Idag ägnade jag mig åt lite mer "allvar" i skritten- inga långa tylgar som vid uteritterna de senaste dagarna utan nu var det skritt på tygeln i ridhuset.
Gjorde också lite sidvärtsrörelser i skritt samt övegångar mellan trav och skritt på långsidorna.
Imorgon har det gått en vecka sedan jag var hos veterinären sist och tiden har faktiskt flugit fram.
Eftersom ordinationen var att jag skulle prova att sätta igång Archie efter just en vecka så kommer jag att försöka gör det- under förutsättning att Archie känns ohalt på böjda spår vill säga.
Annars skrittar jag på och kontaktar veterinären om han fortfarande inte känns 100 % ok.
onsdagen den 30:e juni 2010
tisdagen den 29:e juni 2010
Ordpolisen i tårar!
Som den trogne bloggläsaren vet har vi flera gånger diskuterat det här med språket, stavning osv på bloggen.
Jag är själv mycket intresserad av det skrivna ordet och anser nog att jag behärskar det svenska språket tämligen väl för att vara avkomma till två invandrare som kom hit i vuxen ålder :=)!
För ett tag sedan hittade jag en blogg som nästan fick mig att gråta och då var det inga glädjetårar som fälldes kan jag lova.
Jag kan bara hoppas att detta barn (en tonåring) medvetet skriver så här på sin blogg och ingen annanstans för detta var i ärlighetens namn ett av de värsta exemplen på hur man kan förstöra det skrivna ordet totalt!
Sedan måste jag säga att jag känner mig tveksam för detta är långt ifrån det enda exemplet på att barn numera inte tycks kunna skriva- jag ser det i hur många ungdomsbloggar som helst!
Kan barn idag inte skriva, stava och uttrycka sig eller driver dom med oss vuxna?
Vad tror ni?
Läs och rys:
Heloww
idao har jag vatt på stranden me xx hadde as ball det kom typ två blattar o börja fråga hur gamla vi va o då sa vi 25 o han bara : oh fan då e det ju typ olagligt att bara prata med er!'
Han va 19¨!!!!!!
o imon ska vi ti stranden igen o det e dom som äger kiosken så dom kommer typ värsta va helt konstiga, iaf vilka ser man i kämpinge imon då ? <33>
Jag är själv mycket intresserad av det skrivna ordet och anser nog att jag behärskar det svenska språket tämligen väl för att vara avkomma till två invandrare som kom hit i vuxen ålder :=)!
För ett tag sedan hittade jag en blogg som nästan fick mig att gråta och då var det inga glädjetårar som fälldes kan jag lova.
Jag kan bara hoppas att detta barn (en tonåring) medvetet skriver så här på sin blogg och ingen annanstans för detta var i ärlighetens namn ett av de värsta exemplen på hur man kan förstöra det skrivna ordet totalt!
Sedan måste jag säga att jag känner mig tveksam för detta är långt ifrån det enda exemplet på att barn numera inte tycks kunna skriva- jag ser det i hur många ungdomsbloggar som helst!
Kan barn idag inte skriva, stava och uttrycka sig eller driver dom med oss vuxna?
Vad tror ni?
Läs och rys:
Heloww
idao har jag vatt på stranden me xx hadde as ball det kom typ två blattar o börja fråga hur gamla vi va o då sa vi 25 o han bara : oh fan då e det ju typ olagligt att bara prata med er!'
Han va 19¨!!!!!!
o imon ska vi ti stranden igen o det e dom som äger kiosken så dom kommer typ värsta va helt konstiga, iaf vilka ser man i kämpinge imon då ? <33>
Vad för mycket foder kan ställa till med- exempel från verkliga livet
Asfet....
Dunderfet....
Megafet...
Monstruöst fet....kalla det vad ni vill men det är lika illa alltihop....
Igår lovade jag er att berätta om 2 hästägare som av okunskap och (får man väl anta) välvilja fodrade sina hästar så tokigt som det bara kan bli.
Det första exemplet tycker jag är det mest skrämmande; inte för att hästen tog den största skadan (kanske) men för att hästägaren tillika arbetade som ridlärare och genom denna position borde vara ett föredöme för sina elever och blivande hästägare som han var anställd att utbilda.
Ridlärarens egen häst var av den större modellen (ett halvblod), inte bara höjdmässigt utan även "på bredden".
Av någon outgrundlig anledning ansåg ridläraren att hästen skulle äta 4 kilo havre varje dag trots att den reds ytterst sporadiskt (endast några dagar i veckan) och då utan att anstränga sig över hövan.
Hästen var till en början tämligen yster på denna ranson och sprang runt som galning i hagen vilket ridläraren inte alls såg som någon negativt eller som en skaderisk trots att hagen som hästen gick i var tämligen liten.
Allt eftersom åren (!!!) gick med samma foderstat blev hästen dock fetare och fetare, reds mindre och mindre och till slut hade den försjunkit i något som jag närmast skulle vilja beteckna som apati.
Trots allt detta foder var hästen håglös och slö och några ruscher i hagen var det inte längre tal om.
Detta exempel tycker jag bara visar väldigt tydligt vad som händer om man ger en häst så mycket mat att den blir fet och däst.
Och om ni tänker efter och jämför med er själva hur ni tex mår efter ett rejält julbord eller dylikt- har ni lust att hoppa upp från matbordet och börja träna inför Stockholm marathon? Nä...just det! (jooo...ni vill kanske börja motionera och börja leva sundare men just då skulle ni inte orka springa ens om någon tvingade er....).
Det andra exemplet kunde ha slutat värre än vad det gjorde men ibland måste även den korkade ha lite tur.
I det fallet handlade det om en hästägare vars häst var konvalescent efter någon form av ryggoperation.
Hästen var ordinerad boxvila under en lång tid (minst 1 månad om jag minns rätt) och vad gör hästägaren?
Jo, fortsätter att ge hästen kraftfoder, förvisso inte lika mycket som tidigare men dock ca 1 kilo om dagen samtidigt som stråfodret minskas av rädsla för att hästen nu ska bli tjock "eftersom den inte får någon motion".
Det hör till saken att hästen redan innan stråfodret drogs ner var snarare liiiite för tunn än för tjock men som sagt- stråfodret skulle minskas medan kraftfoder skulle fortsätta att ges.
Jag kan inte än idag begripa varför det var så viktigt med detta kraftfoder för en helt stillastående häst- så vitt jag vet finns det affärer som säljer både morötter och betfor vilket mycket bättre gynnar en mage som "står stilla".
Det gick inte lång tid förrän hästen fick ett lättare kolikanfall med denna foderstat och det var ju bara ren tur att koliken släppte så fort som den gjorde och att det inte tillstötte några komplikationer.
Ja som ni förstår så ligger det här med foder mig varmt om hjärtat och om jag bara kan få någon enda läsare att tänka efter och göra mer rätt än dessa två knäppgökar så är jag nöjd. För det finns massor av okunskap om utfodring av hästar- jag ser det hur ofta som helst faktiskt!
Det första exemplet tycker jag är det mest skrämmande; inte för att hästen tog den största skadan (kanske) men för att hästägaren tillika arbetade som ridlärare och genom denna position borde vara ett föredöme för sina elever och blivande hästägare som han var anställd att utbilda.
Ridlärarens egen häst var av den större modellen (ett halvblod), inte bara höjdmässigt utan även "på bredden".
Av någon outgrundlig anledning ansåg ridläraren att hästen skulle äta 4 kilo havre varje dag trots att den reds ytterst sporadiskt (endast några dagar i veckan) och då utan att anstränga sig över hövan.
Hästen var till en början tämligen yster på denna ranson och sprang runt som galning i hagen vilket ridläraren inte alls såg som någon negativt eller som en skaderisk trots att hagen som hästen gick i var tämligen liten.
Allt eftersom åren (!!!) gick med samma foderstat blev hästen dock fetare och fetare, reds mindre och mindre och till slut hade den försjunkit i något som jag närmast skulle vilja beteckna som apati.
Trots allt detta foder var hästen håglös och slö och några ruscher i hagen var det inte längre tal om.
Detta exempel tycker jag bara visar väldigt tydligt vad som händer om man ger en häst så mycket mat att den blir fet och däst.
Och om ni tänker efter och jämför med er själva hur ni tex mår efter ett rejält julbord eller dylikt- har ni lust att hoppa upp från matbordet och börja träna inför Stockholm marathon? Nä...just det! (jooo...ni vill kanske börja motionera och börja leva sundare men just då skulle ni inte orka springa ens om någon tvingade er....).
Det andra exemplet kunde ha slutat värre än vad det gjorde men ibland måste även den korkade ha lite tur.
I det fallet handlade det om en hästägare vars häst var konvalescent efter någon form av ryggoperation.
Hästen var ordinerad boxvila under en lång tid (minst 1 månad om jag minns rätt) och vad gör hästägaren?
Jo, fortsätter att ge hästen kraftfoder, förvisso inte lika mycket som tidigare men dock ca 1 kilo om dagen samtidigt som stråfodret minskas av rädsla för att hästen nu ska bli tjock "eftersom den inte får någon motion".
Det hör till saken att hästen redan innan stråfodret drogs ner var snarare liiiite för tunn än för tjock men som sagt- stråfodret skulle minskas medan kraftfoder skulle fortsätta att ges.
Jag kan inte än idag begripa varför det var så viktigt med detta kraftfoder för en helt stillastående häst- så vitt jag vet finns det affärer som säljer både morötter och betfor vilket mycket bättre gynnar en mage som "står stilla".
Det gick inte lång tid förrän hästen fick ett lättare kolikanfall med denna foderstat och det var ju bara ren tur att koliken släppte så fort som den gjorde och att det inte tillstötte några komplikationer.
Ja som ni förstår så ligger det här med foder mig varmt om hjärtat och om jag bara kan få någon enda läsare att tänka efter och göra mer rätt än dessa två knäppgökar så är jag nöjd. För det finns massor av okunskap om utfodring av hästar- jag ser det hur ofta som helst faktiskt!
Tisdag- och ännu mer sol!
Det ser ut som att vi är inne i ett härligt högtrycksområde- det har varit flera soliga dagar i rad och så även idag.
När jag kom hem från jobbet igår kunde vi sitta ute och grilla och när jag gick hem från stallet vid 20.00 var det fortfarande tillräckligt varmt för att gå i ett tunnt linne. Härligt!
I morse skrittade vi ut i det fina vädret och det blev även några varv i trav i ridhuset.
Om allt känns som idag blir det mer trav imorgon- hoppas!
När jag kom hem från jobbet igår kunde vi sitta ute och grilla och när jag gick hem från stallet vid 20.00 var det fortfarande tillräckligt varmt för att gå i ett tunnt linne. Härligt!
I morse skrittade vi ut i det fina vädret och det blev även några varv i trav i ridhuset.
Om allt känns som idag blir det mer trav imorgon- hoppas!
Energi in och energi ut = enkel matematik!
För några veckor sedan skrev jag ett inlägg där jag ondgjorde mig över de hästägare som envisas med att göda sina feta hästar med kraftfoder i tron att detta ska göra hästen pigg medan de drar ner på stråfodret till ett minimum.
Fetma verkar vara en (av flera) utlösande faktorer vad gäller fång även om det därmed inte går att sätta ett likhetstecken mellan just fett och fång. Det finns hästar som rullar fram som aldrig kommer att få fång så länge de lever och magra diton som får fång mitt i vintern utan att ha sett ett grässtrå och givetvis allt däremellan- precis som det är i det många gånger orättvisa livet.
När det nu har blivit så vanligt med just fetma och fång så hör jag diskussioner både här och där om hästars utfodring osv och även om det enligt mig är jättebra att "folk" har blivit mer observanta på dessa välfärdssjukdomar så får jag nog ändå säga att vissa går till ytterligheter åt andra hållet och det kan jag inte heller tycka är sunt.
Av rädsla för att hästen ska bli fet och/ eller få fång har vissa hästägare nästan börjat frukta gräs maniskt och de väljer i många fall en grushage framför en gräs-dito, även sommartid!
Har man en gång haft en fånghäst kan jag förstå att man inte vågar ta några risker (med just den hästen) även om jag själv gör det men har man en helt "normal" häst kan jag faktiskt inte förstå denna överdrivna rädsla.
Om man nu är rädd för att hästen ska bli fet av gräs är det väl bara att dra ner på hö/ensilage-mängden som hästen får de timmar den står på stall, eller?
Man kan ju också dra ner på kraftfodret eller rent av ta bort det helt?
När människor vill gå ner i vikt finns det inga mirakelkurer eller genvägar även om många bantare vill tro detta och de som säljer dylika produkter påstår detsamma.
Den enkla matematiken är att man måste göra av med mer energi än vad man stoppar in i gapet om man vill minska i vikt och detsamma gäller även för hästar, tro mig!
Vet man att man av någon anledning ska rida mindre (pga hälta eller en viloperiod tex) så bör man ge hästen mindre mat och vet man att hästen ska äta gräs 8 timmar om dagen när den i vanliga fall står i en grushage motsvarande tid så måste man dra ner på fodret om man inte vill att hästen ska bli tjockare- så är det bara.
Givetvis är hästar individer precis som människor- en del lägger på sig lättare än andra, ännu en av livets orättvisor :=).
Sedan finns det hästar som ALLTID dras med en tyngre buk vad man än gör och min erfarenhet är att man OFTAST kan se detta på hästen relativt tidigt i ålder.
Om man vill ha en kvick tävlingsindivid eller man av andra orsaker vet med sig att man inte vill ha en tjockis bör man därför verkligen avstå från att köpa en köttbulle hellre än att tro att man någon gång i framtiden ska lyckas banta ner detta djur.
Det är oftast (åter igen enligt min erfarenhet) tämligen utsiktslöst så vida man inte svälter hästen och därmed gör den olycklig och arg och annars kommer man att gå och reta sig på detta i alla tider aldeles i onödan.
Sååå ont om hästar finns det inte i Sverige att man tvunget måste köpa ett fetto och gör man det ska man veta vad detta i så fall kommer att föra med sig, dvs oftast inget bra!
Imorgon ska jag berätta om 2 helt galna exempel på hur 2 hästägare av okunskap och/ eller välvilja valde att fodra sina hästar och vad detta ledde till. Denna gången tar jag inte upp hur jag själv bidrog till att Archie fick fång- den historien har ni hört till leda och det kan nu vara dags för andra att skylta med sina dumheter!
Den i princip enda av våra 10 gräshagar där hästarna kan gå och BETA i egentlig bemärkelse. Övriga hagar erbjuder bara lite sysselsättning i form av "gräs-ryckande" men det kan vara aldeles tillräckligt för vissa.
Fetma verkar vara en (av flera) utlösande faktorer vad gäller fång även om det därmed inte går att sätta ett likhetstecken mellan just fett och fång. Det finns hästar som rullar fram som aldrig kommer att få fång så länge de lever och magra diton som får fång mitt i vintern utan att ha sett ett grässtrå och givetvis allt däremellan- precis som det är i det många gånger orättvisa livet.
