567440.htm?ca=23_11&w=1
Lördag- mer vind i seglen
Dagen inleddes med en dressyrpass tidigt på morgonen där jag fortsatte med de övningar vi ägnat oss åt hos Ebba i torsdags.
Att galoppera på små volter och i samlat tempo verkar ganska lösgörande på min gosse och de 15 sista minuterna av passet undrade jag faktiskt var han tog vägen för då satt jag plötsligt på en häst som dansade fram i en mäktig trav- det KAN inte ha varit Archie som åstadkom detta "bara sådar" :)!
Skämt å sido men jag var väldigt nöjd och vill gärna ha mycket mer av detta, och oftare!
När alla pojkar var utsläppta i var sin gräshage och jag hade fixat med min utrustning, foder och lite annat åkte jag hem för mer "fix"- denna gången i trädgården.
Maken och jag ägnade 2 timmar åt att försöka få fason på gräs, löv och annat och med tanke på den mycket hårda vinden var det närmast att betrakta som ett Sisyfos-arbete att ägna sig åt just lövkrattning.
Jag brukar säga att 2 sysselsättningar lämpar sig väl för livstidsdömda; mockning av spånboxar och lövkrattning för i båda fallen tar arbetet i princip aldrig slut- det finns alltid fler löv som singlar ner precis när man tror att man är färdig och fler bajsbollar som gömmer sig i spånet!
På eftermiddagen belönade maken oss med hämtmiddag från Staffanstorps enda (tror jag) restaurang och därefter körde jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri i hagen en andra gång.
Visserligen blåste det fortfarande otroligt mycket men varken Arche eller den mer än dubbelt så gamle (16) Ri bryr sig om sådana petitesser som lite vind i håret och både Liv och jag är av uppfattningen att hästar (oftast) står och hänger bättre i en hage än i en box.
En vän till mig brukar säga att varje meter som hästen går i hagen är att föredra framför att stå i en rörelsebegränsande (vilket långt ord...) box och jag kan inte annat än instämma.
Efter att ha sagt Adios till gossarna åkte jag och Soya till Dalbys naturreservat som med tanke på vädret (läs: blåsten) kändes som det bästa alternativet för promenad eftersom man där kan gå en hel del i skog.
Som vanligt och säkert en del på grund av de hårda vindarna mötte vi nästan inte en människa på vår timmeslånga promenad, de enda vi såg var några människor på håll som såg ut att leta efter svamp (eller möjligen några kvarvarande björnbär) och en kossa som hade kommit lite ifrån sin flock.
Vad gällde kon verkade Soya snarare lite rädd för den än att hon ville jaga den, det var inte som då vi gick samma runda när hennes syster Zahra var på besök och hon (Zahra) plötsligt for iväg efter just en ko. Zahra hann inte springa långt innan ägaren Görel kallade tillbaka henne men sedan dess har jag funderat över vad Soya skulle göra om hon mötte en kossa på nära håll- nu vet jag :)!
Några mogna björnbär finns knappt längre och med min närsynthet skulle jag väl inte se en svamp om den så hoppade upp i pannan och bet mig. Och skulle jag hitta någon skulle jag ändå inte våga äta den - sååå uppmärksam var jag inte på biologilektionerna!
Av dagen återstår att ligga och läsa i soffan tänker jag. Liv har precis sms:at att "öken" (vår ton gentemot varandra och våra djur får nog folk som inte känner oss att titta lite konstigt) är inom lås och bom, dvs återbördade till sina boxar utan att ha blåst ut från hagen, så dom behöver jag inte tänka mer på förrän i morgon bitti.
Att galoppera på små volter och i samlat tempo verkar ganska lösgörande på min gosse och de 15 sista minuterna av passet undrade jag faktiskt var han tog vägen för då satt jag plötsligt på en häst som dansade fram i en mäktig trav- det KAN inte ha varit Archie som åstadkom detta "bara sådar" :)!
Skämt å sido men jag var väldigt nöjd och vill gärna ha mycket mer av detta, och oftare!
När alla pojkar var utsläppta i var sin gräshage och jag hade fixat med min utrustning, foder och lite annat åkte jag hem för mer "fix"- denna gången i trädgården.
Maken och jag ägnade 2 timmar åt att försöka få fason på gräs, löv och annat och med tanke på den mycket hårda vinden var det närmast att betrakta som ett Sisyfos-arbete att ägna sig åt just lövkrattning.
Jag brukar säga att 2 sysselsättningar lämpar sig väl för livstidsdömda; mockning av spånboxar och lövkrattning för i båda fallen tar arbetet i princip aldrig slut- det finns alltid fler löv som singlar ner precis när man tror att man är färdig och fler bajsbollar som gömmer sig i spånet!
På eftermiddagen belönade maken oss med hämtmiddag från Staffanstorps enda (tror jag) restaurang och därefter körde jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri i hagen en andra gång.
Visserligen blåste det fortfarande otroligt mycket men varken Arche eller den mer än dubbelt så gamle (16) Ri bryr sig om sådana petitesser som lite vind i håret och både Liv och jag är av uppfattningen att hästar (oftast) står och hänger bättre i en hage än i en box.
En vän till mig brukar säga att varje meter som hästen går i hagen är att föredra framför att stå i en rörelsebegränsande (vilket långt ord...) box och jag kan inte annat än instämma.
Efter att ha sagt Adios till gossarna åkte jag och Soya till Dalbys naturreservat som med tanke på vädret (läs: blåsten) kändes som det bästa alternativet för promenad eftersom man där kan gå en hel del i skog.
Som vanligt och säkert en del på grund av de hårda vindarna mötte vi nästan inte en människa på vår timmeslånga promenad, de enda vi såg var några människor på håll som såg ut att leta efter svamp (eller möjligen några kvarvarande björnbär) och en kossa som hade kommit lite ifrån sin flock.
Vad gällde kon verkade Soya snarare lite rädd för den än att hon ville jaga den, det var inte som då vi gick samma runda när hennes syster Zahra var på besök och hon (Zahra) plötsligt for iväg efter just en ko. Zahra hann inte springa långt innan ägaren Görel kallade tillbaka henne men sedan dess har jag funderat över vad Soya skulle göra om hon mötte en kossa på nära håll- nu vet jag :)!
