Man ska sluta när man är på topp!

Enligt rubrikens devis väljer jag att avsluta årets tävlingssäsong fast ska jag vara ärlig hade jag redan bestämt detta för några dagar sedan och inte för att det blev en härlig seger i LA:1.

Min tanke var tidigare att rida ytterligare 3 tävlingar i november men eftersom samtliga arrangörer hade valt LA:3 programmet som passar oss sämst så insåg jag att det inte är någon mening att åka ut "bara för att".

Även om det tar emot att inse så räcker våra prestationer i detta program inte riktigt till och med den konkurrens som är idag så det är bättre att jag tränar på i stället.

Men för att återgå till dagen så vidhåller jag att vissa tävlingsplatser innehåller mer god karma än andra och Malmö Ridklubb hör för min del definitivt till en av dom.

Jag har MASSOR av placeringar från MR medan jag har varit på vissa ställen hur många gånger som helst utan att få en ynka rosett.

Och eftersom ingen av mina hästar någonsin har varit tittiga NÅGONSTANS så beror eventuella misslyckanden i alla fall inte på DET.

Hur som helst så hade jag en mycket bra känsla inne på banan idag och domaren belönade oss med strax över 71% och 6 stycken 8:or varav 2 med dubbel koefficient. Skänkelvikningarna fick betygen 7:-).

Denna domare tillhör de som ligger ganska högt i sin poängsättning (enligt mig i alla fall) och även om det viktigaste egentligen är att alla ekipagen blir korrekt rangordnade sinsemellan så är det så klart roligare att vinna på 71 än 61% -:).

Har man inte jobb så får man....(hundinlägg)

Erfarenheten borde verkligen ha lärt mig att tankar som "vad ska jag hitta på idag- jag har ju flera timmar som jag inte har planerat något för...." eller "idag har jag verkligen inget att skriva om på bloggen" är en livsfarlig kombination och sådant som helt enkelt inte får tänkas.

För har man inte jobb så får man ...eller vad är det man brukar säga...

Jag ska inte tävla förrän sent i eftermiddag och tänkte därför passa på att ta en rejäl sovmorgon, något som inträffar typ en gång varannan månad.

Så klart vaknar jag 06.30 och lyckas endast med möda hålla mig kvar i sängen till strax efter 08.00 då jag inser att jag inte kommer att kunna sova en sekund till.

Kommer på att jag kan klippa Soyas klor det första jag gör efter uppstigningen och tar ut henne i trädgården för detta ändamål ifall jag skulle råka klippa i någon pulpa (hon har, som den svarta skönhet hon är givetvis helt svarta klor- svårklippt eller lite av "klippning på vinst och förlust").

Nu brukar det inte vara några problem med kloklippningen, dels är Soya mycket snäll och står som en staty och dels brukar jag inte chansa och klippa så mycket, just för att inte riskera pulporna.

Men givetvis hände det idag, inte på en klo utan på två och jag kan bara förbanna min slarvighet!

Eftersom det var ganska kallt ute trodde jag i min enfald att jag skulle kunna få Soya att ligga i sin korg i köket medan blodet stillade sig men där bedrog jag mig.

Dels lyckades hon rusa ut i vardagsrummet och först hoppa upp i den ena soffan och sedan i den andra (!!!!!) och dels visade det sig att det från den ena klon pissade (om uttrycket ursäktas) blod!

Ja hoppsan! Innan jag fick pressat ner Soya i hundkorgen i köket var hela vardagsrummet, köket, hallen och badrummet fullt av blodfläckar liksom givetvis sofforna som tack och lov alltid är överdragna med matchande plädar just för att vi har hund.

Och låt mig säga så här...ni anar inte (fast det gör jag) hur många blodiga avtryck en hund kan göra på extremt kort tid och hur fort dessa torkar in i trä och klinkergolv.

Medan jag slet av plädarna och slängde in dom i tvättmaskinen så hann Soya dessutom ta ytterligare något varv i rummen och innan jag hade våttorkat alla golv så var jag rätt så matt.

Tog givetvis inga kort på eländet- det var det inte tid till och det enda goda som kom ut ur denna självförvållade soppa (så jag har inte ens någon att skylla på....) är att hemmet fått sig en extra storstädning och att jag förhoppningsvis lärt mig en läxa vad gäller kloklippning.

Vattenkopp!

Har ni sett så här fiffiga vattenkoppar tidigare?

Det hade inte jag faktiskt förrän jag flyttade till nuvarande stallet och jag måste säga att jag tycker att de är superbra.

De fyller på sig själva och rymmer ganska mycket (nästan 20 liter tror jag) så med dessa behöver man verkligen inte släpa på några vattenspannar.

Inte för att jag hade gjort det om jag hade haft en vanlig vattenkopp heller men ni som har följt bloggen från början minns kanske att detta var en av de första "heta" debatterna vi hade: "är det onödigt att ge hästarna vatten ur spann eller ej".

Jag tyckte ju detta (och vidhåller min ståndpunkt) medan andra såg risker med en vattenkopp (att hästen skulle dricka för lite) och valde därför att kånka vattenspannar till förbannelse.

För mig är det alltså obegripligt varför man uppfunnit vattenkoppar, använt dessa i många, många år och installerat dom i tusentals stall om folk ändå envisas med att vattna sina hästar med spann.

Klart som f...n att hästen, om den har både vattenkopp och spann i boxen i 9 fall av 10 väljer att dricka ur den sistnämnda men tro mig...ta bort spannen och hästen dricker när den är törstig!

Jag har faktiskt själv också vattnat med spann (och det är därför jag tycker mig kunna uttala mig om vilket bök det är) men då var det min väldigt kolikbenägna Décima som var offret för mina omsorger.

En normalt funtad häst som inte rids i ökentemperaturer eller svettas kopiösa mängder varje dag vidhåller jag klarar sig med en vattenkopp men vill folk fortsätta att skapa extraarbete åt sig själva så fine by me. Jag har annat att göra!

Clinic!

Den 5 november ska jag och en gammal ridkompis (hon gifte sig sedermera med min hovslagare- hästvärlden är som sagt liten) gå på clinic.

Som en del av er kanske sett/ märkt pågår det just nu en debatt om/ kring just den ryttare som håller i clinicen vilket jag bara tycker kommer att göra evenemanget extra intressant.

För er som vill läsa lite debattinlägg kommer här några länkar:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1009249

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1009382

http://ryttarfiket.tiger-computing.co.uk/viewtopic.php?f=3&t=1523


Så här presenteras clinicen på Flyinges hästsida:

Patrik Kittel - äntligen på Flyinge!- från unghäst till Grand Prix

Efter den, pga njurstensoperation, inställda clinicen i våras kommer nu äntligen Patrik Kittel till Flyinge den 5 november kl 18.30-20.30 för en dressyrclinic. Patrik Kittel är svensk landslagsryttare med eget stall och verksamhet i Tyskland och har utbildat mer än 30 Grand Prix-hästar. Patrik har ridit OS, vunnit Nordiska mästerskapen och har mer än 50 segrar i Grand Prix på 10 olika hästar.

Under clinicen talar Patrik om hur man utbildar och inte minst motiverar sin häst och vad du som ryttare kan göra för att komma vidare när du kör fast. Han kommer även att ge praktiska tips och övningar på hur du kan träna hemma. Patrik jämför tysk och holländsk dressyrutbildning med svensk och tar fram för- och nackdelarna med de olika sätten att utbilda. Det blir även utrymme för publiken att ställa frågor under eftermiddagen. Biljetter á 150 kronor säljs på plats samt på följande ställen:

Marietorp Ridsport, Löberöd
Ryttare & Häst, Flyinge
Rytteriet, Sjöbo
Hubertus, Malmö

Jag har blivit Ullareds-skadad.....

och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt...dvs har jag blivit ännu mer ekonomisk eller "dum-snål"?

Ända sedan jag "upptäckte" Ullared för kanske 5 år sedan har jag köpt merparten av min häst och ryttarutrustning där. Det har blivit en hel del ridbyxor, täcken, schabrak, lindor, vitaminer, ridstrumpor, handskar, spö med mera och jag har till 95 % varit oerhört nöjd med det jag köpt.

Väldigt snabbt började jag in i det sista att undvika att handla hästgrejer någon annanstans, framför allt om jag visste att en Ullaredsresa var i antågande.

Och en nackdel med att köpa så mycket så billigt där är att jag numera tycker att det mesta i andra hästaffärer är hutlöst dyrt.

Var i en helt "normal" ridsportaffär utanför Malmö (Flädie) härom dagen och förfasades över exempelvis olika vinterridjackor som kostade upp emot 2000 kronor och ibland ännu mer.

För mig är det obegripligt hur man kan köpa en så dyr jacka som man tänker använda i en dammig och smutsig miljö med risk för att bli både nerdrägglad av hästen och få allt möjligt annat "jox" på plagget. Inte ens mina arbetskläder eller jackor jag bär privat utanför stallet kostar så mycket och när jag vet hur väldigt mycket billigare man kan få en fullt funktionsduglig OCH snygg jacka så baxnar jag över priset.

En annan produkt jag baxnade över var Roeckl-handskarna som jag nu för första gången passade på att prova "live".

Jag har läst så många lovord om dessa, tydligen extraordinära och på alla vis förträffliga ridhanskar och var väldigt nyfiken på hur de egentligen ser ut och framför allt känns att bära.

Efter en liten utprovning måste jag krasst konstatera att mina händer tydligen inte förstår denna form av lyx eftersom de tyckte att dessa 349-kronors handskar kändes i princip som de jag köper i Ullared för 69 kronor och utseendemässigt var det banne mig inte mycket som skilde heller.

Nu kanske det är så att dessa Roeckl-handskar håller långt mer än typ 5 gånger så lång tid som mina Ullaredshandskar (dvs i mer än 2½- 5 år) och i så fall kan ju det 5-dubbla priset vara berättigat men jag vet inte...

Nä...snåljåpen Birgitta kommer nog även framöver att undvika att handla hästgrejer annat än på GEKÅS- för mig känns det som att det finns vettigare saker att lägga sina pengar på än saker som kostar långt mer bara för att det råkar stå "PIKEUR" eller något annat "fiiiint" märke på dom.

Jag är den första att tillstå att kvalité OFTAST lönar sig och att denna ofta KOSTAR men det är just det som jag gillar med Ullared: grejerna håller hur bra som helst.

Men åter igen; exempelvis täcken från fina hästaffären håller kanske i 10-15 år medan mina Ullaredstäcken håller i 5 år men ärligt talat skulle jag inte vilja ha samma täcke i 10 år- lite förnyelse vill till och med den förändringsobenägna Birgitta ha :=).