När det nu har blivit så vanligt med just fetma och fång så hör jag diskussioner både här och där om hästars utfodring osv och även om det enligt mig är jättebra att "folk" har blivit mer observanta på dessa välfärdssjukdomar så får jag nog ändå säga att vissa går till ytterligheter åt andra hållet och det kan jag inte heller tycka är sunt.
Av rädsla för att hästen ska bli fet och/ eller få fång har vissa hästägare nästan börjat frukta gräs maniskt och de väljer i många fall en grushage framför en gräs-dito, även sommartid!
Har man en gång haft en fånghäst kan jag förstå att man inte vågar ta några risker (med just den hästen) även om jag själv gör det men har man en helt "normal" häst kan jag faktiskt inte förstå denna överdrivna rädsla.
Om man nu är rädd för att hästen ska bli fet av gräs är det väl bara att dra ner på hö/ensilage-mängden som hästen får de timmar den står på stall, eller?
Man kan ju också dra ner på kraftfodret eller rent av ta bort det helt?
När människor vill gå ner i vikt finns det inga mirakelkurer eller genvägar även om många bantare vill tro detta och de som säljer dylika produkter påstår detsamma.
Den enkla matematiken är att man måste göra av med mer energi än vad man stoppar in i gapet om man vill minska i vikt och detsamma gäller även för hästar, tro mig!
Vet man att man av någon anledning ska rida mindre (pga hälta eller en viloperiod tex) så bör man ge hästen mindre mat och vet man att hästen ska äta gräs 8 timmar om dagen när den i vanliga fall står i en grushage motsvarande tid så måste man dra ner på fodret om man inte vill att hästen ska bli tjockare- så är det bara.
Givetvis är hästar individer precis som människor- en del lägger på sig lättare än andra, ännu en av livets orättvisor :=).
Sedan finns det hästar som ALLTID dras med en tyngre buk vad man än gör och min erfarenhet är att man OFTAST kan se detta på hästen relativt tidigt i ålder.
Om man vill ha en kvick tävlingsindivid eller man av andra orsaker vet med sig att man inte vill ha en tjockis bör man därför verkligen avstå från att köpa en köttbulle hellre än att tro att man någon gång i framtiden ska lyckas banta ner detta djur.
Det är oftast (åter igen enligt min erfarenhet) tämligen utsiktslöst så vida man inte svälter hästen och därmed gör den olycklig och arg och annars kommer man att gå och reta sig på detta i alla tider aldeles i onödan.
Sååå ont om hästar finns det inte i Sverige att man tvunget måste köpa ett fetto och gör man det ska man veta vad detta i så fall kommer att föra med sig, dvs oftast inget bra!
Imorgon ska jag berätta om 2 helt galna exempel på hur 2 hästägare av okunskap och/ eller välvilja valde att fodra sina hästar och vad detta ledde till. Denna gången tar jag inte upp hur jag själv bidrog till att Archie fick fång- den historien har ni hört till leda och det kan nu vara dags för andra att skylta med sina dumheter!
Den i princip enda av våra 10 gräshagar där hästarna kan gå och BETA i egentlig bemärkelse. Övriga hagar erbjuder bara lite sysselsättning i form av "gräs-ryckande" men det kan vara aldeles tillräckligt för vissa.
Två av mina älsklingar!
Hur jag ska få ihop en bild på alla TRE älsklingarna lär bli ett projekt....
Eller...jag skulle nog kunna rida hem med Archie till vår trädgård och där locka ut maken.
Fast då lär inte Archie få sitta i knät.....
måndagen den 28:e juni 2010
Veckan som gått i text och bilder
Även om den här spelevinken ser nöjd och glad ut kan jag inte påstå att han gjorde mig varken nöjd eller glad i förra veckan.
Jag hade hoppats och trott att Archie skulle vara ohalt och fit for fight men så var inte fallet (fallet= vilken ordvits i sammanhanget förresten).
Jag har alltid hävdat att Archie är en hårdhudad tuffing men antingen har han blivit mer klen med åren eller så fick han verkligen en rejäl smäll på sitt ben när han snavade för veterinärkollen förra torsdagen visade att han fortfarande inte travar helt rent.
Nu är i alla fall hoven röntgad, senorna ultraljudade och böjprov visar ingen förstärkt hälta så förhoppningsvis ska det onda släppa och jag kan börja rida om några dagar.
Efter att detta underbara hö, som lukade sååå gott, hade skördats fick vår anläggning en ny ridbana, se nedan.
Jag är lite "dubbel" i hur jag ska förhålla mig till banan- å ena sidan skulle jag önska ganska mycket regn för att den ska mjukas upp och bli mer ridbar men å andra sidan vill om inte annat JAG ha sol och värme efter så många månaders kyla.
Nu när värmen äntligen har kommit så blir det också mer tid i trädgården och grillen har gått på högvarv under ledigheten.
Min nya favorit är lax i folie men även några grillspett går alltid ner.
Att en skåpbil kan byggas om till mycket fick jag bevis på i lördags då Soya och jag var i Tommarp för hennes första hundkapptävling (där hon för övrigt och föga förvånande kom sist :=)).
Detta fordon såg ut att innehålla allt en hundkappare rimligtvis kan behöva och så även några burar med de viktigaste attributen- själva hundarna!
Måndag- mer sol!
Denna bild är jag väldigt nöjd med! Det ser ju nästan ut som att jag har en GLORIA, ha ha!
Djuren börjar bli vana vid att jag stannar till då och då på våra turer och börjar fumla med I-phonefodralet och ta en massa bilder :=).
Klockan är 06.05 och vi har precis påbörjat vår skrittrunda i det vackra vädret.
Skenet bedrar (2 hundbilder)
Visst ser hon 100 % avslappnad ut, min lilla doggy?
Fast bilden är bara ett bevis på hur man kan luras med kameran för jag råkade knäppa av I-phonen precis när Soya blundade......
....och i stället är detta en mer "rättvis" bild.
Soya tittar längtansfullt bort mot hundkappbanan och undrar säkert när det ska bli hennes tur :=).
Och de som ser henne IRL instämmer nog i att hon är allt annat än "sovande" när det vankas "springning"- nog för att hon är långsammast men i iver är hon absolut topprankad :=)!
söndagen den 27:e juni 2010
Underbar söndag!
Dagen idag har verkligen varit underbar på alla vis!
Redan 06.00 gav jag mig ut med djuren på den numera sedvanliga tömkörningsturen men idag passade jag också på att tömköra några varv i trav på vår nya gräsbana.
Personligen tycker jag att underlaget där är för hårt för ett regelmässigt dressyrpass men jag tyckte gott att Archie kunde tåla att trava några varv på töm där för att jag skulle kunna bilda mig en uppfattning om hans status vad gäller ev hälta.
Tack och liv såg jag ingen, hälta alltså, så det går ju åt rätt håll.
Eftersom det var jag som hade stalljouren (vilket vi har var 7:e söndag) var det jag som fick släppa ut alla hästarna i hagen- något jag ändå brukar göra på helgerna (självpåtaget) så det var ingen större skillnad.
Hemma la jag mig i en solstol vid lunchtid och har faktiskt redan fått lite färg på den vinterbleka kroppen.
Även idag blev det grillad lax till middag (sååå gott) och nu njuter jag av en god glass i solstolen.
Vädret har varit helt fantastiskt- otroligt varmt och med strålande sol- exakt så som jag vill ha det.
De som till skillnad från mig inte rider i ottan tycker nog inte att det är så skönt att rida när det är så varmt men jag har ju inte dom bekymmerna.
Nu återstår hagintag vid 19.00 och fodring och så hinner jag nog läsa ut min bok, "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhrlund.
Redan 06.00 gav jag mig ut med djuren på den numera sedvanliga tömkörningsturen men idag passade jag också på att tömköra några varv i trav på vår nya gräsbana.
Personligen tycker jag att underlaget där är för hårt för ett regelmässigt dressyrpass men jag tyckte gott att Archie kunde tåla att trava några varv på töm där för att jag skulle kunna bilda mig en uppfattning om hans status vad gäller ev hälta.
Tack och liv såg jag ingen, hälta alltså, så det går ju åt rätt håll.
Eftersom det var jag som hade stalljouren (vilket vi har var 7:e söndag) var det jag som fick släppa ut alla hästarna i hagen- något jag ändå brukar göra på helgerna (självpåtaget) så det var ingen större skillnad.
Hemma la jag mig i en solstol vid lunchtid och har faktiskt redan fått lite färg på den vinterbleka kroppen.
Även idag blev det grillad lax till middag (sååå gott) och nu njuter jag av en god glass i solstolen.
Vädret har varit helt fantastiskt- otroligt varmt och med strålande sol- exakt så som jag vill ha det.
De som till skillnad från mig inte rider i ottan tycker nog inte att det är så skönt att rida när det är så varmt men jag har ju inte dom bekymmerna.
Nu återstår hagintag vid 19.00 och fodring och så hinner jag nog läsa ut min bok, "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhrlund.
Sommartider hej hej.....sommartider......
Även om jag, på grund av den nästan helt insnöade våren inte riktigt har fattat att det faktiskt är sommar "för fullt" så märks det på olika internetforum och bloggar.
Det börjar råda stiljte helt enkelt- ett vanligt fenomen då vädret och långa semestrar gör att folk har annat för sig än att både skriva och läsa på nätet.
Själv ska jag inte ha semester förrän vecka 29- dvs det är ett bra tag tills dess.
Huruvida även min inspiration kommer att tryta då eller redan innan dess återstår att se.....
Glöm inte att kommentera- det håller bloggen mer levande tycker jag och ger mig dessutom ofta inspiration till nya inlägg.
Det börjar råda stiljte helt enkelt- ett vanligt fenomen då vädret och långa semestrar gör att folk har annat för sig än att både skriva och läsa på nätet.
Själv ska jag inte ha semester förrän vecka 29- dvs det är ett bra tag tills dess.
Huruvida även min inspiration kommer att tryta då eller redan innan dess återstår att se.....
Glöm inte att kommentera- det håller bloggen mer levande tycker jag och ger mig dessutom ofta inspiration till nya inlägg.
lördagen den 26:e juni 2010
Lördag-Soyas första hundkapptävling
När jag vaknade 05.00 i morse var det till en klarblå himmel utan ett moln och solen fullkomligt strålade.
Jag hann tänka att det skulle bli otroligt varmt för Soya att tävla idag men där bedrog jag mig tack och lov.
Redan när jag begav mig ut på en tömkörningsrunda med djuren (Soya i lång lina för att inte riskera några oplanerade kaninlopp så här timmarna innan allvaret) började molnen hopa sig och efter ett tag började det också blåsa lite kallt.
Vår tur avlöpte utan problem och när vi hade lämpat av Archie i en gräshage åkte vi hem för en liten tupplur.
Klockan 11.00 körde vi till Tommarp, en håla "in the middle of nowhere" i närheten av Simrishamn och hundkappklubben Cimbrias säte.
Det tog nästan på minuten 1 timme att nå destinationen, dvs ungefär max så långt som jag ids köra för att Soya ska roa sig.
Resultatmässigt undrade jag inte vilken plats hon skulle komma på av de 4 hundar som skulle utgöra hennes debutlopp- nej, jag var mer nyfiken på om hon skulle vara 20, 50 eller 100 meter efter de andra i mål :-).
Loppet gick också exakt som jag förväntade mig, Soya gapade och stod i innan defileringen, gick perfekt in i bur nr 2, fick en bra start men hamnade på efterkälken så fort en annan hund trängde henne lite, dvs efter kanske knappa 50 meter.
Loppet var på 310 meter och jag kunde faktiskt inte avgöra hur långt efter hon kom men hon var lika glad som alltid:-).
Jag börjar undra om det inte är snarare hennes "försiktighet" än "slöhet" som gör att hon inte vågar "armbåga"sig fram med de andra hundarna, så har hon betett sig i lek när det har varit många whippets närvarande.
Då har jag benämnt hennes beteende som "betraktarens" dvs hon står hellre lite vid sidan om och tittar, ungefär som om hon är mobbad fast ingen egentligen har gjort henne något.
Men så är det ju i människornas värld också, alla är inte lika framåt och "pushiga" även fast de vet att de ibland hade tjänat på det.
Hur som helst var det roligt idag- det tyckte vi båda och nästa tävling är redan om 10 dagar, den 7 juli.
Eftersom jag vägrar att åka långväga lär det inte bli så mycket tävlande för Soyas del och minsta lilla antydan från henne om att hon har tröttnat så blir det inga tävlingar alls mer.
Vinnaren i vårt lopp vann förresten 200 kronor medan det kostade 220 att anmäla sig- DET kände jag VÄL igen från hästtävlandets värld:-)!
Jag hann tänka att det skulle bli otroligt varmt för Soya att tävla idag men där bedrog jag mig tack och lov.
Redan när jag begav mig ut på en tömkörningsrunda med djuren (Soya i lång lina för att inte riskera några oplanerade kaninlopp så här timmarna innan allvaret) började molnen hopa sig och efter ett tag började det också blåsa lite kallt.
Vår tur avlöpte utan problem och när vi hade lämpat av Archie i en gräshage åkte vi hem för en liten tupplur.
Klockan 11.00 körde vi till Tommarp, en håla "in the middle of nowhere" i närheten av Simrishamn och hundkappklubben Cimbrias säte.
Det tog nästan på minuten 1 timme att nå destinationen, dvs ungefär max så långt som jag ids köra för att Soya ska roa sig.
Resultatmässigt undrade jag inte vilken plats hon skulle komma på av de 4 hundar som skulle utgöra hennes debutlopp- nej, jag var mer nyfiken på om hon skulle vara 20, 50 eller 100 meter efter de andra i mål :-).
Loppet gick också exakt som jag förväntade mig, Soya gapade och stod i innan defileringen, gick perfekt in i bur nr 2, fick en bra start men hamnade på efterkälken så fort en annan hund trängde henne lite, dvs efter kanske knappa 50 meter.
Loppet var på 310 meter och jag kunde faktiskt inte avgöra hur långt efter hon kom men hon var lika glad som alltid:-).
Jag börjar undra om det inte är snarare hennes "försiktighet" än "slöhet" som gör att hon inte vågar "armbåga"sig fram med de andra hundarna, så har hon betett sig i lek när det har varit många whippets närvarande.
Då har jag benämnt hennes beteende som "betraktarens" dvs hon står hellre lite vid sidan om och tittar, ungefär som om hon är mobbad fast ingen egentligen har gjort henne något.
Men så är det ju i människornas värld också, alla är inte lika framåt och "pushiga" även fast de vet att de ibland hade tjänat på det.
Hur som helst var det roligt idag- det tyckte vi båda och nästa tävling är redan om 10 dagar, den 7 juli.
Eftersom jag vägrar att åka långväga lär det inte bli så mycket tävlande för Soyas del och minsta lilla antydan från henne om att hon har tröttnat så blir det inga tävlingar alls mer.
Vinnaren i vårt lopp vann förresten 200 kronor medan det kostade 220 att anmäla sig- DET kände jag VÄL igen från hästtävlandets värld:-)!
fredagen den 25:e juni 2010
Alla har inte samma tur som Archie och jag
Jag ska inte sticka under stol med att det känns otroligt retligt att Archie är halt på grund av något så banalt som att han snubblade till i skritt på lång tygel.