Några mogna björnbär finns knappt längre och med min närsynthet skulle jag väl inte se en svamp om den så hoppade upp i pannan och bet mig. Och skulle jag hitta någon skulle jag ändå inte våga äta den - sååå uppmärksam var jag inte på biologilektionerna!
Av dagen återstår att ligga och läsa i soffan tänker jag. Liv har precis sms:at att "öken" (vår ton gentemot varandra och våra djur får nog folk som inte känner oss att titta lite konstigt) är inom lås och bom, dvs återbördade till sina boxar utan att ha blåst ut från hagen, så dom behöver jag inte tänka mer på förrän i morgon bitti.
Detta är nog en av mina sista "skördar" för i år.
I Dalbys naturreservat var det nästan vindstilla tack vare skogen.
Mimmi "går på plankan".
Både jag och Soya tycker mycket om att gå i skog. Jag för att luften är så skön och Soya för att det finns så mycket att lukta på.
Under en timme hinner hon stanna och "kissa" säkert 10 gånger- värre än den mest revir-märkande hanhund och visste man inte bättre skulle man tro att hon led av värsta urinvägsinfektionen.
Jag klättrar över och Soya kryper under staketet :).
Många björnbär såg vi men de flesta var röda.
När fegisar kommunicerar, del 3
Ännu vanligare än att gömma sig bakom stallets anslagstavla eller ett sms (för där VET ju ändå folk till 99% vem som har författat budskapet) är att använda Internet för att härja anonymt på alla möjliga vis.
Det finns väl nästan ingen bloggskribent som inte har råkat ut för just ”Anonym” som ställer mer eller mindre insinuanta frågor, kommer med helt onyanserade påståenden, ifrågasätter bloggaren på ett väldigt fult sätt osv.
Som bloggare kan man välja att hantera detta på olika vis, en del har gått så långt att de känt sig drivna till att lägga ner hela bloggverksamheten på grund av påhoppen.
En av mina bloggkollegor låter alla kommentarer som bara ANDAS ”negativitet” hamna direkt i papperskorgen, bloggaren vill inte lägga energi på att ens bry sig om skräpet.
Själv är jag väl lite mer hårdhudad och publicerar ibland kommentarer som jag anar är skrivna mer för att irritera än något annat och där har jag då resonerat som så att det är mest synd om författaren som jag oftast tycker ”faller på eget grepp”.
Jag vill inte heller bara ha en blogg där alla tycker precis som jag och att allt jag gör, tycker och föreslår är sååååå bra, då blir det inga bra diskussioner utan bara ett evigt ”med-jamsande”.
Men visst; även jag har skickat iväg en del idiot-kommentarer rakt ut i den oändliga cyberrymden så i de fallen har den som skrivit slösat bort sin energi helt i onödan.
Jag är ju också så pass gammal idag att jag inte bryr mig på samma sätt som när man var säg 20 år- de som inte fattar att jag gör så gott jag kan, att jag älskar mina djur osv, de är inte värda att lägga energi på.
Även på diskussionsforum går vågorna höga ibland och det kan märkas att ”folk” skriver i princip vad som helst just för att de kan vara anonyma.
En del forum kräver olika former av registrering för att undvika de värsta avarterna och hotar också med avstängning och det håller säkert en del ”bråkmakare” borta.
Med tanke på hur otroligt lätt det är att skaffa sig hur många mailadresser som helst från vilka man kan ”drabba” nätet är det inte konstigt att det förekommer så mycket fegis-skrivning men själv är jag ändå av uppfattningen att just Internet är årtusendet bästa uppfinning- man får bara ta det onda med det goda som med mycket annat också!
Det finns väl nästan ingen bloggskribent som inte har råkat ut för just ”Anonym” som ställer mer eller mindre insinuanta frågor, kommer med helt onyanserade påståenden, ifrågasätter bloggaren på ett väldigt fult sätt osv.
Som bloggare kan man välja att hantera detta på olika vis, en del har gått så långt att de känt sig drivna till att lägga ner hela bloggverksamheten på grund av påhoppen.
En av mina bloggkollegor låter alla kommentarer som bara ANDAS ”negativitet” hamna direkt i papperskorgen, bloggaren vill inte lägga energi på att ens bry sig om skräpet.
Själv är jag väl lite mer hårdhudad och publicerar ibland kommentarer som jag anar är skrivna mer för att irritera än något annat och där har jag då resonerat som så att det är mest synd om författaren som jag oftast tycker ”faller på eget grepp”.
Jag vill inte heller bara ha en blogg där alla tycker precis som jag och att allt jag gör, tycker och föreslår är sååååå bra, då blir det inga bra diskussioner utan bara ett evigt ”med-jamsande”.
Men visst; även jag har skickat iväg en del idiot-kommentarer rakt ut i den oändliga cyberrymden så i de fallen har den som skrivit slösat bort sin energi helt i onödan.
Jag är ju också så pass gammal idag att jag inte bryr mig på samma sätt som när man var säg 20 år- de som inte fattar att jag gör så gott jag kan, att jag älskar mina djur osv, de är inte värda att lägga energi på.
Även på diskussionsforum går vågorna höga ibland och det kan märkas att ”folk” skriver i princip vad som helst just för att de kan vara anonyma.
En del forum kräver olika former av registrering för att undvika de värsta avarterna och hotar också med avstängning och det håller säkert en del ”bråkmakare” borta.
Med tanke på hur otroligt lätt det är att skaffa sig hur många mailadresser som helst från vilka man kan ”drabba” nätet är det inte konstigt att det förekommer så mycket fegis-skrivning men själv är jag ändå av uppfattningen att just Internet är årtusendet bästa uppfinning- man får bara ta det onda med det goda som med mycket annat också!
fredagen den 17:e september 2010
Fredag- i regn och storm
Idag hade jag planerat en skön skritt-tur med djuren och skritt-tur blev det men allt annat än skön.
Redan när vi gav oss ut blåste det otroligt och jag var mycket glad att jag hade satt på Soya ett regntäcke.
Misstänker att hon annars hade gnagt loss sig från sele och lina för att springa tillbaka till bilen allt vad hon hade orkat!
Efter en halvtimme övergick den hårda blåsten i regn och det skulle en disciplinerad knäppgök som undertecknad till för att fortsätta ritten (i skritt dessutom) i stället för att tokgaloppera hem.
Väl i stallet efter en timme var vi genomblöta och Soya njöt nog av att rulla ihop sig i bilen medan jag fick ställa mig och ill-putsa sadeln innan allt regnvatten hann märka den för livet.
