Måste hästen VILA efter hagvistelse?

De flesta skulle nog spontant svara NEJ på denna fråga, eller?

Ämnet aktualiserades för några veckor sedan då jag stötte på en bekant som har egen gård.

Vi kom att prata om det här med hag/utevistelse och bekanten berättade att han tar in sina hästar från hagen vid 14.00-tiden för att de ska hinna äta och vila innan han rider vilket sker ca 18.00!

Jag blev ärligt talat så paff över denna kommentar att jag inte fann mig och ställde frågor som tex:

Vad gör dina hästar i hagen egentligen och hur mycket mat fodrar du med om det tar så otroligt lång tid för dina hästar att äta upp?!?!?!?

Kan för tydlighetens skull berätta att det handlar om vuxna, välutbildade dressyrhästar som går en och en i hagen, inte om unghästar som lever rövare i stora flockar.

De hästar som jag ser och som dels är vuxna och som dels går ensamma rör sig sällan speciellt mycket i hagen och definitivt inte så att de sedan behöver vila och/ eller ägna timmar åt att äta innan man kan rida på dom.

För mig är hagen mer eller mindre en viloplats för hästen och när den tas in därifrån ska man i princip kunna sadla och tränsa direkt för att sedan rida ett normalt ridpass.

Om jag någonsin köper en egen gård kommer jag absolut att ha mina hästar ute minst 9-10 timmar om dagen och behöver de vila eller äta mer än de kan göra i hagen (där jag kommer att lägga ut mat efter behov) så får de banne mig göra detta på kvällen/natten!

Veckan som gått

Nu blir det definitivt mörkare både på morgnarna och kvällarna och årets gissel, LÖVEN, har redan drabbat min och makens trädgård.

Jag brukar skoja och säga att lövkrattning är något för livstidsdömda att ägna sig åt; det tar ju aldrig slut! Man hinner inte mer än nöjt konstatera att trädgården är helt fri från detta skräp förrän otaliga nya löv har singlat ner!

Både maken och jag har varit väldigt trötta under veckan och efter den hemska budgivningen som för vår del avslutades i onsdags är det inte så konstigt. Det tar på krafterna att vara så spänd och nervös.

Tyvärr hade vi inget för varken de bud vi gav eller vår nervositet, gården dit vi redan flyttat in mentalt blev såld för över 200.000 mer än vad vi var villiga att betala.

Just nu är jag extremt deppig vad gäller projektet "hitta drömgården" och börjar på allvar frukta att det antingen slutar med att vi inte hittar någon gård över huvud taget eller att vi får nöja oss med något som vi egentligen inte gillar.
Måtte jag ha fel!

Nu när hösten närmar sig med stormsteg har jag drabbats av en enorm längtan att flytta från ridskolan nu, genast, meddetsamma och helst redan igår!

Morgonridningen innebär att jag stressar som en idiot och ändå kommer för sent till jobbet medan kvällsridning skulle innebära trängsel med ridskolans lektionsgrupper och inget av dessa alternativ känns hållbara i längden.

Att alltid behöva passa hagtider som dessutom är aldeles för begärnsade enligt min åsikt tär också oerhört och gör att även helgerna blir "sönderhackade" av att jag oftast måste åka till stallet två gånger vilket både tar tid och kostar pengar förutom att man då som sagt inte får någon sammanhängande "fri-tid"= läs tid utan hästen.

Jag vill kunna rida när det passar mig och så som det ser ut på ridskolan just nu blir detta mer och mer ogörligt.

När Archie var yngre och reds färre dagar i veckan samt kortare pass så var problemet inte lika stort men nu börjar jag som sagt verkligen att tröttna.

Problemet är att jag inte har funnit några bättre alternativ och att bara flytta "vind för våg" från ett stall där jag dock huserat i mer än 20 år gör jag inte.

Att lösa mina bekymmer så som 99 % av alla andra vuxna, heltidsarbetande hästägare på ridskolan gjort/ gör, dvs genom att hyra/ låna ut hästen några dagar i veckan och /eller att rida mer sporadiskt och lägga in longering några dagar i veckan skulle inte falla mig in.

Dels VILL jag verkligen rida varje dag och tycker att det är oerhört roligt och dels så är min "hobby" aldeles för kostsam för att jag ska sponsra andra med gratisridning på Archie.

Jag var och tittade på uppstallning närmare bostaden i veckan faktiskt och, som det alltid är, så var det även här många fördelar men en jättestor nackdel- det fanns absolut ingenstans att rida ut!

Och med ingenstans menar jag verkligen ingenstans om man inte räknar ridning på asfalterade bilvägar som ett alternativ.

Jag har förvisso aldrig varit någon älskare av uterritter, det ska gudarna veta och Archie är väldigt pålitlig och "säker" men nu när jag även har Soya att tänka på går det inte att rida var som helst och definitivt inte på vägar där det kör bilar. Och även utan att behöva ta hänsyn till Soya så vill jag inte rida på enbart asfalt när jag rider ut och tror inte heller att det är nyttigt i längden.

Så...även i detta fallet letar jag vidare så får vi se vad som kommer först, annat stall till Archie eller nytt boende för oss alla.

Dagens tävling

Kan knappt minnas när jag hade en så dålig känsla inne på banan som idag så detta blir en kort och sur rapport!

Hörde en ryttare som red ganska långt före mig kommentera underlaget inne på banan men tänkte att det inte alls såg "konstigt" ut fast väl på plats kändes det som att jag red i kvicksand! Archie "paddlade" runt i trav men det kändes som att vi stod stilla, väldigt tråkig känsla som jag inte vill tänka mer på.

Tack och lov kändes både framidningen och "efterridningen" väldigt bra och jag brukar verkligen inte fortsätta att rida EFTER avslutad ritt inne på banan men nu ville jag inte åka hem med en sådan hemsk känsla i kroppen.

Tror vi hamnade bland de sista (detta var klas LA:3) men jag åkte hem innan klassen var slut.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Exempel på gård vi INTE vill ha :=)!

Blev faktiskt full i skratt när jag såg denna annons på Blocket!

http://www.blocket.se/horby/Fullt_beboligt_renoveringsobjekt___90__150_m__23300381.htm?ca=23_11&w=1

"Taket har sett sina bästa dagar" Jaaaa, det kan man ju verkligen säga *ASGARV*!!!!

Fast precis som jag hävdar att det finns en häst, hund, partner, whatever till ALLA så kommer säkert även detta objekt att lyckliggöra någon renoveringsfanatiker :=).

Veckans träning eller det blir inte alltid som man tänkt sig!

Eftersom det finns en mängd bloggar där skribenter på ungefär min (amatör)nivå i minsta detalj beskriver hur de lägger upp sina ridpass så har jag valt att avstå från denna, för mig sövande, sortens information till mina läsare.

Är det något särskilt ni undrar kring min ridning eller mina träningar/ tävlingar får ni gärna fråga och kommer säkert att få svar men spontant tycker jag att det är urtråkigt att både läsa och skriva om träningsupplägg på daglig basis eftersom det dels inte är något direkt avancerat jag och Archie ägnar oss åt och det framför allt är ett ganska likartat arbete som utförs under ganska långa tidsperioder. Det är ju knappast så att vi på måndagen ägnar oss åt skänkelvikningar medan vi till på lördagen har hunnit fram till seriebyten.

Nej, vill man ha snabba resultat ska man nog ägna sig åt annat än dressyr :=).

Hur som helst tänkte jag ändå berätta lite om veckans träning eftersom det var länge sedan jag ens nämnde vad vi "pysslar med" och det dessutom blev en ovanligt händelserik kväll bortsett från själva ridningen.

Det hela började redan då jag skulle köra iväg till träningen eller rättare sagt på vägen dit. Från ingenstans uppstod plötsligt världens mega-kö av fordon på motorvägen mellan Malmö och Lund! Jag läste dagen därpå att 4 bilar varit inblandade i en krock, därav stoppet, men det visste jag som sagt inte då.

Jag, som är känd för att hellre komma ½ timme för tidigt än 1 minut för sent till allt som har med träningar och tävlingar att göra kände mig tämligen lugn eftersom jag hade ganska gott om tid tillgodo men när vi hade stått helt stilla i kön i typ 20 minuter började jag få lite panik.
Ringde till Ebba för att kolla om någon annan skulle rida efter mig och det var det typiskt nog. Fick säga som det var att jag inte hade en aning om när eller ens om jag skulle dyka upp!

