Tillbakablickar: därför har jag en vinthund!

Hundrastplatsen på Limhamnsfältet.

Soya vägrade att doppa sig i det skummande havet och jag kan väl inte påstå att jag blev förvånad. Det hade inte jag heller gjort :=)!

Idag återvände jag efter ungefär 20 år (!!!!) till en gammal "brottsplats": hundrastplatsen på Limhamnsfältet i Malmö.

Detta är en av de största rastplatserna i Malmö skulle jag tro och den ligger utmed havet vid Ribersborg.

Soya verkade inte alltför begeistrad över denna jättegräsmatta där allsköns hundar kom springande för att nosa henne i baken- hon föredrar helt klart människor eller leksaker framför framfusiga byrackor :=)!

För mig var det dock lite av en nostalgitripp då jag mindes ett av mina första besök här. Och att jag inte varit har besökt Limhamnsfältet på säkert 20 år, dvs då jag senast hade hund beror på att rastplatsen ligger i andra änden av Malmö i förhållande till både min bostad och Archies stall.

Hur som helst; det var på Limhamnsfältet jag bestämde mig för att någon gång skaffa mig en vinthund!

Jag hade varit och badat med min schäfer Ketty och var på väg hem då jag plötsligt fick se en underbar syn.

En kille som påminde om Patrik Sjöberg (höjdhopparen) kom gående med en kolsvart greyhound som precis hade varit nere i havet och badat.

Ni kan tänka er en våt greyhound som i strålande solsken springer allt vad den kan: den gnistrade som en diamant och löpte så lätt över gräset. Jag bara gapade!

Det var en så slående syn och där och då väcktes tanken om en egen greyhound.

Jag gillade både utseendet och farten! Ketty var tyvärr sådan att hon bara rörde sig så länge JAG rörde mig, stannade jag upp så stannade även hon. Jag ville ha en hund med mer action helt enkelt och det fick jag ju verkligen när jag sedermera köpte min första greyhound!

Nu har jag ju en "mini-greyhound", min älskade whippet som är lika underbar som mina greyhounds var men i en lite mer behändigare "förpackning".

Idag tycker jag att flera av de greyhounds jag sett påminner om små kalvar och jag brukar skämta om att ägarna kan använda dom till ponnyridning (liksom de som har varghundar). Antingen har rasen gått mot större djur eller så är det jag som numera är mer van vid Soyas mindre format :=)?

Debattdags: Hästen är halt! När ska man anlita veterinär?

Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till "häst-nybörjare", lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att "tiden läker alla sår" om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan "om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila".

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan "bara" en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja...då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Jobbångest (varken häst eller hundinlägg)

Precis som jag redan nämnt och som jag säkert har gemensamt med många semesterfirare har jag denna sista ledighetsvecka haft tät ångest över att frihetens klocka snart kommer att sluta att slå. Tillbaka till grottekvarnen med andra ord!

Tack och lov vet jag hur det kommer att bli. Efter några timmar på jobbet så kommer det att kännas som att man aldrig varit därifrån och eftersom jag gillar mitt jobb så kommer det att bli hur bra som helst.

Jag minns hur det var på mitt förra jobb. Då kunde jag flera veckor i förväg börja planera inför och längta till olika lediga dagar under påsk, jul osv men numera kommer faktiskt både röda dagar och min semester som mer eller mindre en överraskning varje gång. "Oj, är det dags nu igen" typ! Och det är ju om inte annat ett tecken på att man aldrig blir helt slutkörd och i verkligt behov av ledighet.

Fast; som jag också har påpekat flera gånger; slapp jag att arbeta (fast fick behålla lönen) skulle jag inte tveka en sekund att lämna arbetsplatsen åt sitt öde.

Jag skulle inte ha det minsta problem med att fylla mina dagar ändå och tycker faktiskt att det är smått tragiskt att det finns människor som säger att de skulle dö av leda utan sitt arbete. Då har man, om inte annat, brist på fantasi anser jag.

För det finns faktiskt en oändig rad med saker man kan roa sig med på sin fritid, det handlar som sagt bara om att släppa lös fantasin.

Visst finns det begränsningar till viss del om man inte har så gott om pengar men det finns ju också massor av saker man kan göra helt gratis. Motionera, låna böcker, lära känna nya människor osv. Och har man som jag hund och häst så fyller man lätt sina dagar utan ett arbete att gå till.

Jag känner till flera fall där människor valt att arbeta efter lagstadgad pensionsålder och måste säga att jag finner detta väldigt stötande.

Så länge det finns en stor ungdomsarbetslöshet vilken innebär att många inte ens kommer ut på arbetsmarknaden förrän efter flera års sysslolöshet så tycker jag att det rimmar illa att gamlingar ska försöka klamra sig fast vid sina arbeten till varje pris.