Hemma var det underbart att dra av de vid benen ihopklistrade ridbyxorna och krypa ner i soffan med Soya som en värmekälla och min kära värmefläkt som den andra!
Redan när vi gav oss ut blåste det otroligt och jag var mycket glad att jag hade satt på Soya ett regntäcke.
Misstänker att hon annars hade gnagt loss sig från sele och lina för att springa tillbaka till bilen allt vad hon hade orkat!
Efter en halvtimme övergick den hårda blåsten i regn och det skulle en disciplinerad knäppgök som undertecknad till för att fortsätta ritten (i skritt dessutom) i stället för att tokgaloppera hem.
Väl i stallet efter en timme var vi genomblöta och Soya njöt nog av att rulla ihop sig i bilen medan jag fick ställa mig och ill-putsa sadeln innan allt regnvatten hann märka den för livet.
Hemma var det underbart att dra av de vid benen ihopklistrade ridbyxorna och krypa ner i soffan med Soya som en värmekälla och min kära värmefläkt som den andra!
Vilken affär (varken hund eller hästinlägg som omväxling)!
Idag blev jag åter igen FÖRUNDRAD!
Blev otroligt sugen på en sorts sesamgodis som säljs i flera affärer i området där jag arbetar och begav mig ut på shopping.
Hittade det jag ville ha och när jag skulle betala säger expediten:
”17 kronor”.
Eftersom min plånbok var tung och otymplig av mynt räknade jag upp 17 kronor i enkronor och femtio-öringar och gav expediten dessa som slängde dom på disken och sa SURT:
”Vad ska jag göra med dessa”.
Ehhh….ja….jag fann mig faktiskt inte utan sa lite trevande ”du ska väl ta emot dom som pengar”.
Egentligen skulle Birgitta, 12 år ha hoppat fram- rafsat åt sig mynten, lämnat varorna och aldrig mer besökt en butik så ointresserad av att tjäna pengar men nu var Birgitta snart 44 allt för godissugen för att reagera. Tyvärr får man väl säga för den här mannen skulle egentligen haft sig en riktig näsbränna tycker jag.
Blev otroligt sugen på en sorts sesamgodis som säljs i flera affärer i området där jag arbetar och begav mig ut på shopping.
Hittade det jag ville ha och när jag skulle betala säger expediten:
”17 kronor”.
Eftersom min plånbok var tung och otymplig av mynt räknade jag upp 17 kronor i enkronor och femtio-öringar och gav expediten dessa som slängde dom på disken och sa SURT:
”Vad ska jag göra med dessa”.
Ehhh….ja….jag fann mig faktiskt inte utan sa lite trevande ”du ska väl ta emot dom som pengar”.
Egentligen skulle Birgitta, 12 år ha hoppat fram- rafsat åt sig mynten, lämnat varorna och aldrig mer besökt en butik så ointresserad av att tjäna pengar men nu var Birgitta snart 44 allt för godissugen för att reagera. Tyvärr får man väl säga för den här mannen skulle egentligen haft sig en riktig näsbränna tycker jag.
När fegisar kommunicerar, del 2
För en tag sedan läste jag om en kvinna som mycket chockad hade fått ett sms från sin partner där denne valde att avsluta deras förhållande på just detta opersonliga vis.
Kvinnan var nog lika chockad över själva relationens avslut som sättet som budskapet hade levererats och jag kan inte annat än förstå henne.
Hur gammal är man om man skickar ett sms där man vill ”göra slut”? Tja…i min värld på sin höjd 14 år eller nåt!
Samtidigt som jag absolut fördömer att man levererar så pass känslig information genom att fegt gömma sig bakom en stum telefon så måste jag ändå tillstå att jag till viss del kan förstå agerandet.
Jag hade själv för många år sedan en tränare som var ett under av ”brist på social kompetens” och varje gång jag skulle ringa personen så kände jag en enorm motvilja och fick nästan stålsätta mig- jag som i vanliga fall skulle kunna snacka omkull en elefant.
Då var det faktiskt skönt när sms-funktionen kom och jag kunde kommunicera med tränaren på detta vis men nu handlade det i just detta fallet om att bestämma/ avboka ridtider och inget mer ”dramatiskt” än så.
Annars är jag den första till att tycka att det är oerhört praktiskt med sms, det är ju inte alla gånger man varken kan eller vill prata och ofta kan det ju bara vara någon kortfattad sak man vill framföra/ fråga om.
Det viktiga att tänka på är att det är så otroligt lätt att missförstå det skrivna ordet, man ser ju inte personen som skickar budskapet framför sig och man hör inte nyanserna när den talar.
”Tack för det” kan ju tex uppfattas som både oerhört spydigt (dvs man menar precis tvärtom) och som att man är väldigt tacksam.
Känner man varandra väl kan man säkert skriva både ”Hej din gamla hagga” och ”du är verkligen inte riktigt klok” utan att känna oro för att bli lynchad men är man det minsta osäker ska man tänka efter vad man skriver så att man undviker missförstånd.
Kvinnan var nog lika chockad över själva relationens avslut som sättet som budskapet hade levererats och jag kan inte annat än förstå henne.
Hur gammal är man om man skickar ett sms där man vill ”göra slut”? Tja…i min värld på sin höjd 14 år eller nåt!
Samtidigt som jag absolut fördömer att man levererar så pass känslig information genom att fegt gömma sig bakom en stum telefon så måste jag ändå tillstå att jag till viss del kan förstå agerandet.
Jag hade själv för många år sedan en tränare som var ett under av ”brist på social kompetens” och varje gång jag skulle ringa personen så kände jag en enorm motvilja och fick nästan stålsätta mig- jag som i vanliga fall skulle kunna snacka omkull en elefant.
Då var det faktiskt skönt när sms-funktionen kom och jag kunde kommunicera med tränaren på detta vis men nu handlade det i just detta fallet om att bestämma/ avboka ridtider och inget mer ”dramatiskt” än så.
Annars är jag den första till att tycka att det är oerhört praktiskt med sms, det är ju inte alla gånger man varken kan eller vill prata och ofta kan det ju bara vara någon kortfattad sak man vill framföra/ fråga om.
Det viktiga att tänka på är att det är så otroligt lätt att missförstå det skrivna ordet, man ser ju inte personen som skickar budskapet framför sig och man hör inte nyanserna när den talar.