Till och med tålmodige Archie som annars inte gör något väsen av sig började skrapa ganska mycket i släpet efter ett tag (han höll väl på att bli avgasförgiftad stackaren) och även Soya blev lite gnällig av att vi inte kom någon vart.

Långt om länge, dvs efter kanske 45 minuter, började trafiken äntligen att flyta på och då flög vi iväg till träningen.

Väl i sadeln var klockan 18.10 och träningen skulle ha börjat 18.00 så det var nog tur att jag varit ute i så god tid!

Efter en liten stunds ridning ville Ebba sitta upp och "känna" på skänkelvikningarna och det överlät jag gärna åt henne. Bad henne även att rida lite öppnor och slutor och gärna kommentera både "vad hon gjorde" och om det var något speciellt hon tyckte att Archie hade svårigheter med, försökte komma undan osv.

Jag är verkligen mycket glad att Ebba sitter upp då och då och tycker att det är oerhört nyttigt att se från marken hur hon arbetar hästen och hur han svarar på hennes ridning.

Som jag nämnt flera gånger har vi inga dressyrryttare på ridskolan och det blir därför så att det bara är jag som rider min egen häst. Och någon gång kan det faktiskt vara otroligt bra att få se någon som är skickligare rida och om inte annat bättre lära/ visa hästen det som man själv har svårt att "få till".

Efter ridpasset som såg mycket trevligt ut konstaterade både jag och Ebba att Archie går mycket bättre nu än för bara några månader sedan men att han dels behöver bli starkare i sitt högra bakben (vilket jag ser väldligt tydligt från marken och som förklarar varför han tex har svårare att flytta sig för höger skänkel) och dels behöver komma ännu mer inunder sig i galoppen. Så skänkelvikningar, skolor och stärkande galopparbete står på schemat framöver, tillsammans med allt annat jag tränar på som ingår i mina LA-program.

Innan vi körde hem hade jag avtalat med en tjej som hade annons på sina läderridstövlar på Blocket att vi skulle träffas på en bensinstation i närheten av Viderup där Ebba håller till.

Jag vet inte hur många superba saker jag köpt på annons genom åren (kan verkligen rekommenderas) men just idag var turen inte med mig. Stövlarna var superfina med tyvärr för höga i skaften så jag kunde varken böja benen eller ens gå i dom :=). Och även om skaften sjunker efter ett tag så var dessa så höga att det nog skulle ta år innan vi kom till det stadiet och så länge hade jag inte orkat plågas med skavsår i knävecken :=).

Hemma i stallet stod jag och duschade Archie då Corre (flitig bloggläsare och ägare till Archies flickvän Searching Shadows) ringde. Jag är så vad vid att bara prata med maken på mobilen (jag skickar desto fler sms till alla andra) att när vi avslutade samtalet så sa jag automatiskt "PUSS" till Corre!!!!

Insåg vad jag sagt först då orden redan lämnat munnen och tänkte att Corre nog skulle tro att jag blivit rent knäpp :=). Men när jag stötte på henne lite senare hade hon inte ens hört min pinsamma avskedshälsning och således inte reflekterat över den :=)!

Hihi....på tal om att ha många whippets!

På tal om inlägg härom dagen på min blogg om att ha många whippets!

Titta på senaste inlägget ("Lördagsgodis") på Soyas uppfödares blogg.

http://www.pm.webblogg.se/

Där ligger både två och tre-hundsägare i lä :=)!

Och har ni ännu mer tid så titta även på "Julhälsning" från december 2008.

Härliga bilder, eller hur?

Vissa är nog mycket glada idag (om budgivning)

Kort rapport från budgivningsdramat gällande den gård jag och maken ville köpa:

Trots att maken och jag hoppade av budgivningen redan i onsdags får jag fortfarande sms med rapporter om hur budgivningen framskrider.

Tydligen har en annan familj blandat sig i leken efter att ha fått sitt lönelöfte på banken förnyat och budet är i skrivande stund uppe i 4.430.000. Eftersom lägsta höjning av budet är 35.000 måste man således bjuda minst 4.465.000 för att ha någon chans.

Det ska bli mycket intressant att se hur mycket slutsumman landar på, jag trodde inte ens i min vildaste fantasi att priset skulle stiga så här pass.

Familjen som säljer måste ju vara lamslagna av lycka tänker jag. De sålde gården redan i maj/ juni för 3,6 miljoner men köparen kunde slutligen inte fullfölja affären.

Nu, bara några månader senare, får de plötsligt över 800.000 mer för samma gård!

Ja, det är bara att gratulera de med sådan tur och hoppas att man själv får lite av den varan (turen alltså) snart.

Har longering oförtjänt dåligt rykte?

Som svar på frågan i rubriken skulle jag nog vilja svara: JA!

Jag tycker ofta att man som "gemene ryttare" betraktar longering som främst ett sätt att snabbt och tämligen kravlöst rasta av en häst som man inte har tid att rida. Typ...

Och visst går det oftast snabbare att longera än att rida, i alla fall om man bara tränsar hästen och hakar i en longeringslina och sedan "sätter igång".

Jag tycker att det är synd att det oftast är så jag ser longering användas och att jag dessutom sällan ser hästen komma till ett riktigt arbete när den longeras. Detta i sin tur beror på att den som longerar inte spänner in hästen utan låter den springa "vind för våg", oftast i ett övertempo och med sänkt rygg och huvudet rakt upp i skyn ibland ackompanjerat med diverse bakutsparkar, ruscher osv. I min värld är detta enbart ett sätt att utsätta hästen för en ökad skaderisk än om man skulle suttit på och ridit kontrollerat och jag har svårt att förstå syftet med sådan "motion" (läs: avrastning).

Man kan faktiskt göra mycket arbete med hjälp av longering och både samla hästen, flytta den sidvärts, öva ökningar och minskningar, avbrott och igångsättningar osv.

Själv longerar jag sedan en tid tillbaka en gång i veckan och har då valt att inrikta mig på att försöka stärka och förbättra galoppen. Archie behöver komma mer in-under sig med bakbenen och skjuta ifrån bättre utan att bli lång och jag tycker att jag med longeringen kan uppnå detta. Dels kan jag se hur hela hans kropp och alla benen rör sig och dels kan jag påverka bakbenen genom att driva på med pisken samtidigt som Archie slipper tyngd på ryggen. Jag gör rejäla ökningar varvat med väldigt samlad galopp på små volter och tycker att jag ser resultat av detta arbete.

Det finns ryttare/ hästägare som trots att de har ridit/ haft egen häst i mer än 10 år inte kan tömköra och detta i sig kan man ju tycka mycket om eftersom jag anser att det är en del av en ryttares utbildning och kompetens som faktiskt inte är särskilt svår att förvärva men som man kan ha stor nytta av.Men om man nu av olika anledningar (kordinationssvårigheter- svårigheter att hantera 2 longeringslinor samtidigt verkar vara den stora stötestenen) inte kan/ vill tömköra borde man i alla fall lära sig att longera en häst ordentligt inspänd och därigenom få longeringen att göra mer nytta än som en ren avrastning.

Bortsett från att det är bra att kunna longera om man tex har ont i ryggen eller av andra anledningar har svårt att sitta i en sadel så har man ju, då man longerar möjlighet att studera hur hästen rör sig och man har också verkligen möjlighet att påverka dess bjudning utan något på ryggen som stör.

Longering är avslutningsvis också en form av ledarskapträning vilket blir väldigt tydligt då man ser hur en del hästar "bär sig åt" när ägaren ska försöka att longera :=)!

Som utlovat: NEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!

Jag lovade ju er bloggläsare att rapportera om hur det gick med budgivningen på gården vi var och tittade på förra fredagen och tyvärr gick det inte alls som ni kan förstå av rubriken.

Budgivningen satte igång direkt efter visningen och redan i tisdags eftermiddag anade jag att vi skulle gå förlorande ur striden.