I de fall jag känner till har det inte heller handlat om ekonomi för det är väl i de fall jag kan ha viss förståelse för om man väljer att arbeta trots att man borde njuta av sin pensionering.

Nej, har man ett eget företag står det en givetvis fritt att göra som man vill men är man anställd borde man verkligen lämna sin post till en bättre behövande arbetslös.

Så många som blir krassliga på alla möjliga vis innan de knappt hinner hämta ut första pensionsavin så borde alla försöka njuta av sitt arbetsfria liv så länge som möjlig.

Som motpol till arbetsnarkomanerna vet jag också flera personer som valt att gå i förtida pension och det är något som jag har en mycket större förståelse för. Det kommer jag säkert också att göra om jag bara har de ekonomiska möjligheterna till det så det gäller att redan nu planera och spara inför framtiden.

Åhhh vad jag älskar service!

Maken och jag har en längre tid haft problem med signalmottagningen till vår parabol vilket har resulterat i att vi långa tider inte har kunnat se på tv. Extremt irriterande då man ställt in sig på att se något program och i stället tvingats titta in i en svart tv-ruta.

Vi har (helt korrekt visade det sig) misstänkt att problemen berott på att några väldigt höga träd i utkanten av vår tomt stört signalmottagningen, dessa träd har helt enkelt vuxit så pass mycket under de 6 åren vi har bott här.

Träden är alltså mycket, mycket höga och att såga ner dom skulle innebära att vi antingen skulle riskera att de vid fällning skulle krossa vårt hustak eller så hade vi fått stänga av väg 108 (en 90-väg som går på motsatt sida om träden) och det faller liksom på sin egen orimlighet, om inte annat ur kostnadsaspekten.

Hur som helst; jag ringde igår efter en tv-reparatör som jag fann via nätet och denne man dök upp idag och skiftade plats på parabolen samt gjorde vissa inställningsändringar lätt som en plätt! Bara så där!

Det var så otroligt trevligt att så smärtfritt få löst ett problem som vi haft under så lång tid. Hade vi haft problemet hela tiden hade vi nog tagit tag i det tidigare men eftersom signalmottagningen "bara" stördes då det finns löv på träden och då dessa dessutom blåser tillräckligt mycket så har vi liksom hela tiden skjutit på bekymmerna.

Dagens besök av denne händige och trevlige man fick mig att inse hur enormt mycket jag uppskattar service och det slog mig också att detta i sin tur beror på att i alla fall jag är så ovan vid det.

Som exempelvis djurägare är jag mycket mer van vid "icke-service" och jag blir varken förvånad eller knappt irriterad längre när jag råkar ut för just "icke-service". Samma sak gäller för övrigt i så gott som alla kontakter vi haft med olika hantverkare genom åren.

Vad gäller de sistnämnda tror jag inte att en tiondel av det vi anlitat "folk" till att hjälpa oss med kring huset har blivit gjort i utsatt tid eller för utlovat pris.

Och samma sak tycker jag ofta att det är med sådant som har med hästeriet att göra. Eftersom jag själv är ganska petig av mig och dessutom har fått mer och mer skinn på näsan genom åren så stoppar jag numera snabbt sådant som jag uppfattar som nonchalant eller opålitligt men jag har både tidigare upplevt och vet massor av hästägare som ständigt råkar ut för

*hovslagare som inte kommer när de lovat eller som inte ens går att få tag på per telefon

*tränare som kommer för sent till träningar eller som ständigt ändrar tiden från en dag till en annan

*kliniker/ veterinärer som bemöter en nonchalant, låter en vänta hur länge som helst (ja, jag vet att akuta fall måste komma emellan)

*stallägare som köper in dåligt foder, som inte sköter det de ska enligt kontraktet osv

Jag har själv sorterat bort allt sådant men kan alltså fortfarande bli nästan barnsligt glad när jag får "äkta service", om det så är av en tv-reparatör eller som av en bilmekaniker jag av en slump var tvungen att uppsöka akut förra sommaren. Det var nästan så att jag ville köpa en blomma till honom för att han lagade min bil snabbt och billigt fast han i själva verket faktiskt bara gjorde sitt jobb!

Archie- ofrivilligt dopad av sin knäppa ägare!

Ibland blir jag faktiskt trött på mig själv....

Härom dagen sprutade jag flugmedlet Renons över hela Archies kropp och förundrades lite över hur beskt medlet var då en del av spray-ångorna letade sig in i munnen på mig. Detta var omkring lunchtid och jag märkte sedan under resten av dagen att jag fick en besk smak i munnen om jag råkade slicka mig om läpparna.