”Tack för det” kan ju tex uppfattas som både oerhört spydigt (dvs man menar precis tvärtom) och som att man är väldigt tacksam.
Känner man varandra väl kan man säkert skriva både ”Hej din gamla hagga” och ”du är verkligen inte riktigt klok” utan att känna oro för att bli lynchad men är man det minsta osäker ska man tänka efter vad man skriver så att man undviker missförstånd.
torsdagen den 16:e september 2010
På begäran: "mitt" stall
En bloggläsare, Katja, efterlyste lite information om stallet där jag har Archie så här kommer den:
Grevie Hästcenter ligger i hålan Grevie som i sin tur ligger strax utanför Staffanstorp mellan Malmö och Lund.
På vår anläggning finns 2 stall, ett med 17 boxar och fullskötsel (kostar 3450:--/ månad) och ett med 7 boxar där man mockar och gör i ordning sitt foder själv (kostar 2100:--/ månad).
I det stora stallet finns spolspilta med varmvatten och lite ”lyxigare” sadelkammare där man har egna skåp medan det endast finns kallvatten i lilla stallet och lite enklare (uppvärmd) sadelkammare.
I det stora stallet ingår också flera olika sorters kraftfodersorter medan man i det lilla stallet ”bara” har tillgång till havre, betfor och ensilage.
Halm ingår i allas stallhyra, vill man strö med spån ingår 2 balar i månaden och därefter betalar man 85:--/ bal.
I bägge stallen ingår utsläpp (ca 08.00) och intag (ca 14.30) i stallhyran. Vill du ha ute hästen mer/ längre går detta bra men då får du sköta intaget själv.
Stalljour har man ungefär var 10-11:e söndag i det stora stallet och ungefär var 7:e söndag i det lilla. Stalljour innebär att man fodrar ca 07.00 och släpper ut hästarna ungefär en timme senare. Intag och lunchfodring sker vid 14.30 och kvällsfodring 19.00.
Det finns både gräs och grushagar, en mycket stor gräsbana, en något mindre grusbana (gissar att den är 20 x 60) samt ett lika stort ridhus som grusbanan.
På anläggningen finns en c-tränare i hoppning, det är en 25-årig tjej som driver densamma tillsammans med sina föräldrar.
En dressyrtränare/ domare (E.E) kommer till anläggningen 1 gång i månaden och förutom det kan man själv ta dit sin tränare om man vill.
Uteridningsmöjligheterna anser JAG är helt ok, mest gräs och grusvägar som räcker gott om man inte är en utpräglad ”skogsmulle” då jag gissar att man önskar mer variation.
Hund kan tas med (även lös om den är snäll), rökning är tillåten utanför stallen och man får ha sin transport parkerad på anläggningen utan extra kostnad. Hjälmtvång vid ridning råder.
Tjänster går bra att köpa till (mockning, fodersättning, täckesbyte, avtagning av lindor osv).
Nu tror jag att jag har berättat det mesta och det bästa av allt:det finns lediga stallplatser just nu så det är bara att höra av sig vid intresse :)!
Grevie Hästcenter ligger i hålan Grevie som i sin tur ligger strax utanför Staffanstorp mellan Malmö och Lund.
På vår anläggning finns 2 stall, ett med 17 boxar och fullskötsel (kostar 3450:--/ månad) och ett med 7 boxar där man mockar och gör i ordning sitt foder själv (kostar 2100:--/ månad).
I det stora stallet finns spolspilta med varmvatten och lite ”lyxigare” sadelkammare där man har egna skåp medan det endast finns kallvatten i lilla stallet och lite enklare (uppvärmd) sadelkammare.
I det stora stallet ingår också flera olika sorters kraftfodersorter medan man i det lilla stallet ”bara” har tillgång till havre, betfor och ensilage.
Halm ingår i allas stallhyra, vill man strö med spån ingår 2 balar i månaden och därefter betalar man 85:--/ bal.
I bägge stallen ingår utsläpp (ca 08.00) och intag (ca 14.30) i stallhyran. Vill du ha ute hästen mer/ längre går detta bra men då får du sköta intaget själv.
Stalljour har man ungefär var 10-11:e söndag i det stora stallet och ungefär var 7:e söndag i det lilla. Stalljour innebär att man fodrar ca 07.00 och släpper ut hästarna ungefär en timme senare. Intag och lunchfodring sker vid 14.30 och kvällsfodring 19.00.
Det finns både gräs och grushagar, en mycket stor gräsbana, en något mindre grusbana (gissar att den är 20 x 60) samt ett lika stort ridhus som grusbanan.
På anläggningen finns en c-tränare i hoppning, det är en 25-årig tjej som driver densamma tillsammans med sina föräldrar.
En dressyrtränare/ domare (E.E) kommer till anläggningen 1 gång i månaden och förutom det kan man själv ta dit sin tränare om man vill.
Uteridningsmöjligheterna anser JAG är helt ok, mest gräs och grusvägar som räcker gott om man inte är en utpräglad ”skogsmulle” då jag gissar att man önskar mer variation.
Hund kan tas med (även lös om den är snäll), rökning är tillåten utanför stallen och man får ha sin transport parkerad på anläggningen utan extra kostnad. Hjälmtvång vid ridning råder.
Tjänster går bra att köpa till (mockning, fodersättning, täckesbyte, avtagning av lindor osv).
Nu tror jag att jag har berättat det mesta och det bästa av allt:det finns lediga stallplatser just nu så det är bara att höra av sig vid intresse :)!
Så här ser det ut i det stora stallet. Detta stall är relativt nybyggt och har bara några år på nacken.
I boden rakt fram har vi som har hästarna i lilla stallet vår sadelkammare.
Ingång till lilla stallet.
Utsidan på stora stallet.
Så ser det ut i vår sadelkammare.
Archie till vänster och Oscar till höger tittar ut.
Kraftfoder sätts i spannar och stråfoder i IKEA-påsar.
Torsdag- med mjuka bakben
Det var nog tur att jag hann rida ut i tid igår för på kvällen blåste det upp något enormt.
Även maken hann gå en promenad med Soya och det var en ännu större tur för jag tror aldrig att vi hade fått ut henne i den stormen.
Till skillnad från Archie som är tämligen obekymrad över vilken väderlek som än må råda så har Soya en mycket bestämd uppfattning om vilket väder som inte lämpar sig för utgång och däri ingår regn, blåst och snöfall.