Vem älskar hösten? Ja, inte djurägare i alla fall!

Så här grått och trist är det numera på våra ridvägar. Åkrarna ska plöjas upp vilken dag som helst så då är det också slut på stubb-åkersträningen.

Varje år och vid den här tiden på året hör jag en del människor sucka hänfört över att "hösten har kommit".

Entusiasterna berättar lyriskt om möjligheten att nu vandra bland prasslande löv, tända stearinljus hemma och krypa upp i soffan med en pläd, god bok och en kopp té.

Neggo-Birgitta, som frusen sitter insvept i en pläd i soffan året runt har helt klart mycket svårt att förstå tjusningen med både hösten och framför allt vintern och längtar inte alls efter vare sig vandringar i löv eller snö.

Om inte annat som djurägare ser jag bara nackdelar med hösten och vintern kontra våren och sommaren och undrar hur man skulle motivera om man inte håller med :=)?

Det är nu på hösten som hagarna förvandlas till ler-bassänger och man börjar använda de otympliga täckena. Hästens päls växer och måste klippas såvida man inte vill rida omkring på en mammut-liknande varelse som svettas lätt och som är omöjlig att rengöra från all dynga från tidigare nämnda lerbassäng.

Senare under året kommer ännu mer kyla och om man slipper regnet så kommer det i stället snö, helst sådan som genast förvandlas till slask. Fryser eländet på kan man varken rida ut eller släppa ut hästen i hagen och broddar och snösulor måste monteras på.

Själv måste man gå klädd som en Michelingubbe för att hålla värmen och det är så mörkt både när man åker till jobbet och kommer hem därifrån att man knappt kommer ihåg hur det ser ut i ens omgivningar.

Även som hundägare har man att se fram emot ett djur som släpar in tre ton dynga som fastnat i pälsen höst och vintertid och man har blöta fläckar där hunden går och lägger sig efter sin promenad. Våt hund luktar dessutom....inte gott...

Nej, stearinljus och plädar i all ära men nog tusan är det långt härligare med spirande gräs, sol och värme (i alla fall om vi glömmer bort knott, mygg, fästingar :=)).

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det nog inte inträffat några större sensationer vad jag kan komma på utan det mesta har nog rullat på som vanligt.

Dagarna bara flyger fram och en vecka går hur fort som helst tycker jag.

Äppelträdet har snart ingen frukt kvar och de sista hallonen plockade jag igår.

Vädret har varit tämligen regngrått och allmänt trist och det tråkiga är att man nu bara har att se fram emot mer av detta i månader framöver.

Själv påverkas jag mycket av mörker och kyla och är helt klart mycket mer till min fördel på alla vis sommartid.

Tävlingssäsongen börjar lida mot sitt slut och det känns helt ok att inte behöva rida fram utomhus eller i iskalla oisolerade ridhus utan träna på under bättre förhållanden.

Jag har inte planerat in någon direkt vintervila och hoppas att Archie i år får vara frisk så att vi kan träna mot nya mål, till att börja med start i LA:6 och senare nästa år medelsvår om det går som jag vill.

Vad bloggen anbelangar går vi raskt mot 50.000 läsningar sedan starten och i veckan slogs nytt läsar-rekord, 899 läsningar på en vecka! Bra jobbat!

Som ni vet tycker jag mycket om att läsa era kommentarer och utan dom hade jag nog slutat att skriva så pass aktivt som jag gör. Endera dagen tryter förmågan att komma på något intressant att skriva om men tills dess får ni dras med mig!

Kan förresten rapportera att jag är mycket nöjd med min I-phone och möjligheten att både läsa mail, kommentera på bloggen och framförallt ta kort med den (stenålders-Birgitta har upptäckt något som måååånga vetat läääänge....).

Idag kändes det mer rättvist....

Frukost i det fria, eller i vart fall på stallgången, innan avfärd. Notera NYLON-grimman (från Ullared så klart). Den itu-slitna lädergrimman ligger i papperskorgen bakom Archie.

Idag deltog ett kallblod! Inte så vanligt på denna nivå men roligt att se en så vacker häst. Fast jag hade inte velat sitta på :=). Det såg ut som att tjejen satt i spagat över den breda ryggen :=)!

....när jag fick kritiken från den regionala LA:3 jag ridit och såg att jag hade fått betyget 5 respektive 6 på mina skänkelvikningar.

Nu tror jag ju verkligen inte att det var så att jag red dom så otroligt mycket bättre än förra lördagen då båda betygsattes med var sin ETTA (!!!!!) utan det är så klart så att man bedömer och betygsätter olika som domare.

Så från 55 till 62 % på en vecka får väl anses som helt ok eftersom jag var i princip lika nöjd med båda ritterna.

Fast jag ska nog inte rida det där jäkla LA:3 programmet så mycket mer. Det passar oss helt enkelt inte alls och jag förstår inte varför nästan alla arrangörer väljer detta framför LA:4 som är lite mer tekniskt och där det "händer" mer?

Vad är oddsen?

Avdelningen "märkliga sammanträffanden som bara drabbar Birgitta":

Idag var jag i en affär utanför Staffanstorp som bl.a. säljer lite rid och hästutrustning. Råkade få syn på några ganska snygga lädergrimmor och var på väg att köpa en när jag blev osäker på om jag skulle ha en cob eller full varför jag bestämde mig för att först kolla nuvarande grimmas storlek. Hann tänka "otroligt att den grimman har hållit i 3 1/2 år" (fick den som helt ny av den som sålde Archie men har aldrig egentligen tyckt om designen).

När jag anländer till stallet några timmar senare kommer stallägaren mot mig med en så olycksbådande min att jag befarar det värsta men det "enda" som tydligen har hänt är att Arch och en ponny bråkat över staketet, att detta gått sönder,att Arch skrapat upp bägge bakbenen (på framsidan av haserna) OCH att grimman var helt i bitar!!!

För mig var det viktigaste att Archie var ohalt och i DET sammanhanget var en trasig (ful, ha ha) grimma verkligen inget att gråta över!

Konstaterade innan jag förpassade grimman till papperskorgen att den var i storlek full så nu bli det en SNYGG lädergrimma i stallet framöver och en NYLON-dito i hagen!

(Häst)Vardagslyx

Denna behagliga syn mötte mig då jag och mina djur äntrade ridhuset igår.

Jag har i många år hopptränat på egen hand på fredagarna, från början beroende på att man på ridskolan har hoppträningar hela torsdagkvällen och man brukade lämna kvar hinderna till fredag morgon då polisrytteriet brukade hoppa. Jag passade alltså på att hoppa tidigt på morgonen innan poliserna dök upp och kunde på så vis nyttja många hinder utan att behöva varken plocka fram eller undan dom.

Sedan ganska lång tid tillbaka har poliserna dock slutat med sin hoppträning = inga hinder framme på fredag morgon = Birgitta har att välja på att ägna en aldeles för lång stund åt hinderframplockning (och bortplockning därefter) eller att, stressad som hon redan är på morgonen, hoppa 1-2 hinder som ändå går relativt snabbt att bygga upp.

Som ni förstår segrade det sistnämna alternativet och Archie och jag har därför ägnat oss åt tämligen meningslös hoppning av 1-2 hinder som jag har hoppat fram och tillbaka, inte så givande eller uppbyggande med andra ord.

I nya stallet har man också hoppträning på torsdagkvällarna och oftast hoppas det även lite på fredagen så nu är jag åter i den lyckosamma sitsen att kunna hoppa flera hinder i rad om jag dyker upp tidigt på fredag morgon. Och det gör jag så klart!

Det känns oerhört lyxigt att åter ha en hel uppbyggd bana till mitt förfogande samtidigt som jag dessutom slipper stressa så oerhört för att hinna rida innan jobbet.

Alla vägar bär till Rom (och till Birgittas hästsida)!

Då och då berättar olika personer IRL eller via mail hur de hittade till min blogg.

Någon hade tex googlat på sitt eget namn och då kommit till min sida eftersom jag där publicerat en resultatlista från en dressyrtävling där personen var med.

Härom dagen fick jag ett roligt mail där avsändaren förtäljde att hon hittat hit genom att googla på.....fet häst!!!!

Jag blev först lite fundersam för det är kanske inte det första jag sätter i samband med min blogg men kom sedan på att jag nog vid några tillfällen skrivit om då Archie troligen pga just (tillfällig) fetma fick fång förra året.

Hur hittade just DU hit?

Pannlampa

Jag har många gånger läst om ryttare som rider med pannlampa i mörkret och följt diskussioner på nätet om vilka lampor som är bäst, om det underlättar att använda pannlampa osv.

Eftersom jag aldrig rider i mörker har jag dock inte sett någon anledning att fördjupa mig i pannlampsfrågan men nu sedan jag har flyttat ut hästen "på landet" och börjat cykla dit så har ämnet aktualiserats.

När jag besökte kära Ullared sist passade jag på att titta efter lampor och givetvis fann jag inte en utan två sorters lampor där, en för endast 19 kronor och en för det hutlösa priset 29 kronor!

Jag beslöt mig faktiskt för att slå på stort och satsa på den dyrare lampan och måste säga att jag är jättenöjd.

Nu har jag ju inte provat de lampor som saluförs för det tiodubbla priset och mer och jag är övertygad om att de med största sannolikhet är mycket bättre än min lilla lampa men jag måste ändå säga att den är fullt tillräcklig till det som jag behöver den till.

Jag cyklar alltså vissa morgnar till och från stallet vilket tar ca 15 minuter i ena riktningen och eftersom det sker på raka, ogropiga grusvägar utan någon som helst trafik så behövs inga större strålkastare för att guida mig.

Till ridning förmodar jag att lampan skulle vara för svag men jag ser som sagt ändå ingen anledning till att rida i mörker och ska man bara cykla eller gå räcker den gott.

Glimtar ur min hästvardag

Eftersom jag inte har något särskilt ämne att avhandla idag tänkte jag berätta lite om gårdagens händelser, så som man väl egentligen "ska" göra på en blogg :=).

Dagen började med uppstigning strax efter 05.00 och nersläpning av Soya från ovanvåningen. Om den tösen fick bestämma själv skulle hon glatt kunna sova till i varje fall 10-11 på morgonen och om inte annat fattar jag inte hur hennes blåsa är konstruerad för att kunna hålla sig så länge.

Efter en rask cykelfärd i beckmörker var vi framme i stallet strax innan 06.00 och jag gav hästarna mat, bytte täcke på Arch och mockade till honom. Ny cykelfärd, denna gången hemåt och efter hundutfodring, dusch och hårtvätt mm var jag på plats på jobbet strax innan 07.30.