En mycket stark misstanke började formas i mitt huvud; jag har nämligen varit med om detta tidigare fast då jag råkat få "anti-bit-spray" på fingrarna. Tar man i något ätbart med händerna efter att ha använt sig av detta medel smakar allt BLÄ!!!

Nästa dag när jag kom till stallet besannades min farhåga: jag hade inte alls sprutat ner hela Archie med Renons utan med en exakt likadan flaska med anti-bit-spray som också stod i skåpet!

Stackars häst! Det är bara att vara tacksam över att medlet inte gav upphov till någon form av allergisk reaktion; jag hade dock sprutat det över hela Archies kropp, inklusive huvudet!!!!

Och tänk om det skulle ge utslag på ett dopingprov! Vad skulle jag komma med för trovärdig ursäkt då? "Min häst brukar BITA på sig själv, även i huvudet"!

Travauktion i stallet idag

Idag har vi upplåtit vårt stall och våra ridhus till travtränare Lutfi Kolgjini som nu för 5:e året i rad (om jag inte missminner mig) håller en stor travauktion.

För oss privathästägare är det så klart inte så kul att stallet invaderas av skriande och gnäggande travhästar och en massa folk som springer omkring som yra höns för att titta på de förstnämnda men samtidigt förstår jag att ridklubben tar detta tillfälle i akt att tjäna pengar på ett stall som ändå står mer eller mindre tomt nu när lektionshästarna är på bete.

Tack och lov pågår spektaklet bara i knappa 2 dagar så det är bara att bita ihop och stå ut.

Archie är ju lugnet själv i de flesta situationer och verkar inte bry sig och dessutom står han mellan 2 privathästar, en ponny och flickvännen Searching. För hennes del är det värre då hon, till råga på allt brunstig fått en hingst som tillfällig boxganne!

För egen del hoppas jag att ingen av misstag råkar sälja Archie på auktionen och om det värsta skulle hända så vill jag i alla fall ha duktigt betalt :=).

Minns med förvåning att en internetskribent tyckte att Archie såg ut som just en travare då jag precis hade köpt honom och publicerat de första bilderna på honom på nätet men det är 3 år, flera centimeter mindre och ännu färre kilo sedan. Så förhoppningsvis står han kvar i boxen i morgon!

Veckan som gått

Nu återstår endast en vecka kvar av min semester och som säkert de flesta andra sommarlediga börjar jag redan få lite ångest över att tiden har gått så fort och att det snart är dags för att arbeta igen.

Även om jag i grund och botten trivs oerhört bra med mitt arbete och är väldig tacksam över att jag just trivs (det finns så många andra stackare som tvingar sig till jobbet bara för lönens skull) så kan jag inte förneka att jag trivs ännu bättre med att vara ledig.

Veckan som gått har inte innehållit några större sensationer.

I måndags var jag och tränade för Ebba och åkte därefter till ett 30-års kalas där jag blev påmind om hur fort åren går. Folk som jag inte hade träffat på många år och som var typ gymnasiestuderande då vi sågs senast var nu gifta, hade barn osv.

I tisdags besökte jag en vän som precis köpt en gård. AVUND AVUND säger jag bara....och det sa jag till henne också :=).

Gården är jättefin på alla vis och jag hotade med att flytta dit Archie om hon inte försöker hjälpa mig att hitta något till maken och mig också!

En intressant parentes med det besöket var att jag fick veta att vännen själv varit och tittat på en av de gårdar jag och maken kollat på nyligen. Fast vännen kollade på samma gård för mååååånga månader sedan! Så det är precis det jag har anat: gårdar är mycket mer svårsålda än hus vilket jag hoppas är en fördel för oss eftersom vi ju först måste sälja vårt hus innan vi kan köpa något annat. Av de 6 gårdar vi tittat på de senaste månaderna är i alla fall 5 fortfarande till salu.

Resten av veckan har jag mest fördrivit hemma eller i stallet med ett kortare avbrott för tävling i lördags.

Soya har ägnat veckan åt att hjälpa till med Archies hagutsläpp och motion samt även roat sig med likletande och asätande. Mums!

Annars är hon omåttligt populär var jag än tar med henne och det är så klart väldigt smickrande och trevligt.

Vi har varit på 2 whippetträffar under den gångna veckan och sedan har Soya sovit gott kan jag lova :=). Det är helt underbart att titta på whippets som leker och springer omkring i full fart och jag kommer att försöka att se till så att Soya träffar sina kompisar så mycket som möjligt.

För veckan som kommer finns inte heller några högtflygande planer, vi fortsätter att njuta av ledigheten och tar dagarna lite som de kommer.