Utgångspriset var satt till 3.595.000 vilket jag och maken tyckte var väl lågt och vi bestämde oss tämligen omgående för att bjuda upp till 4. 200.000 även om jag ska vara ärlig och säga att jag inte ens i min vildaste fantasi trodde att priset skulle stiga så mycket.

Men det gjorde det alltså tyvärr och tråkigt nog enbart pga att en enda familj bjöd emot oss. Hade vi "slagits" mot flera familjer (om vårt eget hus var 8 hushåll som fajtades på den tiden det begav sig) hade det på något sätt känts bättre faktiskt men när en enda familj ökade gårdens pris med över 600.000 valde vi att stå fast vid vårt beslut och hoppa av budgivningen då den andra familjen la budet 4.220.000.

Vi är så klart jättebesvikna och just nu känns det som att vi aldrig kommer att hitta en lika passande gård och framför allt inte till en köpesumma vi kan leva med.

Som någon på bloggen helt riktigt kommenterade för någon månad sedan så är maken och jag kräsna och kan definitivt inte tänka oss att bo varken var eller hur som helst särskilt inte då vårt eget hus är i yppersta skick. Vem vill flytta till något sämre liksom?

Just den gård vi nu "förlorat" uppfyllde i princip alla våra krav, det skulle väl vara poolen då som kändes som lite "overkill" och som vi helst hade velat slippa pga underhåll och kostnader.

Tyvärr finns det inte ett så stort utbud av gårdar i vår prisklass, antingen är det superfina gårdar som kostar över 5-6 miljoner eller så är det i våra ögon "ruckel" som kostar under 2 miljoner och som kräver både omfattande renoveringar och långa arbetsresor vilket jag inte är intresserad av ur varken tids eller kostnadsaspekt.

Både maken och jag har "tummen mitt i näven" så några renoveringsobjekt är inte intressanta då min erfarenhet är att de hantverkare man anlitar aldrig slutför arbetet inom överenskommen tid eller till utlovat pris. Och varken arbetskraft eller material är ju för den delen gratis så även ett från början billigt hus kan ganska snabbt kosta mer än vad man räknat med från början.

Jag är måhända för negativ när det gäller det här med hantverkare men har läst för många skräckhistorier om folk som känt sig grundlurade både när de renoverat och byggt nytt och att hålla på med sådant kostsamt och segdraget tjafs är verkligen ingenting för mig som vill kunna flytta in i ett hus och känna mig nöjd direkt.

Dessutom får jag väl säga att nästan inga av min och makens förhållandevis små förbättringar och renoveringar av vårt hus gått helt smärtfritt, det har i 9 fall av 10 antingen varit så att hantverkare inte kommit i utsatt tid eller att det blivit något krångel med pris eller leveranser på beställda varor.

Men vi ger så klart inte upp även om vi är både stukade och faktiskt helt utmattade just nu, budgivningen pågick i bara lite mer än 2 dagar men anspänningen har ändå tröttat ut oss enormt.

Vårt eget hus hann visas för ett fåtal spekulanter men vi har så klart informerat dom om att vi varken kan säga när eller ens om vi kommer att sälja det. Suck!!!!!!!!!!

Jag och maken- whippetägare i minoritet!

På tävlingen i lördags stötte jag otroligt nog på en annan whippetägare (otroligt eftersom man så sällan ser whippets annat än på vinthundsevenemang) och vi kom att prata om det här med att nästan ingen som har en whippet bara har en (denna person hade två).

Senare på samma tävling mötte jag en medtävlare som kommenterade att hennes mamma har 6 whippets!

Detta fick mig att fundera över VARFÖR just vinthundsägare nästan alltid har flera hundar?

Av de jag känner som har whippets är maken och jag mer eller mindre en minorietet med bara en hund, de flesta har två och vissa till och med tre och flera.

Om jag ser på ägare av andra raser så tycker jag att det är väldigt ovanligt att någon har 2 labradorer, 2 schäfrar eller 2 pudlar. Man "nöjer" sig med en hund. Så varför just vinthundsägare prompt måste har fler kan man ju undra?

Min egen teori är att dessa hundar är så underbara att man vill njuta ÄNNU mer genom att fördubbla ägandet eller vad tror ni?

Hemliga dressyrdomare!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon "hatdomare" som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om "domarpublicering" faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Veckan som gått

Veckorna bara rusar iväg och jag har nu redan avverkat den tredje veckan efter semestern. Lite skrämmande känns det allt och jag märker att jag för varje år blir mer och mer förvånad över hur mycket äldre både människor och djur har blivit utan att jag har "hängt med".

Ofta om jag inte har sett tex något barn/ ungdom som brukat rida på ridskolan på något år kan jag tänka:

"Stina måste nog vara 15 år vid det här laget". Och så visar det sig att Stina läser på högskola, har heltidsjobb eller har hunnit få barn. Typ...

Det i särklass med spännande som har hänt under veckan är att jag och maken var på gårdsvisningen jag skrev om förra "Veckan som gått"-inlägg och otroligt och trevligt nog var vi båda rörande överens om att vi gärna köper detta objekt. Annars har det varit lite si och så med samstämmigheten när vi tittat på andra gårdar och när man gör sitt livs största affär (rent ekonomiskt i alla fall ) MÅSTE man verkligen vara 100 % överens anser jag.

Huruvida maken gillar en tröja jag köpt eller en maträtt jag lagat är mer eller mindre egalt, eller något man lätt kommer över i alla fall men man kan knappast köpa en gård för flera miljoner om någon av oss har betänkligheter.

Det som händer nu vad gäller gården är att en budgivning är påbörjad och ska vara avslutad senast 15.00 på fredag.

Så klockan 15.30 kan ni hålla utkik efter rubriken "JAAAAAAAAAA" eller "NEEEEEEEEEJ" på bloggen så vet ni hur det har gått.

Jag har redan bestämt med Sally att det är bättre att jag håller lektion med henne på lördagen än på fredag eftermiddag för om vi förlorar budgivningen lär jag inte vara en trevlig och positiv lärare utan snarare en ledsen och nedstämd dito.

Jag tycker varken om att vänta eller att inte veta hur saker och ting ska utveckla sig så jag har verkligen en gastkramande tid framför mig. Som jag redan nämnt så har jag dessutom, dum som jag är, redan gjort upp tusen planer kring NÄR vi flyttar till gården och glömt att det snarare handlar om IFALL vi flyttar. Ja, ja...blir det ingen affär så har det i alla fall varit otroligt roligt att drömma.

I dag återupptog jag och Lena våra söndagsuteritter och även om de alltid brukar vara trevliga så var dagens en sådan där ridtur där i varje fall jag uppfylldes av en total lyckokänsla och jag sa också uppfodrande till Lena: "kom ihåg den här känslan!". Det säger jag vid enstaka tillfällen då allting verkligen är 100 % perfekt och hon vet jag vad menar och brukar hålla med :=).
Idag var det ett sådant underbart varmt väder, inga insekter i luften, Archie gick som ett klocka på sitt hack och tja...allting var helt enkelt härligt :=).

Annars har veckan varit ungefär som de flesta andra med Ebba-träning för Archies del och en LC-träning i Sjöbo för Soya. Själv har jag tränat mitt ponnybarn Sally samt lasttränat en numera mycket beskedlig häst som insett var skåpet ska stå eller snarare att han, dvs hästen ska stå, om inte i ett skåp så i alla fall i ett släp!

Slutlastat och "Det tar sig.....

...sa han som hade eld i håret" :=).

Nä skämt å sido; här är det ingen som har eld i håret (min gloria har inte orsakat några brännmärken än) men däremot tar det sig med tävlingsresultaten.

Dagens LA:4 kändes absolut inte som någon "fullträff" men vi fick ändå ihop 64 % (betyg 5 och 6 på skänkelvikningarna, en 8:a på mellagaloppen) och hamnade som andra ekipage utanför placering. Även om det var retligt hade det varit ännu retligare att vara första utanför med 1 poäng som ryttaren innan mig blev. Själv fattades jag 5 poäng.

Men visst; jag hade hellre tagit en repris från förra årets tävlingar i Tågarp då regnet förvisso föll under absolut hela tävlingen men då jag var placerad i bägge klasserna (LB) än dagens strålande solsken men ingen rosett.