Efter någon timme på arbetsplatsen blev jag uppringd av min hovslagare som ville rapportera att Archie hade fått nya skor.

Ett av dessa otroliga sammaträffande som jag tycker inträffar hela tiden är att Thomas, hovslagaren, visade sig sko även i det nya stallet sedan många år tillbaka (han verkar även i det nya stallet skulle man kunna säga lite ordvitsigt- ni vet ju att jag är glad för sånt).

Jag, som anlitat Thomas i mer än 20 år vid det här laget tycker så klart att det är perfekt att slippa byta hovslagare fast det hade jag nog inte gjort än om det hade visat sig att Thomas av någon anledning inte ville köra ut till nya stallet. Då hade jag helt enkelt stått med Archie utanför hans ytterdörr och knackat på (han har en egen hästgård förvisso) för jag vill verkligen inte ändra på något som fungerat så ypperligt under så lång tid.

Enligt Thomas hade Arch varit hur lugn som helst när han blev intagen från hagen för skoning och han hade inte verkat (nu kom ordvitsen igen....) upprörd över att stå ensam i stallet. Utmärkt!

Efter arbetsdagen (som avslutades med att en klient som flyttat bjöd mig på "tusen" goda hembakade kakor....mums...) åkte jag direkt till stallet eftersom torsdagens Ebba-träning var framflyttad pga andra åtaganden som hon fått på min ordinarie träningsdag.

Körningen till Ebba tar numera knappt 25 minuter (tog innan 30 så det är ingen större skillnad) och lektionen började som vanligt 18.00.

Innan lektionen beundrade jag en oerhört vacker svart häst som såg ut som en urgullig kopia av den gamla Flyinge-hingsten Herkules (Herons pappa för övrigt) och förvånades då ryttaren sa att hästen var efter D-Day. Förvånades, inte pga hästen "söthet" eftersom jag knappt har sett en D-Day-häst som inte har varit ursnygg men pga färgen eftersom alla jag sett har varit skimlar.

Jag passade också på att gratulera en annan elev till Ebba för hennes placering i samma klass där jag så rekordartat lyckades få ettor på mina skänkelvikningar i lördags.

Just skänkelvikningarna tittade vi extra på idag på grund av ovanstående och de var allt annat än 1-mässiga :=).

Över huvud taget gick hela passet bra och jag suckade över att man inte får rida utan stigbyglar på tävling. Det gjorde jag nämligen hela ridpasset och kom på så vis både ner ordentligt i sadeln och kunde driva utan att flaxa omkring med benen.

Precis innan min lektion var slut kom en vän som också tränar för Ebba med sin häst och jag kunde konstatera att denna (hästen alltså) såg väldigt "förbättrad" (flottare, mer rörlig) ut sedan jag såg den för någon månad sedan. Väldigt kul då det är en snygg häst i sig själv och en som Archie och jag tävlade mot många gånger förra året.

Innan jag lämnade Ebba hann vi också diskutera det faktum att Patrik Kittel ska ha en clinic på Flyinge den 5 november precis på den tid då jag vanligtvis tränar.

Det visade sig att även Ebba var intresserad av att kolla på clinicen så det passar bra att vi tar en annan tid den veckan. Alltid kul att se skickliga ryttare in action tycker jag och jag tror att detta kan bli lärorikt!

Ganska exakt 1 timme efter att jag hoppat av Archie befann jag mig i min sköna soffa med min värmedyna (läs: Soya) och en stund därefter ringde samma vän som jag växlat några hastiga ord med innan jag åkte från träningen.

Vännen ville "bara" (och det var inte så bara tyckte jag) säga att hon tyckte att jag hade förbättrat min sits mycket och att Archie såg mycket smalare och därigenom större och flottare ut sedan hon såg honom sist (vilket kanske är 1 år sedan).

Jag blev väldigt glad över berömmet och insåg som så många gånger förr att det är så lätt att bli hemmablind.

Jag tyckte ju inte att Archie var speciellt fet då han fick fång men veterinären tyckte det definitivt och med facit i hand kan man ju undra hur många andra som också skakade på huvudet utan att säga något?

Hur som helst var det en lyckad häst-dag för undertecknad och jag somnade nöjd och glad!

Mer från lure coursingen i söndags....

Mishi/Mimmi/Kicki/Pippi AKA Soya (hoppas ni inte är lika tröga som folket på ridskolan då jag, lustigkurren, undertecknade ett meddelande på tavlan med "dressyrryttare- AKA Birgitta". Fick flera frågor vad AKA betyder: ALSO KNOWN AS= ÄVEN KALLAD/KÄND SOM).

Jag säger som jag brukar: om ni inte tycker att hunden ovan är något av det gulligaste ni sett har ni helt enkelt ingen smak :=)! Basta!

Starten i andra loppet! Den blåa hunden är "gentleman" och låter Soya ta täten. Täckesfärgerna lottas förresten så det är inte så att Soya har fått det röda för att hon är tjej (eller klär bäst i rött) och hanen har fått det blåa för att han är kille :=).

Jag hade den enorma turen att få en väns styvfar att ta över 80 (ÅTTIO!!!!) bilder på Soya i detta lopp så detta är bara en "smakbit".

Ser mycket fram emot att få alla korten då min plan är att göra en uppförstoring på Pippi (kanske i svart-vitt) och tapetsera en vägg :=).

För mer info om tävlingen kan ni gå in på: http://vklcs.blogspot.com/

Soya heter där Per Mobile Zingy Beauty vilket till skillnad från ovanstående smeknamn är hennes officiella namn :=).

På tal om resultaten konstaterade jag och whippetmedtävlande förresten (lite à "surt sa räven") att vi kommit på hur man framöver ska försäkra sig om en rosett på dessa tävlingar.

Man inhandlar helt enkelt en hund av ovanligare ras än våra!

På tävlingen fanns nämligen 3 hundraser representerade av endast en hund (greyhound, galgo espanol och sloughi) så då fick dessa hundar automatiskt priset som bäst i rasen (BIR). Kanske inte helt otippat med andra ord :=)!

Förresten...IKEA-påsen är minsann inte den enda....

...produkten som mest används till hästar än till något annat verkar det som.

Samma sak är det faktiskt även med det så kallade KOMPOSTGALLRET, ni vet de som säljs i 4-pack och som det är tänkt att man ska forma till en fyrkant i vilken man lägger just kompost :=), se bilden ovan.

Nu är det inte främst hästmänniskor som använder kompostgaller tror jag utan HUNDÄGARE och detta i syfte att antingen stänga in hunden inom gallret eller stänga ute hunden från olika utrymmen genom att spärra av dessa med just kompostgaller.

Så gjorde vi själva de första veckorna vi hade Soya, vi spärrade av vardagsrummet (som man kan gå in i från 2 olika håll) med galler så att Soya bara kunde vara i matrummet, köket och hallen.

Först när vi var säkra på att hon inte var en icke-rumsren möbel-ätande furie (sådana hade vi minsann läst om) släpptes hon fri i hela huset och gallerna plockades bort.

Men som sagt: jag har sett massor av hundägare använda dessa galler, både inomhus, på utställningar och på tävling och googlar man på kompostgaller så får man många fler hund- än trädgårdsrelaterade träffar :=).

Klubbmästerskap i lure coursing

Igår var Soya och jag i Sjöbo där hon, tillsammans med ca 90 anmälda hundar, skulle delta i klubbmästerskapet i lure coursing.

På bilden ovan syns förutom en jäkla massa borzoier (även kallad rysk vinthund) sekretariatet.

Som på alla andra tävlingsplatser fanns det även här en cafeteria!

Majoriteten av alla hundarna hade täcke på sig i alla möjliga mönster och modeller, såg några med stickade koftor (!) till och med men de flesta hade ungefär den typen av täcken som vi hästägare har till våra större djur.

En del matchade sin egen klädsel med hundens, se bilden ovan :=)!

Soya hade för sin del på sig sin stålmannen-dräkt, den blåa capen som hjälpte henne att flyga fram på tävlingsområdet :=).

Är det inte dags snart...undrar nog denna borzoi...

En av de minsta deltagarna, en italiensk vinthund!

Personligen är jag inte det minsta förtjust i "Paris-Hilton-handväskor" (läs: chihuahua och liknande småhundar) men måste erkänna att just "italienarna" tilltalar mig ytterst mycket. Jag är inte heller något fan av att man "spökar ut" hundar för mycket i diverse kostymer, scarvsar, rosetter och dylikt men även här är jag inkonsekvent då jag suckar hänfört över italienare iförda leopardmönstrade pyjamas osv. De har helt enkelt en så underbart pigg uppsyn att de kan komma undan med vad som helst och skulle jag någon gång vilja ha en mindre hund hade jag helt klart övervägt denna ras även om de har rykte om sig att vara lite väl....hmm...intensiva :=)! Som stallhundar känns de inte tillräckligt robusta med sina blyertspennstunna ben men springa LC kan de helt klart hur fint som helst, det såg jag flera bevis på igår.

För Soyas del gick tävlingen långt över förväntan då hon på senaste träningen visade hur man inte skulle springa, dvs gena!

Igår sprang hon 2 klockrena lopp varav hon fick den 3:e bästa poängen (81) av 22 whippets i första omgången medan poängen i andra omgången blev något lägre, 78,5.

Tyvärr räckte resultatet inte till någon placering då faktiskt alla hundar jag såg igår sprang jättefint så det var ju lite trist.

På tal om resultaten så tyckte jag, som är van vid ett annat "system" från mina dressyrtävlingar att det inte var så lyckat att vänta med alla resultat/ poäng tills alla hundar hade sprungit.

På detta vis var man alltså tvungen att stanna kvar till det bittra slutet (och lite "bittert" kändes det faktiskt efter att ha tillbringat nästan NIO timmar utomhus- jag var heeelt slut) för att få veta sitt resultat och kunde alltså inte köra hem om/ när man insett att man inte skulle få något pris.

Soya skötte sig mellan klasserna denna gången bättre än på träningarna och var inte fullt lika intensiv som hon brukar även om det blev en hel del hoppande och skällande. Jag gissar att hon har en viss träningsvärk i sina stämband idag, hon som vanligtvis inte ger ett ljud ifrån sig i hemmamiljö :=).

Veckan som gått (hejdå MCR.....)

Mitt favoritbarn Sally på sin ponny Mulle! Min just nu i princip mesta anknytning till MCR (ridskolan) där jag huserat i över 20 år. Sally tränar idogt varje vecka och har utvecklat sin lilla atom-bomb till ponny (gud give att man fick lite av den hästens energi....) på ett utmärkt vis!