Whippetträff i Malmö (hundinlägg)

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg tog en whippetägare, Jeanette, för ett tag sedan initiativet till att vi som bor i Malmö med omnejd skulle träffas med våra fyrbeningar för lite kravlöst umgänge.

Första träffen ägde rum i Vellinge för någon vecka sedan och idag var det dags för en träff på vad som bestämts som den "officiella träffpunkten"- den stora hundrastgården vid travbanan Jägersro, dvs typ 100 meter från Archies hage! Och observera: JAG hade faktiskt ingenting med valet av mötesplats att göra :=).

Det är bara att konstatera att whippets leker bäst med likasinnade (läs: andra vinthundar), inte för att de på något vis är dumma mot andra raser utan helt enkelt därför att andra hundar inte har en chans att hänga med i den fart som whippets får upp när de leker och springer.

Idag hade Soya sällskap av sin ständiga vapendragare Lili samt helbröderna Higgins och Kenzo. Kenzo var för övrigt med och bidrog till Soyas licens kan man säga eftersom han agerade stödhund under ett av träningsloppen.

Till skillnad mot då de tränings-tävlade var Kenzo idag dock mer intresserad av SEX rent ut sagt än att springa så till slut fick Soya säga till honom att hon faktiskt inte var road av sådana lekar :=). Nej, Soya tyckte att det var roligare att jaga medhavda bollar än att ha en vilt juckande whippet på ryggen och ärligt talat förstår jag henne :=).

Hur som helst; om ni är intresserade av att delta i våra träffar eller bara kolla in dessa fina hundar in action så kan ni hålla utkik efter kommande träningar via Jeanettes blogg:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/

Nästa träff blir i alla fall den 2 augusi 19.30. Kanske ses vi?

Dagens tävling

Det har varit tunnsått med tävlingar under sommaren men till idag hade jag hittat en LA:3-klass att rida.

Tyvärr hade jag inte lika bra känsla som vid senaste tävlingen, varken på framridningen eller inne på banan, har ingen aning om varför men så kan det ju vara ibland.

Det positiva var att vi hade 7:or på hela travprogrammet utom givetvis skänkelvikningarna (5+5) men det negativa var att vi hade 6:or på allt annat (utom en 7:a på en galoppfattning). Det brukar annars vara nästan lite tvärtom med högre betyg på galoppen men denna domare skrev:

"Prydlig ritt på en vacker häst. Lite markbunden och låst galopp. Bör arbeta mer genom ryggen i galoppen".

Har som sagt ingen aning varför jag inte fick lika bra "gung" i Archie idag, det är annars det som jag själv tycker har förbättrats betydligt de senaste månaderna; bjudningen och schwungen.

Ja, ja....på det stora hela går det ändå framåt tycker jag och det är det viktigaste.

Ska köra lite inspänd longering framöver; då brukar Archie galoppera på riktigt bra och jag ser också hur han rör sig på ett annat sätt än när jag sitter på och dessutom är det säkert skönt att inte alltid ha mig på ryggen :=).

Grus i maskineriet- ännu en anmäld ryttare!

I samma Ridsport (denna veckas) som jag läste om Sofia Kroon (se inlägg nedan) fanns en artikel om att en annan ryttare, Elin Aspnäs, fått en varning för att man på en dressyrtävling utomlands funnit att hennes häst hade fullt med grus i munnen (tydligen ett gammal knep för att förhindra tandgnissling)!?!?!?!

Även efter ytterligaren en kontroll, 10 minuter efter den första kontrollen, hade hästen så mycket grus i munnen att det fick plats i en näve.

Moderns förklaring:"Vår häst äter sand om den får tillfälle".

OBS! Även denna moder är en mycket erfaren hästmänniska.

Alltså; nu vet jag inte hur det går till när ANDRA tävlar dressyr och framför allt inte på en högre nivå och utomlands (för det har jag själv inte gjort) men är det acceptabelt att man precis innan man ska starta tillåter att ens häst stoppar truten full av sand/ grus?!?!?!?

Märker man inte detta?!?!?!?

När jag själv är på tävlingar händer det att Archie försöker köra ner huvudet i marken och BETA, inte grusäta, men eftersom jag inte vill ha grönfläckliga tävlingskläder låter jag honom inte göra det. Och även om han väger 10 gånger så mycket som jag så är det aldrig några problem att stoppa betandet.

Ja, vad ska man säga om grusätarförklaringen? Jag vet i alla fall vad JAG tror.......

Fler åsikter om "fallet Sofia Kroon"

Det är (så klart) inte bara jag som skakar på huvudet åt händelseutvecklingen:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=990792

Bara hoppas att debatten leder till något bra för HÄSTARNA som ju inte kan föra sin egen talan.