Även idag har det blåst, regnar och varit solsken om vartannat- det är inte lätt att veta hur man ska klä varken sig själv eller hästen.
Efter jobbet åkte vi till Ebba som tyckte att Archie såg piggare ut redan från start.
Vi ägnade en del av passet åt att galopparbeta Archie på en liten volt runt Ebba där hon hjälpte mig att få hans bakben inunder sig genom en långpisk som hon drev på Archie med när han tappade fart.
"Mjuka bakben" ville vi ha och det fick vi också- Archie jobbade på riktigt fint.
Efter de små volterna skulle jag gå ut på en stor volt och öka så mycket jag kunde- detta var inte helt lätt men till slut fick vi till några ganska rejäla ökningar.
Skänkelvikning och öppnor stod också på programmet och det flöt på bra.
När passet var slut återstod endast tvätt i medhavt varmvatten innan vi kunde köra hem- åter i spöregn till att börja med och därefter strålande sol.
Även maken hann gå en promenad med Soya och det var en ännu större tur för jag tror aldrig att vi hade fått ut henne i den stormen.
Till skillnad från Archie som är tämligen obekymrad över vilken väderlek som än må råda så har Soya en mycket bestämd uppfattning om vilket väder som inte lämpar sig för utgång och däri ingår regn, blåst och snöfall.
Även idag har det blåst, regnar och varit solsken om vartannat- det är inte lätt att veta hur man ska klä varken sig själv eller hästen.
Efter jobbet åkte vi till Ebba som tyckte att Archie såg piggare ut redan från start.
Vi ägnade en del av passet åt att galopparbeta Archie på en liten volt runt Ebba där hon hjälpte mig att få hans bakben inunder sig genom en långpisk som hon drev på Archie med när han tappade fart.
"Mjuka bakben" ville vi ha och det fick vi också- Archie jobbade på riktigt fint.
Efter de små volterna skulle jag gå ut på en stor volt och öka så mycket jag kunde- detta var inte helt lätt men till slut fick vi till några ganska rejäla ökningar.
Skänkelvikning och öppnor stod också på programmet och det flöt på bra.
När passet var slut återstod endast tvätt i medhavt varmvatten innan vi kunde köra hem- åter i spöregn till att börja med och därefter strålande sol.
När fegisar kommunicerar, del 1
Denna veckas bloggserie (i 3 delar) har sin upprinnelse i något som hände i veckan; en stallkamrats vuxna medryttare ”sade upp sig” via sms och detta satte igång mina tankar kring hur vi idag kan välja att kommunicera.
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.
onsdagen den 15:e september 2010
Drottningen är störtad från sin tron!
Hux flux så försvann Soyas älsklingsplats- tronen där hon hittat så mycket gott att äta under det gångna året.
Nu ligger allting ute på stallägarens åkrar men jag får trösta doggy med att vi snart har byggt upp en ny utkikspost åt henne.
Onsdag- trippelritt
Dagens pass var som ett Kinder-ägg, 3 önskningar i ett eller nåt :).
Skämt å sido men planen att börja ridpasset på gräsbanan fick snabbt revideras eftersom det började ösregna när jag hade sadlat klart.
I stället fick det bli 20 minuters ridhusridning, 10 minuter på gräsbanan därefter (då hade det slutat regna) och som avslutning en uteritt med Soyis.
Archie gick väldigt bra även idag- det är fortfarande lite lägre form som gäller men imorgon blir det lite mer "traditionell" ridning igen.
Inga myggbett idag- TACK för det- förhoppningsvis är eländet över för dem här gången.
Skämt å sido men planen att börja ridpasset på gräsbanan fick snabbt revideras eftersom det började ösregna när jag hade sadlat klart.
I stället fick det bli 20 minuters ridhusridning, 10 minuter på gräsbanan därefter (då hade det slutat regna) och som avslutning en uteritt med Soyis.
Archie gick väldigt bra även idag- det är fortfarande lite lägre form som gäller men imorgon blir det lite mer "traditionell" ridning igen.
Inga myggbett idag- TACK för det- förhoppningsvis är eländet över för dem här gången.
Speciella annonser del 169, nostalgi
Egentligen är det inget speciellt alls med denna annons mer än att jag blir nostalgisk när jag ser bilden.
Så såg min första ridhjälm ut fast den var av sammet och hjälmarna på ridskolan är fortfarande dessa.
Efter Jofa-hjälmen köpte jag en något för trång men hel NY hjälm på en loppis (!) och eftersom den var just ny och kostade TJUGO (!!!) kronor kunde jag uthärda att den var något för liten.
Där och då misstänker jag att min aversion mot hjälmar grundlades eftersom den för snäva hjälmen gjorde att jag fick huvudvärk av den.
Sedan dess har jag försökt att undvika hjälmanvändning så mycket det bara går och det är enbart för att vi har hjälmtvång på anläggningen som jag använder denna huvudbonad.
http://www.blocket.se/uppsala/Jofa_Ridhjalm_29550766.htm?ca=23_11&w=3
Så såg min första ridhjälm ut fast den var av sammet och hjälmarna på ridskolan är fortfarande dessa.
Efter Jofa-hjälmen köpte jag en något för trång men hel NY hjälm på en loppis (!) och eftersom den var just ny och kostade TJUGO (!!!) kronor kunde jag uthärda att den var något för liten.
Där och då misstänker jag att min aversion mot hjälmar grundlades eftersom den för snäva hjälmen gjorde att jag fick huvudvärk av den.
Sedan dess har jag försökt att undvika hjälmanvändning så mycket det bara går och det är enbart för att vi har hjälmtvång på anläggningen som jag använder denna huvudbonad.
http://www.blocket.se/uppsala/Jofa_Ridhjalm_29550766.htm?ca=23_11&w=3
tisdagen den 14:e september 2010
Mr Black is back! + ett lästips :)
Jag har ju ända sedan i somras beklagat mig över att jag haft en multi-kolorerad häst med stora färgskiftningar i allt från brunt till ljusgult- ganska fult om jag får säga min mening.
Sedan klippningen njuter jag därför i stora drag åt att min svarte springare har återfått sin färg även om jag inte fullt ut kan återge hans nuvarande skönhet :).
Sedan klippningen njuter jag därför i stora drag åt att min svarte springare har återfått sin färg även om jag inte fullt ut kan återge hans nuvarande skönhet :).