Detta är numera Archies permanenta boende i allmänhet (boxen längst ner till vänster) och....

denna boxen i synnerhet :=)!

Av ovanstående bildtexter förstår ni kanske att jag nu har bestämt mig definitivt och att vår "provmånad" i Grevie där nya stallet ligger får anses förverkad även om det bara gått knappt 3 veckor.

Redan efter knappt 2 veckor lämnade jag besked till ridskolan om att jag inte skulle komma tillbaka och kort därefter pratade jag med nya stallägarna och informerade dom om att de nu ska få dras med oss på en permanent basis :=).

Skämt å sido men jag trivs otroligt bra med det nya uppstallnings-arrangemanget och tror att jag kan säga detsamma om Archie.

Det känns underbart att kunna cykla till stallet på morgonen om jag vill (och därigenom även motionera Soya "på vägen") och framför allt att slippa "stirra" med allting, alltid!

Om jag red på morgonen på ridskolan fick jag försöka se till att Archie hann äta lite innan jag drog upp honom i ridhuset och sedan fick jag rusa ner med honom till hagen innan jag knappt hann hoppa ur sadeln.

Nu kan han äta i lugn och ro efter avslutad ridning eftersom det inte är jag som släpper ut honom och att han dessutom får vara ute ungefär dubbelt så länge som på ridskolan är precis det jag vill.

På tal om att lämna definitiva besked så lämnade jag ett sådant även till mäklaren som säljer gården i Löberöd som vi la bud på för ett tag sedan.

Slut-erbjudandet var att vi kunde få köpa gården för 4,1 miljoner utan budgivning (vi gav ca 100.000 mer innan vi drog oss ut sist) men vårt intresse har som jag nämnt i tidigare blogginlägg svalnat så pass att vi valde att avstå.

4,1 miljoner är mycket pengar och bortsett från alla argument som talar emot att vi ska göra denna investering (?) i dagsläget så finns ju risken att vi själva skulle behöva sälja med förlust alterativt stå med en osåld gård i måååånader om det efter köp skulle visa sig att det här med gård inte var vår melodi.

Annars har väl veckan rullat på som vanligt borsett från att det denna helgen inte bara var Archie som tävlade utan även lilla Pippi (mer om detta i separat inlägg).

Denna veckan blir det också tävling för Arch om man inte ställer in pga för få anmälningar (var bara 12-13 anmälda sist jag kollade) och innan dess måste jag se till att klippa honom igen eftersom pälsen från den ena dagen till den andra antagit en oroväckande längd :=).

Idag slog Archie rekord (tyvärr....får man väl säga...)

Idag åkte Archie och jag (och vår sällskapsdam lilla Pippi) på vår första tävling sedan flytten till nya stallet.

Sista gången vi tävlade slutade det ju med en trevlig seger men det "visste" jag nästan på förhand att det inte skulle bli idag efter en koll på startlistan.

Innan vi begav oss iväg fick Archie gå en timme i en av gräshagarna medan jag gjorde i ordning hans saker, alla andra hästar i stallet (5 stycken) var ute och jag vågade inte lämna honom ensam om han skulle bli väldigt orolig.

Och orolig blev han....i alla fall när jag hade tagit in honom för att fläta hans lilla hår.

Inom loppet av 30 minuter hann han bajsa 6 (SEX!!!) gånger på stallgången och det är personligt rekord kan jag säga.

Dock stod han lugnt och tyst i alla fall och vi blev snabbt klara och kunde köra iväg.

Väl på plats vann vi utan tvekan framridningen, inte bara för att Archie gick mycket bra utan framför allt för att vi var helt ensamma!

Alla andra valde att rida fram i ett litet ridhus medan Archie och jag seglade omkring på en säkert 20 x 80 meter jättefin utebana med sviktande botten så jag förstår inte varför ingen mer kom dit?

Är dressyrryttare överlag fegisar som helst håller sig inom 4 väggar :=)?

Hur som helst så var framridningen det enda jag vann idag för domaren måste ha läst något av mina blogginlägg där jag förespråkar att man ska "använda hela skalan" för det gjorde hon tyvärr!

Otroligt nog (måste jag faktiskt säga) fick Archie betyget 1 (ETT) på båda skänkelvikningarna och det är ju ett svårlaget rekord får man väl säga?

Skulle jag ha betygsatt dessa skänkelvikningar hade jag kanske satt betyget 4 på den sämre och betyget 6 på den bättre men nu var det ju inte jag som dömde :=).

Jag kan faktiskt inte känna någon som helst besvikelse eller oro över dessa låga betyg då jag väljer att lita på min tränare som anser att skänkelvikningarna blivit mycket bättre med tiden.

Men så klart kostar betyget 1 + 1 med därtill dubbel koefficient väldigt många poäng så slutprocenten blev 55 % och vi kom bland de sista i den 13 man lilla LA:3-klassen.

Själv tyckte jag att jag hade en väldigt bra känsla inne på banan, framför allt vad gäller bjudningen som ibland kan vara Archies akilleshäl. Han spänstade verkligen på bra och jag minns att detta ridhus (Stensäters) hade denna effekt på honom även förra hösten då vi var där och tävlade.

Summa summarum var jag nöjd med min gosse och han var säkert ännu nöjdare när han mindre än 1 timme efter vår ritt åter fick förena sig med gräset, se bilden ovan (som förresten visar regntäcket jag köpte i Ullared sist- ett utmärkt köp!) .

IKEAS universalpåsar!

En sak slog mig vid morgonfodringen härom dagen: HUR portionerade man ut stråfodret till de olika hästarna innan IKEA-påsarna uppfanns?

Jag har på rak arm inte sett något annat sätt att fördela hästarnas mat på; det skulle vara i hönät då men hur många orkar eller vill hålla på med dessa omständiga strå-förvarare?

Nej, i alla stall jag besökt är det
IKEA som gäller, så även i nya stallet som synes.

There´s a new superwoman in town!

Jag undrar vem dagens hoppinstruktör ska vara? Det ser tomt ut....

Nej...nu ser jag! Här är den nya instruktören!Fast det ser ju nästan ut som en kvinnlig SUPERMAN med den blåa capen! Undrar om hon har något vettigt att komma med?

"Säääänk hälarna och sitt inte och knip med låren!!! Räta på dig!!!!" TJAT TJAT TJAT....

Den här läraren måste ha tjuvlyssnat på Ebba misstänker jag!

Den minnesgode och detaljstuderande läsaren noterar säkert att klockan på den ena bilden visar 06.30, dvs bilden är tagen efter avslutad hoppträning :=))

Har jag myntat ett bevingat ord?

Det är numera över 10 år sedan jag första gången kom i kontakt med internet i allmänhet och hästsidor på nätet i synnerhet och jag blev mycket snabbt en flitig läsare (och skribent) av de sistnämnda.

Jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang jag första gången skrev det men någon gång svarade jag i ett hästinlägg att "den som betalar bestämmer" menande då att eftersom det är vi som hästägare (och inte hästen!!!) som finansierar vår ofta mycket dyra hobby så är det också vi som ska bestämma över hästen och inte den över oss *!

Detta uttryck "den som betalar bestämmer" blev tydligen så uppskattat och folk kände tydligen igen sig så mycket (eller snarare höll med) att det blev ganska vanligt att det började användas i olika sammanhang, framför allt när vi diskuterade trilskande hästar :=).

Och härom dagen, på facebook av alla ställen, läste jag att uttrycket numera används inte bara på de hästsidor jag frekventerar utan ute i "den vida världen" :=).

En facebook-läsare benämnde uttrycket som "Birgittas princip"- extremt smickrande får jag säga :=)!

Kanske blir det det mest minnesvärda jag efterlämnar till eftervärlden *SKRATT*?(Sagt med tanke på en dokumentär jag såg för ett tag sedan där en kvinna ville bli ihågkommen för att ha haft världens största bröst och därför genomgick massor av operationer i detta syfte- fullständigt obegripligt och helt vansinnigt sjukt i min värld.....)!


*= kan även appliceras på hundar eller karlar (förutsatt att det inte är karlen som är den som de facto sponsrar vårt hästeri :=)).

Tiggeri! (varken hund eller hästinlägg)

Minns ni att jag för länge sedan i ett blogginlägg berättade om hur jag som barn och delvis även som tonåring skrev superpinsamma insändare till bland annat Kvällsposten och Sydsvenskan där jag hade (oftast negativa) synpunkter på allt möjligt (bla olika tv-program om jag minns rätt :=)).

Jag har för övrigt sparat ALLA insändarna men man kan verkligen undra VARFÖR eftersom jag aldrig skulle få för mig att läsa dom igen; så pinsamma minns jag till och med nu, 30 år senare att de var :=).

Jag har sedan ungdomens dagar inte ägnat mig åt denna form av författarskap även om jag någon sällsynt gång och i "stridens hetta" har hunnit tänka "detta skulle man banne mig skriva en insändare om".

Men så kommer man hem, besinnar sig och har framför allt tusen vettigare saker att göra än att skriva klagovisor och så faller allt i glömska....

Fast igår kunde jag faktiskt inte hålla mig och skrev snabbt ihop en sur/ arg insändare på lunchrasten då jag faktiskt skulle vilja väcka en debatt i just denna fråga.

Det handlar om rent och skärt TIGGERI, dvs människor som står/ sitter på gator/utanför affärer med mössor/ burkar och frågar förbipasserande efter pengar.

Ett storstadsfenomen får jag hoppas men inte desto mindre störande!

Jag vill kunna gå och handla i favoritaffären utan att antastas av tiggare men som det är idag har jag nästan börjat undvika att gå in just där eftersom det alltid står en tiggare och blockerar vägen.

Som själv varande socialarbetare sedan mer än 20 år tillbaka vet jag att det inte finns någon som helst anledning till att tigga varken pengar eller annat av sina medmänniskor; det finns en socialtjänstlag som garanterar att man i alla fall får "mat för dagen" och jag upplever det som sagt som ytterst irriterande att vissa har valt denna form av "extraknäck".

För givetvis skulle ingen stå och tigga utanför samma affär månad ut och månad in om det inte "lönade" sig!

Det är således egentligen inte mest tiggarna jag är arg på utan de människor som ger dessa pengar för det är ju därför de fortsätter att stå där!

Finns det förresten ingen lag som förbjuder tiggeri (har för mig det?)?

Men visst...polisen har säkert bättre saker för sig än att jaga tiggare....det får man väl hoppas i alla fall...

Om du vill rida öppna, sluta eller vad som helst egentligen i 700 meter!