Fast jag behöver säkert inte gräma mig över det uteblivna PRISET! Ni minns väl vad jag fick förra året: en rött HOPP-spö (?!?!?!?) av den sort som i Ullared kostar under 20 kronor *SKRATT*!

Tråkigt var att framridningen var usel! Djup, ojämn grus/ sand med massor av sten i!

Men det var som jag sa till en åskådare som kommenterade detta; vi ryttare får här lite skylla oss själva. Jag har tävlat i Tågarp i snart 20 år och har under denna tid inte upplevt att man försökt att åtgärda/ förbättra underlaget.
Hade vi som tävlar bojkottat en sådan tävling hade det kanske hänt något till det bättre men eftersom vi "glatt" kommer tillbaka år efter år så ser "man" väl ingen anledning till förändringar.

Efter tävlingen hade vi "examensprov" med elaka hästen i stallet som nu skulle lastas för 5 gången på en vecka.
Föga förvånande gick den före detta bråkstaken in utan problem trots att vi nu hade valt en helt annan lastningsplats (på en stor parkering, dvs utan byggnader som "infångare") och jag dristar mig till att påstå att lastningsproblemet nu är helt löst.

Det känns mycket tillfredsställande att ha gett ägaren de rätta instrumenten för en lyckad lastning och att allt har gått lugnt och odramatiskt till, snabbt och utan våld, precis som jag vill ha det!

Gårdsvisning- ja, köp- förhoppningsvis!

Som jag redan har berättat i tidigare blogginlägg har maken och jag äntligen hittat en hästgård som vi vill köpa.

Redan då vi såg objektet på nätet blev vi mycket intresserade och efter att nu ha sett stället IRL har vi bestämt oss för att lägga bud på gården.

Nu återstår en lång gastkramande väntan då det ska visa sig om fler än vi är intresserade och det blir budgivning samt om vi får sålt vårt eget hus (första visningen är på onsdag).

Det som kommer att bli väldigt tråkigt om vi inte får köpa denna gård är att jag misstänker att vi kommer att tycka att alla kommande objekt är "skräp" i jämförelse. Så fint tyckte vi båda att det var/ är!

Men men...den dagen den sorgen...

Och skulle vi få köpa gården har vi TONVIS med arbete framför oss, inte med själva gården för den är i toppskick men med att flytta, skaffa foder och strö, köpa diverse saker som vi idag inte behöver (åkgräsklippare, harv till ridbanan mm), hitta en sällskapshäst/ ponny till Archie osv.

Men....det kommer att bli ett "kärt besvär" som jag gärna kommer att ägna sparade semesterdagar åt bara vi får gården.

Håll tummarna, snälla!

Och för de nyfikna kommer här länken till gården:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3LC4I0J8G38SH9ND

Alla sätt är bra utom de dåliga och ha alltid en plan B till hands!

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

"Ska du inte ha spö"

"Nä...det har jag aldrig....det behövs inte" svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

"Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!".

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en "bra ryttare reder sig själv" eller att det alltid är bra att ha en "plan B" när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de "beredda på allt-ryttare" som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större "affär".

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv...

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Stoppad omstoppning

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en "sadelsida" att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med "saken" och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?

Det värsta du kan säga till en hästägare!

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden "din häst" och "halt" finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: "Jag tycker att din häst ser halt ut".

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen "ha på fötterna" och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker "hoppar på tre ben" gör just detta.

"Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!"

"Den är alltid så här stel i början"

"Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk"

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var "konstant halt". Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när "normalt" var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit "verkligt halt".

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller "halt-uttalanden" eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.

Vad du inte ska säga till en djurägare!

I förra veckan gav jag tips till de som vill ställa in sig/ flörta med en djurägare. Jag menade att vägen till djurägarens hjärta går genom just djuret i fråga! Säger man tillräckligt mycket positivt om djuret har man en vän för livet i ägaren (och är det man sagt ärligt menat brukar även djuret känna detta och då har du ytterligare en trogen vän :=)).

Fast lika enkelt som man kan manipulera en djurägare genom sant eller falskt smicker om djuret så kan man med bara några förflugna ord bli en näst intill HATAD person som inte är vatten värd.

Jag har för egen del märkt att jag är ultra-känslig vad gäller kritik som framförs gällande Archie och/ eller Soya och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att reagera på detta häftiga (och måhända barnsliga) vis.
Jag har långt lättare att acceptera kritik mot min egen person än om någon säger något negativt om djuren men även då jag kritiseras i egenskap av djurägare så kan jag bli näst intill rabiat.
Ve den som vågar påstå att jag inte sköter om mina djur enligt konstens alla regler; jag som nästan bokstavligen skulle bära dom på mina armar för att de ska ha det bra.

För ett tag sedan var jag och tävlade med Archie och hade då som så ofta Soya med mig. Under ritten hade jag (också som vanligt) placerat henne i bilen och PRECIS när jag ska rida in på banan (en mer perfekt tajming gick inte att önska......NOT) säger funktionären som ska släppa in mig i ridhuset:

"Du har en hund i bilen va"

"Ja, hur så" svarade jag

"Ja, hon börjar se RÄTT SÅ MEDTAGEN UT OCH FLÅSAR"?!?!?!?!

Tack och lov har jag så bra självkännedom att jag inte gjorde som kanske många andra hundägare skulle ha gjort:

Slängde mig av hästen för att rädda den döende hunden!

Jag VISSTE att jag hade vevat ner alla 4 rutorna till bilen en bra bit och dessutom hängt ett hästtäcke över 2 av rutorna för att solen inte skulle skina in. Så jag var till 99 % säker på att Soya hade det hur bra som helst i bilen men den där procenten av tvivel som ändå störde min ritt gjorde mig inte gott precis.

Efter avslutad ritt kunde jag så klart konstatera att Soya låg hur lugnt och "oflåsande" som helst i bilen (ville inte ens dricka det vatten jag erbjöd) och blev därför mer än lovligt irriterad när en snusförnuftig funktionär, då hon såg mig med Soya sa

"Jag har minsann hållit koll på henne HELA FÖRMIDDAGEN".

"Jaha...det var ju konstigt eftersom hon bara har legat i bilen i 1 timme och 10 minuter" svarade jag (jag tittade nämligen på klockan både när jag satte mig på hästen och när jag hade ridit klart eftersom domaren hade lyckats försena min starttid med mer än 1o minuter).

Men detta ville funtionären inte alls tro på för hon visste minsann hur länge hon hade stått på parkeringen. Suck............

Och Soya hade inte reagerat när hon hade knackat på bilrutan (vad hon nu skulle fram och knacka på den för???).

"Nä...det kanske berodde på att hon låg och SOV" svarade jag ännu surare och gick därifrån.

Missförstå mig inte! Jag tycker absolut att det är bra att folk reagerar på om djur tycks fara illa men hur man kan tro att en hund som ligger i en bil där alla rutor är nervevade och bilen inte är "solbelyst" är "medtagen" är för mig en gåta. Och att påstå att hunden legat så hela förmiddagen när det handlar om lite mer än 1 timme...det är ju faktiskt en ren lögn.

Då blev jag genast mycket mycket gladare då jag strax därpå träffade en bloggläsare som aldrig träffat Soya IRL men som genast och spontant sa:

"Hon är ÄNNU finare i verkligheten".

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag, som alltid stiger upp väldigt tidigt (aldrig senare än 05.30 och ofta tidigare) blivit varse att sommaren börjar lida mot sitt slut.

Det är klart mörkare ute när jag vaknar och vissa dagar har varit riktigt "ruggiga". Jag kan bara hoppas att den prognos jag läste på någon löpsedel "sommarvärme under hela september" kommer att infrias även om jag har mina tvivel.

Det roligaste/ trevligaste som hände i veckan var förutom LC-träningen där Soya sprang som ett skott att maken och jag äntligen har hittat en gård dit vi båda har flyttat :=). Nu ska vi "bara" (hmmm....)

1. Konstatera att stället är lika fint/ bra IRL
2. Se till att det inte blir någon budgivning utan att VI får köpa gården
3. Få sålt vårt eget hus med vindens hastighet och till begärt pris (och helst mer)

Enligt min bedömning är det stor risk att det fallerar på någon/ alla punkter tyvärr.