Mer om hästdoping (fallet Sofia Kroon)

Få läsare av tidningsartiklar som handlar om hästar och ridsport har väl kunnat undgå att läsa om "fallet Sofia Kroon", hoppryttaren som tidigt i våras blev avstängd från tävlande efter att ha tävlat 2 av sina helt nyligt och på djursjukhus behandlade hästar.

Det har i efterhand framkommit att den ena hästen sprutats med Adequanin och Biklin i tre av knäets leder.

Att Riksidrottsnämnden upphävde den 15 månader långa avstängning som Ridsportförbundets disciplinnämnd hade utfärdat kan man tycka vad man vill om, det handlar tydligen om att hästarna inte lämnade några dopingprov och sakfrågan utreddes över huvud taget inte men vad som verkligen förundrar mig är Sofia Kroons eget uttalande (citat från veckans Ridsport).


Sofia Kroon "håller fast vid att hästarna fått vitaminsprutor. Även om hon själv var med när den ena hästen, Rolex, fick en injektion i ett bakknä. Jag såg inte om veterinären sprutade i leden eller bara under huden, berättade Sofia Kroon".

Detta alltså sagt av en VUXEN, erfaren tävlingsryttare med flera hästar!

I alla fall jag baxnar för sedan NÄR sprutar veterinärer hästar med vitaminer i BAKKNÄNA?!?!?!

Och om man nu som hästägare/ ryttare ser en veterinär spruta ens häst i ett bakknä, UNDRAR man inte om detta verkligen är korrekt om hästen bara ska få en vitaminspruta?!?!?!

Tja...alla är vi så klart olika vad gäller att föra diskussioner med behandlande veterinär kring våra djur men i alla fall jag hade aldrig låtit någon spruta NÅGOT i min häst utan att mycket noga ta reda på vad det är eller vad säger ni? Hur hade ni gjort?

Hårdare straff för dumma ryttare?

För några veckor sedan efterlyste bloggaren "Havrepappa" (http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm) hårdare tag mot de som dopar sina hästar. Han tyckte att man är för mesig vad gäller att straffa de som dopar oskyldiga djur och i sak säger jag inte emot honom, däremot tror jag att det kan vara ohyggligt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt att förhindra "ofrivillig" doping, dvs sådan som utförs av någon annan utan att ryttaren/ hästägaren är medveten om det.

Att det därför kan vara väldligt svårt att utdöma ett rättvist straff för någon som kanske råkat ut för en illvillig konkurrent/ allmän galenpanna eller vad vet jag kan säkert många hålla med om men frågan är varför man är lika "flat" när det gäller andra "olämpligheter" där det finns vittnen och där den skyldige till och med erkänner?

I dagens nätupplaga av Ridsport läser jag följande:

"Ponnyryttare avstängd en månad

Ridsportförbundets disciplinnämnd har dömt en ponnyryttare till en månads avstängning från allt tävlande inom ridsport på grund av olämpligt uppträdande mot överdomare samt brott mot tävlingsreglementet och Riksidrottsförbundets stadgar.
Händelsen inträffade under en ponnytävling i Perstorp den 9 maj i år. Efter ett stopp inne på banan bestraffade den 18-årige ryttaren sin ponny med både skänklar och spö. Han lämnade därefter banan i så hög fart att såväl funktionären, som skötte in- och utsläpp, som ryttaren på väg in fick kasta sig åt sidan. Utanför banan var hans uppträdande också högst olämpligt både generellt och mot den tillkallade överdomaren. Ryttaren har nekat till att ha bestraffat sin ponny med skänklar och spö inne på banan men medgett att han uppträtt olämpligt mot överdomaren. Enligt disciplinnämnden har ryttaren även varit en fara för både funktionär och åskådare när han lämnade banan. Nämnden anser att ryttarens beteende är en allvarlig förseelse och dömde honom till avstängning från allt tävlande inom ridsport under tiden 22 juli-21 augusti. "

Efter att ha läst denna artikel kan jag inte annat än skaka på huvudet.

En mer eller mindre vuxen/ myndig person har alltså utgjort en fara för andra då han tävlat och dessutom uppträtt olämpligt mot både sin egen häst och mot en överdomare. Straffet för detta utgörs av en ynka månads avstängning och dessutom under en period (semestertider) då det nästan inte finns några tävlingar att åka till. Oj oj oj vad det måste ha svidit för denna ryttare (NOT)!!!

Förvisso finns det även en form av straff i att över huvud taget ha blivit föremål för disciplinnämndens granskning och eventuella åtgärd, är man något så när normalt funtad tycker man ju att sådant är ytterst pinsamt om inte annat men ändå....en ynka månad?!?!?!