På ridskolan i Malmö har vi alltid haft ypperliga uteridningsmöjligheter året runt och även om det på hösten finns en del stubbåkrar har i alla fall jag aldrig sett något behov eller haft någon önskan att rida på dessa eftersom det som sagt finns så oändligt mycket annat (gräsbevuxna fält, Jägersros träningsbanor, grusvägar osv) att rida på.

Kring nya stallet är uteridningsalternativen inte lika omfattande, framför allt nu innan jag har bekantat mig med alla omgivningar (jag rider mest på de vägar där jag annars vanligtvis brukade promenera med Soya innan jag bytte stall).

Något som det för närvarande finns otroligt gott om förutom grusvägarna, som är helt ok att rida på i alla gångarter, är just stubbåkrar och igår premiärred jag på flera av dessa enorma ytor.

Kunde snabbt konstatera att underlaget för tillfället var utmärkt med lagom svikt och upptäckte dessutom något som var minst lika bra; om man rider i "fållorna" på stubbåkrarna har man alla möjligheter i världen att verkligen kunna hålla sig på ett spikrakt spår med automatik.

Vill man rida öppna, sluta, skänkelvikning eller vad som helst för den delen kan man bara låtsas att man rider utmed en långsida i ridhuset, fast stubbåkern då råkar motsvara världens största ridhus :=)!

Ett utmärkt sätt att verkligen kontrollera att hästen "håller linjen" även då man tex byter galopp eller vad man nu vill hitta på.

Soya för sin del höll inga linjer, inte som jag kunde utröna i alla fall, utan sprang mest omkring och såg glad ut och även Archie tog för ovanlighetens skull några skutt då hon kom farande i hans riktning. Vanligtvis verkar han inte ens notera att hon är närvarande vid våra uteritter men bitande kyla, gnistrande sol och dessa jätteytor att springa omkring på gjorde även min vanligtvis timide gosse lite laddad :=).

Pojkvän (Soya-inlägg)

Även om (eller just för att?) Soya är lite av en "blyg viol" så har hon flera pojkvänner varav bordercolliekorsningen Enzo som ni ser ovan är hennes favorit.

Denne gosse bor i en villafastighet på väg till stallet och vi brukar stanna till så att de kan leka i hans ägares fotbollsplans-liknande trädgård som verkligen inbjuder till mycket snabba race.

Det är så härligt att se hur hundarna springer för allt vad tygen håller för att sedan ta en liten paus innan det är dags för nästa heat. Det brukar blir 3 heat innan vi cyklar vidare och då är Enzo väl motionerad medan Soya är mer uppvärmd än utsjasad men hur som helst väldigt glad!

Enzo är den hund som bäst lyckas hålla Soyas tempo och just därför leker hon helst med honom. Hundar av andra raser är oftast väldigt "slöa" i jämförelse med henne och därför tycker hon inte att det är lönt att leka med dom då de antingen är för hårdhänta och/ eller tröttnar efter att ha sprungit en kortare sträcka.

Det är verkligen roligt att se hur Soya numera vågar inte bara bli jagad utan även själv jagar Enzo på ett sätt som inte riktigt är likt hennes tidigare mesiga beteende :=).

Tjäna pengar (om du inte är lat eller bekväm som jag)

Ser idag att det finns flera annonser på rejäla klippmaskiner på Blocket för under 2000:--.

Om man är i behov av extra fickpengar kan jag absolut rekommendera inköp av en klippmaskin som man sedan kan klippa både den egna och andras hästar med.

Man behöver ju inte klippa vilka knäppskallar som helst utan bara normala, snälla djur och har då möjlighet att tämligen snabbt tjäna in vad saxen kostat och få lite fickpengar därutöver.

Många tror att det är svårt att klippa en häst men så länge man inte ger sig på några komplicerade mönster utan helklipper så är det faktiskt hur lätt som helst. Det är bara att klippa mot hårens riktning och köra med saxen tills allt hår är borta :=).

En nackdel är väl att de stora klippmaskinerna med vilka man kan helklippa en stor häst på 1 timme om man är van är ganska tunga att stå och hålla en längre stund och att i alla fall jag kan få lite ont i ryggen om jag står böjd länge under framför allt mindre hästar (ponnys) men det är ändå ett tämligen enkelt sätt att tjäna lite extra pengar på om man har lite tålamod.

Själv har jag nog "för-klippt" mig efter många års klippande av allt från statyer till riktiga monster så numera orkar jag knappt ens klippa min egen extremt snälla häst men som sagt; behöver man pengar så kan det väl vara värt att offra lite tid.

Dessutom slipper man SJÄLV anlita någon som klipper ens egen häst (om man köper en sax) och sparar både pengar och kan klippa hästen när och hur ofta man känner för.

Olika sätt att roa sig på (Soya-bilder)

Ovan: suddig bild på en parningssugen Soya :=)!

Nedan: denna aktivitet tycker jag är trevligare om hon ägnar sig åt med lika stor frenesi :=)!

Fick dessa bilder från en annan deltagare på hundkappen i Landskrona i söndags och eftersom jag har utlovat massor av för er ointressanta bilder på djuren så.....

Lösa hundar och hästar- svårlöst?

Eftersom jag ofta rider på för många minst sagt udda tider (väldigt tidiga morgnar) kan det ibland ta veckor innan jag träffar vissa hästägare i stallet.

I nya stallet hade jag dock turen att träffa en av hästägarna redan efter någon dag och vi började diskutera det här med hagutsläpp eftersom det var ganska dåligt väder ute och jag misstänkte att jag kanske var den enda som ville ha ut hästen trots det.

Men det visade sig glädjande nog att denna hästägare hade exakt samma åsikt i frågan som jag, dvs "ut i alla väder så länge det inte inte riskerar att bli farligt".

Och det var ju skönt och glädjande för jag minns hur det var de första åren som privathästägare på ridskolan.

Nästan ingen ville släppa ut sin häst om det kom 1 regndroppe, en halv vindpust, 3 snöflingor eller solen råkade skina i mer än 5 minuter och jag hade ett fasligt bry med att övertyga folk om att "trotsa vädrets makter" så att MIN häst kunde få sällskap (Heron lyckades jag aldrig lära att gå helt ensam i hagen, han sprang som en idiot och hoppade också över staketet om han inte hade i vart fall någon häst i hagen bredvid som han kunde se).

Idag finns inte alls de problemen på ridskolan och hästägarna förstår att hästarna inte är gjorda av sockervadd och därför kommer att smälta bort vid minsta nederbörd.

Tyvärr vet jag att det fortfarande både här och där finns folk med en väldigt konstig inställning till hagutsläpp och deras resonemang blir dessutom nästan alltid en självppfyllande profetia.

Först vägrar de att släppa ut hästen på en evighet, skyllande på att hästen inte klarar av att gå i hagen för att den springer, hoppar över staketet, skadar sig osv och sedan efter att ha hållit hästen inspärrad i boxen i en evighet (veckor eller till och med månader) så ger de med sig en en dag och släpper ut hästen som då givetvis både skenar runt som en galning, hoppar över staketet och skadar sig.

Inget konstigt alls i min värld och exakt samma fenomen har jag sett massor av gånger hos hundägare som alltid går med hunden i koppel.

Den dagen de vågar släppa lös hunden kan man ge sig f..n på att den sticker och inte vill låta sig fångas och ägaren blir då så klart livrädd och tänker "ALDRIG MER", precis som den som släppt ut hästen och fått den skadad då den seglade över staketet.

Jag är fullt medveten om att det finns både hundar och hästar som man verkligen inte bör släppa lösa hur som helst men är lika övertygad om att det GÅR att lära de flesta hundar att springa lösa och hästar att gå lugnt i hagen.

Men man måste så klart ge det tid, arbeta metodiskt och genomtänkt och inte bara följa någon plötsig ingivelse.

Som jag redan har berättat om i tidigare blogginlägg var min första hund, schäfern Ketty en riktig "apa" när jag fick henne och vägrade att komma vid inkallning. Om en hund kunde ge en "fingret" så såg det precis ut som att det var det hon gjorde, hon visste PRECIS vad jag ville och vad hon inte kände för.

Otroligt nog kunde ANDRA människor fånga in henne åt mig vilket var tur eftersom jag på den tiden gick sista året på gymnasiet och verkligen inte kunde stå ute i parken och vänta på när drottning Ketty behagade att komma.

Jag misstänker att Ketty antingen aldrig hade fått vara lös innan vi fick henne (hon var då över 1 år gammal) eller så hade något gått snett vid inkallningsträningen för det var precis som att hon var rädd för att inte få gå lös igen om hon väl blev infångad sådet var precis det jag fick öva: släppa lös, kalla in, släppa lös, kalla in osv.

Och även om jag ibland ville MÖRDA henne när hon gav mig den försmädligaste blick ni kan tänka er och bara stack iväg så gav jag mig inte och mycket snabbt så kunde Ketty plötstigt gå lös överallt!

En bekant som hade samma problem med sin hund gick för ett tag sedan någon form av kurs just för att hunden inte gick att ha lös och jag vet inte vad som lärdes ut på denna kurs men ägaren var supernöjd efteråt och kan numera släppa lös hunden och den kommer som ett skott när hon ropar. Så det går att lösa!

Samma sak med hästar som springer i hagen. Man får kanske börja med att släppa ut hästen när den är ordentligt motionerad och trött, lägga ut mat, stå utanför och lugna, använda en snäll häst som sällskap- ja "helt enkelt" (även om det inte alltid tycks just enkelt) det som fungerar bäst.

Heron var svår att lära att gå ensam ens med hästar i hagarna bredvid och jag minns den första gången jag provade. Han sprang som en idiot och när jag försökte mata honom med morötter för att lugna ner honom SPOTTADE han bara argt ut dom, och då hör det till saken att han älskade mat.

Är man själv osäker på hur man kan träna hästen finns det säkert någon kunnig hästmänniska som kan hjälpa till hellre än att man ger upp.

Jag är övertygad om att 99 % av alla hästar och hundar mår bäst av att i alla fall ibland få lite frihet från oss ägare; det är ju trots allt vi som styr och ställer med i princip ALLT annat i deras liv.

Veckan som gått

Tänk att åsynen av en så "enkel" sak som en gräshage kan fylla en med sådan glädje...Så känner jag just nu eftersom jag ju så länge önskat detta åt Archie...

Under den gångna veckan har det inte inträffat några större sensationer.

Själv har jag blivit ett år äldre och firade kombinerad bröllops-, födelse- och namnsdag i onsdags. Arbetskamraterna bjöd på en god lunch medan maken stod för en I-phone och god middag några dagar senare. Jag har varit mycket nöjd med alltihop och framför allt med telefonen som jag redan har använt flitigt till att både fotografera med och kolla på nätet, skriva mail osv.