Hade det skett över ett 140-hinder, i full galopp på en stubbåker eller i seriebyten så hade min förståelse för att olyckor kan inträffa varit större samtidigt som det faktiskt är ett ganska välkänt faktum att hästar kan skada både sig själv och sin ryttare mycket allvarligt i just den långsammaste gångarten.
Och hur retligt jag än tycker att alltihopa är så inser jag ändå att jag måste vara mycket tacksam över att det hela inte gick ännu värre än vad det gjorde.
Samma dag som jag var hos veterinären med Archie senast läste jag om en tjej som inte hade samma tur med sin häst som jag.
Tjejen hade ridit sin häst dagen innan. Efter avslutat ridapss ville tjejen skritta av hästen utomhus och medan hon gjorde detta snavade även hennes häst till.
Till skillnad från Archie blev denna häst, 19 år gammal, mycket halt omedelbart och tjejen fick som tur var en veterinärtid redan nästa morgon.
Väl på klinik röntgades kotan och veterinären kunde inte annat än konstatera att hela kotan bestod av ett enda splitter invändigt!!!!
Det var "bara" till att ringa efter nödslakten och så fanns inte den hästen mer!
Jag tycker så otroligt synd om tjejen!
Tänk själva....ena dagen är man ute och skrittar i godan ro och morgonen därpå har man ingen häst!
Tyvärr är det ju precis sådant här som kan inträffa när man har djur så därför är jag som sagt ändå tacksam över att Archie står på benen!
Hade det skett över ett 140-hinder, i full galopp på en stubbåker eller i seriebyten så hade min förståelse för att olyckor kan inträffa varit större samtidigt som det faktiskt är ett ganska välkänt faktum att hästar kan skada både sig själv och sin ryttare mycket allvarligt i just den långsammaste gångarten.
Och hur retligt jag än tycker att alltihopa är så inser jag ändå att jag måste vara mycket tacksam över att det hela inte gick ännu värre än vad det gjorde.
Samma dag som jag var hos veterinären med Archie senast läste jag om en tjej som inte hade samma tur med sin häst som jag.
Tjejen hade ridit sin häst dagen innan. Efter avslutat ridapss ville tjejen skritta av hästen utomhus och medan hon gjorde detta snavade även hennes häst till.
Till skillnad från Archie blev denna häst, 19 år gammal, mycket halt omedelbart och tjejen fick som tur var en veterinärtid redan nästa morgon.
Väl på klinik röntgades kotan och veterinären kunde inte annat än konstatera att hela kotan bestod av ett enda splitter invändigt!!!!
Det var "bara" till att ringa efter nödslakten och så fanns inte den hästen mer!
Jag tycker så otroligt synd om tjejen!
Tänk själva....ena dagen är man ute och skrittar i godan ro och morgonen därpå har man ingen häst!
Tyvärr är det ju precis sådant här som kan inträffa när man har djur så därför är jag som sagt ändå tacksam över att Archie står på benen!
Fredag- de glada vandrarna!
I morse gjorde vi som så många gånger förut- begav oss på en skön tömkörningsrunda i vackert väder och lika vackra omgivningar.
Efter 1 timme var vi tillbaka i stallet- välmotionerade alla tre.
Jag har av en mycket duktig hundkapptränare fått rådet att gå raska promenader med Soya hellre än att låta henne springa "vind för våg" och även vad gäller både hästar och människor är raska vandringar erkända motionsformer.
Att skritta är bra för hästens kondition och för människor som vill gå ner i vikt rekommenderar man gång framför löpning, det bränner mer kalorier.
Jag njuter av att det nu är så vackert väder utan att de eländiga flygfäna har invaderat oss. ÄN ska kanske tilläggas fast eftersom jag inte stått i detta stallet sommartid (flyttade ju hit i oktober) så vet jag inte om och i så fall hur besvärande flugor, knott och annan skit är.
Som det är nu går Archie i hagen ungefär 10 timmar om dagen, först ca 7 och därefter ytterligare 3 efter en matpaus. Det känns helt lagom med detta upplägg och Archie verkar trivas utmärkt.
Att det är midsommar hade gått mig spårlöst förbi om det inte vore för ett helt öde Staffanstorp i eftermiddags.
Själv är varken jag eller maken några högtidsfirare, vi behöver inga "ursäkter" för att äta gott och eftersom jag är helnykterist så behöver jag inga skäl att supa till heller :-).
Vi grillade lax, fläskfilé och lite korvar, åt god glass som efterrätt- det var vårt "firande" av en extra ledig dag.
Efter 1 timme var vi tillbaka i stallet- välmotionerade alla tre.
Jag har av en mycket duktig hundkapptränare fått rådet att gå raska promenader med Soya hellre än att låta henne springa "vind för våg" och även vad gäller både hästar och människor är raska vandringar erkända motionsformer.
Att skritta är bra för hästens kondition och för människor som vill gå ner i vikt rekommenderar man gång framför löpning, det bränner mer kalorier.
Jag njuter av att det nu är så vackert väder utan att de eländiga flygfäna har invaderat oss. ÄN ska kanske tilläggas fast eftersom jag inte stått i detta stallet sommartid (flyttade ju hit i oktober) så vet jag inte om och i så fall hur besvärande flugor, knott och annan skit är.
Som det är nu går Archie i hagen ungefär 10 timmar om dagen, först ca 7 och därefter ytterligare 3 efter en matpaus. Det känns helt lagom med detta upplägg och Archie verkar trivas utmärkt.
Att det är midsommar hade gått mig spårlöst förbi om det inte vore för ett helt öde Staffanstorp i eftermiddags.
Själv är varken jag eller maken några högtidsfirare, vi behöver inga "ursäkter" för att äta gott och eftersom jag är helnykterist så behöver jag inga skäl att supa till heller :-).
Vi grillade lax, fläskfilé och lite korvar, åt god glass som efterrätt- det var vårt "firande" av en extra ledig dag.
Ni kan kalla mig COACH om ni vill :=)!
Härom dagen fick jag en skriftlig bekräftelse på att jag numera kan titulera mig B-tränare vad gäller kapplöpningshundar.
Nu är detta inte alls som att vara B-tränare i hästsammanhang men utan B-tränarlicensen så kan man inte tävla hundkapp med sin whippet vilket var anledningen till att jag var "tvungen" att ta den.
I jämförelse med hästvärlden skulle jag närmast vilja jämföra B-tränarlicensen med ryttarnas "grönt kort", dvs man ska visa och veta hur man tävlar och känna till de regler som omgärdar detta.
Proven man skulle göra bestod av både en skriftlig och en praktisk del som var tämligen omfattande men med hjälp av min mentor Bengt Held gick det vägen.
Om någon annan är intresserad av att ta licens finns det en bra information om hur detta går till på nätet:
http://www.shsracing.se/talicens.html och annars svarar jag gärna på frågor (om jag kan).
Mvh tränar´n
Nu är detta inte alls som att vara B-tränare i hästsammanhang men utan B-tränarlicensen så kan man inte tävla hundkapp med sin whippet vilket var anledningen till att jag var "tvungen" att ta den.
I jämförelse med hästvärlden skulle jag närmast vilja jämföra B-tränarlicensen med ryttarnas "grönt kort", dvs man ska visa och veta hur man tävlar och känna till de regler som omgärdar detta.
Proven man skulle göra bestod av både en skriftlig och en praktisk del som var tämligen omfattande men med hjälp av min mentor Bengt Held gick det vägen.
Om någon annan är intresserad av att ta licens finns det en bra information om hur detta går till på nätet:
http://www.shsracing.se/talicens.html och annars svarar jag gärna på frågor (om jag kan).
Mvh tränar´n
torsdagen den 24:e juni 2010
Dödgrävaren (hundinlägg)
Idag när jag kom hem och släppte ut Soya i trädgården sprang hon iväg och såg ut att leka med en pinne.
"Konstigt, Soya leker aldrig med pinnar" tänkte jag och gick för att kolla vad det var.
Det visade sig vara en av hennes råa grisknorrar som hon fick i söndags och som nu såg ut som att den hade blivit rullad i intorkad lera.
Jag slängde den äckliga knorren i soporna- någon måtta på asätandet får det vara- och fattade ingenting men lite senare på dagen klarnade bilden.
När jag och maken hade grillat gav maken Soya en hamburgare som jag trodde att hon åt upp.
En stund senare ser jag dock hur hon ser ut att försöka gräva ner något vid mina lavendelplantor och vid en närmare kontroll var det just hamburgaren hon tydligen planerade att konservera till ett senare tillfälle.
Jag har faktiskt aldrig sett Soya gräva ner mat men kan inte påstå att jag är förvånad.
Hon äter ju aldrig när hon redan är mätt så då är det säkert naturligt för henne att lägga undan maten till ett senare tillfälle.
Och det var nog det hon hade gjort med grusknorren också och därför den såg så ler-balsamerad ut!
"Konstigt, Soya leker aldrig med pinnar" tänkte jag och gick för att kolla vad det var.
Det visade sig vara en av hennes råa grisknorrar som hon fick i söndags och som nu såg ut som att den hade blivit rullad i intorkad lera.
Jag slängde den äckliga knorren i soporna- någon måtta på asätandet får det vara- och fattade ingenting men lite senare på dagen klarnade bilden.
När jag och maken hade grillat gav maken Soya en hamburgare som jag trodde att hon åt upp.
En stund senare ser jag dock hur hon ser ut att försöka gräva ner något vid mina lavendelplantor och vid en närmare kontroll var det just hamburgaren hon tydligen planerade att konservera till ett senare tillfälle.
Jag har faktiskt aldrig sett Soya gräva ner mat men kan inte påstå att jag är förvånad.
Hon äter ju aldrig när hon redan är mätt så då är det säkert naturligt för henne att lägga undan maten till ett senare tillfälle.
Och det var nog det hon hade gjort med grusknorren också och därför den såg så ler-balsamerad ut!
Ännu en veterinärrapport
Jaha...dags för ännu en veterinärrapport!
Som ni förstår hade jag gärna varit utan veterinärbesöken som alltför många blogginlägg handlat om men nu är det ju som det är....
Om man ska finna en tröst i eländet så har det ju i alla fall vid de 2 senaste skadetillfällen varit rena olyckshändelser som skulle ha kunnat hända vilken häst som helst höll jag på att säga och hellre det än att man ska fundera över om man har överansträngt eller "felridit" hästen på något sätt.
Hur som helst så var det veterinären själv som föreslog att jag skulle komma så här pass snabbt (jag ringde igår)- han trodde ju att Archie skulle vara ohalt redan och eftersom han inte var det ville han röntga hoven för att utesluta sprickor.
Innan röntgen klämdes Archies ben igenom ordentligt och han visade inga som helst reaktioner när man klämde på senorna men verkade däremot lite irriterad över sitt sår.
Böjprov visade ingen förstärkt hälta- skönt!
Röntgen var också helt ua- om inte annat har jag vid det här laget en hel drös med plåtar på klinken på alla möjliga delar av Archies ben och alla plåtarna är hur fina som helst.
Ordinationen blev fortsatt skritt-vila i en vecka, sedan LOVADE veterinären att Archie skulle vara fit for fight och de orden kommer han att få äta upp om de inte stämmer :=).
Skämt å sido men det är så otroligt skönt att ha en så väletablerad klinik-kontakt som dessutom förstår hur hispig jag blir när Archie inte mår bra.
Archie är tydligen dessutom en av klinikens mönsterpatienter och det är ju alltid roligt när ens djur uppskattas.
Nu ska vi tömköra på i det förhoppningsvis fortsatta sommarvädret och som sagt verkligen hoppas att veterinärens spådom slår in till 100 %!
Inget hetsar upp min gosse. Han passar på att ta en tupplur i väntan på undersökning.
Lilla Pippi väntar också på att hennes häst ska bli undersökt.
Det skadade benet.
Som ni förstår hade jag gärna varit utan veterinärbesöken som alltför många blogginlägg handlat om men nu är det ju som det är....
Om man ska finna en tröst i eländet så har det ju i alla fall vid de 2 senaste skadetillfällen varit rena olyckshändelser som skulle ha kunnat hända vilken häst som helst höll jag på att säga och hellre det än att man ska fundera över om man har överansträngt eller "felridit" hästen på något sätt.
Hur som helst så var det veterinären själv som föreslog att jag skulle komma så här pass snabbt (jag ringde igår)- han trodde ju att Archie skulle vara ohalt redan och eftersom han inte var det ville han röntga hoven för att utesluta sprickor.
Innan röntgen klämdes Archies ben igenom ordentligt och han visade inga som helst reaktioner när man klämde på senorna men verkade däremot lite irriterad över sitt sår.
Böjprov visade ingen förstärkt hälta- skönt!
Röntgen var också helt ua- om inte annat har jag vid det här laget en hel drös med plåtar på klinken på alla möjliga delar av Archies ben och alla plåtarna är hur fina som helst.
Ordinationen blev fortsatt skritt-vila i en vecka, sedan LOVADE veterinären att Archie skulle vara fit for fight och de orden kommer han att få äta upp om de inte stämmer :=).
Skämt å sido men det är så otroligt skönt att ha en så väletablerad klinik-kontakt som dessutom förstår hur hispig jag blir när Archie inte mår bra.
Archie är tydligen dessutom en av klinikens mönsterpatienter och det är ju alltid roligt när ens djur uppskattas.
Nu ska vi tömköra på i det förhoppningsvis fortsatta sommarvädret och som sagt verkligen hoppas att veterinärens spådom slår in till 100 %!
Inget hetsar upp min gosse. Han passar på att ta en tupplur i väntan på undersökning.
Lilla Pippi väntar också på att hennes häst ska bli undersökt.
Det skadade benet.
Speciella annonser del 120, mer pengar än smak eller?
Ovanstående lampa har blivit omskriven på många olika håll och har till och med renderat de som designat den ett pris på en miljooooon:
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=448496
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=448496
Själv måste jag säga att jag tycker att lampan är rent ut sagt FUL och då ska det ändå sägas att jag i sak inte har något emot föremål som på ett eller annat sätt involverar hästar eller hundar.
Men att lägga ca 50.000 pix på denna tingest skulle inte falla mig in, inte ens om den kostade 50 gånger så lite.
Sedan vill det nog till att man har PLATS också för detta "schabrak"- lampan är tydligen lika stor som just en häst!
http://www.4myhome.se/sh/2009/03/11/hastlampa-fran-front/
Jag kan nog bara se en enda fördel med en hästlampa för 50.000 i stället för en riktig häst för samma pris och det är att lampan kan sättas på och stängas av efter behag och torde kräva minimalt med skötsel däremellan :=)!
onsdagen den 23:e juni 2010
Speciella annonser del 119, gratis är godast!
Om du är snål, fattig, händig, smart eller bara intresserad av att handla på annons rekommederar jag dig att, vad du än söker, kolla på Blocket och använda sökordet BORTSKÄNKES.
Det finns ingen måtta på vad folk vill ge bort!
Bland de vanligare grejerna man kan hitta finns diverse soffor, tv-apparater, pianon, takpannor och marksten.