Jag har, hur dumt och barnsligt det än är tillåtit mig att redan sväva ut i de vildaste fantasier kring denna gård och har så klart redan varit och spionerat på den (min man hade skämts ihjäl om han hade varit med eftersom jag under min räd inte vågade köra in på gårdplanen när jag såg att där stod flera bilar så jag fick backa i vad som kändes som en evighet på en smal allé- pinsamt).

Visning är på fredag och jag lovar att berätta mer om stället när vi har varit där.

På hästfronten rullar det på med Ebba-träning (Birgittas träningar börjar också inom kort) och tävling i söndags.

Jag har också återuppväckt mina lastningstalanger som slumrat länge nog och det är mycket roligt att kunna hjälpa stygga hästar att lära sig att lyda :=).

Skämt å sido, men eftersom min första häst Menelli var fullständigt vidrig att lasta i början (sparkade mot folk så ingen ville hjälpa mig heller) vet jag mer än väl vad det vill säga att ligga sömnlös halva natten och fundera över hur, när och om man ska lyckas lasta sin häst nästa gång. Been there...done that...och det var hemskt!

Tävlingsrapport och lite mer lastträning

Det har varit tunnsått med passande tävlingar/ klasser för min och Archies del under en längre tid men framöver kommer det förhoppningsvis att bli fler tävlingstillfällen, särskilt då jag nu har löst regional licens.

Dagens tävling var just en regional sådan och tillika kval för lag-DM i LA så konkurrensen var kanske lite tuffare än på lokal nivå.
Så gjorde i alla fall vår klubb de gånger vi deltog i olika DM- ofta var de ekipage vi anmälde om inte "överkvalificerade" så i vart fall minst sagt väl kvalificerade om man säger så :=).

Annars vet jag inte om det är någon större skillnad på att tävla lokala eller regionala LA-klasser, jag TROR inte det men det får väl tiden utvisa.

Jag skulle ljuga om jag påstod att säsongen för egen del hittills varit till belåtenhet resultatmässigt även om jag faktiskt själv varit nöjd med många ritter (bristande självkritik kanske)?

I dag kom det absoluta bottennappet i den första klassen, LA:3 där vi inte fick mer än 54 %. Har jag någonsin haft så låga procent har jag på fullt allvar förträngt det men jag tror inte det.

Själv var jag min vana trogen nöjd med ritten och blev rätt så förvånad över de magra poängen.

Nästa klass, en LA:4 kändes ännu bättre och när jag såg procenten insåg jag än en gång att dressyr verkligen är en bedömningssport där domarna kan döma väldigt olika.

Även om LA:4:n förvisso som sagt kändes bättre så tycker jag ändå att det är lite väl stor skillnad mellan 54 och 62 % på två så pass "likvärdiga" klasser som rids med bara någon timmes mellanrum.

Det skulle verkligen vara kul att bli bedömd av 3 olika domare även i LA-klasser ibland; jag misstänker att det hade kunnat skilja ganska mycket mellan vissa domare.

Faktiskt var det inte bara min procent som skilde så mycket; en annan ryttare som jag sett i prislistorna flera gånger hade 58 % i den första LA:n och 64 % i den andra.

Sedan kan det ju faktiskt vara så att man gör en usel och en bra ritt och då är det så klart inte konstigt om procenten kan skilja hur mycket som helst men i just mitt fall hade jag absolut inte den känslan.

Nåja...jag är hur som helst nöjd med att jag tycker att mina ritter blir bättre och bättre och mer och mer jämna även om det hittills inte visat sig i resultaten.

Nästa tävling blir redan på lördag då jag ska rida en LA:4 och jag längtar redan!

Väl "hemma", dvs i mitt andra hem, stallet, gjordes en ny provlastning av den stygga hästen.

Idag, då ägaren själv skulle leda hästen, stod det verkligen klart för mig att problemet med denna häst inte är att få IN den i transporten, problemet är att få den TILL transporten.

Hästen börjar redan långt innan den är i närheten av transporten att kasta sig bakåt eller åt sidan men får man den väl 5 meter bakom lastluckan springer den mer eller mindre in.

Denna hästens "idé" har vi nu löst genom att en medhjälpare (ägaren åker ändå aldrig ensam till tävlingar eller träningar) står med en lååååång longeringslina (2 ihopsatta linor) och ramar in hästen på ena sidan medan stallfasaden tjänar som "inramare" på den andra sidan.

Precis som Archie tidigare sprang in i transporten bara han såg linan (medan han annars stod fastcementerad vid lastluckan) så gör denna dumma häst samma sak, fast skillnaden är att denna häst utan lina inte går att få i närheten av transporten.

Eller..går och går...det hade säkert gått på något vis som hade tagit långt längre tid än en enkel lina så då ser jag ingen anledning att inte använda sig av denna metod.

Ny träningslastning blir imorgon; jag tror på repetition tills hästen nästan springer in i transporten bara för att slippa "tjatet".

Avslutningsvis ska vi till helgen åka iväg en bit och träna utan fasad för det är ju verkligen inte alltid det finns sådana på en tävlingsplats :=)!

1-0 till mig (tack och lov) och harvningsträning

I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna "lek" kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är "the boss" och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite "knepig" vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är "den som betalar som också bestämmer" (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Är jag fortfarande en (självutnämnd) lastningsexpert?

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en "svår" häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst...man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra...det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen "a piece of work" som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat "träna"- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!

Vädergudarna är fortfarande med mig.....

....eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!

I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie "tvingas" ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.

Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.

Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag "från ingenstans" den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!

Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.

Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.

Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:

Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).

Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!

Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?

Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!

Flörttips för häst och hundägare!

"Vägen till en mans hjärta går genom magen" säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man "halva inne" hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

"Har du tävlat med den?" (Soya)

"Näää" svarar jag

"Det borde du göra!" svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

"Det var en snygg hund/ häst du har"

"Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst" eller

"Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst" osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om "otroligt snygg hund/ häst" skulle svara "nej, det är det verkligen inte" kan jag garantera är icke-existerande!

Graman- fegissnöre, Spanska ridskolan-attribut....

....fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen "riktig" ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större "plåga" att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av "hjälpmedel" (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman "fuskade" men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt "tjafsa" med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

Livet består av mer än hästar!

Som jag var lite inne på i ett blogginlägg nyligen så tycker jag att det är viktigt att man även som "hästgalning" har andra intressen och sysselsättningar i sitt liv.

Även om man tillbringar merparten av sin fritid i stallet så är det inte bara trevligt utan ibland också nödvändigt at kunna prata om annat än hästar, framför allt med de som inte delar detta intresse.

Jag kan ibland reagera över att det nästan uteslutande pratas häst när jag och exempelvis folk från stallet träffas på fester, restauranger eller dylikt. Är det bara "hästfolk" i sällskapet må det vara hänt om än lite ensidigt men har man tex med sig en hästointresserad partner eller kompis blir det ju oerhört tråkigt för dessa att bara lyssna på prat om hästar, ryttare och ridning. Inte så socialt kanske?

Själv pratar jag nästan aldrig om hästar med tex mina arbetskamrater och om jag gör det så blir det i 9 fall av 10 på deras initiativ, dvs jag kanske svarar på en fråga om hur det gick på senaste tävlingen. Men att exempelvis i detalj börja redogöra för en träning eller för den delen en ritt på tävlinsbanan finns inte på kartan. Vem mer än "de närmast sörjande" är intresserad av sådant? Inte många, tror jag.

Min första sambo var tyvärr en sådan person som "åt, sov och andades häst" (travhästar faktiskt) och detta upplevde jag som oerhört begränsande. Han ville exempelvis aldrig hitta på aktiviteter som inte var hästrelaterade, han kände knappast till någon plats i Malmö mer än Jägersro trots att han hade bott i stan i säkert 10 år och han kunde nästan inte prata om något annat än hästar.

För egen del tror jag att man både utvecklas mer som människa, vidgar sina vyer och sitt umgänge om man ägnar lite av sin fritid åt annat än hästeri. Även om hästägande tar mycket tid och pengar i anspråk kan man säkert hitta både någon som kan avlasta en ibland och aktiviteter som inte kostar så mycket eller till och med är gratis.