På hästfronten går allt sin gilla gång och jag håller på att komma in i nya rutiner i och med stallflytten. Hittills trivs jag ypperligt och tror att jag kan säga detsamma om Archie.

Det är otroligt skönt att numera komma i vettig tid till jobbet (oftast vid 7.30 och senast 8.00) och att dessutom kunna kombinera mina rastningar av Soya med stallbesöken.

De morgnar jag inte rider (4) cyklar vi till stallet (tar 15 minuter och Soya kan springa lös 90 % av sträckan) för att fixa med foder, mocka och byta täcke och de morgnar jag rider (3) kör vi bil till stallet (tar 3 minuter) och så får Soya rasta sig själv i ridhuset medan jag rider (fast i ärlighetens namn ligger hon mest och tittar på oss som de facto motionerar :=)).

Soya själv skulle nog säga att veckans höjdpunkt var besöket på hundkappbanan i Landskrona i söndags och hon har nu fått prova på alla "fart-grenar" som en whippet kan tävla i:

1. Whippetrace: hunden jagar en låtsashare (oftast någon form av plastband som inte har den minsta likhet med en hare/kanin) på en knappt 150 meter lång raksträcka och snabbast hund vinner.

2. Rundbana: samma som ovan med skillnaden att hunden springer en längre sträcka (max 550 meter) och att banan är ovalformad (så som galopphästar springer ungefär).

3. Lure Coursing: hunden jagar även här samma typ av trasa/ plastband fast på en snitslad gräsbana som kan se olika ut från gång till gång. Här är det inte bara hundens snabbhet som bedöms utan även sättet på vilket den jagar "haren" och om hunden genar för mycket tex så spelar det ingen roll om den är snabbast i mål; den kan ändå få dåliga poäng.

Personligen gillar jag rundbanan bäst eftersom Soya inte hinner få upp tillräcklig fart vid whippetrace och har börjat fuska (gena) på LC:n. Den hittills enda träningen på rundbana gav verkligen mersmak då allting var så välorganiserat och som sagt, i mina ögon mest rättvist.

Djurens dag

Som de flesta helgdagar har jag ägnat den mesta tiden åt mina djur och deras olika aktiviteter.

Tillsammans med "whippetgänget" som vi brukar träffa var och varannan söndag åkte vi idag till hundkappbanan i Landskrona för att prova på just hundkapp.

Landskronas rundbana var otroligt fin och välskött och den såg snarare ut som något som hästar kunde ha sprungit på i stället för våra små lättviktare som knappt gjorde tassavtryck på banan.

Låt er inte luras av Soyas till synes koncentrerade nuna! Så fort hon förstod varför vi var där förvandlades hon, precis som på LC:n till en hoppande och skällande "ordnings-störare".

Eftersom jag inte kunde ta foto när Soya sprang så får ni nöja er med denna suddiga bild på en greyhound som springer.

Varje gång jag ser en greyhound nu för tiden förundras jag över att jag själv ägt 2 stycken utan att då reflektera över att de är så stora!

Jämfört med Soya är vissa som små kalvar och jag är faktiskt glad att vi valde deras mindre kopia, en whippet, för annars hade nog jag och maken fått köpa en ännu större säng eller lägga oss på golvet :=)!

Hela arrangemanget kring träningen flöt på otroligt proffsigt, snabbt och smidigt och vi fick fantastiskt fin hjälp från de rutinerade funktionärerna som, förstod vi, gärna ville ha fler medlemmar till sin klubb.

Och gärna för mig!

Jag gillade hela upplägget väldigt mycket, dels hur allting var arrangerat men också just "rättviseaspekten", dvs att det bara är en enda sak som gäller och det är "snabbast i mål". Finns liksom inte så mycket att diskutera då och hunden kan dessutom inte gena över banan :=).

Efter att våra hundar fått springa var sitt lopp (Soya sprang ensam och den längsta sträckan, 550 meter och om jag minns rätt kunde man annars välja att låta hunden springa 320 eller 440 meter) avslutade vi träffen med lite lek inne i en inhängnad och jag fick då se en sida av Soya som jag inte sett förut men som gladde mig.

Att hon bland annat försökte para sig med flera av de andra hundarna kanske inte kan tyckas som något att yvas över men denna dominanshandling visade för mig att Soya börjar få lite skinn på näsan och inte bara står och betraktar de andra hundarnas ibland vilda framfart som hon tidigare ofta gjort.

Ingen har någonsin varit dum mot henne på minsta vis men hon har helt enkelt varit otroligt försiktig och inte alls vågat ta för sig men nu var det alltså andra tongångar, inte bara parningsförsöken utan även hur hon var väldigt aktiv i lekarna.

Efter Soyas träning åkte jag till stallet för att ta in Archie från denna underbara gräshage och för att köra till ridskolan för att rida ut med Lena.

Eftersom det hade regnat av och till nästan hela dagen ringde jag dessförinnan till Lena för att försäkra henne att jag denna gången skulle komma "no matter what" eftersom vi ställde in förra helgens ridtur pga kraftig blåst.

Ridturen då vi mest klättrade i några backar blev lika trevlig som vanligt och vi hann avhandla allt som hänt under de gångna veckorna precis som vi brukar :=).

Sover ni och fotoöversvämmning?

Smakprov på vad som komma skall....

Eftersom det inte har kommit in en enda kommentar på flera dagar börjar jag undra om kommentar-funktionen krånglar eller om ni helt enkelt inte har något att komma med :=)?

Vi får väl se vad som händer....

Kan under tiden informera er om att det blev en Iphone för min del och att jag just nu är fullt sysselsatt med att lära mig alla funktionerna.

Provade kameran på en sovande Mishi nyss och kortet blev så bra (sade hon partiskt) att jag misstänker att jag kommer att överösa er med fullständigt, för ER men inte för MIG, meningslösa kort på djuren i alla möjliga poser.

Påminner mig om den sommar då jag hade sommarjobb på Kungsfoto och framkallade folks fotorullar. Där fick man se grejer må ni tro....Många trodde nog inte att korten vidrördes av en mänsklig hand men ack vad de bedrog sig!!!!

Eftersom vi hade en ordentlig rabatt på de kort vi själva ville framkalla erbjöd jag en stallkamrat att framkalla en rulle åt henne.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då hela rullen visade sig innehålla bilder på hennes mycket intetsägande häst i hagen. Jag menar...36 bilder på en fet häst som står i olika trista poser i en grushage...hur spännande kan det bli :=)? I alla fall för en utomstående :=)!

Men nu kommer jag kanske själv att bli likadan och fylla bloggen med åttiosju bilder på Soya som sover, äter, släpper en fis osv :=).

Varför är mäklaren nästan alltid ensam på en husvisning?

Nu när vi har varit och tittat på en del gårdar har frågan i rubriken slagit mig eller omvänt: varför är de som säljer huset nästan aldrig närvarande vid visningarna?

Frågade vår egen mäklare om detta inför visningen av vårt hus och han svarade att folk inte tyckte om när "andra går runt och kritiserade deras hus".

Är folk verkligen så lätt-påverkade/ känsliga?

Själv ville jag absolut vara med då vårt hus visades (detta var i samband med att vi hade lagt bud på Löberöds-gården och jag var övertyga dom att vi skull flytta). Dels ville jag inte ha främmande människor som går igenom varje rum i huset utan minsta koll (mäklarna tycker jag oftast brukar stå utanför huset och välkomna intressenter) men framför allt ville jag både försöka höra lite "hur snacket går" och kunna vara behjälplig med att svara på lite mer "udda" frågor som mäklaren kanske inte har en aning om (på visningen av vårt hus frågade tex en intressent om vi hade mycket mygg kring huset pga en stor damm som ligger kanske 500 meter från vår trädgård).

När jag har varit och tittat på hästgårdar så har jag velat fråga en mängd frågor med hästanknytning typ

- hur sköts gödselhantering
- är stallet godkänt för hästhållning (inte helt självklart)
- varifrån brukar man köpa foder
- finns det intilliggande ridhus som man får nyttja

och sådana frågor har mäklaren i de flesta fallen inte alls kunnat svara på. Så klart är det inte värre än att mäklaren kan återkomma till en med svar på dessa undringar längre fram men själv är jag oftast så ivrig att jag vill veta så mycket som möjligt direkt.

Minns ni gården vi var och tittade på där jag ramlade ner från en trappa till loftet som hade murknat sönder?

Då hade jag verkligen önskat att säljarna var där för att dels skämmas rent ut sagt men också så att jag kunde fråga dom om varför trappan var så murken (användes den kanske aldrig?) och varför man hade en hel del plastskynken hängande från innertaket på loftet.

Tänt var det här (NOT)!!!!

Jag och Soya på morgonpromenad!

Som jag redan har berättat om har jag själv för vana att traska omkring med Soya i mörker, helt enkelt därför att det är så det ser ut innan klockan 06.00 i mina trakter och den här tiden på året.

På kvällarna går vi på promenad innan det har blivit mörkt, sedan får det bli en "kiss-runda" i trädgården eller runt huset innan vi går till sängs.

Soya och jag går uteslutande på grusvägar som omges av åkrar och vi möter aldrig någonsin varken andra människor eller annat än tidningsbilen någon enstaka gång och därför har jag tex inga reflexer på mig medan Soya har sitt reflextäcke enbart för att JAG ska se henne.

Nu sedan jag flyttade till nya stallet har jag blivit skrämmande medveten om hur pass vanligt det är att folk, med eller utan hund/ar går på den slingrande och näst intill obelysta 70-vägen som leder fram till stallet och ärligt talat är jag både chockad och förvånad.

FATTAR inte "folk" hur otroligt dåligt de syns i mörkret, med eller utan reflexer faktiskt?

Jag tror att många sätter en enorm tilltro till just reflexer och tror att de genom att bära dessa blir självlysande pelare som går säkra överallt.I så fall vill jag bara upplysa om att detta tankesätt är FEL, FEL, FEL för alla reflexvästar och annat som folk sätter på sig är inte alls speciellt "synliggörande".

Jag förstår inte att man vågar utsätta sig för den fara det innebär att i mörker gå på vägar där bilar kör så pass snabbt, framför allt om man inte verkligen BEHÖVER.

Det finns i dessa trakter ensliga grusvägar att både jogga, rida och rasta hundar på och själv kommer jag aldrig i livet att skritta en meter på denna väg i mörkret.

Såg igår kväll en väldigt smart (NOT!!!) man som minsann hade satt på sig själv en reflexväst (kanske något han fått gratis på jobbet tänkte jag surt) medan hans KOLSVARTA hund fick gå utan den minsta reflexremsa på sig.