Vill man ha ett husdjur finns det gott om marsvin och kaniner men faktiskt då och då även någon häst (främst travare).
Även ovanliga ting annonseras ut eller vad sägs om exempelvis en flaggstång, ett torp, en flygresa med Ryan Air eller en high chaparall-kaktus :=)!
Det finns ingen måtta på vad folk vill ge bort!
Bland de vanligare grejerna man kan hitta finns diverse soffor, tv-apparater, pianon, takpannor och marksten.
Vill man ha ett husdjur finns det gott om marsvin och kaniner men faktiskt då och då även någon häst (främst travare).
Även ovanliga ting annonseras ut eller vad sägs om exempelvis en flaggstång, ett torp, en flygresa med Ryan Air eller en high chaparall-kaktus :=)!
Jag ropade hej för snabbt tyvärr!
Dagens ritt i ridhuset bekräftade vad jag varit rädd för; Archie går inte helt rent i trav på böjt spår :=(.
Benet är inte längre svullet (i så fall är det ytterst marginellt- det är ju lite svårt att avgöra nu när det är så varmt ute) men jag känner fortfarande en förstärkt puls ovanför kotan på det skadade benet och det tycker jag inte om.
Det är förvisso inte ens en vecka sedan Archie skadade sig men veterinären trodde ju att han skulle vara ohalt vid det här laget ändå och eftersom han inte är det så vill jag ju så klart utreda vidare.
För att göra en lång historia kort åker jag till veterinären imorgon igen- ni vet ju hur jag resonerar och en lite längre helg väntar dessutom därefter.
Som vanligt lovar jag att rapportera så fort jag vet mer!
Benet är inte längre svullet (i så fall är det ytterst marginellt- det är ju lite svårt att avgöra nu när det är så varmt ute) men jag känner fortfarande en förstärkt puls ovanför kotan på det skadade benet och det tycker jag inte om.
Det är förvisso inte ens en vecka sedan Archie skadade sig men veterinären trodde ju att han skulle vara ohalt vid det här laget ändå och eftersom han inte är det så vill jag ju så klart utreda vidare.
För att göra en lång historia kort åker jag till veterinären imorgon igen- ni vet ju hur jag resonerar och en lite längre helg väntar dessutom därefter.
Som vanligt lovar jag att rapportera så fort jag vet mer!
Bra köp! (mot skavsår)
I föregående inlägg tipsade jag om trosor för att slippa ridsår men vad gör man om olyckan ändå skulle vara framme?
Att sitta ner i kort trav med skinnflådda sittben är inte behagligt (tycker inte jag i alla fall) och det är väl inte alltid man vill ägna sig åt lättridning flera dagar i rad?
Själv har jag provat ovanstående skavsårsplåster med stor framgång och vill därför tipsa om dom.
Priset ligger runt 50-lappen för 5 plåster, dvs de är ganska dyra men sitter å andra sidan som gjutna flera dagar i rad trots dusch. Finns på Apoteket och rekommenderas alltså varmt!
Bra köp! (ridtrosor)
Om man googlar på "ridsår" förstår man att detta är ett tämligen vanligt "problem" som kan drabba oss ryttare.
Själv kan jag inte räkna de gånger jag flått upp skinnet på mina sittben- kombinationen liiiite för långt dressyrpass, trosor som "korvar" sig och svettiga ridbyxor är förödande har jag fått erfara.
Efter att ha provat mig fram har jag för egen del insett att trosor av så kallad "boxer-modell" passar mig bäst och materalet ska gärna vara lite silkigt/ glatt.
Just nu säljer LIDL av alla affärer just denna typ av trosa, 2 pack för 49:-- tycker i alla fall jag är ett helt överkomligt pris.
Lidl har ju olika erbjudanden varje vecka (i alla fall jag brukar få hem deras reklam) och denna veckan är det alltså bland annat trosor som säljs (en annan gång sålde de jättebra flexikoppel för 69:--, sådana som i "fina hundaffären" kostar ungefär det tredubbla).
http://www.lidl.se/cps/rde/xchg/lidl_se/hs.xsl/index_10483.htm
Så här ser förpackningen ut- märket är "JOLINESSE"
Och så här ser själva trosan ut.
Själv kan jag inte räkna de gånger jag flått upp skinnet på mina sittben- kombinationen liiiite för långt dressyrpass, trosor som "korvar" sig och svettiga ridbyxor är förödande har jag fått erfara.
Efter att ha provat mig fram har jag för egen del insett att trosor av så kallad "boxer-modell" passar mig bäst och materalet ska gärna vara lite silkigt/ glatt.
Just nu säljer LIDL av alla affärer just denna typ av trosa, 2 pack för 49:-- tycker i alla fall jag är ett helt överkomligt pris.
Lidl har ju olika erbjudanden varje vecka (i alla fall jag brukar få hem deras reklam) och denna veckan är det alltså bland annat trosor som säljs (en annan gång sålde de jättebra flexikoppel för 69:--, sådana som i "fina hundaffären" kostar ungefär det tredubbla).
http://www.lidl.se/cps/rde/xchg/lidl_se/hs.xsl/index_10483.htm
Så här ser förpackningen ut- märket är "JOLINESSE"
Och så här ser själva trosan ut.
tisdagen den 22:e juni 2010
Tisdag- snart är det dags att kolla läget
I morse var det bara 7 grader varmt (dvs kallt) när jag körde till stallet och jag frös faktiskt trots jacka när vi skrittade ut.
Redan 2 timmar senare var det dubbelt så varmt, 14 grader och vädret har sedan dess varit strålande.
Imorgon planerar jag att rida på lite böjda spår i ridhuset och känna hur Archie känns.
På raka spår ute på hårt underlag har jag inte känt av någon orenhet i trav men tyvärr behöver det ju inte betyda att han är helt återställd- det är skillnad på raka och böjda spår i det avseendet, dvs man kan tycka att hästen går klockrent rakt fram medan man direkt känner en orenhet när man börjar svänga.
Jag får bara hoppas att allt känns bra- gör det inte det kommer jag att ringa till min veterinär som överenskommet och diskutera hur vi i så fall går vidare- längre skrittvila bara eller ett nytt återbesök.
Redan 2 timmar senare var det dubbelt så varmt, 14 grader och vädret har sedan dess varit strålande.
Imorgon planerar jag att rida på lite böjda spår i ridhuset och känna hur Archie känns.
På raka spår ute på hårt underlag har jag inte känt av någon orenhet i trav men tyvärr behöver det ju inte betyda att han är helt återställd- det är skillnad på raka och böjda spår i det avseendet, dvs man kan tycka att hästen går klockrent rakt fram medan man direkt känner en orenhet när man börjar svänga.
Jag får bara hoppas att allt känns bra- gör det inte det kommer jag att ringa till min veterinär som överenskommet och diskutera hur vi i så fall går vidare- längre skrittvila bara eller ett nytt återbesök.
En fin bild
Blev ganska nöjd med detta foto taget med I-phonen i all hast.
Det är ponnyn Tulle som står i Archies stall som mediterar!
Speciella annonser del 118, för den händige
Synd att man inte är händig (och har plats....):
http://www.blocket.se/halland/Skrittmaskin_bortskankes_28133363.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/halland/Skrittmaskin_bortskankes_28133363.htm?ca=23_11&w=3
En hästkissfråga från en bloggläsare!
Härom dagen fick jag en fråga från en bloggläsare som jag lovade att föra vidare eftersom jag själv inte har något bra svar.
Frågan som jag därför vill ha hjälp med att svara på lyder som följer:
Hur får man en häst att kissa på tävling (dvs i transporten eller utanför densamma om man inte har tillgång till en box).
När Heron tävlade hade jag samma problem och undring.
Våra tävlingsdagar var ibland mycket långa och Heron vägrade konsekvent att kissa någon annanstan än i boxen.
Detta fick till följd att han ibland efter hemkomst kunde stå och kissa floder samtidigt som han stönade högt av välbehag, det lät otroligt mänskligt faktiskt och ungefär som "Åhhhh.....tack....vad skööööönt...jag höll på att sprängas".
Någon gav mig rådet att försöka gå i högt gräs med gossen för att på detta vis locka fram kissreflexen men hur jag än gick och gick så hände ingenting.
Bloggläsaren har gjort samma erfarenhet; det enda hennes häst vill göra i högt gräs är att ÄTA :=)!
Heron lärde sig aldrig att kissa "borta" men däremot förstod han på något vis de sista åren när vi skulle tävla och när vi inte skulle göra det (kanske pga flätorna) så om man satte in honom i boxen det sista man gjorde innan man skulle köra iväg så kissade han ALLTID, om så bara några droppar, något han aldrig hade för vana att göra i vanliga fall (dvs om man inte skulle tävla).
Det var ju ett fiffigt sätt att "tömma sig" men hur man skulle kunna LÄRA en häst detta har jag ingen aning om.
Archie den skitgrisen, eller borde jag kalla honom KISS-gris har inga skrupler när det gäller att kissa i sin ibland oströdda transport så jag är väldigt tacksam över att jag numera har ett helgalvat golv i stället för trägolv som var så vanligt på transporter tidigare.
måndagen den 21:e juni 2010
En liten bildstöld (hundinlägg)
Hittade denna bild på whippetvännens Jeanettes blog http://lisabellawhippets.blogspot.com
Nej, det är inte Soyis som har krympt utan jag håller i stället min hundkappmentors Bengt Helds valp Black Sheep i famnen.
Det roligaste med den valpen tyckte jag var att ett barn som såg valpen OCH Soya frågade (fullt förståeligt) om valpen var Soyas :=).
Ja, det skulle man ju kunna tro....särskilt som det svarta fårets egen mamma är allt annat än svart (hon är röd och pappan är blå) :=).
Bra köp! (flugmössa)
Denna flugmössa köpte jag på GEKÅS i Ullared för 2 somrar sedan för 49:--.
Det skulle inte förvåna mig om den finns kvar i sortimentet och om ni ändå ska dit så kan jag verkligen rekommendera ett köp.
Mössan är mjuk och delvis sydd i tunnt baddräktstyg- ingen risk för skav och den sitter på plats utan problem.
Har sett att det säljs mösor för typ det tredubbla priset som inte verkar ett dugg bättre eller hållbarare.
Om ni inte ska till GEKÅS men har någon bekant som ska dit kan ni ju be denna person kolla efter mössa åt er.
Eftersom mössan knappt väger någonting och går att skrynkla ihop som en större näsduk typ så torde portokostnaden om någon skulle skicka hem den till er motsvara ungefär 2 frimärken gissar jag.
Ett bra köp!
Mössan är mjuk och delvis sydd i tunnt baddräktstyg- ingen risk för skav och den sitter på plats utan problem.
Har sett att det säljs mösor för typ det tredubbla priset som inte verkar ett dugg bättre eller hållbarare.
Om ni inte ska till GEKÅS men har någon bekant som ska dit kan ni ju be denna person kolla efter mössa åt er.
Eftersom mössan knappt väger någonting och går att skrynkla ihop som en större näsduk typ så torde portokostnaden om någon skulle skicka hem den till er motsvara ungefär 2 frimärken gissar jag.
Ett bra köp!
Måndag- uppe i sadeln!
Idag satt jag på Archie för första gången sedan han stod på öronen.
Nu är det ju inte såååå länge sedan eftersom det hände i torsdags.
Här syns en markägares försök att låtsas som om allemansrätten inte finns. Så klart får man gå på grusvägen nedan med sin hund (om den hålls under uppsikt och inte jagar), eller är ni av en annan uppfattning? Motivera gärna varför allemansrätten inte skulle gälla i så fall.
Det är inte precis så att vägen ligger i anslutning till varken markägarens eller någon annans bostad, tvärtom- vägen ligger "in the middle of nowhere".
Däremot är jag mycket tacksam över att "någon", markägaren får jag förmoda, har lagt på ett jättebra sviktande underlag på grusvägen så att den är mycket behaglig att rida på.
Som synes var vädret strålande.
Det är så vackert med diset tycker jag.
2 glada flanörer (grusvägen fotograferad från andra hållet).
Veckan som gått- mest sjuk-snack
Veckan som gått innehöll dramatik som jag gärna hade varit utan.
Archie snubblade till i skritt (!) under en uteritt i torsdags och blev rejält halt vilket skrämde upp mig mycket.
Jag hann tro allt möjligt, men mest på en vrickning faktiskt, innan han blev veterinärundersökt på fredagen och diagnosen blev "mjukdelsskada".
Snubblingen visade verkligen hur snabbt en olycka kan vara framme och till synes nästan oförklarligt slå till.
Jag ska inte påstå att Archie "brukar" snubbla så som han gjorde då olyckan hände, då låter det som att han är värsta klumpedunsen, men nog har det hänt mer än en gång att han snubblat till utan att något som helst har inträffat.
När sådant här händer är jag mycket tacksam över att jag har ett arbete som tillåter "hastig men inte så lustig" avfärd till veterinär och ännu tacksammare är jag över "min" veterinärs tillgänglighet.
Att vänta på att tiden ska läka alla sår är absolut inte min melodi- jag vill ha så klara besked det nu går att få så snabbt som möjligt.
Finns det något sätt att få hästen att må bättre och tillfriskna snabbare vill jag definitivt försöka.
Och på tal om hur snabbt och oförklarligt ett trauma kan inträffa så råkade jag själv, genom ett mycket konstigt sammanträffande, ut för precis samma sak i fredags kväll fast det i detta fallet inte handlade om någon snubbling.
Nej, jag stod tvärtom liiiite lutad mot vår fax hemma när jag från ingenstans kände en huggande smärta och kramp ungefär i ryggslutet ovanför vänster skinka och jag har verkligen ingen aning om vad som utlöste detta.
Smärtan var mycket ihållande och jag kunde knappt räta upp mig, gå eller vrida kroppen utan att det gjorde väldigt ont.
Jag har hört folk prata om "ischias-nerven" men jag har ingen aning om det var detta som drabbade mig men hur som helst var det mycket obehagligt.
Hade inte Archie drabbats av sin snubbling var ju planen att vi skulle åka och tävla dressyr på lördagen och jag hann tänka att det i vilket fall som helst hade varit omöjligt för mig, frisk häst eller inte, för jag hade näppeligen ens kunnat komma upp i sadeln- jag som aldrig avstått från någon tävling pga egna krämpor!
Detta hände alltså i fredags kväll och redan på lördagmorgonen kände jag mig mycket mycket bättre. Då jag gav mig ut för att tömköra Archie hade smärtan i princip försvunnit och på eftermiddagen var det som om jag aldrig hade haft ont.
Så hela händelsen påminner väldigt mycket om Archies scenario: snabb supersmärta, en kort tid med mindre smärta och sedan är man helt återställd som om inget har hänt?!?!?!
Som alltid då sådant här händer, både i mitt och Archies fall tänker jag att det värsta nästan inte är att det har hänt utan att det kan hända igen och igen och igen....Hur ska jag kunna förhindra att Archie snubblar till fler gånger i livet liksom? Och varför jag själv fick den hemska ryggsmärtan har jag ännu mindre aning om och kan således inte försöka förhindra det heller.