Nedanstående skönhet bibehåller tack och lov sin korpsvarta färg året runt, kan bara tänka mig hur luggsliten Pippi hade sett ut i olika bruna kulörer.
På tal om hästklippning och eftersom jag just nu inte har så mycket roligt att skriva om vill jag tipsa nya läsare om inlägget där jag berättar om hur jag köpte min klippmaskin.
Med min humor mätt är det ganska roligt och återfinns i arkivet om ni söker på 7 mars 2008.
Tisdag- världsmästare!
Efter en hel dags regnande var det skönt att solen tittade fram efter jobbet och att jag därför kunde rida på vår gräsbana (fast den är numera snarare en grusbana- nästan allt gräs har nötts bort).
Myggen höll sig borta och underlaget var inte alls geggigt eller halt som jag befarat och det bästa av allt: Archie gick som en dröm och då talar jag inte om de gångna veckornas ibland mardröms-pass :).
Massören hade ordinerat ridning i låg och djup form idag och till den sortens ridning passade det lika bra med ponnyhacket så den betslingen fick det bli.
Vi red runt i både trav och galopp och gjorde allt möjligt både lätt och med bjudning och jag tänkte lite skämtsamt att hade det funnits ett världsmästerskap i ridning i låg och djup form hade jag inte tvekat att åka *SKRATT*.
Passade på att öva på min sits (Läs: försök till staty-skänklar) och det gick helt ok tycker jag.
Allt kändes så bra att jag ville sluta rida efter typ 10 minuter men jag "stod ut" i 45 innan Soya fick hoppa in i bilen igen och Archie gå ut i hagen tillsammans med sin vän Ri.
Myggen höll sig borta och underlaget var inte alls geggigt eller halt som jag befarat och det bästa av allt: Archie gick som en dröm och då talar jag inte om de gångna veckornas ibland mardröms-pass :).
Massören hade ordinerat ridning i låg och djup form idag och till den sortens ridning passade det lika bra med ponnyhacket så den betslingen fick det bli.
Vi red runt i både trav och galopp och gjorde allt möjligt både lätt och med bjudning och jag tänkte lite skämtsamt att hade det funnits ett världsmästerskap i ridning i låg och djup form hade jag inte tvekat att åka *SKRATT*.
Passade på att öva på min sits (Läs: försök till staty-skänklar) och det gick helt ok tycker jag.
Allt kändes så bra att jag ville sluta rida efter typ 10 minuter men jag "stod ut" i 45 innan Soya fick hoppa in i bilen igen och Archie gå ut i hagen tillsammans med sin vän Ri.
Ett annorlunda stallägande- skulle man våga?
Idag såg jag en annons på Hemnet som fick mig att fundera lite.
Ett hus var till salu tillsammans med en tredjedel av en "ridanläggning", dvs 6 uteboxar, hagar till dessa samt en fin utebana.
Man skulle, om man köpte huset, således få 2 boxar, hagar och en ridbana att nyttja.
Jag såg att ett annat hus som tillhör denna "anläggning" var till salu nyligen och kan inte låta bli att undra om det är en slump?
Eller är det som både jag och andra misstänker, att det är otroligt svårt att dela en anläggning på detta vis?
Nu vet jag inte alls vad "dealen" med detta samägande är, hur mycket var och en måste hjälpa till, samarbeta med övriga osv men jag blir som sagt väldigt tveksam till att ha stall på detta vis.
Delägarna kan ju bytas ut när som helst, man kan ha så olika syn på fodring, hagvistelse osv och jag som bara har en häst hade ju tex fått rätta mig väldigt mycket efter de andra eftersom Archie inte kan stå ute själv.
Vad tror ni om detta koncept? Någon som provat rent utav? Är jag onödigt misstänksam?
Ett hus var till salu tillsammans med en tredjedel av en "ridanläggning", dvs 6 uteboxar, hagar till dessa samt en fin utebana.
Man skulle, om man köpte huset, således få 2 boxar, hagar och en ridbana att nyttja.
Jag såg att ett annat hus som tillhör denna "anläggning" var till salu nyligen och kan inte låta bli att undra om det är en slump?
Eller är det som både jag och andra misstänker, att det är otroligt svårt att dela en anläggning på detta vis?
Nu vet jag inte alls vad "dealen" med detta samägande är, hur mycket var och en måste hjälpa till, samarbeta med övriga osv men jag blir som sagt väldigt tveksam till att ha stall på detta vis.
Delägarna kan ju bytas ut när som helst, man kan ha så olika syn på fodring, hagvistelse osv och jag som bara har en häst hade ju tex fått rätta mig väldigt mycket efter de andra eftersom Archie inte kan stå ute själv.
Vad tror ni om detta koncept? Någon som provat rent utav? Är jag onödigt misstänksam?
måndagen den 13:e september 2010
Måndag- nackspärr?
Idag var det dags för Archies vilodag och denna toppades av en (vill jag tro i alla fall) skön massage av massören EC som klämt igenom Archie vid ett tidigare tillfälle.
Anledningen till dagens besök var att jag ville försäkra mig om att Archie var helt ok i hals och nacke och anledningen till detta var i sin tur en sak som jag upptäckte för ett tag sedan.
När jag kom till stallet för några dagar sedan stod Archie väldigt konstigt i boxen, det är otroligt svårt att förklara men han var liksom styv i hela halsen och såg fullständigt borta ut i blicken. Inte som om han sov/ slumrade utan mer som om han var hjärndöd faktiskt.
Jag förstår om detta låter lite konstigt men om man är van vid att se sin häst flera gånger om dagen så märker man ju om något ser konstigt ut och detta gjorde det definitivt.
Jag hann faktiskt bli riktigt rädd av hans (icke)blick men efter att ha borstat, sadlat på och hoppat upp i sadeln kunde jag konstatera att Archie kändes som vanligt.
Däremot tyckte jag de därpå följande dagarna att Archie kändes styv i halsen, ”svår att få på tygeln” enkelt uttryckt och eftersom detta inte är likt honom ville jag kolla upp det hela.
Nu hann styvheten försvinna innan massören hade tid att komma men jag valde ändå att ta det säkra före det osäkra och kolla upp Archie och tack och lov instämde hon i att allt kändes hur mjukt och följsamt som helst.