Hade god lust att stanna bilen och upplysa karlskrället om att reflextäcke för hund finns på tex Hööks där jag tror att Soyas täcke kostade 39 kronor. Ingen större investering med andra ord och ärligt talat, och om man nu förlitar sig till reflexer som skydd: vilket scenario är mest sannolikt: att man som människa plötsligt ska hoppa ut lite oförsiktig på vägen eller att ens hund ska göra det?

Nu gäller det bara att själv komma ihåg att krypköra på vägen när man kommer där i mörkret för efter att ha sett den "människo-trafik" som förekommer så vill i alla fall inte jag riskera att köra på/ över någon och därmed inte bara förstöra någon annans liv utan även mitt eget.

Stööön....nu när jag inte VILL har ketchupeffekten drabbat mig!

Ja, det var ju det jag hoppades på för någon månad sedan då det stod helt stilla på gårds/ stall-letarfronten men nu när jag väl drabbats så tycker jag inte alls att det är kul.

För bara någon dag sedan nämnde min man hur trist han tyckte att det var att vi inte fick köpa gården i Löberöd (den som vi bjöd på) och vad tror ni händer bara 2 dagar senare?

Jo, mäklaren ringer och förklarar att den familj som vann budgivningen inte ska flytta dit trots allt (personliga skäl) så nu undrar hon om vi fortfarande är intresserade.

Jag blev inte alls glad faktiskt utan kände mest STÖÖÖÖN och beslutsångest!!!!!!!!!!!

Efter en hel del funderande så bestämde vi oss faktiskt, hur otroligt det än kan låta, för att avstå från vidare intresse för detta objekt trots att vi för bara en månad sedan var hur ledsna som helst över att vi inte fick köpa det.

Till att börja med kände vi oss inte manade att ge oss in i en ny budgivning med den andra familjen som också var med och bjöd på gården (vi var sammanlagt 3 familjer som "slogs") eftersom vi stannade på 4.185.000 medan den andra familjen stoppade på 4.395.000 och de som nu hoppar av fick den för 4.430.000.
Vi skulle alltså förlora även en ny budgivning för jag kan inte se varför den familj som ville ge 4.395.000 för en månad sedan inte skulle vilja ge i alla fall lite mer än vårt högsta bud som för oss inte är förhandlingsbart.

Nu vet jag ju inte till vilket pris familj nummer 2 kommer att få gården men ärligt talat så bryr jag mig inte längre och skulle troligen inte ens vara intresserad om vi fick den för utgångspriset 3,6 miljoner eftersom även vår "livssituation" har ändrats sedan budgivningen även om det inte skett på ett lika drastiskt sätt som för familj nummer 1 som hoppar av.

Den största anledningen till att jag över huvudtaget började fundera mer och mer på en egen gård var att jag ville förändra mitt sätt att hålla häst och rida på och trodde att jag aldrig skulle hitta ett inackorderingsstall som skulle kunna tillgodose dessa behov.

Jag ville ha hästen nära min bostad, kunna ha honom ute många fler timmar än på ridskolan och kunna rida utan stress på morgonen (i ett välskött ridhus) och efter att så länge ha sökt stall som uppfyllde dessa krav utan någon som helst respons började jag tro att en egen gård var den enda lösningen.

Nu har jag ju som ni har kunnat läsa om funnit ett nytt stall som hittills (även om det bara har gått en vecka) VERKAR optimalt och jag känner att jag verkligen vill ge detta alternativet en ordentlig chans innan jag kastar mig in ett så kostsamt projekt som ett gårdsköp för flera miljoner.

Visst ser jag fortfarande en del fördelar med en egen gård men jag ska inte sticka under stol med att det även finns stora nackdelar för just mig personligen och dessa måste jag ta hänsyn till.

1. Från gården i Löberöd tar det ca 45 minuter att köra till jobbet, från nuvarande boende tar det 20 minuter och från nuvarande stall 17 minuter. En ganska stor tidsmässig (och kostnadsmässig) skillnad med andra ord. Dessutom ligger gården i Löberöd så pass "off" att det inte är omöjligt att bli insnöad vid dåligt väder eller i vart fall att det blir ganska svårt att ta sig till jobbet.

2. Om vi köper gården i Löberöd kommer vi att minst fördubbla våra banklån (beroende på vad vi skulle få betala för gården) och också i princip fördubbla vår uppvärmningskostnad och andra kostnader som har med boendet att göra eftersom gården är typ dubbelt så stor som vårt hus med diverse biutrymmen = min nu goda ekonomi kommer plötsligt att inte alls bli speciellt god= TRIST. Jag vet vad det innebär att leva snålt och tycker att jag har gjort det tillräckligt i mina dagar om jag kan slippa.

3. Om jag bor på egen gård måste jag köpa/låna en sällskapshäst åt Archie eftersom jag inte vågar riskera att en eventuell inackordering flyttar från den ena dagen till den andra. Denna häst (läs: troligen en ponny) kommer jag att ha utgifter för i form av veterinärvårdsförsäkring, verkning, strö och foder utan att ha någon annan "nytta" av den än som rent sällskap (= ganska mycket "pengarna i sjön" som jag ser det).

4. Gården i Löberöd ligger som sagt väldigt "off" och såvida jag inte råkar finna en pensionerad, hästintresserad granne som vill engagera sig i just min gård så är jag helt utlämnad till mig själv vad gäller in och utsläpp i hagen och jag har, när jag är på jobbet (eller någon annan stans) INGEN tillsyn av hästarna om de är i hagen (hagarna syns ej ens av de grannar som bor närmast). Detta innebär att eventuella skador på hästarna inte blir upptäckta förrän jag kommer hem och framför allt innebär det att hästarna MÅSTE stå ute oavsett vilket väder som kan råka drabba dom efter utsläppet och tills jag kommer hem. Kanske inte sååå kul att sitta på jobbet och se orkanvindar fara fram och veta att man har 45 minuters körväg hem?
Fördelen med nya stallet är att det alltid finns kunnig personal på plats som kan ta in Archie vid skador, dåligt väder, om hovslagaren kommer eller whatever. Det finns också flera sjukhagar om Archie, gud förbjude, skulle bli skadad/ sjuk på ett sådant vis att han inte kan gå i en "vanlig" hage och dessa ligger i direkt anslutning till övriga hagar så att han alltid har sällskap.

5. Med egen gård tillkommer kostnader (ridhuskort, diverse redskap/ maskiner osv) som vi nu inte alls har/ behöver och ARBETSINSATSER (harvning av utebana, in och utsläpp i hagen, fodring, inköp av foder, lagning av allt som kan gå sönder i ett stall/ hagar osv) som jag idag inte behöver ägna mig åt.

Så summa summarum känns det just nu som att jag genom flytten till det nya stallet har fått nästan alla den egna gårdens fördelar men ingen av nackdelarna och då börjar jag få svårt att motivera en gårdsflytt.

Nej, nu vill jag försöka att verkligen "bo in" både mig och Archie i det nya stallet och först senare åter fundera på om vi ska fortsätta att leta gård på allvar eller ej.
Kanske är jag just nu i en "smekmånadsfas" i nya stallet och ser allt i rosenrött?

Maken har ju aldrig varit den drivande i gårdsfrågan hur som helst även om han kunde se att ha Archie hemma skulle vara bra för mig (och därmed för honom :=)) och han är dessutom fullständigt ointresserad av hästar så han håller helt med i mitt resonemang om att vänta.

Tänk så det kan bli!

En pigg och en trött socialarbetare (ibland har vi kul på jobbet :=))

En dag i förra veckan fick Soya följa med mig till jobbet och jag passade då på att prova kamerafunktionen på min jobbmobil :=). Jag och arbetskamraten som syns på bilden skickade sedan iväg fotot som ett mms till den arbetskamrat vars stol Soya hade ockupperat tillsammans med texten "du har blivit utbytt mot en billigare arbetskraft".

När Soya tyckte att arbetskamraten hade stört henne tillräckligt (han tog också kort på henne med SIN mobil) hoppade hon upp på HANS stol i stället och efter att ha intagit denna sköna sovställning hade han inte hjärta att knuffa ner henne så han fick hämta en annan stol och sätta sig på den i stället medan lilla Mishi sov vidare :=).

Min man var kanske inte helt fel ute trots allt?

En av de första hästgårdarna jag och maken var och tittade på blev jag superintresserad av direkt medan maken inte kunde uppbåda något engagemang över huvud taget.
Eftersom vi brukar tycka tämligen lika om det mesta var jag både förvånad och besviken men givetvis måste man var 100 % överens vid en så här stor affär så det var inte mer med det.

Nu, flera månader senare ser jag att gården, som funnits på hemnet hela tiden har fått ett nytt pris, 400.000 lägre än när vi var och tittade!

Ingen liten småsumma precis och det visar bara att det inte är helt lätt att sälja så pass dyra objekt (gården kostar nu knappt 4,5 miljoner).

Själv blir jag väldigt vaksam när gårdars försäljningspris sänks eller när samma objekt varit till salu i månader.

I min värld betyder det oftast att objektet (om det inte varit helt fel pris-satt från början och sådant brukar mäklare försöka att undvika) är svårsålt och jag skulle verkligen tveka att själv köpa det.

För är det svårsålt när jag köper så finns risken att det är lika svårsålt när/ om jag vill sälja, framför allt om det är läget som folk inte gillar.
Allt annat kan man väl mer eller mindre förändra och förbättra men läget är liksom där det är.

Nu tror jag förvisso inte att det är just läget som gör att denna gård inte blivit såld än utan jag misstänker att det kan var den dirktverkande elen som kan vara "boven i dramat". Att bo i hus med direktverkande el kan bli dyrt nog och att då värma en hel gård med en massa kringbyggnader på detta vis...tja...då kostar det!

Till Moa: utlovad glasögonrapport :=)!

Sådär ja Moa....nu har jag för första gången i mitt liv ridit med glasögon och ska jag vara ärlig lär det nog bli den SISTA också :=)!

När jag hade ridit i ridhuset i typ 5 minuter hann jag tänka "vad menade Moa egentligen med att glasögonen IMMAR IGEN" innan jag mer eller mindre direkt fick svaret!

Det var inte speciellt givande att rida med immiga brillor så jag tog ganska snabbt av mig dom och kommer som sagt nog inte att prova igen!

Clearround-tävlingar i dressyr- ett slugt sätt för arrangören att spara pengar?

Som jag redan nämnt i ett tidigare blogginlägg råkade jag av "misstag" (läs: jag slarv-läste propositionen) anmäla mig till en LA:1 som visade sig vara en clear round.