"Livräddarna"??? Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle vara så tacksam över Décimas gamla senskydd som jag vanligtvis bara använder när jag hoppar och som jag just därför (för att jag planerade att hoppa efteråt) hade på Archie under uteritten då han snubblade. Om han fick så ont och slog benet så hårt med skydden på vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt utan skydden som ju heter sen-skydd av en anledning. Nu ska skydden börja användas frekvent som synes!
Eftersom lördagens tävling blev inställd för Archies del åkte jag och tittade på en annan tävling i stället, hundkapplöpningarna i Landskrona där ovanstående whippet, Orlando, för andra året i rad visade sin klass och slog banrekord igen!
Karlen som håller honom äger även hans helsyster Oxana som vann sitt lopp (och slog banrekord som brodern sedan putsade till rejält).
Jag berättade ju härom dagen om hur jag själv som ung (nu också för det mesta) var mer glad "inåt än utåt" och denna man verkade vara av samma skrot och korn.
Trots som sagt fantastiska prestationer rörde han knappt en min och såg i ärlighetens namn inte ens glad ut då hundarna vann så överlägset. Kanske vrålade han av lycka inombords i stället och tänkte typ "där fick ni allihop....fuck you- I´m the man...", eller nåt.... (Han kanske inte är 12 år ibland som undertecknad).
Här får Oxana sitt pris!
På tal om pris var ju tanken att jag skulle åka till en för mig ny tävlingsplats på söndag, Everlövs ryttarförening, en nystartad klubb som fick mycket beröm för sina fina tävlingar förra året.
Jag är väldigt nyfiken på arrangemanget men får vänta till någon annan gång med att "kolla läget".
Hade jag varit en medaljkandidat och det var OS som skulle gå på söndag hade jag absolut sett till att "sparka igång" Archie tills dess men nu är vi ju inte riktigt där.....eller hur :=)?
När det inte blev egna tävlingar passade jag på att åka till Skabersjö ryttarförenings traditionsenliga utomhustävlingar på söndagen och titta på då min vän Susanne debuterade med sin 4-åring.
Jag vet inte om Soya var så hemskt intresserad-bilden avslöjar inte om hon vänder bort huvudet från ekipagen eller hon faktiskt tittar på någon (skulle gissa på det förstnämnda i ärlighetens namn).
Att ta bilder på saker som rör sig är inte I-phonens styrka, och definitivt inte på objekt på lite avstånd så hur många bilder jag än tog lyckades jag inte få någon som gjorde Frequens rättvisa och....
....i ärlighetens namn blev det lika illa när han stod stilla men där skyller jag inte på kameran utan på....tja...kanske en kass fotograf eller ett objekt som inte var sååå intresserat av att framträda på bloggen?
Archie snubblade till i skritt (!) under en uteritt i torsdags och blev rejält halt vilket skrämde upp mig mycket.
Jag hann tro allt möjligt, men mest på en vrickning faktiskt, innan han blev veterinärundersökt på fredagen och diagnosen blev "mjukdelsskada".
Snubblingen visade verkligen hur snabbt en olycka kan vara framme och till synes nästan oförklarligt slå till.
Jag ska inte påstå att Archie "brukar" snubbla så som han gjorde då olyckan hände, då låter det som att han är värsta klumpedunsen, men nog har det hänt mer än en gång att han snubblat till utan att något som helst har inträffat.
När sådant här händer är jag mycket tacksam över att jag har ett arbete som tillåter "hastig men inte så lustig" avfärd till veterinär och ännu tacksammare är jag över "min" veterinärs tillgänglighet.
Att vänta på att tiden ska läka alla sår är absolut inte min melodi- jag vill ha så klara besked det nu går att få så snabbt som möjligt.
Finns det något sätt att få hästen att må bättre och tillfriskna snabbare vill jag definitivt försöka.
Och på tal om hur snabbt och oförklarligt ett trauma kan inträffa så råkade jag själv, genom ett mycket konstigt sammanträffande, ut för precis samma sak i fredags kväll fast det i detta fallet inte handlade om någon snubbling.
Nej, jag stod tvärtom liiiite lutad mot vår fax hemma när jag från ingenstans kände en huggande smärta och kramp ungefär i ryggslutet ovanför vänster skinka och jag har verkligen ingen aning om vad som utlöste detta.
Smärtan var mycket ihållande och jag kunde knappt räta upp mig, gå eller vrida kroppen utan att det gjorde väldigt ont.
Jag har hört folk prata om "ischias-nerven" men jag har ingen aning om det var detta som drabbade mig men hur som helst var det mycket obehagligt.
Hade inte Archie drabbats av sin snubbling var ju planen att vi skulle åka och tävla dressyr på lördagen och jag hann tänka att det i vilket fall som helst hade varit omöjligt för mig, frisk häst eller inte, för jag hade näppeligen ens kunnat komma upp i sadeln- jag som aldrig avstått från någon tävling pga egna krämpor!
Detta hände alltså i fredags kväll och redan på lördagmorgonen kände jag mig mycket mycket bättre. Då jag gav mig ut för att tömköra Archie hade smärtan i princip försvunnit och på eftermiddagen var det som om jag aldrig hade haft ont.
Så hela händelsen påminner väldigt mycket om Archies scenario: snabb supersmärta, en kort tid med mindre smärta och sedan är man helt återställd som om inget har hänt?!?!?!
Som alltid då sådant här händer, både i mitt och Archies fall tänker jag att det värsta nästan inte är att det har hänt utan att det kan hända igen och igen och igen....Hur ska jag kunna förhindra att Archie snubblar till fler gånger i livet liksom? Och varför jag själv fick den hemska ryggsmärtan har jag ännu mindre aning om och kan således inte försöka förhindra det heller.
"Livräddarna"??? Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle vara så tacksam över Décimas gamla senskydd som jag vanligtvis bara använder när jag hoppar och som jag just därför (för att jag planerade att hoppa efteråt) hade på Archie under uteritten då han snubblade. Om han fick så ont och slog benet så hårt med skydden på vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt utan skydden som ju heter sen-skydd av en anledning. Nu ska skydden börja användas frekvent som synes!
Eftersom lördagens tävling blev inställd för Archies del åkte jag och tittade på en annan tävling i stället, hundkapplöpningarna i Landskrona där ovanstående whippet, Orlando, för andra året i rad visade sin klass och slog banrekord igen!
Karlen som håller honom äger även hans helsyster Oxana som vann sitt lopp (och slog banrekord som brodern sedan putsade till rejält).
Jag berättade ju härom dagen om hur jag själv som ung (nu också för det mesta) var mer glad "inåt än utåt" och denna man verkade vara av samma skrot och korn.
Trots som sagt fantastiska prestationer rörde han knappt en min och såg i ärlighetens namn inte ens glad ut då hundarna vann så överlägset. Kanske vrålade han av lycka inombords i stället och tänkte typ "där fick ni allihop....fuck you- I´m the man...", eller nåt.... (Han kanske inte är 12 år ibland som undertecknad).
Här får Oxana sitt pris!
På tal om pris var ju tanken att jag skulle åka till en för mig ny tävlingsplats på söndag, Everlövs ryttarförening, en nystartad klubb som fick mycket beröm för sina fina tävlingar förra året.
Jag är väldigt nyfiken på arrangemanget men får vänta till någon annan gång med att "kolla läget".
Hade jag varit en medaljkandidat och det var OS som skulle gå på söndag hade jag absolut sett till att "sparka igång" Archie tills dess men nu är vi ju inte riktigt där.....eller hur :=)?
När det inte blev egna tävlingar passade jag på att åka till Skabersjö ryttarförenings traditionsenliga utomhustävlingar på söndagen och titta på då min vän Susanne debuterade med sin 4-åring.
Jag vet inte om Soya var så hemskt intresserad-bilden avslöjar inte om hon vänder bort huvudet från ekipagen eller hon faktiskt tittar på någon (skulle gissa på det förstnämnda i ärlighetens namn).
Att ta bilder på saker som rör sig är inte I-phonens styrka, och definitivt inte på objekt på lite avstånd så hur många bilder jag än tog lyckades jag inte få någon som gjorde Frequens rättvisa och....
....i ärlighetens namn blev det lika illa när han stod stilla men där skyller jag inte på kameran utan på....tja...kanske en kass fotograf eller ett objekt som inte var sååå intresserat av att framträda på bloggen?
söndagen den 20:e juni 2010
Söndag- som så ofta MYS-dag
Även idag blev det en skön entimmes tömkörningsrunda med djuren, jag tog en lite annan väg för att variera mig men annars var allt precis som igår, dvs bra!
Efter hagutsläpp åkte jag hem och sov lite innan det var dags att köra till Skabersjös dressyrtävlingar för att titta på vännen Susannes häst som skulle tävlingsdebutera idag.
Ni minns kanske att jag kände ett stort "VILL HA" när jag såg denne lille häst för 2 veckor sedan och efter dagens framträdande är jag ännu mer övertygad!
Susanne red rakt in i LB:1 (inget mesande som undertecknad som red flera LC med SIN fina 4-åring) och hästen (som förresten heter Frequens) gick hur okomplicerat som helst. I princip inte en miss genom hela programmet och procenten blev därefter, fina 68%.
Ingen dålig debut minsann och hästen var dessutom lika "iskall" som då vi red ut.
Heeelt oberörd, påminner i just det avseendet mycket om Archie och det är precis så jag vill ha hästarna.
Susanne blev placerad (tror hon blev 5:a men jag var tvungen att åka innan prisutdelningen) så en bättre start på tävlingskarriären kunde man ju knappast önska sig.
Efter att ha tittat på Frequens ilade jag iväg till Sally och Gunnar och möttes av det något överraskande beskedet att mamma Maj ville rida idag.
Och det gick lika bra med henne på ryggen tyckte Gunnar så det måste ju vara skönt för Sally att ha en så bra stand-in vid behov.
Nu åker team Sally på långsemester med sin ponny så vi ses inte förrän i augusti.
När jag kom hem möttes jag av goda grilldofter, igår blev det grillspett och idag hamburgare- "grillat ÄR godast" precis som reklamen säger!
Efter hagutsläpp åkte jag hem och sov lite innan det var dags att köra till Skabersjös dressyrtävlingar för att titta på vännen Susannes häst som skulle tävlingsdebutera idag.
Ni minns kanske att jag kände ett stort "VILL HA" när jag såg denne lille häst för 2 veckor sedan och efter dagens framträdande är jag ännu mer övertygad!
Susanne red rakt in i LB:1 (inget mesande som undertecknad som red flera LC med SIN fina 4-åring) och hästen (som förresten heter Frequens) gick hur okomplicerat som helst. I princip inte en miss genom hela programmet och procenten blev därefter, fina 68%.
Ingen dålig debut minsann och hästen var dessutom lika "iskall" som då vi red ut.
Heeelt oberörd, påminner i just det avseendet mycket om Archie och det är precis så jag vill ha hästarna.
Susanne blev placerad (tror hon blev 5:a men jag var tvungen att åka innan prisutdelningen) så en bättre start på tävlingskarriären kunde man ju knappast önska sig.
Efter att ha tittat på Frequens ilade jag iväg till Sally och Gunnar och möttes av det något överraskande beskedet att mamma Maj ville rida idag.
Och det gick lika bra med henne på ryggen tyckte Gunnar så det måste ju vara skönt för Sally att ha en så bra stand-in vid behov.
Nu åker team Sally på långsemester med sin ponny så vi ses inte förrän i augusti.
När jag kom hem möttes jag av goda grilldofter, igår blev det grillspett och idag hamburgare- "grillat ÄR godast" precis som reklamen säger!
Gammal är FORTFARANDE äldst!
Förra året berättade jag för er hur en fd lektionsponny från vår ridskola, som sedermera köptes och travtränades av två systrar skördar stora framgångar på ponnytravbanorna i Danmark sedan flera år tillbaka.
Ponnyn, Djingis Khan, har hunnit bli 23 år gammal men vann igår Danska Mästerskapet i monte'!
Som sagt; gammal är äldst!
Grattis Djingis!
Ponnyn, Djingis Khan, har hunnit bli 23 år gammal men vann igår Danska Mästerskapet i monte'!
Som sagt; gammal är äldst!
Grattis Djingis!
lördagen den 19:e juni 2010
Är avundsjukan svensk?
Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet "den svenska avundsjukan".
Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?
Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?
Och "Jantelagen" - är den också något typiskt svenskt?
Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.
Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.
Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.
Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?
När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.
Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.
Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa "det var ju tråkigt" samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.
Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden "grattis" kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.
Än idag märker jag ofta liknande beteende hos "folk" även om det inte alltid är lika utstuderat.
För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.
Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?
Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?
Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?
Och "Jantelagen" - är den också något typiskt svenskt?
Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.
Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.
Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.
Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?
När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.
Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.
Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa "det var ju tråkigt" samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.
Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden "grattis" kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.
Än idag märker jag ofta liknande beteende hos "folk" även om det inte alltid är lika utstuderat.
För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.
Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?
Dagens besök på hundkappbanan
Inget ont som inte har något gott med sig....
Eftersom det inte blev någon tävling för Archie idag kunde jag i stället passa på att åka och träna på hundkappbanan med Soya.
Snigel-springaren är anmäld till sin första tävling nästa lördag så jag ville helst att hon skulle hinna träna lite mer innan dess.
Idag var det först tävlingar i Landskrona innan träningen och jag passade på att se de troligen två snabbaste whippetarna i Europa just nu- helsyskonen Orlando och Oxana.
Hundarna är 2 år gamla och ägs av en karl i Tjeckien som tydligen åker runt i Europa och sopar banorna med sina snabbspringare.
Båda hundarna slog banrekord, Orlando innehar detta nu på tiden 19.19!
Han ledde överlägset från start till mål i sitt lopp liksom systern gjorde i sitt.
Fick höra efteråt att folk tydligen är rätt så missunnsamma- det var inte så att gratulanterna stod i kö precis.
Är det den svenska avundsjukan undrar jag och då för att hundarna just inte är svenska eller hade det drabbat vilken hund som helst?
Givetvis måste det spekuleras i om hundarna är rena whippets rätt igenom eller om det inte finns något greyhound-blod någonstans i stamtavlan.
Båda hundarna är stooora, Orlando tydligen över 60 cm hörde jag men jag tror säkert att deras ägare har rent mjöl i påsen- annars hade han nog inte kunnat resa runt som han gör.
Själv tycker jag bara att det är otroligt roligt att se sådana STJÄRNOR- min hund lär liksom inte springa snabbare för att jag missunnar någon annan att ha lyckats så bra.
Efter tävlingen blev det alltså träning och Soya sprang som så ofta med sin kille Ville (det rimmade till och med).
På LC:n är Ville en gentleman och låter ofta Soya komma i mål först men på hundkappen är han inte lika hygglig utan springer alltid ifrån henne.
Idag var avståndet dock inte lika stort hundarna emellan som det varit tidigare och Soya ledde till och med de 5 första meterna efter starten så det kanske tar sig?
Tyvärr togs ingen tid- jag vill gärna tro att detta var snigelns snabbaste lopp hitills :-)!