Nej, fram för hårdare straff när ryttare bär sig illa åt, oavsett om det drabbar människor eller djur, eller vad tycker ni?

Travare som ridhästar- ett rött skynke i internetdebatter och min åsikt

När jag började "hänga" på olika hästforum på nätet för mer än 10 år sedan var det värsta man kunde skriva, och det som omedelbart väckte en flammande debatt:"jag förstår inte varför folk envisas med att ha travare som ridhästar"!

Skrev man något åt det hållet var det som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur :=)! Det blev evighetslånga, hätska debatter där det vanligtvis var så att de med "riktiga" ridhästar (läs: oftast halvblod) totalsågade de som dristade sig till att rida på "avlagda travare" medan travhästägarna å sin sida försvarade sina älsklingar med en enorm frenesi och övertygelse och anklagade halvblodsfolket för att rida på tråkiga och avtrubbade djur som det inte var det minsta utmanande att jobba med. Håhå ja ja....

Idag har väl alla tröttnat på att tjafsa om huruvida man ska rida på travare eller ej eller så lever debatten fortfarande vidare, fast inte på de forum jag besöker.

Själv har jag aldrig stuckit under stol med att jag inte anser att travare (med travare menar jag i fortsättningen travhästar som från början tränats och till och med tävlat i trav och som har ett "normalt" rörelsemönster för just denna ras) är lämpade för alla hästportgrenar. Till tex voltige torde en fd travare vara direkt olämplig :=).

Visst kan man både hoppa, rida dressyr och fälttävlan med travare, absolut, men jag anser att det är för mycket jobb för både häst och en nybörjare/ normalryttare för att det någonsin ska bli lika bra som med tex ett halvblod, åter igen i alla fall om travaren i detta fallet har "travar-gångarter".

Nu generaliserar jag kraftigt; det finns ju helt "värdelösa" halvblod som inte kan hoppa en meter utan att riva (tex) men om man ska just generalisera skulle jag aldrig rekommendera någon som vill börja med hoppning eller dressyr att köpa en travare.

Är man mer rutinerad blir det säkert bättre och lättare men den kategorin av ryttare vill sällan ha just travare utan en för ändamålet mer lämplig ras.

Om man däremot vill ha en stabil och snäll häst att rida ut på tycker jag absolut att man kan leta bland de fd travarna.

Corre i "mitt" stall är ett utmärkt exempel på en ryttare som ville ha just en snäll "uteridningshäst" och det är också precis vad hon har fått. Utomhus är det också lättare att galoppera med en travare då man har större ytor att hålla sig på och kan rida i ett lite friskare tempo.

Sedan är ju så klart inte alla travare världens klippor i skog och mark men jag har sett tillräckligt många exempel på ypperliga hästar och själv ridit minst lika många för att rekommendera att man i alla fall letar inom denna kategori.

Som jag berättat om i tidigare blogginlägg var jag i min gröna ungdom tillsammans med en mycket rutinerad fd travtränare och travhästägare. Det var genom honom jag fick mina första kontakter med travhästar och han visade mig verkligen hur otroligt okomplicerade och lätthanterade dessa hästar många gånger var.

Exempelvis brukade en "inridning" av en redan inkörd travare gå till som så att min sambo Rolf lade på hästen en sadel, tränsade den, lät någon slänga upp honom och sedan red han ut på Jägersros travbanor eller på fälten runtomkring lätt som en plätt! Att hästarna försökte kasta av honom, skena eller hitta på andra dumheter fanns inte på världskartan och även jag red massor av gånger ut på hästar som i princip aldrig hade haft sadel på sig utan minsta problem.

Prova den formen av inridning på ett halvblod om ni törs :=)! Och återkom gärna med en rapport efter att ni blivit utskriven från sjukhuset :=)!!!!

Om man var tankeläsare eller hästar kunde tala....(om hagvistelse)

....tänk vad mycket lättare allting skulle bli (eller så skulle man få veta långt mer än man egentligen ville ....).

Många av mina vänner och bekanta har väldigt svårt att förstå att jag aldrig någonsin tar sovmorgon på helger eller semestrar, även om jag inte "behöver" åka och tex tävla.

En del tror felaktigt att jag är mogonpigg medan andra helt enkelt frågar varför jag inte kommer lite senare till stallet på min fritid.

Svaret är verkligen inte att jag är morgonpigg men däremot hade jag inte "samvetsmässigt" kunnat sova samtidigt som jag "vet" att Archie står och väntar på att få komma ut i hagen, det är ju det han är van vid.