Vad Archie hade hittat på, om det nu VAR något och inte bara inbillning från min sida (Ebba märkte inget de gånger hon red) lär aldrig bli utrett men huvudsaken är att jag själv tycker att Archie känns som vanligt igen!
Och i sådana här fall känns det faktiskt bättre att kolla en gång för mycket än att ångra sig veckor/ månader efteråt när hästen kanske har dragit på sig felbelastningsskador för att kompensera något ont.
Jag känner dessutom tyvärr till mer än en häst som på grund av knappt märkbara ”konstigheter" kollats upp och där just skador på halskotpelaren har avslutat hästens liv mer eller mindre omgående efter uppkollning.
Anledningen till dagens besök var att jag ville försäkra mig om att Archie var helt ok i hals och nacke och anledningen till detta var i sin tur en sak som jag upptäckte för ett tag sedan.
När jag kom till stallet för några dagar sedan stod Archie väldigt konstigt i boxen, det är otroligt svårt att förklara men han var liksom styv i hela halsen och såg fullständigt borta ut i blicken. Inte som om han sov/ slumrade utan mer som om han var hjärndöd faktiskt.
Jag förstår om detta låter lite konstigt men om man är van vid att se sin häst flera gånger om dagen så märker man ju om något ser konstigt ut och detta gjorde det definitivt.
Jag hann faktiskt bli riktigt rädd av hans (icke)blick men efter att ha borstat, sadlat på och hoppat upp i sadeln kunde jag konstatera att Archie kändes som vanligt.
Däremot tyckte jag de därpå följande dagarna att Archie kändes styv i halsen, ”svår att få på tygeln” enkelt uttryckt och eftersom detta inte är likt honom ville jag kolla upp det hela.
Nu hann styvheten försvinna innan massören hade tid att komma men jag valde ändå att ta det säkra före det osäkra och kolla upp Archie och tack och lov instämde hon i att allt kändes hur mjukt och följsamt som helst.
Vad Archie hade hittat på, om det nu VAR något och inte bara inbillning från min sida (Ebba märkte inget de gånger hon red) lär aldrig bli utrett men huvudsaken är att jag själv tycker att Archie känns som vanligt igen!
Och i sådana här fall känns det faktiskt bättre att kolla en gång för mycket än att ångra sig veckor/ månader efteråt när hästen kanske har dragit på sig felbelastningsskador för att kompensera något ont.
Jag känner dessutom tyvärr till mer än en häst som på grund av knappt märkbara ”konstigheter" kollats upp och där just skador på halskotpelaren har avslutat hästens liv mer eller mindre omgående efter uppkollning.
Veckan som gått
Ännu en vecka har bara swischat förbi och jag blir nästan lite rädd över hur snabbt tiden går för det mesta.
Dagarna har gått så snabbt att jag knappt kommer ihåg vad som har hänt.
3 dagar hos Ebba har det blivit i alla fall och jag ska försöka komma igång med träningen lite intensivare framöver. Känns som att jag har skrivit detta flera gånger nu men det tycks alltid komma något emellan.
Den vid det här laget uttjatade mygginvasionen har satt lite käppar i hjulen, planerade uteridningar har fått stå tillbaka och när jag väl red ut var det inte det minsta behagligt.
Jag har bett överallt medan Archie verkar ganska immun till skillnad från vissa hästar på anläggningen som både är helt knottriga överallt och som också har sprungit irriterat i hagen.
Soya har tillbringat mest tid med maken som går långa promenader med henne dagligen. Hon och jag har mest cyklat, medan hon går i koppel med maken får hon springa lös när jag cyklar.
Hundutställningen i lördags var ingen succé men det hade jag inte trott heller:).
Turligt nog vet jag redan vem som är den snyggaste hunden i stan och det tror jag att ni också kan räkna ut vem det är om ni har någon smak :)!
Dagarna har gått så snabbt att jag knappt kommer ihåg vad som har hänt.
3 dagar hos Ebba har det blivit i alla fall och jag ska försöka komma igång med träningen lite intensivare framöver. Känns som att jag har skrivit detta flera gånger nu men det tycks alltid komma något emellan.
Den vid det här laget uttjatade mygginvasionen har satt lite käppar i hjulen, planerade uteridningar har fått stå tillbaka och när jag väl red ut var det inte det minsta behagligt.
Jag har bett överallt medan Archie verkar ganska immun till skillnad från vissa hästar på anläggningen som både är helt knottriga överallt och som också har sprungit irriterat i hagen.
Soya har tillbringat mest tid med maken som går långa promenader med henne dagligen. Hon och jag har mest cyklat, medan hon går i koppel med maken får hon springa lös när jag cyklar.
Hundutställningen i lördags var ingen succé men det hade jag inte trott heller:).
Turligt nog vet jag redan vem som är den snyggaste hunden i stan och det tror jag att ni också kan räkna ut vem det är om ni har någon smak :)!
söndagen den 12:e september 2010
Speciella annonser del 168, hund-skor!
I vintras läste jag om en del whippets som var så frusna att de inte ville gå ut i snön när det var för många minusgrader ute.
Kanske hade dessa hjälpt?
http://www.blocket.se/stockholm/Toppkvalite_hundskor__som_nya_29489220.htm?ca=23_11&w=3
Kanske hade dessa hjälpt?
http://www.blocket.se/stockholm/Toppkvalite_hundskor__som_nya_29489220.htm?ca=23_11&w=3
Speciella annonser del 167, fel terminologi
Tänker ni också ibland när ni läser vissa annonser att "det här är nog inte en hästmänniska som har satt in den här annonsen"?
Det gör jag med tex dessa:
http://www.blocket.se/malmo/Ridstovlar_i_skinn_stl_40_29484339.htm?ca=23_11&w=3
Ridstövar i skinn??? Nä men läder kanske...
http://www.blocket.se/uppsala/Ridhjalm_och_ryktningsverktyg_29486366.htm?ca=23_11&w=3
Ryktnings-verktyg??? Vilken hästmänniska skulle använda ett sådant ord?
http://www.blocket.se/stockholm/Sakerhetsvast_for_ridning_29493138.htm?ca=23_11&w=3
Vad ska man annars använda en väst till som annonseras ut under kategorin "häst"?