Eftersom det inte blev någon tävling för Archie idag kunde jag i stället passa på att åka och träna på hundkappbanan med Soya.
Snigel-springaren är anmäld till sin första tävling nästa lördag så jag ville helst att hon skulle hinna träna lite mer innan dess.
Idag var det först tävlingar i Landskrona innan träningen och jag passade på att se de troligen två snabbaste whippetarna i Europa just nu- helsyskonen Orlando och Oxana.
Hundarna är 2 år gamla och ägs av en karl i Tjeckien som tydligen åker runt i Europa och sopar banorna med sina snabbspringare.
Båda hundarna slog banrekord, Orlando innehar detta nu på tiden 19.19!
Han ledde överlägset från start till mål i sitt lopp liksom systern gjorde i sitt.
Fick höra efteråt att folk tydligen är rätt så missunnsamma- det var inte så att gratulanterna stod i kö precis.
Är det den svenska avundsjukan undrar jag och då för att hundarna just inte är svenska eller hade det drabbat vilken hund som helst?
Givetvis måste det spekuleras i om hundarna är rena whippets rätt igenom eller om det inte finns något greyhound-blod någonstans i stamtavlan.
Båda hundarna är stooora, Orlando tydligen över 60 cm hörde jag men jag tror säkert att deras ägare har rent mjöl i påsen- annars hade han nog inte kunnat resa runt som han gör.
Själv tycker jag bara att det är otroligt roligt att se sådana STJÄRNOR- min hund lär liksom inte springa snabbare för att jag missunnar någon annan att ha lyckats så bra.
Efter tävlingen blev det alltså träning och Soya sprang som så ofta med sin kille Ville (det rimmade till och med).
På LC:n är Ville en gentleman och låter ofta Soya komma i mål först men på hundkappen är han inte lika hygglig utan springer alltid ifrån henne.
Idag var avståndet dock inte lika stort hundarna emellan som det varit tidigare och Soya ledde till och med de 5 första meterna efter starten så det kanske tar sig?
Tyvärr togs ingen tid- jag vill gärna tro att detta var snigelns snabbaste lopp hitills :-)!
Lördag- ohalt!!!
I morse när jag gav mig ut i solskenet för att tömköra var det med 2 pigga djur.
Soya går förvisso alltid med raska steg, men att även Archie, som för 48 timmar sedan knappt ville förflytta sig ens några meter i skritt, gjorde detsamma gladde mig mycket.
Ännu gladare blev jag när jag lät honom trava på asfaltvägen och inte såg tillstymmelse till hälta!
Även fast alla mina djur gång på gång bevisat för mig hur snabbt de "kommer igen" efter en skada upphör jag aldrig att förvånas (och glädjas så klart) trots att jag i alla år hävdat att just de bekräftar min tes om att psykiskt och fysiskt starka och välmående varelser har en mycket, mycket bättre prognos och ett snabbare tillfrisknande än de som inte är lika välmående på alla plan.
Nu är ju inte detta något som JAG har upptäckt i min ensamhet, det är väl allmänt känt inom medicinsk vetenskap men det är ändå roligt att se att det stämmer så bra.
Liksom jag inte daltar med mig själv så gör jag det inte med djuren heller, jag vill att de ska "tåla lite" och jag ser framför allt till att alltid ha dom i så bra fysisk kondition som det går samtidigt som jag vill att de ska försöka leva ett så lyckligt liv som jag kan ge dom efter mina förutsättningar.
Efter den härliga tömkörningsturen på en timme fick Soya lägga sig i bilen och sova medan Archie lämnades åt sitt öde i en gräshage vilket han inte verkade det minsta ledsen över.
Idag ser det faktiskt ut att bli grillväder, annars har det varit skralt med den sortens mat för min och makens del.
Till skillnad från Soya som gärna äter rått kött vill vi ha vårt vällagat!
Eventuellt blir det hundkappträning i Landskrona i eftermiddag och om inte bara allmänt slappande. Är det helg så är det!
Soya går förvisso alltid med raska steg, men att även Archie, som för 48 timmar sedan knappt ville förflytta sig ens några meter i skritt, gjorde detsamma gladde mig mycket.
Ännu gladare blev jag när jag lät honom trava på asfaltvägen och inte såg tillstymmelse till hälta!
Även fast alla mina djur gång på gång bevisat för mig hur snabbt de "kommer igen" efter en skada upphör jag aldrig att förvånas (och glädjas så klart) trots att jag i alla år hävdat att just de bekräftar min tes om att psykiskt och fysiskt starka och välmående varelser har en mycket, mycket bättre prognos och ett snabbare tillfrisknande än de som inte är lika välmående på alla plan.
Nu är ju inte detta något som JAG har upptäckt i min ensamhet, det är väl allmänt känt inom medicinsk vetenskap men det är ändå roligt att se att det stämmer så bra.
Liksom jag inte daltar med mig själv så gör jag det inte med djuren heller, jag vill att de ska "tåla lite" och jag ser framför allt till att alltid ha dom i så bra fysisk kondition som det går samtidigt som jag vill att de ska försöka leva ett så lyckligt liv som jag kan ge dom efter mina förutsättningar.
Efter den härliga tömkörningsturen på en timme fick Soya lägga sig i bilen och sova medan Archie lämnades åt sitt öde i en gräshage vilket han inte verkade det minsta ledsen över.
Idag ser det faktiskt ut att bli grillväder, annars har det varit skralt med den sortens mat för min och makens del.
Till skillnad från Soya som gärna äter rått kött vill vi ha vårt vällagat!
Eventuellt blir det hundkappträning i Landskrona i eftermiddag och om inte bara allmänt slappande. Är det helg så är det!
fredagen den 18:e juni 2010
Fredag- jag andas ut (lite i alla fall)
Dagens veterinärbesök lugnade mig mycket!
På bara de få timmar som hann förflyta mellan att jag kollade Archie själv (06.00) och veterinärbesöket hann han bli ännu bättre i benet och då jag visade upp honom i trav rörde han sig mycket bättre.
Veterinären ville ultraljuda benet för att utesluta senskador och detta var faktiskt en av anledningarna till att jag själv ville kolla upp Archie så snabbt.
Tack och lov visade ultraljudet inget konstigt och veterinärens diagnos blev "mjukdelsskada" som han tror ska läka mycket snabbt.
Archie ska få Metacam i 4 dagar (en flaska), skrittas och gå i hagen under tiden och sedan ska han förhoppningsvis vara fit for fight igen och kunna ridas som vanligt om 10 dagar.
Jag hoppas så klart att prognosen ska visa sig stämma lika bra som de tidigare av denne veterinär.
Det smala långa såret i karleden trodde veterinären uppkommit av att Archie trampat med bakhoven i framhoven när han snubblade och det ser verkligen ut så.
Jag tackar högre makter för att jag för en gångs skull red med rejäla senskydd, det gör jag BARA vid hoppning så det var ju tur i oturen att jag gjorde detta efter uteritten igår.
Vågar inte tänka på hur hårt Archie kunde ha slagit benet utan de stenhårda skydden (av hårdplast), kanske förhindrade de faktiskt en senskada?
När vi kom hem efter veterinärbesöket skrittade Archie med raska steg ut i en gräshage och de släpande, hemska stegen från igår var heeeelt borta.
Jag var helt slut när jag kom hem vid halv två- hade som tur är tagit en semesterdag och kunde gå och lägga mig, fullständigt utmattad.
På eftermiddagen åkte jag tillbaka och släppte ut Archie och Bröta i hagen igen och nu är svullnaden så gott som borta.
Morgondagens tävling, söndagens planerade uteritt med min vän Susanne och nästa söndags tävling känns ändå som milda pris att behöva ställa in och jag är sååå glad att skadan inte var så allvarlig som jag fruktade.
På bara de få timmar som hann förflyta mellan att jag kollade Archie själv (06.00) och veterinärbesöket hann han bli ännu bättre i benet och då jag visade upp honom i trav rörde han sig mycket bättre.
Veterinären ville ultraljuda benet för att utesluta senskador och detta var faktiskt en av anledningarna till att jag själv ville kolla upp Archie så snabbt.
Tack och lov visade ultraljudet inget konstigt och veterinärens diagnos blev "mjukdelsskada" som han tror ska läka mycket snabbt.
Archie ska få Metacam i 4 dagar (en flaska), skrittas och gå i hagen under tiden och sedan ska han förhoppningsvis vara fit for fight igen och kunna ridas som vanligt om 10 dagar.
Jag hoppas så klart att prognosen ska visa sig stämma lika bra som de tidigare av denne veterinär.
Det smala långa såret i karleden trodde veterinären uppkommit av att Archie trampat med bakhoven i framhoven när han snubblade och det ser verkligen ut så.
Jag tackar högre makter för att jag för en gångs skull red med rejäla senskydd, det gör jag BARA vid hoppning så det var ju tur i oturen att jag gjorde detta efter uteritten igår.
Vågar inte tänka på hur hårt Archie kunde ha slagit benet utan de stenhårda skydden (av hårdplast), kanske förhindrade de faktiskt en senskada?
När vi kom hem efter veterinärbesöket skrittade Archie med raska steg ut i en gräshage och de släpande, hemska stegen från igår var heeeelt borta.
Jag var helt slut när jag kom hem vid halv två- hade som tur är tagit en semesterdag och kunde gå och lägga mig, fullständigt utmattad.
På eftermiddagen åkte jag tillbaka och släppte ut Archie och Bröta i hagen igen och nu är svullnaden så gott som borta.
Morgondagens tävling, söndagens planerade uteritt med min vän Susanne och nästa söndags tävling känns ändå som milda pris att behöva ställa in och jag är sååå glad att skadan inte var så allvarlig som jag fruktade.
Jag väntar med repet!
Varje gång något händer med mina djur brukar jag efterfråga ett hållfast rep :-)!
Även denna gången tror jag dock att jag inte kommer att behöva det!
Ni får en GLAD rapport i eftermiddag!
Även denna gången tror jag dock att jag inte kommer att behöva det!
Ni får en GLAD rapport i eftermiddag!
Snart dags!
När jag tittade till Archie vid 21.00 igår var benet möjligen lite mindre svullet men Archie såg långt ifrån bra ut när jag försökte leda honom. Släpade sig fram i skritt och när jag försökte få honom att ta några travsteg kunde man tro att benet var brutet.
I morse, efter ett natt då jag vaknade trettioelva gånger i gryningen, såg benet mycket bättre ut!
När jag tog bort back-on-track-skydden kunde jag konstatera att svullnaden är märkbart mindre och när benen hade fått stå utan skydden ett tag var faktiskt inte ens det skadade benet varmt!
Väl utanför stallet såg jag också att Archie skrittar bättre, han släpar inte benen och tempot var högre. De få metrar jag sprang med honom visade att han gått från vrålhalt till mycket halt- så det går (väl?) åt rätt håll.
En del hade kanske inte brytt sig om att åka till veterinären så här snabbt och just eftersom Archie blivit bättre på så kort tid men jag vågar inte chansa.
Vill inte behöva ångra att jag inte gjort vad jag kunnat nu när helgen närmar sig utan tar det säkra före det osäkra.
Lovar att rapportera så fort jag vet mer- tänk på oss klockan 11.00!
I morse, efter ett natt då jag vaknade trettioelva gånger i gryningen, såg benet mycket bättre ut!
När jag tog bort back-on-track-skydden kunde jag konstatera att svullnaden är märkbart mindre och när benen hade fått stå utan skydden ett tag var faktiskt inte ens det skadade benet varmt!
Väl utanför stallet såg jag också att Archie skrittar bättre, han släpar inte benen och tempot var högre. De få metrar jag sprang med honom visade att han gått från vrålhalt till mycket halt- så det går (väl?) åt rätt håll.
En del hade kanske inte brytt sig om att åka till veterinären så här snabbt och just eftersom Archie blivit bättre på så kort tid men jag vågar inte chansa.
Vill inte behöva ångra att jag inte gjort vad jag kunnat nu när helgen närmar sig utan tar det säkra före det osäkra.
Lovar att rapportera så fort jag vet mer- tänk på oss klockan 11.00!
torsdagen den 17:e juni 2010
Uppdatering-hältan
När jag kom till stallet vid 16.00 såg jag direkt att Archie hade ett avlångt tunnt sår runt hela karleden höger fram, ungefär som om någon hade dragit med en vass tråd över karleden. Såret är mycket ytligt, inget blod men däremot sårvätska som hade torkat in. Man kan ju undra hur jag kunde missa det i morse men benet är svart, belysningen i stallet inte den skarpaste och såret är som sagt sytrådstunnt.
Benet var klart svullet, varmt och Archie ville inte att jag skulle röra det- han som är en riktig hårding i vanliga fall.
Efter sårtvätt gick det bra att massera benet men det var/är fortfarande varmt och svullet.
Båda framhovarna och kronranden på det skadade benet känns svala.
Archie rör sig jätteförsiktigt, vill gå sakta och går likadant på hårt som mjukt underlag. Verkar klart "störd". Tror knappt att jag hade fått honom att trava ens om jag hade försökt.
Ingen feber (38,2), äter normalt.
Knock yourselves out med spekulationer- det gör jag :-(.
Hoppas få svar imorgon.....kan det bli morgon NU tack!
Benet var klart svullet, varmt och Archie ville inte att jag skulle röra det- han som är en riktig hårding i vanliga fall.
Efter sårtvätt gick det bra att massera benet men det var/är fortfarande varmt och svullet.
Båda framhovarna och kronranden på det skadade benet känns svala.
Archie rör sig jätteförsiktigt, vill gå sakta och går likadant på hårt som mjukt underlag. Verkar klart "störd". Tror knappt att jag hade fått honom att trava ens om jag hade försökt.
Ingen feber (38,2), äter normalt.
Knock yourselves out med spekulationer- det gör jag :-(.
Hoppas få svar imorgon.....kan det bli morgon NU tack!
Men herregud....kan man aldrig få en lugn stund!!! Halt häst!!!!
Jag tror jag blir galen!!!!!!
Fick precis ett telefonsamtal från stallet om att Archie är halt?!?!?!?!
Tydligen såg han halt ut redan i skritt (när de skulle tas ut i hagen) och när man travat med honom tror man att han är halt på höger fram (inte det ben han slog sist och blev halt på).
I morse när jag red kändes Archie inte det minsta halt när jag började rida (skritta). Efter några minuters skritt snavade han till ganska rejält (typ höll på att gå omkull men kom på fötter igen) men det har han gjort tidigare utan att bli halt för det. Jag såg inte varför han snubblade, vi red på en övervuxen grässtig och det kändes inte som att han trampade ner i en håla eller liknande men jag vet ju inte.
När jag började trava efter snubblingen tyckte jag att han gick orent men tänkte att han nog hade fått en nervsmäll eller dylikt för han övergick snabbt till att trava rent igen och sedan red jag ju i nästan en hel timme, hoppade studs flera gånger och avslutade i lättridning i trav utan att känna något.
Nu väcks ju så klart femtusen frågor direkt:
1. Var Archie halt redan innan jag började rida och varför i så fall?
2. Blev Archie halt av att han snubblade till?
3. Är det en hovböld på gång (aldrig hänt)?