En av de absolut största nackdelarna med att stå uppstallad på ridskolan är att vi inte kan disponera våra hagar fritt utan att alla hästar har särskilda hagtider (på sin höjd halvdags-pass) i tilldelade hagar. Detta system innebär följdaktligen att man inte kan "komma och gå som man vill", dvs har man hagtid mellan 8 och 11 (för att ta ett exempel) så får hästen bara vara ute i 1 timme om man kommer klockan 10. Kommer man inte förrän klockan 11 är hagtiden förverkad och har man då riktig otur och alla andra har släppt ut sina hästar på sina hagtider får hästen alltså inte alls komma ut den dagen.

Hur viktigt det är med hagvistelse, hur länge denna bör pågå, om den ska ske på en regelbunden basis osv har bland "våra" hästägare alltid haft oerhört varierad prioritet och ett fåtal hästägare har genom åren i princip knappt ens utnyttjat den begränsade hagtid de fått sig tilldelad. Tyvärr har det i dessa fall lika sällan handlat om hästägare som på annat sätt (hand-betning, allmänt pyssel och långa ryktstunder, skrittpromenader osv) fått hästens dagar att innehålla annat än ridning utan man har ansett att det räcker med detta (ridningen) och/ eller inte haft tid/ lust med annat.

Själv har jag alltid varit extremt angelägen om att ha mina hästar ute så länge det bara någonsin går trots detta mycket begränsande system och därför finns inget utrymme för sovmorgnar och dylikt för min del. Ju tidigare man släpper ut hästen desto längre får den vara ute= enkel matematik för min del.

Det är bland annat i dessa hagutsläppar-stunder jag hade önskat att i alla fall min häst hade talförmåga och kunde förmedla vad han helst vill!

Vill han helst gå ut i hagen oavsett väderlek eller finns det omständigheter under vilka han hellre hade stannat i boxen?

För att jag ska strunta i hagutsläpp krävs antingen extrem blåst, dito regn eller snöfall och Archie verkar aldrig ovillig till att gå ut men tänk om han mycket hellre hade stannat i boxen vid tex väldligt varmt väder?

Soya markerar ju mycket tydligt när hon inte vill gå ut men Archie är antingen mer "kuvad" eller så kvittar det honom verligen vilket eller så vill han absolut gå ut oavsett. Ja, hur ska man veta?

Hade jag vetat att han föredrog boxen framför hagen hade jag absolut tagit mig sovmorgnar oftare men nu försöker jag göra det jag tror är rätt även om det kanske är helt fel. Han kanske blir jättebesviken varje gång jag dyker upp i ottan?

Det som ytterligare komplicerar saken är att våra hagar är tämligen små och helt saknar gräs. Hade vi haft stora kuperade hagar med böljande gräs vill jag tro att ingen häst inte hade föredragit dessa framför boxen men vad anser hästar om de små fyrkanter utan mat som vi på ridskolan kallar hagar?

För mig ska hagvistelsen framför allt vara en form av "viloplats" för hästen, alltså ett ställe där hästen själv har möjlighet att avgöra hur den vill tillbringa tiden utan att vi människor styr (som när vi rider eller på annat sätt tränar/ motionerar hästen). Om hästen vill ta sig en liten galopp ska den kunna göra det och om den vill stå och sova i en hörna så ska den kunna göra det.

Jag har bara en enda gång faktiskt föreslagit för en hästägare att hon inte skulle släppa ut sin häst alls och det handlade om en fd galoppör som så fort den kom ut i hagen började "staketvandra" så mycket att den till slut gick i ett egenuppgrävt dike utmed hagens sidor. Hästen föreföll alltså mer stressad och "lidande" i hagen än utanför den och för just den individen verkade hagvistelse inte tillföra något annat än obehag.

Men för "normalhästen" har jag svårt att tro att box föredras framför hage hur trist den än må vara för utomhus har hästen i alla fall en större rörelseförmåga och kan också få fler sinnesintryck. Men som sagt, säker är jag inte, i alla fall inte när det gäller min egen häst och just hans hagförutsättningar, jag gissar bara och får därför heller aldrig några sovmorgnar :=).

Veckan som gått

Jaha, då var den andra veckan av sommarens 4 semesterveckor avslutad och jag börjar redan få ångest över hur fort dagarna bara flyger iväg. Fast det gör de i ärligheten namn när man jobbar också tycker jag. Ena dagen är det måndag och nästa är det fredag...typ...

Medan vi under den första veckan var på 3 gårdsvisningar blev det inte en enda denna veckan, helt enkelt därför att det inte fanns något intressant att titta på. Vår egen mäklare hade varnat oss för att det är lite stiltje nu under sommaren och det verkar tyvärr stämma. Folk vill tydligen inte ägna sin ledighet åt att sälja hus eller gårdar. Synd för det är nu vi verkligen har tid att åka och kolla....