För egen del är jag tex väldigt intresserad av att läsa och kan i perioder ägna många timmar åt denna sysselsättning som tack vare våra bibliotek faktiskt ju är helt gratis. Att pyssla med hemmet och trädgården, ägna mig åt olika aktiviteter med hunden, motionera och resa är andra intressen som jag ägnar lite olika tid åt beroende på årstid, ork osv. Att jag även är en väldigt flitig internetanvändare behöver jag kanske inte ens nämna :=)?

Det ska va´gott att leva...

.....annars kan det kvitta....

Som synes är det inte bara hemma som jag ligger och "jäser". Här är vi och hälsar på en av Birgittas arbetskamrater och efter en god middag fann jag för gott att gunga lite i hammocken!

Även i stallet är det skönt att slappa. Innan låg jag mest ute på gödselstacken och solade faktiskt men nu har jag insett att även hästarnas boxar kan tjäna som viloplats!

Veckan som gått

Jaha, då var första arbetsveckan slut och den gick som jag förutspådde precis lika snabbt som då jag var ledig.

Mitt ponnybarn Sally återvände till civilisationen tillsammans med hetsporren Mulle och bevisade, tyvärr måste man ju säga, att det inte alltid blir så som man planerar.

Hennes tänkta sommarlov med massor av ridning blev snarare en tämligen ridfri tillvaro för både henne och hästen då han dels inte kunde ridas i några veckor pga att han växt ur sin sadel och när väl detta problemet var löst bröt Sally båtbenet under en fotbollsmatch!!!! Så kan det gå när man inte håller sig till ridsport :=)!

Hur som helst är båda på banan igen och vi gick ut hårt med 2 lektioner under den gångna veckan. Lika bra att passa på medan vädret tillåter utomhusträning och Sally har sommarlov.

För egen del har det blivit ridning ungefär som vanligt med bland annat Ebba-träning, hoppträning på egen hand och uteritt med Soya som sällskap.

På gårdsfronten intet nytt även om det nu faktiskt börjar komma ut lite objekt på marknaden, dock inga som hittills passat oss (alla låg för långt bort om inte annat).

Vårt eget hus är fortfarande utannonserat utan visningsdatum, dvs man kan anmäla intresse för att titta på det när/ om det blir till salu, och det verkar väldigt populärt enligt mäklaren som får in anmälningar med jämna mellanrum. Även maken har noterat intresset eftersom han sett bilar köra saaaakta förbi på vår återvändsväg, ungefär så som jag brukar göra när jag spionerar på tilltänkta objekt (det skulle min man ALDRIG göra...han tycker jag är PINSAM :=)).

Under veckan har Archie blivit mer "officiell" eftersom jag nu, långt senare än jag ursprungligen planerade, har löst hästlicens åt honom. Jag trodde att jag skulle behöva den redan förra året men trots att vi tävlade väldigt intensivt så räckte antalet lokala tävlingar (dvs då man inte behöver licens) mer än väl.

Nu då vi bara rider LA-klasser finns det en mening med licensen eftersom flera tävlingar i höst har regional status.

Det är bara att hoppas på en fortsatt frisk häst så att vi kan utnyttja både licensen och tävlingsutbudet!

Veckan avslutades med en Madonna-konsert i Göteborg för makens och min del medan Soya hade sin första "sleep-over" hos "mormor".

Både jag och maken kände oss som två bebisar när vi flera gånger sa till varandra att vi "saknade Mishi" (ett av Soyas smeknamn- de andra är bla Kicki, Mimmi och Pippi, logiskt va :=)). Men men...det får vi bjuda på för vi älskar den lilla svarta vesslan som för sin del avslutade veckan med hundträffen på Jägersros hundrastplats där hon fick träffa sina vänner.

Madonna-konsert!

Även den mest inbitna hästmänniska behöver ibland slita sig från stallsysslorna (anser jag i alla fall....mer om detta i separat inlägg i kommande vecka) och i mitt fall lämnade jag igår både hund och häst för att åka till Göteborg med maken och gå på Madonna-konsert.

Faktiskt var även Corre (19) från stallet på samma event och när jag på plats fick ett sms från henne insåg jag att jag trots allt är Birgitta, snart 43 år gammal, och inte som jag oftast tycks tro, Birgitta, 20 år ung :=)!

Enligt Corre var hon nämligen på (STÅ)-plats redan klockan 16.00 och Madonna äntrade inte scenen förrän klockan var nästan 22.00.
Jag skulle inte ens orka LIGGA i den skönaste divan i sex timmar, än mindre stå rakt upp och ner i så många timmar och bara vänta!

Och hade jag inte fått sittplatser hade jag inte ens gått på konserten, jag hade aldrig orkat stå en hel föeställning igenom.

Konserten som sådan blev tyvärr en besvikelse. Dels blev det aldeles för drygt att vänta från aviserat klockslag 20.00 tills spelningen de facto kom igång 21.50 och framför allt så gillade jag varken låtvalet eller hur det mesta framfördes. Många låtar lät ungefär likadana och en del var enligt mig riktigt usla.

Men det var hur som helst kul att se en ohyggligt vältränad 50-åring som hade kunnat ge vilken gympaledare, inte bara på medelpassen utan även på de mest intensiva träningarna en match.

Och denna konsert avlöpte utan några pinsamheter och inte som då jag var och lyssnade på Whitney Houston för många år sedan.

Denna skönsjungande människa framförde "I will always love you" utan ett instrument som uppbackning (och är det någon som har röst till det så är/var det väl hon) varpå en karl i publiken VRÅLAR (i en i övrigt knäptyst arena) på den mest svensk-brytande engelska ni bara kan tänka er:

"Wittniiii.....ajj laaaav joooo".

DÅ skämdes jag å karlens vägnar för uppenbarligen hade han inte vett att göra det själv :=)!

Döva ryttare!

I förrgår när jag var ute och red fick jag se något som jag tyckte var lite läskigt: en ryttare som red med hörsnäckor i öronen, troligen lyssnandes på musik!

Alltid när jag har med mig Soya på uteritterna så brukar jag, om jag möter ett annat ekipage eller någon som är ute och går med sin hund ropa "jag har en lös hund här". Soya går ju ofta tätt bakom Archie och är säkert inte lätt att se alla gånger och jag vill undvika obehagliga överraskningar för andra som kanske både har hundrädda hästar eller hundar som inte är så vänligt sinnade.

När jag nu mötte denna från omvärlden avskärmade ryttare insåg jag att hon inte hade uppfattat vad jag ropade. Dock såg hon nog att jag hade ropat något för hon stannade hästen och drog ur snäckorna ur öronen och så ropade jag en gång till varpå hon hajade till.

Själv skulle jag aldrig våga stänga ute yttre ljud genom att lyssna på musik när jag rider, inte framför allt för att riskera att inte höra någon människa tilltala mig men det finns ju tusen andra saker som det kan vara bra att höra när man sitter till häst, eller hur?

Min grisliga...jag menar GRÄSLIGA hund!

Tänker ni också ibland/ ofta tanken "Vad gör man inte för sina djur"?

Och att otack ibland/ ofta är världens lön är väl inte heller någon nyhet?

Förra vecka då jag skulle handla mat till maken och mig hittade jag 2 rejäla paket med färska GRISKNORRAR i kyldisken! Kilopriset låg på 20-30 kronor och eftersom jag ville minnas att jag läst att denna gris-del är en delikatess för hundar så tvekade jag inte utan köpte båda paketen (sammanlagt ca 12 knorrar).

Väl hemma insåg jag att jag inte visste hur man lämpligast tillagar dessa svansar så jag kastade mig över internet och sände ut frågan i cyberrymden. Frågade på både ett vinthundsforum och Bukefalos och trodde att jag skulle översvämmas av svar omgående- så tycker jag nog att det brukar vara vad man än frågar om.

Efter mycket om och men kom det några futtiga svar och de flesta gjorde mig inte så mycket klokare. Någon tyckte att jag kunde torka grisknorrarna i pannrummet i några dagar (!) men att hänga rått kött där, och framför allt nu i sommarhettan, tyckte jag inte lät som en särskilt god idé (och maken hade nog kreverat....han är inte så "härdad" som djurägare än).