4. Håller Archie på att utveckla fång igen?
osv osv.....
En sak har jag lärt mig och det är att aldrig ta något för givet.
När Archie fick fång såg han inte alls halt ut på ett ben utan gick bara väldigt stelt de första stegen och något sådant har han inte visat alls idag.
Å andra sidan berättade en vän nyligen att hennes tränares häst som precis diagnosticerats med fång började med att vara mycket halt på ett ben.
För att inte bli ett nervvrak (mer än vad jag redan har blivit) ringde jag direkt efter samtalet från stallet till Archies veterinär.
Helgen närmar sig (så klart....så är det ju alltid med sjuka djur) och ÄR det fång vill jag verkligen inte spilla någon tid.
Tack och lov kunde jag åter förlita mig på klinikens förträfflighet; Archie är välkommen redan 11.00 imorgon och skulle han "kvickna till" är det ju inte värre än att jag kan avboka tiden.
Det känns verkligen för djävligt just nu rent ut sagt!
Jag har ju precis kommit igång ordentligt och Archie har känts så fin den senaste tiden.
Håll tummarna för att det är en hovböld- fast när är det någonsin det? ALDRIG...............
Fick precis ett telefonsamtal från stallet om att Archie är halt?!?!?!?!
Tydligen såg han halt ut redan i skritt (när de skulle tas ut i hagen) och när man travat med honom tror man att han är halt på höger fram (inte det ben han slog sist och blev halt på).
I morse när jag red kändes Archie inte det minsta halt när jag började rida (skritta). Efter några minuters skritt snavade han till ganska rejält (typ höll på att gå omkull men kom på fötter igen) men det har han gjort tidigare utan att bli halt för det. Jag såg inte varför han snubblade, vi red på en övervuxen grässtig och det kändes inte som att han trampade ner i en håla eller liknande men jag vet ju inte.
När jag började trava efter snubblingen tyckte jag att han gick orent men tänkte att han nog hade fått en nervsmäll eller dylikt för han övergick snabbt till att trava rent igen och sedan red jag ju i nästan en hel timme, hoppade studs flera gånger och avslutade i lättridning i trav utan att känna något.
Nu väcks ju så klart femtusen frågor direkt:
1. Var Archie halt redan innan jag började rida och varför i så fall?
2. Blev Archie halt av att han snubblade till?
3. Är det en hovböld på gång (aldrig hänt)?
4. Håller Archie på att utveckla fång igen?
osv osv.....
En sak har jag lärt mig och det är att aldrig ta något för givet.
När Archie fick fång såg han inte alls halt ut på ett ben utan gick bara väldigt stelt de första stegen och något sådant har han inte visat alls idag.
Å andra sidan berättade en vän nyligen att hennes tränares häst som precis diagnosticerats med fång började med att vara mycket halt på ett ben.
För att inte bli ett nervvrak (mer än vad jag redan har blivit) ringde jag direkt efter samtalet från stallet till Archies veterinär.
Helgen närmar sig (så klart....så är det ju alltid med sjuka djur) och ÄR det fång vill jag verkligen inte spilla någon tid.
Tack och lov kunde jag åter förlita mig på klinikens förträfflighet; Archie är välkommen redan 11.00 imorgon och skulle han "kvickna till" är det ju inte värre än att jag kan avboka tiden.
Det känns verkligen för djävligt just nu rent ut sagt!
Jag har ju precis kommit igång ordentligt och Archie har känts så fin den senaste tiden.
Håll tummarna för att det är en hovböld- fast när är det någonsin det? ALDRIG...............
Speciella annonser del 117, leksak?
http://www.blocket.se/halland/Kungs_Snok__Barnvanlig_Orm_Billig_28036070.htm?ca=23_11&w=3
Personligen hade jag nog valt en annan typ av LEKSAK till mina barn (om jag hade haft några).
Personligen hade jag nog valt en annan typ av LEKSAK till mina barn (om jag hade haft några).
Speciella annonser del 116, en lustigkurre?
http://www.blocket.se/jamtland/Baggen_Ragnar_soker_nya_snippor_28032862.htm?ca=23_11&w=3
Jaha...här har vi en lustigkurre tänkte jag tills jag läste sista raderna på annonsen....
Jaha...här har vi en lustigkurre tänkte jag tills jag läste sista raderna på annonsen....
Speciella annonser del 115, en affärsidé?
Denna affärsidé lämpar sig för vem som helst som har eget stall eller har sin häst inackorderad:
http://www.blocket.se/ostergotland/Stro_och_strafoder_till_smadjur_etc_25650020.htm?ca=23_11&w=3
20 kronor för 2 kilo hö eller 10 kronor för 2 kilo halm?!?!!?
Köp detta för en bråkdel av priset hos din foderleverantör eller stallägare om du inte är bonde själv och sälj via nätet!
http://www.blocket.se/ostergotland/Stro_och_strafoder_till_smadjur_etc_25650020.htm?ca=23_11&w=3
20 kronor för 2 kilo hö eller 10 kronor för 2 kilo halm?!?!!?
Köp detta för en bråkdel av priset hos din foderleverantör eller stallägare om du inte är bonde själv och sälj via nätet!
Speciella annonser del 114, dyr hund
Kolla vilken sötnos!
http://www.blocket.se/vasternorrland/Pomeranian_hane_28052155.htm?ca=23_11&w=3
Men 22000:-- för en HUND?
Det kostar att ligga på topp :=)!
http://www.blocket.se/vasternorrland/Pomeranian_hane_28052155.htm?ca=23_11&w=3
Men 22000:-- för en HUND?
Det kostar att ligga på topp :=)!
Torsdag- i solen!
Vaknade till strålande solsken och även om det var lite kyligt så kommer det säkert att bli lika varmt som det var igår efter de första morgontimmarna- härligt!
Tog ut djuren på en uteritt- här ser vi hur "Soya tar tätet" i sin longeringslina.
Tog ut djuren på en uteritt- här ser vi hur "Soya tar tätet" i sin longeringslina.
Jag ska väl säga att man nästan aldrig möter en enda bil så här dags på morgonen (runt 05.15), därav den lite nonchalanta vandringen mitt i vägen.
Vi red som vi brukar, i alla gångarter....
....mötte några får som blev mer rädda för Archie än han för dom och....
....avslutade ritten med att hoppa studsserien i ridhuset.
Jag har ju inte hoppat på många veckor nu och vill gärna komma igång igen eftersom jag dels anser att hoppning (framför allt serier och så kallad gymnastikhoppning) är ett väldigt bra sätt att få hästen att använda ryggen och lära sig att lyfta på benen men också en rolig omväxling i arbetet mot en allt starkare och mer lösgjord häst.
onsdagen den 16:e juni 2010
Onsdag- hösäcken rätar upp sig
I morse var det dags att plocka fram mitt lilla resår igen; jag slutade använda det för ett tag sedan då jag inbillade mig att jag hade förbättrat sitsen och satt "som en fura" men det hade jag inte eller så var det kanske temporärt. Det är ju såååå lätt att falla tillbaka i gamla ovanor!
Passet idag var helt ok, jag har inga problem med att rida med resåren så nu får det bli på detta vis ett tag framöver i alla fall.
Eftersom jag rider LA:1 och LA:4 på lördag red jag några linjer ur dessa program och fokuserade i övrigt på bjudning och övergångar.
Passet idag var helt ok, jag har inga problem med att rida med resåren så nu får det bli på detta vis ett tag framöver i alla fall.
Eftersom jag rider LA:1 och LA:4 på lördag red jag några linjer ur dessa program och fokuserade i övrigt på bjudning och övergångar.
Speciella annonser del 113, snygga hästar
Jag tycker (faktiskt) inte bara att halvblod, företrädelsevis i "Archie-färg" :=) är snygga.
Titta vilka vackra hästar:
http://www.blocket.se/uppsala/Medryttare_till_shettis_28050999.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/stockholm/Medryttare_till_nordsvensk_28043779.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/lund/New_Forest_unghastar_i_alla_aldrar_28040585.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/ostergotland/Snygg_dressyr_B__ponny_28024976.htm?ca=23_11&w=3
(Kolla nedre bilden!!!)
Fast vid närmare eftertanke så har jag nog en klar favoritfärg, inser jag då jag tittar på de utvalda hästarna :=)!
Titta vilka vackra hästar:
http://www.blocket.se/uppsala/Medryttare_till_shettis_28050999.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/stockholm/Medryttare_till_nordsvensk_28043779.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/lund/New_Forest_unghastar_i_alla_aldrar_28040585.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/ostergotland/Snygg_dressyr_B__ponny_28024976.htm?ca=23_11&w=3
(Kolla nedre bilden!!!)
Fast vid närmare eftertanke så har jag nog en klar favoritfärg, inser jag då jag tittar på de utvalda hästarna :=)!
Nu kan ni gott hjälpa till :=)!
Jag gör så gott jag kan för att roa och oroa er läsare så nu tycker jag gott att ni kan göra MIG en tjänst:
Läs nedanstående och agera :=)!
"Tips om ridsportbloggar
Det finns många som bloggar om hästar och ridsport, både kända och mer okända personer. RIDSPORT tänkte presentera några särskilt läsvärda bloggar, gärna från okända personer, i en artikel framöver.
Följer du någon blogg som du tycker är bra? Den kanske är välskriven och underhållande, eller provocerande och skapar livlig debatt? Tipsa oss och skriv gärna en kort motivering till varför just du tycker att bloggen är bra.
Skicka ditt tips till ridsportbloggar@gmail.com senast den 30 juni."
Läs nedanstående och agera :=)!
"Tips om ridsportbloggar
Det finns många som bloggar om hästar och ridsport, både kända och mer okända personer. RIDSPORT tänkte presentera några särskilt läsvärda bloggar, gärna från okända personer, i en artikel framöver.
Följer du någon blogg som du tycker är bra? Den kanske är välskriven och underhållande, eller provocerande och skapar livlig debatt? Tipsa oss och skriv gärna en kort motivering till varför just du tycker att bloggen är bra.
Skicka ditt tips till ridsportbloggar@gmail.com senast den 30 juni."
Utvärdering- syntetsadel
"Man ska aldrig säga aldrig" skulle väl kunna sammanfatta mitt köp av en hoppsadel i SYNTET (!!!) för ungefär ett halvår sedan.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt skeptisk till dessa sadlar som jag i ärlighetens namn hade mikroskopisk erfarenhet av innan jag själv köpte en.
De modeller jag hade sett härstammade från stenåldern och såg inte så muntra ut men även här har ju utevcklingen gått framåt och sadlarna ser numera både trevligare ut och är säkert bättre utformade än sina föregångare.
Jag köpte till råga på allt en LUFT-stoppad sadel- också något jag varit otroligt skeptisk till utan att ens ha sett en sådan sadel IRL.
Ovanstående bevisar väl egentligen bara att man (läs: jag) inte ska ha så förutfattade meningar utan att det är bättre med en "open mind".
Och efter att ha tittat på ganska många begagnade hoppsadlar som trots ibland ganska slitet skick ändå kostade mer än min i princip splitternya syntet-dito som dessutom passade (vilket lädersadlarna inte gjorde- en inte alltför oviktig aspekt to say the least) så blev det som det blev.
Min utvärdering, nu, flera månader senare kan inte ge sadeln annat än högsta betyg.
Dels är sadeln (en Wintec) minst lika bekväm som de lädersadlar jag haft, dels passar den hästen. 2 som sagt mycket viktiga aspekter (de viktigaste egentligen) men något som ytterligare gjort mig så välvilligt inställd till syntetsadeln är hur otroligt lättskött den är!
Jag har ju en Amerigo dressyrsadel som kostar typ 5 gånger så mycket som syntetsadeln och det är en jättefin sadel, absolut MEN: det kan inte komma EN DROPPE vatten på den utan att det blir märken.
Således måste man omgående sätta igång men världens putsningsprocedur om man så har råkat rida 1 minut i det stillsammaste duggregnet medan man i syntetsadeln skulle kunna rida i hällande ösregn och snöstormar för att sedan bara torka av sadeln med en handduk och hänga in den på sin plats.
Hur andrahandsvärdet är har jag fakiskt ingen aning om men eftersom jag själv bara gav knappt 5000 för sadeln så känns det faktiskt som det kvittar.
Konstiga hundägare- om hundar i trafiken
Som varande hästägare i mer än halva mitt liv har jag sett mycket konstigt genom åren- både sådant som har fått sin helt naturliga förklaring till slut och sådant som förblivit ett mysterium.
Sedan jag blev hundägare stöter jag då och då också på konstiga fenomen och tyvärr är det inte alltid läge att fråga efter en förklaring:
Precis utanför "mitt" stall går en 70-väg. Jag kan väl inte påstå att den är starkt trafikerad men däremot så är det inte så att folk krypkör på den precis, fast det är skyltat att det finns hästar.
Allt sedan jag flyttade till stallet och således började köra denna väg dagligen har jag förundrats över traktens hundägare.
Eftersom jag ju även rider "i krokarna" vet jag att det finns, om inte massor så i alla fall en hel del grusvägar och upptrampade grässtigar som man kan gå och/ eller rida på (till och med cykla) men nog tusan ser jag tämligen många hundägare som i stället för att nyttja dessa promenadstråk envisas med att gå utmed 70-vägen som till råga på allt saknar vägren/ trottoar. INGEN går på gräset/ gruset!
Jag förstår ingenting???
Härom dagen mötte jag en karl med 4 ettriga småhundar i koppel och vi började och slutade våra respektive hundpromenader ganska exakt samtidigt med den skillnaden att han inte vek av från 70-vägen en meter medan jag och Soya gick på grus och gräsvägarna nästan hela sträckan.
Att man inte vill gå på en smal grässtig när värsta snöfallet har varit och man kanske måste pulsa fram kan jag väl kanske förstå men nu är det sommar och alla vägar är torra och fina.
I höstas då mörkret föll innan man knappt hade hunnit sluta jobbet blev jag ännu mer skrämd och förundrad för då vandrade samma hundägare också omkring på vägen, ofta helt "omärkta" så att de ibland var nästan osynliga.
En karl hade förvisso reflexväst på sig själv, men den stora SVARTA hund som han gick med och höll närmast vägen- DEN hade minsann inget som "lyste upp" den- och vem är mest trolig att ta ett hastigt hopp ut på vägen- mannen eller hunden?
Ja som sagt; ibland är saker och ting ett mysterium och jag vet inte heller hur man skulle kunna få veta hur dessa människor tänker.
Det känns inte som att gå fram och fråga "ursäkta, varför går du med din hund på 70-vägen när du har gräs och grusstigar runt dig" är någon bra "ice-breaker" och något annat sätt att få svar på min fråga har jag inte hittat ännu.
Har ni några idéer?
Sedan jag blev hundägare stöter jag då och då också på konstiga fenomen och tyvärr är det inte alltid läge att fråga efter en förklaring:
Precis utanför "mitt" stall går en 70-väg. Jag kan väl inte påstå att den är starkt trafikerad men däremot så är det inte så att folk krypkör på den precis, fast det är skyltat att det finns hästar.