Det gör jag med tex dessa:
http://www.blocket.se/malmo/Ridstovlar_i_skinn_stl_40_29484339.htm?ca=23_11&w=3
Ridstövar i skinn??? Nä men läder kanske...
http://www.blocket.se/uppsala/Ridhjalm_och_ryktningsverktyg_29486366.htm?ca=23_11&w=3
Ryktnings-verktyg??? Vilken hästmänniska skulle använda ett sådant ord?
http://www.blocket.se/stockholm/Sakerhetsvast_for_ridning_29493138.htm?ca=23_11&w=3
Vad ska man annars använda en väst till som annonseras ut under kategorin "häst"?
Söndag- skön morgon
Steg upp 05.10 för ett dressyrpass i ridhuset vis av gårdagsmorgonens mygginvasion som varken gillades av mig eller Archie.
I ridhuset fick vi vara i fred men det känns onekligen tråkigt att bli så begränsad pga små flygfän.
Vädret är soligt och fint- som gjort för att rida ute och tids nog, när regn och blask hör till vardagen, blir det gott om tid att vara inomhus och rida.
Archie gick i alla fall riktigt bra idag och jag var väldigt nöjd när jag avslutade passet efter 45 minuter.
När jag gick ner med alla gossarna till hagen (vi har just nu bara valacker i stallet) kunde jag konstatera att mygg-mängden var något reducerad så förhoppningsvis går det åt rätt håll.
Archie har i princip inte ett märke på kroppen medan jag har blivit biten på de mest jobbiga ställen; på fingrar, knoge, i huvudet, på halsen, örat osv.
Efter stallpyssel med foder-fix, persedelvård och mockning åkte jag hem för att ta cykeln och motionera djur nummer 2, Pippi.
Vi cyklade (JAG cyklade, Soya sprang lös) ungefär där jag annars brukar rida, på gräs och grusvägarna i vårt närområde.
Något myggbett senare kom vi hem, frukost serverades (kebab-kött till Mimmi och 2 chokladbollar till undertecknad:)) och efter dusch och hårtvätt (det var svettigt att cykla i "terräng") tänker jag lägga mig till ro och läsa den senaste Björn Hellberg- deckaren.
Det är en skön söndagmorgon för mig!
I ridhuset fick vi vara i fred men det känns onekligen tråkigt att bli så begränsad pga små flygfän.
Vädret är soligt och fint- som gjort för att rida ute och tids nog, när regn och blask hör till vardagen, blir det gott om tid att vara inomhus och rida.
Archie gick i alla fall riktigt bra idag och jag var väldigt nöjd när jag avslutade passet efter 45 minuter.
När jag gick ner med alla gossarna till hagen (vi har just nu bara valacker i stallet) kunde jag konstatera att mygg-mängden var något reducerad så förhoppningsvis går det åt rätt håll.
Archie har i princip inte ett märke på kroppen medan jag har blivit biten på de mest jobbiga ställen; på fingrar, knoge, i huvudet, på halsen, örat osv.
Efter stallpyssel med foder-fix, persedelvård och mockning åkte jag hem för att ta cykeln och motionera djur nummer 2, Pippi.
Vi cyklade (JAG cyklade, Soya sprang lös) ungefär där jag annars brukar rida, på gräs och grusvägarna i vårt närområde.
Något myggbett senare kom vi hem, frukost serverades (kebab-kött till Mimmi och 2 chokladbollar till undertecknad:)) och efter dusch och hårtvätt (det var svettigt att cykla i "terräng") tänker jag lägga mig till ro och läsa den senaste Björn Hellberg- deckaren.
Det är en skön söndagmorgon för mig!
lördagen den 11:e september 2010
Hundutställning- inte vår grej :)!
Idag var jag och Soya på vår andra gemensamma utställning, övertalade av andra whippetmänniskor som tycker att Soya är så fin.
Det tycker så klart jag också, vilket hundägare tycker att den egna hunden är FUL :), men vis av förra gångens resultat (då Soya blev bedömd som en klass 2 hund) var mina förväntningar tämligen låga.
Detta och min egen, ska vi kalla det nonchalans inför stundens allvar (läs: ingen som helst träning av att ställa upp hunden korrekt, springa omkring med henne i ett trådtunnt koppel) gjorde att jag inte blev helt överraskad över en ny 2:a idag.
Kanske hade resultatet blivit bättre med mer träning men där är jag verkligen inte.
Soya är inte köpt som en utställningshund och jag känner att jag absolut inte vill "satsa" på det här med skönhetstävlingar för hennes del av så många olika anledningar.
Jag kämpar redan i en bedömningssport (dressyr) och känner att det är fullt tillräckligt för egen del.
Det var i alla fall mycket trevligt att återse Soyas uppfödare, DE tyckte i alla fall att hon är fin :)!
Och som vanligt var Soya enda svarta hund av över 60 whippets och det kan man ju spekulera i vad DET beror på.
Det finns förvisso inte så många men en dansk whippetägare upplyste mig om att svarta hundar inte är så populära i utställningskretsar.
Jag har hört det förut men bryr mig inte det minsta, tvärtom brukar andra whippetägare, trots att de själva har en "drös" med djur alltid kommentera Mimmis fina färg. Och jag instämmer :)!
Det tycker så klart jag också, vilket hundägare tycker att den egna hunden är FUL :), men vis av förra gångens resultat (då Soya blev bedömd som en klass 2 hund) var mina förväntningar tämligen låga.
Detta och min egen, ska vi kalla det nonchalans inför stundens allvar (läs: ingen som helst träning av att ställa upp hunden korrekt, springa omkring med henne i ett trådtunnt koppel) gjorde att jag inte blev helt överraskad över en ny 2:a idag.
Kanske hade resultatet blivit bättre med mer träning men där är jag verkligen inte.
Soya är inte köpt som en utställningshund och jag känner att jag absolut inte vill "satsa" på det här med skönhetstävlingar för hennes del av så många olika anledningar.
Jag kämpar redan i en bedömningssport (dressyr) och känner att det är fullt tillräckligt för egen del.
Det var i alla fall mycket trevligt att återse Soyas uppfödare, DE tyckte i alla fall att hon är fin :)!
Och som vanligt var Soya enda svarta hund av över 60 whippets och det kan man ju spekulera i vad DET beror på.
Det finns förvisso inte så många men en dansk whippetägare upplyste mig om att svarta hundar inte är så populära i utställningskretsar.
Jag har hört det förut men bryr mig inte det minsta, tvärtom brukar andra whippetägare, trots att de själva har en "drös" med djur alltid kommentera Mimmis fina färg. Och jag instämmer :)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