Faktum är att alla 3 klasserna den tävlingsdagen (LC, LB, LA) var clearrounder och jag kan inte låta bli att undra varför?

Är detta ett "smart" (hmmm...) sätt för arrangören att spara in på hederspriser?
För det enda man skulle få om man red ihop 58-63% var en rosett och från 64% skulle man få rosett och plakett.

Tro inte att det skulle kosta mindre att anmäla sig till denna tävling än "vanliga" dito, nej- kostnaden var densamma ändå: 130 kronor per klass.

Nej, ärligt talat förstår jag inte riktigt vitsen med clearround på lokala tävlingar och definitivt inte om de ska kosta lika mycket som andra tävlingar där man får hederspriser eller någon form av penningpris.

Vill man tävla under mer lättsamma former eller vad nu skälet skulle vara till att vilja rida just clearround kan man ju anmäla sig till regelrätta programträningar eller finns det andra skäl till att vilja rida clearround på LA-nivå?

Att BARN gärna vill ha en rosett bara de är felfria/ uppnår en viss procent när de tävlar kan jag förstå men inte är det väl det man är ute efter som vuxen-tävlande, eller (får sååå många barn ser i alla fall aldrig jag på dressyrtävlingar)?

Förklara/ övertyga mig :=)!

Veckan som gått

Det mest spännande som hänt i veckan var faktiskt inte Ullaredsbesöket som jag gjorde tillsammans med några arbetskamrater (har åter lyckats "frälsa" några tidigare tveksamma shoppare- GEKÅS borde snart göra mig till hedersmedlem efter allt detta värvande... ) även om det så klart var roligt att fynda diverse produkter till hela familjen.

Mest nöjd är jag nog med Archies regntäcke som jag köpte lite impulsartat och som visat sig stå emot många timmars oupphörligt regn utan minsta problem.

Nej, flytten till nya stallet har (så klart) varit det som upptagit det mesta av mina tankar och tid i veckan och hittills är jag mer än nöjd.

Archie verkar ha funnit sig väl till rätta i stallet och jag ber varje dag en väldigt stor bön att omställningen till nytt boende och därmed också nytt foder inte ska utlösa ett fånganfall.

Vädret har verkligen inte varit på vår sida sedan flytten men Archie har ändå varit ute i hagen varje dag och det känns underbart att han kan gå ute i fler timmar än han gjorde på ridskolan.

Ridningen har det inte varit det minsta konstigt med och där tror jag att Archies "coolhet" i allmänhet och stora tävlingsvana i synnerhet har bidragit till att han inte höjer på ögonbrynen åt nya miljöer där han förväntas arbeta.

Att kunna kombinera hundpromenaderna med besök hos hästen känns också jättebra- man slår många flugor i en smäll så att säga.

Nu gäller det att komma in i nya rutiner för min del och också passa på att "tagga ner" vad gäller mitt stora kontrollbehov.

I stallet finns rutinerade personer som är fullt kapabla att fodra, släppa ut och ta in min fogliga häst helt utan min hjälp och jag behöver inte bevaka allting och därmed också lägga tid på sådant som kan skötas utan min medverkan :=).

Det var väl något som jag hade svårt för på ridskolan och som därför också slet onödigt hårt på mig och jag ska som sagt försöka att ändra mitt "tänk" i det avseendet framöver.

Något tävlande har det inte blivit och kommer inte att bli i nästa vecka heller eftersom jag upptäckte att den tävling jag anmält mig till (utan att syna propositionen tillräckligt tydligt) visade sig vara en clear round. Med tanke på hur många "riktiga" LA jag ridit i år känns det inte inspirerande nog att rida en clear round faktiskt så vi står över och tränar som vanligt den dagen i stället.

Hela havet stormar!

Nyss hemkommen efter premiäruteritten sedan flytten till nya stallet kan jag inte vara annat än nöjd.

Jag skulle egentligen ha ridit ut med Birk-Lena på ridskolan men eftersom det har stormat friskt här i flera timmar och det desutom kom några regnskurar så bestämde vi oss för att skjuta upp den gemensamma ritten till nästa helg.
Inte så kul att köra transport när det blåser så häftigt och kanske dessutom bli dyngsur under ritten och sitta så i bilen efteråt.

Nu valde jag i stället att rida ut med Soya och det var så roligt att se henne i hennes nya roll som vägvisare.

I vanliga fall när vi rider ut går Soya väldigt ofta nästan i svansen på Archie och verkar söka lite skydd bakom honom men när vi nu red ut på för henne lika välkända domäner som de var okända för Archie så tog hon täten och såg ut att säga "kom här...jag vet var vi ska".

Med tanke på den minst sagt hårda blåsten får jag säga att Archie skötte sig ypperligt särskilt med tanke på att vi red förbi flera trädgårdar där folk hade samlat "gud vet allt" förmodligen i tanke att "det kan vara bra att ha".

Vad är det med folk som bor på landet och har egna trädgårdar/ täppor/ större ytor?

Varför måste man samla på rostiga oljefat, uttjänta däck, trasiga trädgårdsmöbler, fladdrande presseningar och byggmateral som har legat på samma plats i åratal?

Hur som helst kom vi helskinnade tillbaka till stallet efter 1 timme och jag kunde mycket nöjd konstatera att Soyas regntäcke, som jag hade glömt att ta av innan vi red ut, sitter som gjutet. Hon kan springa hur obehindrat som helst i det; inte illa för ett Ullaredstäcke för 59 kronor.

Pratade hundtäcken med flera whippetägare på dagens LC-träning och även om många hade fina sådana så låg priset på ganska många hundralappar för en del och deras passform såg inte ett dugg bättre ut än Soyas.

Några hade till och med som "pyjamas" med 4 ben (urgulligt) men dessa kan man nog inte motionera hunden i utan får väl ha enbart som värmare om hunden ska stå/ ligga någonsans där det är kallt.

Förresten har det givetvis inte kommit en regndroppe sedan jag ringde Lena och ställde in dagns ridtur men det är ju bara sådant man nästan kan lista ut i förväg. Hade vi inte ställt in hade det väl regnat knytnävsstora droppar som hade dränkt oss....

Soya- smart eller korkad har-jägare?

Eftersom vädret idag bara är markant bättre än igår trodde jag inte att det skulle bli någon Lure Coursing-träning i Sjöbo men det blev det och i alla fall Soya fick sprungit sitt träningslopp eftersom hon startade först :=).
Hur det gick för flertalet andra vet jag inte för när jag körde hem efter 1½ timme hade maskintrassel samt några störtskurar i kombination med hård blåst gjort att bara 5 av 27 lopp hade hunnit gå.

Tanken var egentligen att Soya skulle ha sprungit ytterligare ett lopp efter dessa 27 starter men med det usla väder som rådde valde jag att köra hem.

Ytterligare en faktor som påverkar mig lite negativt på våra träningar förutom dåligt väder som man ju inte kan göra så mycket åt är att Soya den milda, förvandlas till en ganska störande och framför allt SKÄLLANDE och GNÄLLANDE furie som sliter och drar i kopplet i princip oavbrutet.

Jag som HATAR allt vad "ljud som kan komma ur en hunds strupe" heter har förvisso blivit precis som de småbarnsföräldrar som till slut blir tämligen döva för den egna avkommans oljud men det är ändå något stressande med detta hoppande och "låtande" HEEEELA tiden.

Förvisso tolkar jag all denna akrobatik och ljudande som att Soya verkligen VILL och tycker om att träna/ springa och vill därför inte bestraffa henne men ändå...

Tack och lov är just min hund i minoritet och de flesta andra är om inte knäpptysta så i vart fall tämligen lugna i jämförelse med henne, annars hade jag nog blivit galen av allt oväsen :=).

Dagens träning bekräftade en misstanke jag haft redan innan och det är att Soya, precis som jag läst som varningar på olika vinthundsforum, börjar bli "lure-wise", dvs hon springer inte längre mer eller mindre rakt bakom "luren" (låtsas-haren) utan har börjat gena mer och mer för varje träning.

När jag läste om andra whippetägare som för att undvika detta i princip aldrig tränar med sina hundar utan bara låter dom ställa upp på tävlingar trodde jag nog inte att även Soya skulle "drabbas" och framför allt inte eftersom hon trots allt inte ens deltagt i sammanlagt 10 träningar men så är det alltså.

En annan deltagare tröstade mig med att det är min hund som är smart och skulle "få äta" i naturligt tillstånd (dvs hon skulle fånga bytet genom att genskjuta det) medan det är de "korkade" hundarna som följer den snitslade banan utan att ta egna (smarta?) alternativa vägar.

Det må vara hur det vill med den saken (om Soya är att betrakta som smart eller korkad), jag har hur som helst absolut inte köpt henne för tävling så egentligen kan det kvitta. Och förhoppningsvis hamnar vi aldrig i en sådan situation (krig? en epidemi som dödar 90 % av allt levande på jorden?) att Soya måste äta egenhändigt avrättade kaniner (hon vill bara käka dom som är till oigenkännlighet förmultnade).

Så länge hon tycker att det är kul att springa över huvud taget och så länge jag ids och det inte krockar med det andra djurets tävlingar/ träningar (för det är trots allt det HAN verkligen är köpt för) så fortsätter vi för det trevliga umgängets skull och då eftersom Soya som sagt verkligen gillar det.

Nästa hundprojekt är annars att tillsammans med några andra whippetvänner prova på rundbane-löping, så som ni kanske har sett greyhounds på tv springa. Annars är väl närmaste jämförelse med (häst)galopp.

Denna tränings/tävlingsform är väl det som jag egentligen tror kommer att passa Soya bäst eftersom hon är mer av en långdistanslöpare. Whippetrace körs ju på en rakbana som inte ens är 150 meter lång och det är aldeles för kort för att hon ska hinna få upp den fart och kraft hon besitter och LC har hon alltså blivit för "smart" (?) för.

Fördelen mellan rundbana och LC är dessutom att det är den som är snabbast på rundbanan som vinner medan LC är en bedömningstävling där man som nämnts tex inte får gena och därigenom fuska. Så även om en hund når luren först i LC behöver det inte betyda att den är bäst och själv föredrar jag, den dressyrtävlare jag själv är till trots, enklare "spelregler" à la "först är bäst" :=).

Sedan vet ni alla att även om Soya skulle vara sist och sämst i alla träningar och tävlingar hon skulle ställa upp i så är hon ändå bäst i hela världen i min och makens ögon och det går inte en dag utan att vi sänder tacksamma tankar till den slump eller vad man ska kalla det som gjorde att just hon blev vår.