Allt sedan jag flyttade till stallet och således började köra denna väg dagligen har jag förundrats över traktens hundägare.
Eftersom jag ju även rider "i krokarna" vet jag att det finns, om inte massor så i alla fall en hel del grusvägar och upptrampade grässtigar som man kan gå och/ eller rida på (till och med cykla) men nog tusan ser jag tämligen många hundägare som i stället för att nyttja dessa promenadstråk envisas med att gå utmed 70-vägen som till råga på allt saknar vägren/ trottoar. INGEN går på gräset/ gruset!
Jag förstår ingenting???
Härom dagen mötte jag en karl med 4 ettriga småhundar i koppel och vi började och slutade våra respektive hundpromenader ganska exakt samtidigt med den skillnaden att han inte vek av från 70-vägen en meter medan jag och Soya gick på grus och gräsvägarna nästan hela sträckan.
Att man inte vill gå på en smal grässtig när värsta snöfallet har varit och man kanske måste pulsa fram kan jag väl kanske förstå men nu är det sommar och alla vägar är torra och fina.
I höstas då mörkret föll innan man knappt hade hunnit sluta jobbet blev jag ännu mer skrämd och förundrad för då vandrade samma hundägare också omkring på vägen, ofta helt "omärkta" så att de ibland var nästan osynliga.
En karl hade förvisso reflexväst på sig själv, men den stora SVARTA hund som han gick med och höll närmast vägen- DEN hade minsann inget som "lyste upp" den- och vem är mest trolig att ta ett hastigt hopp ut på vägen- mannen eller hunden?
Ja som sagt; ibland är saker och ting ett mysterium och jag vet inte heller hur man skulle kunna få veta hur dessa människor tänker.
Det känns inte som att gå fram och fråga "ursäkta, varför går du med din hund på 70-vägen när du har gräs och grusstigar runt dig" är någon bra "ice-breaker" och något annat sätt att få svar på min fråga har jag inte hittat ännu.
Har ni några idéer?
tisdagen den 15:e juni 2010
Tisdag- träning av en hösäck
Idag var det äntligen dags att träna för Ebba igen, det var 14 dagar sedan sist, dvs på tok för länge enligt mig.
Men vid ytterst få tillfällen kan det bli så av olika anledningar, annars tycker jag att just Ebba är den av de tränare jag haft genom åren som varit mest flexibel och som nästan alltid kan hitta en lucka i sin kalender vilket jag uppskattar mycket.
Det var väldigt varmt i ridhuset och Archie blev genomsvettig nästan direkt, något han inte alls blir under mina morgonritter hemma.
Värmen gjorde honom lite lojare än vanligt men jag tycker ändå att han har piggnat på sig lite om jag jämför med hur han kan bli när det är varmt.
Ebba tyckte att jag har "säckat ihop" igen och "tvingade" mig att rida med spöt bakom ryggen en stund för att känna in hur jag SKA sitta.
"Spöridningen" var inte det minsta bekväm och kändes statisk och fastlåsande men vi enades om att jag måste ta fram mitt resår och börja rida med det igen.
Om ni googlar på PROVALLI ser ni hur detta resår fungerar och till skillnad från det statiska spöet erbjuder resåren ett skönt stöd och möjlighet att röra armarna så som man behöver när man rider :-).
Nu blir det inte träning förrän om en vecka- jag ska tävla på lördag och vill därför rida själv på fredagen och nästa fredag tävlar Ebba.
Men sen hoppas jag på att återuppta frekvensen 2 gånger i veckan- det gäller att passa på när tävlingssäsongen ligger lite på sparlåga under sommaren och även då jag själv kommer att ha semester.
Till hösten och vintern får jag se hur ofta jag orkar köra- det handlar inte bara om pengar för min del utan också att hela kvällen "går" om jag ska köra iväg. När det är ljust ute länge känns detta lättare men jag får som sagt se.....
Men vid ytterst få tillfällen kan det bli så av olika anledningar, annars tycker jag att just Ebba är den av de tränare jag haft genom åren som varit mest flexibel och som nästan alltid kan hitta en lucka i sin kalender vilket jag uppskattar mycket.
Det var väldigt varmt i ridhuset och Archie blev genomsvettig nästan direkt, något han inte alls blir under mina morgonritter hemma.
Värmen gjorde honom lite lojare än vanligt men jag tycker ändå att han har piggnat på sig lite om jag jämför med hur han kan bli när det är varmt.
Ebba tyckte att jag har "säckat ihop" igen och "tvingade" mig att rida med spöt bakom ryggen en stund för att känna in hur jag SKA sitta.
"Spöridningen" var inte det minsta bekväm och kändes statisk och fastlåsande men vi enades om att jag måste ta fram mitt resår och börja rida med det igen.
Om ni googlar på PROVALLI ser ni hur detta resår fungerar och till skillnad från det statiska spöet erbjuder resåren ett skönt stöd och möjlighet att röra armarna så som man behöver när man rider :-).
Nu blir det inte träning förrän om en vecka- jag ska tävla på lördag och vill därför rida själv på fredagen och nästa fredag tävlar Ebba.
Men sen hoppas jag på att återuppta frekvensen 2 gånger i veckan- det gäller att passa på när tävlingssäsongen ligger lite på sparlåga under sommaren och även då jag själv kommer att ha semester.
Till hösten och vintern får jag se hur ofta jag orkar köra- det handlar inte bara om pengar för min del utan också att hela kvällen "går" om jag ska köra iväg. När det är ljust ute länge känns detta lättare men jag får som sagt se.....
Speciella annonser del 112, dragningskraft?
http://www.blocket.se/sodermanland/KOP_2_st_Nack_Magneter_betala_for_en_20734835.htm?ca=23_11&w=3
Skulle bra gärna vilja se de studier som bevisar denna och liknande produkters förträfflighet.
2900 för ett magnettäcke?!?!?! Dom pengarna hade jag nog lagt på en veterinärundersökning i så fall....
Skulle bra gärna vilja se de studier som bevisar denna och liknande produkters förträfflighet.
2900 för ett magnettäcke?!?!?! Dom pengarna hade jag nog lagt på en veterinärundersökning i så fall....
måndagen den 14:e juni 2010
Speciella annonser del 111, kamouflage!
Om du vill rida dold i djungeln (eller på stäppen snarare):
http://www.tradera.com/Tuff-vojlock-auktion_302358_114173292
http://www.tradera.com/Tuff-vojlock-auktion_302358_114173292
Några underbara bilder på min drottning!
3 härliga bilder som maken tog på vår drottning i lördags.
I-phonens kamerafunktion i all ära men det blir onekligen bättre bilder med en proffskamera.
Och Birgitta 12 år säger som hon brukar; om ni inte tycker att hunden är fin har ni ingen smak :=)!
Måndag- vilodag- ej stillodag
Bättre väder idag och det tackar jag för.
Archie fick slippa regntäcket och det tackade HAN för genom att avstå från en helkroppsinpackning i damm och lera.
I stället för en andra hagvistelse efter jobbet valde jag att skritta ut med honom och Soya i 45 minuter, en lagom "ansträngning" på hans vilodag tycker jag.
Archie fick slippa regntäcket och det tackade HAN för genom att avstå från en helkroppsinpackning i damm och lera.
I stället för en andra hagvistelse efter jobbet valde jag att skritta ut med honom och Soya i 45 minuter, en lagom "ansträngning" på hans vilodag tycker jag.
Speciella annonser del 110, fel present?
Låter som att någon har GET den här mannen fel present :=)?
http://www.blocket.se/osby/Min_get__Raffe__soker_nytt_hem_28014641.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/osby/Min_get__Raffe__soker_nytt_hem_28014641.htm?ca=23_11&w=3
Speciella annonser del 108, hoppträning!
Det är inte bara hästar som hopptränar :=)!
http://www.blocket.se/vasterbotten/Nyborjarkurs_kaninhoppning_i_Kage__Skelleftea_28018502.htm?ca=23_11&w=3
http://www.blocket.se/vasterbotten/Nyborjarkurs_kaninhoppning_i_Kage__Skelleftea_28018502.htm?ca=23_11&w=3
Veckan som gått
Veckan som gått har ur väderlekssynpunkt varit tämligen gräslig (det har känts mer som höst än sommar för det mesta) men desto bättre ur "hästsynpunkt".
Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.
Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.
Som vanligt kan "man" (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.
Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.
Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.
Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer "du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader" och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.
Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så "hästigt" liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.
Men visst...skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.
Svårt det där....
I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.
Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).
För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.
Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en "topphund" i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.
Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man "bara" förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera "lopp-utfyllnad".
Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!
Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har "lurat" mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.
Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.
Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!
Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.
Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.
Som vanligt kan "man" (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.
Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.
Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.
Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer "du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader" och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.
Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så "hästigt" liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.
Men visst...skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.
Svårt det där....
I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.
Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).
För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.
Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en "topphund" i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.
Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man "bara" förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera "lopp-utfyllnad".
Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!
Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har "lurat" mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.
Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.
Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!
söndagen den 13:e juni 2010
Söndag- äntligen hundkapplicens!
Började dagen med ett dressyrpass i ottan och liksom allting jag gjort med Archie denna veckan gick även detta bra! Jättekul så klart och det är bara att hoppas att det håller i sig.
Resten av dagen gick mest i nervositetens tecken för idag skulle Soya äntligen försöka ta licens för att få tävla på hundkappbana.
Jag skriver äntligen för jag kunde aldrig tro att det skulle vara så svårt att ta licens som det har visat sig.
Bara att få ihop tillräckligt antal hundar för ett licenslopp (minst 5 varav 2 med licens) visade sig vara ett helt företag och dessutom ska man själv ta/ha B-tränarlicens för att ens hund ska få tävla.
B-tränarlicensen fås efter ett ganska omfattande prov där ens mentor (en erfaren hundkappare) ska intyga att man vet en hel massa om hundkapp (något förenklat).
Idag skulle jag både skriva mitt eget prov och låta Soya springa och jag var i ärlighetens namn mycket nervös för det sistnämnda.
Soya springer ju otroligt långsamt i jämförelse med de flesta hundar och för att få loppet godkänt måste hunden visa att den klarar av att antingen passera eller passeras av en annan hund.
Värsta scenariot var alltså om Soya kom så långsamt ut ur startboxarna att ingen hann passera henne och själv passerar hon aldrig någon pga sin snigelfart.
Nu kan man ju undra varför jag ens vill tävla med en hund som troligen aldrig kommer att vinna ett lopp men hon tycker att det är sååå himla kul ändå!
Loppet gick hur som helst bra, Soya hann i alla fall springa en kortare sträcka innan alla körde om henne och efter 480 meter och 37 sekunder för Soyas del (vinnaren sprang på 33.98) var loppet över.
Nu kan vi alltså börja tävla och vi får väl se när detta ska bli av.
Tyvärr är hundkapp en mikroskopiskt liten sport i Sverige och det ser dåligt ut med återväxten.
Kanske borde man öppna träningarna för ALLA raser och därigenom kanske locka till sig fler medlemmar för jag tror säkert att det finns fler raser som skulle gilla att kuta runt lite förutsättningslöst (eller har jag helt fel kanske).
Hur som helst är det inte så lätt att hitta lämpliga lopp med så få hundar i "omlopp":-), i alla fall om man inte kan tänka sig att åka land och rike runt vilket aldrig lär bli aktuellt för min egen del.
Någon måtta får det vara på hur mycket jag engagerar mig i en snigel, jag har ju trots allt en annan tävlingsindivid som jag vill satsa på, snigel nummer 2, Archie:-).
Resten av dagen gick mest i nervositetens tecken för idag skulle Soya äntligen försöka ta licens för att få tävla på hundkappbana.
Jag skriver äntligen för jag kunde aldrig tro att det skulle vara så svårt att ta licens som det har visat sig.
Bara att få ihop tillräckligt antal hundar för ett licenslopp (minst 5 varav 2 med licens) visade sig vara ett helt företag och dessutom ska man själv ta/ha B-tränarlicens för att ens hund ska få tävla.
B-tränarlicensen fås efter ett ganska omfattande prov där ens mentor (en erfaren hundkappare) ska intyga att man vet en hel massa om hundkapp (något förenklat).
Idag skulle jag både skriva mitt eget prov och låta Soya springa och jag var i ärlighetens namn mycket nervös för det sistnämnda.
Soya springer ju otroligt långsamt i jämförelse med de flesta hundar och för att få loppet godkänt måste hunden visa att den klarar av att antingen passera eller passeras av en annan hund.
Värsta scenariot var alltså om Soya kom så långsamt ut ur startboxarna att ingen hann passera henne och själv passerar hon aldrig någon pga sin snigelfart.
Nu kan man ju undra varför jag ens vill tävla med en hund som troligen aldrig kommer att vinna ett lopp men hon tycker att det är sååå himla kul ändå!
Loppet gick hur som helst bra, Soya hann i alla fall springa en kortare sträcka innan alla körde om henne och efter 480 meter och 37 sekunder för Soyas del (vinnaren sprang på 33.98) var loppet över.
Nu kan vi alltså börja tävla och vi får väl se när detta ska bli av.
Tyvärr är hundkapp en mikroskopiskt liten sport i Sverige och det ser dåligt ut med återväxten.
Kanske borde man öppna träningarna för ALLA raser och därigenom kanske locka till sig fler medlemmar för jag tror säkert att det finns fler raser som skulle gilla att kuta runt lite förutsättningslöst (eller har jag helt fel kanske).
Hur som helst är det inte så lätt att hitta lämpliga lopp med så få hundar i "omlopp":-), i alla fall om man inte kan tänka sig att åka land och rike runt vilket aldrig lär bli aktuellt för min egen del.
Någon måtta får det vara på hur mycket jag engagerar mig i en snigel, jag har ju trots allt en annan tävlingsindivid som jag vill satsa på, snigel nummer 2, Archie:-).
Vem är vem och vad är vad- en presentation
Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att "orientera" mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.
Jag slänger mig själv med namn osv lite "hit och dit" ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:
Menelli- min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.
Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.
Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.
Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).
Per-Mobile Zingy Beauty- min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner "Singin´ in the rain" och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet...
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan "hette" Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas.....DRUTTEN...fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.
Maken- ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.
Ebba- är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.
Birgitta 12 år- är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.
"Gamla stallet"/ ridskolan- är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.
"Nya stallet"/ "mitt" stall- är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage- (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly- c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta "passar" när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).
Bloggkollegor/ konkurrenter- är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/
Stallägarna- är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.
Lena och Birk- Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.
Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.
Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.
Hemmet- är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.
Så där jag...nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!
Jag slänger mig själv med namn osv lite "hit och dit" ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:
Menelli- min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.
Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.
Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.
Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).
Per-Mobile Zingy Beauty- min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner "Singin´ in the rain" och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet...
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan "hette" Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas.....DRUTTEN...fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.
Maken- ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.
Ebba- är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.
Birgitta 12 år- är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.
"Gamla stallet"/ ridskolan- är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.
"Nya stallet"/ "mitt" stall- är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage- (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly- c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta "passar" när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).
Bloggkollegor/ konkurrenter- är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/
Stallägarna- är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.
Lena och Birk- Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.
Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.
Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.
Hemmet- är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.
Så där jag...nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