Till slut skrev en läsare att jag kunde koka eländet och eftersom det lät som det enklaste sättet så var det precis så jag gjorde!

Medan jag hade väntat på svar från olika insatta hundägare passade jag på att googla på "grisknorrar" och det jag kunde konstatera var att de i torkad form verkligen betraktas som något av det godaste en hund kan stoppa i gapet så jag hyste väldiga förväntningar på mitt stor-kok. Jag menar...torkat eller kokt...hur stor skillnad kan min asätare tycka att det är?

När knorrarna väl var kokta såg jag med barnslig glädje fram emot hur Soya skulle anfalla mig och grytan i ett försök att slita åt sig så många knorrar som möjligt så när hon bara nosade på den framlagda knorren och sedan vände på klacken och gick iväg trodde jag att jag skulle slänga både kastrull och knorrar på henne!!!!

Tur för den lilla vesslan så kom hon efter ett tag på bättre tankar och började tveksamt slicka på köttet. Och se där....efter ytterligare tveksamheter åt hon upp hela knorren och det var som sagt bäst för henne själv det (det var kanske det hon förstod av min mordlystna blick???)!

Numera är alla knorrarna uppätna men det kommer nog att dröja innan jag engagerar mig i kulinariska färdigheter vad gäller hunden! "Det finns ett skäl till att torrfodret uppfatts" ska jag skadeglatt meddela om hon skulle drista sig till att efterfråga något annat från köttdisken!

Brun, brunare, Archie eller ska jag en få en fjording i framtiden?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet "föll" för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som "den lille svarte" (i passet står han som mörkbrun men enligt "de som kan" räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm...) bilder. De konstiga "mönster" man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen....
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?

Morot och piska

Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!

Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.

Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet....).

En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!

När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:

"Oj vad sakta det går...ja, väldigt sakta....oj, oj så långsamt, sakta var det ja....hmmm varför går det inte fortare....saaaaakta" och så vidare och så vidare.

IDAG rider jag så här:

"Oj vad sakta det går" PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. "SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen".

Förstår ni skillnaden?

Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta "hundra år" innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.

Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.

Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie "handgripligen" (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.

Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer "i onödan" utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.

Alternativa karriärmöjligheter (eller inte???)- även för mig!

För Soyas räkning har jag sedan tidigare funnit olika arbetsområden där hon troligen hade gjort succé. Hon hade säkert klarat av både knarkspanande, strykkappsletande och likgrävande med glans om hon någon gång hade tvingats lämna det behagliga drönarliv hon lever.

Och nu när jag själv varit ledig några veckor har tanken slagit mig att även jag hade kunnat byta karriär om jag hade velat, fast ärligt talat trivs jag för bra med mitt nuvarande arbete för det.

Och när jag tänkte på vilka jobb som hade passat mig ypperligt så insåg jag att det fanns ännu fler arbeten där jag hade varit ett totalt fiasko minst sagt.

För att börja med den sistnämna kategorin så hade jag nog aldrig kunnat arbeta som:

Hantverkare:
En mer ohändig person går tyvärr inte att finna även om jag verkligen skulle önska motsatsen. Jag är sååå avundsjuk på de som, om inte bygger ett helt hus så i vart fall snickrar ihop en egen stallåda eller åtminstone en sadelhängare men själv är jag som sagt både ohändig och trögfattad så som hantverkare hade jag varit helt värdelös. Det är knappt jag reder ut IKEAS ihopsättningsbroschyrer, så illa är det!

Försäljare:
Lika mycket som jag avskyr när någon försöker truga på mig något jag inte vill ha lika ovillig hade jag varit att utsätta (ansätta) någon annan för samma behandling. Hade jag varit försäljare hade jag diskret frågat "vill du köpa den här tumskruvsåtdragaren" och så fort presumtiv köpare hade avböjt hade jag omedelbart gett upp. Helt fel försäljningsteknik med andra ord!

Körskolelärare:
Jag antar att man om man vill lära andra att köra bil bör leva som man lär så redan på detta skulle min karriär stupa. För jag kan aldrig tänka mig att en lärare bör sitta och svära över andra bilister, tuta på dom, överskrida hastighetsbegränsningarna och uppfinna egna trafkregler, eller?

Flygvärdinna:
Om jag hade tvingats att ställa frågan "Kaffe? Te?" trettiosjutusen gånger per arbetspass tror jag att jag hade blivit tokig så även detta yrke går bort.

Veckotidningsskribent:
En av mina mindre bra egenskaper är att jag, delvis på grund av nedsatt syn på mitt ena öga, har jättesvårt för att känna igen folk jag möter. Jag skulle näst intill kunna gå förbi min egen mor (mycket lik mig för övrigt) på stan utan att reagera så hur jag skulle hitta några kändisar att skriva om vete tusan. Och skulle jag mot förmodan få jobb på en veckotidning så skulle jag aldrig någonsin våga yppa detta för en endaste själ av rädsla för att skämmas ihjäl. Jag menar.....vem skulle frivilligt erkänna att man sitter och diktar ihop text som man sedan vill hävda utgör en sanning?

Fotograf/ filmare:
Om jag hade arbetat som filmare skulle man nog snarare kalla det FUMLARE. Till att börja med lyckas jag aldrig få med mig kameran någonstans och när jag väl har den med så glömmer jag att använda den. Eller så tar batteriet slut eller så blir korten/filmen väldigt....hmmm....märkliga!

Nåja...som synes finns det en hel del ykeskategorier där jag hade blivit diskvalificerad utan större diskussioner men däremot har jag faktiskt funnit 3 arbeten där jag hade passat som handen i handsken!

Solfångare:
Jag har alltid haft en oerhörd tur med vädret och säkert 9 av 10 semestrar har tillbringats med strålande solsken oavsett vart jag rest. Jag kan inte räkna de gånger (hundratals) då jag har ridit ut i härligt väder och då det kommit världens störtskurar, orkaner och dylikt ungefär 1½ minut efter att jag lett in hästen i stallet. Samma sak med mina hästars hagtider! Jag brukar nästan alltid ha hagtid fram till klockan 12.00 och de gånger regnet vräkt ner klockan 12.05 eller senast 12.10 (men ALDRIG 11.55) är också de oräkneliga. Med andra ord är jag en riktig solmagnet! En fd stallkamrat hade en teori om att det var min GLORIA som drog solstrålarna till sig (detta sade han dock med en något ironisk ton...jag undrar än idag varför....) .

Chef på GEKÅS marknadsföringsavdelning:
Det finns nog ingen som kan strö så många superlativ över GEKÅS/Ullared som undertecknad och eftersom jag dessutom menar varje ord hade denna post varit som klippt och skuren för mig!

Mäklarutbildare:
Framför allt mäklare som säljer hästgårdar tycks ohyggligt okunniga och ovetande om vad man som köpare av dessa objekt vill se och läsa om i deras annonser. Jag skulle kunna lära dom att fotografera stall, hagar och eventuella ridbanor från alla håll och kanter och skippa bilder på rapsfält, blommande äppelträd och sovande katter på gårdsplanen. Mäklarna skulle också informeras om att de bör ta reda på om det finns intilliggande ridhus i förhållande till gården, hur gödselhanteringen är ordnad samt om stallet är godkänt vad gäller olika mått, takhöjd osv.

Vad säger ni...har jag en framtid i dessa yrken eller bör jag likt skomakaren bli vid min läst?

Veckan som gått

Jaha, så var då mina 4 semesterveckor slut och det är bara att konstatera att en månad går hur snabbt som helst (särskilt när man inte vill det. När Archie hade fång kröööööp dagarna fram).

Jag kan inte minnas när jag senast hade just 4 sammanhängande veckors ledighet, jag brukar vanligtivs dela upp veckorna annorlunda, men det har varit jätteskönt på alla vis och jag tycker att jag har hunnit med massor av roligheter för både makens och min del liksom vad gäller djuren.

Under den gångna veckan var Archie och jag som vanligt hos Ebba och träningen gick mycket bra. Våra skänkelvikningar artar sig även om jag aldrig trodde att detta skulle bli ett sådant jätteprojekt när vi började våra sidvärtsförflyttningar för långt mer än 1 år sedan.

Även med bytena går det bättre och bättre och nu byter Archie så gott som på hjälpen åt båda hållen och oavsett var jag gör bytet. Hans tråkiga bakutsparkar när man byter från vänster till höger har tack och lov HELT försvunnit och det känns skönt.
Vi är nu inne i fasen "jag kan byta när jag vill och försök inte att hindra mig" om jag gör för många försök under en träning, då blir Archie uppeldad och ska mer eller mindre byta heeeela tiden. Det kan vara lite svårt att parera men jag tror att även detta är en övergående fas som inte oroar mig så mycket (må jag inte få äta upp dessa ord :=)).

I lördags återkom Archies bästis Birk från en månads retreat på annan ort och att de är (var????) just bästisar kunde inte anas vid första hagutsläppet.

Gossarna (kanske någon sådan där "kärv manlighetsattityd"????) skänkte knappt varandra en blick utan gick bara ut i hagen åt var sitt håll. Hmm???

Själv kunde jag, då jag gick ner med gossarna till hagen konstatera att jag ibland verkligen bara är uppfylld av MINA djur. Det var nämligen först då jag insåg att Birk och Seraching har exakt samma färg (brunskimmlar); inte undra på att Archie fattade sådant tycke för Corres travar-dam.

Så här ser hon ut: Seraching Shadows!

Jag är annars väldigt glad att Archie fann sig så väl i hagen ensam utan Birk i somras för även om jag inte vill att han ska gå utan hagsällskap permanent så är det väldigt mycket värt att han KAN göra det. Heron var jättesvår att lära att gå ensam och efter den segdragna träningen med en häst som sprang som en vettvilling i början är jag glad att Archie inte kräver hagvänner.

Eller så har det varit dessa rackare som har varit hagsällskap under sommaren?

Som synes vimlar det av kaniner kring våra hagar och till och med Soya har blivit blasé och orkar ibland inte jaga dom..... ....vilket framgår av denna bild där hon ligger och väntar på att jag ska fixa färdigt utsläppet så att vi kan gå hem :=)!
För Soyas del har det varit en motionsrik vecka med bland annat 2 uteritter tillsammans med Archie samt en LC-träning i Tolånga utanför Sjöbo i söndags. På träningen sprang Soya 2 mycket fina lopp och hon verkar fortsatt mycket (för att använda ett MILT utryck) intresserad av att springa efter trasan.

Veckan avslutades med med en hundträff på Jägersros hundrastplats och denna gången dök hela 10 (!!!!) hundar upp vilket var jättekul.

För Soyas del är det nyttigt med dessa sammankomster eftersom hon till vardags inte umgås med så många hundar. Hon är ju dessutom väldigt försiktig av sig i kynnet och vågar inte riktigt "ta för sig" eller säga ifrån på skarpen om någon besvärar henne men redan igår tyckte jag att hon hade morskat upp sig sedan föregående träff.

Kenzo, Soyas självutnämnde pojkvän fick sig ett par åthutningar när han blev för närgången medan hon vid föregående träff mest såg allmänt lidande ut när han höll på med sina sexlekar :=)!

Back on hack!

Hmmm...heter det hack även på engelska tro? Skitsamma- det blev en rimmande rubrik i alla fall!

Härom dagen fick jag för mig att återinviga mitt ponnyhack som slumrat i stallskåpet i mer än 3 år (ser exakt ut som det på bilden ovan).

När jag ägde tungfels-Décima red jag ofta på hacket det sista året eftersom hon med denna betsling, till skillnad mot då jag red på träns och kandar, gick så bra som bara tänkas kan.

Jag kunde rida avancerad dressyr, hoppa, rida ut, tömköra och longera på hacket och förutom att hästen alltså gick magnifikt så slapp jag ser den vidriga rosa slipsen dingla ur hennes mun.

Nu tyckte jag att det kunde vara dags att även Archie fick stifta bekantskap med detta styrmedel, det är ju aldrig fel att byta betsling då och då och skulle han någon gång få något sår i munnen eller dylikt är det ju verkligen ypperligt om han fungerar på hack.

Och det gjorde han utan tvekan...fungerade på hacket alltså!

Min duktiga häst traskade glatt ut i naturen med Soya i släptåg och vi kunde till och med galoppera långa stäckor med hur fin känsla som helst.

Jag har nu ridit ut med hacket 2 gånger denna veckan och det har fungerat helt problemfritt så när det är dags för Lina att skritta ut på måndag kommer jag att gömma undan tränset :=).Fast kunde hon rida ut på Décima i galoppsadel och ponnyhack som 13 åring så ska hon nog 18 år gammal reda ut snälle Archie också :=).

Följ med på en ridtur!

Inspirerad av morgonens fotosession tog jag faktiskt med kameran även då jag red ut med mina älsklingar i eftermiddags!

Söta svanungar!

Vi rider på den skånska stäppen :=)!

Björnbär en masse! Förra året red Lena och jag förbi dessa buskar massor av gånger och de var alltid översållade av bär. Jag hade någon idé om att jag hade förätit mig på björnbär och brydde mig inte om bären tills en arbetskamrat bjöd på björnbärspaj och jag insåg hur gott det var. DÅ körde jag med bil till björnbärsstället i full karriär men DÅ var givetvis vartenda bär plockat! Lika gott åt mig kan man tycka men jag hoppas på bättre tur i år.

Så här nära Archie går Soya OFTA. Inget säkerhetsavstånd med andra ord men jag litar faktiskt på honom till 100%. Det är alltså gossens yviga svans ni skymtar längst till höger i bild :=).

Varje gång Archie ska gå över denna bro är han lika misstänksam och de första gångerna krävdes det MYCKET övertalning innan han satte hovarna på det dunkande träunderlaget.

Observera bajshögen! Den prodcerade Archie i rena förskräckelsen vid föregående uteritt 2 dagar tidigare, han som i princip aldrig bajsar när man rider. Idag lämnades dock inget visitkort!

Vacker vy!

Även här ser skörden ut att arta sig väl!

Nu ska vi strax galoppera en längre sträcka!

Här gäller det att verkligen hålla tungan rätt i mun och titta NOGA efter bilar innan vi traskar över. Soya har tack och lov stor respekt för bilar och verkar till 100 % fatta att man ska akta sig för allt på 4 hjul men det gäller ändå att vara helskärpt!

På hemväg. Lite skritt på asfalt är nyttigt!

Följ med på en promenad!

Som den trogne bloggläsaren kanske har noterat är jag ingen fotograf precis. Jag får nästan aldrig kameran med mig någonstans och när jag väl får det, tja...då glömmer jag ändå att ta några kort.

Ofta när jag och maken är ute och går med Soya kommenterar vi i hur vackra omgivningar vi bor och idag, i skördetider och när luften yr av halmpartiklar, kom jag faktiskt ihåg både kamera och fotografering!

Nedanstående bildserier visar ett av våra vanligaste promenadstråk:


Vi bor som tidigare nämnts utmed väg 108 och om man går över den så kommer man in på denna grusväg. Här bor 2 äldre hushåll med var sin hund och den ena är på detta kortet på väg mot oss.
Ja, här är hon, en av Soyas grannar. En äldre tik som inte orkar med några häftigare aktiviteter vilket Soya insett för länge sedan så de nöjer sig oftast bara med att nosa lite förstrött på varandra.

Vägen svänger här ner mot ett nedlagt järnvägsspår och detta används inte bara av mig och Soya utan även av olika ryttare. Det är här Soya har funnit merparten av sina troféer i form av boots och strykkappor.

Om Soya har tur dyker det här ibland upp en kanin som hon kan jaga i några kilometer. Nog för att det heter "trägen vinner" men jag kan ändå inte förstå att hon ids springa så långa sträckor för något som hon ändå aldrig är i närheten av att lyckas fånga.

En vacker vy.....

Och se där! Nu kom det ju en ryttare ridande bakom oss!

Fåglarna njuter i solskenet....

Nu börjar vi närma oss vår "vändzon", där vi vänder och går samma väg tillbaka hemåt.

På vintern och våren kan man välja att gå denna vägen hemåt i stället men som synes är det aldeles för igenvuxet just nu. Jag provade att gå där för någon vecka sedan och trodde nästan att Soya skulle drunkna i gräset :=).

Det ser ut att bli en bra skörd i år eller vad tror ni?