På ridskolan råder lugnet fortfarande och jag njuter i fulla drag. Hade det alltid varit så här hade jag nog inte ens börjat tänka på en hästgård. Vi är nu knappt 10 privatryttare i stallet och gör som vi vill höll jag på att säga. Nja, inte riktigt men vi kan i alla fall ockuppera de hagar vi vill och så länge vi vill och har 2 ridhus och en ridbana helt för oss själva utan att behöva ta hänsyn till ridskoleverksamhet.

Archie är ute 7-8 timmar om dagen och det känns skönt att kunna erbjuda honom detta om än under en begränsad tid. Han verkar tack och lov inte sakna Birk det minsta, troligen pga ensilagehögen som jag lägger ut i hagen som sällskap samt sin nya flickvän Searching.

Eftersom det dels är så lugnt och jag dessutom är ledig så är Soya med mig varje gång jag åker till stallet (dvs 2 gånger om dagen, morgon och eftermiddag) och det innebär en hel del "gratis-motion" för henne = jag behöver inte gå ut och gå med henne flera gånger om dagen dessutom.

Bortsett från att jag var i Ullared en hel dag i onsdags (och då reds Archie av Lina) så känns det inte som att det har hänt något särskilt värt att rapportera om.

Dagarna fördrivs förutom av de 2 obligatoriska stallbesöken oftast med en långpromenad med maken och Soya och mycket läsande. Har läst ut 4 böcker på en knapp vecka samt även läst en hel del på nätet.

2 av dagarna blev det också en hel del solande i trädgården och därefter var det faktiskt lite av en lättnad när vädret blev lite mer mulet och regnigt. Inte så att jag vill att min semester ska regna bort men är det strålande sol utan ett moln på himlen och dessutom "tusen grader" varmt så blir det gärna så att man inte gör något annat än ligger och solar och inte orkar ta sig för något vettigt i stället.

Nästa vecka tar Ebba semester (vilket tränar-Birgitta gjorde redan för flera veckor sedan) men som det träningsfreak jag är har jag sett till att boka in ett dressyrpass dagen innan hon reser iväg :=). Sedan skulle hon bara vara borta en vecka så min tränarlösa tid blir förhoppningsvis mycket begränsad. Jag tycker att det är så kul att träna att jag gärna gör det så ofta som jag har råd till och särskilt nu då jag dels är ledig och utvilad och vädret är behagligt med långa ljusa kvällar. När det är mörkt redan klockan 16.00, regnet vräker ner och jag gäspar käkarna ur led efter en lång arbetsdag kommer jag nog inte att vara lika sugen misstänker jag.

Veckan avslutades med att maken och jag hyrde "Australia" och det som var lite speciellt med den filmen var att vi egentligen skulle ha gått och sett den på bio en viss helg i januari i år. Dock fick planerna ändras eftersom vi fick nys om en svart whippet som vi kunde få ta hem på prov just den helgen och resten är som man säger ibland historia :=)!

2 bilder till på mina tidigare hundar + lite historik

Bilden ovan föreställer min första greyhound "Sladden" (Zulu Last). Namnet fick han av att han kom ut som sista valp i en kull om 11 stycken!
Sladden köpte jag för 50 öre när han var över 1 år gammal. Man hade då gett upp tanken på att ha honom som tävlingshund eftersom han ansågs för långsam. Till våra uteritter med Heron var han dock snabb så att det räckte och blev över :=).
Sladden hade jag inte i så många år utan han avlivades efter att ha varit halt och hoppat på 3 ben i flera månader.
Från början trodde veterinärerna att en bit glas trängt in i tassen och störde men trots operation blev han inte bättre.
Konvalescensen var vidrig, Sladden hade ett djupt hål rakt ner i tassen och varje gång han så mycket som satte ner benet i marken blödde han igenom sitt bandage. Mina golv i lägenheten var täckta av blod och det var så synd om hunden. Hade operationen åtminstone hjälpt men det gjorde den som sagt inte. Och en greyhound som går på 3 ben.....nej....det ville jag inte fortsätta att utsätta honom för.
På bilden har vi varit och ridit med Heron i Falsterbo och det är en bekants dotter som poserar med honom.

Min favoritbild på min första hund, schäfern Ketty (Hundskolans Oranja). Ketty blev 5½ år gammal och avlivades när hon fick höftledsfel.

---------------------------------------------------------------------------------

Min tredje hund Tyson (Somollis Star in Motion) har jag faktiskt inga bilder på men han såg ganska exakt ut som Sladden och en del människor som jag inte träffade så ofta förstod aldrig att Tyson var min nya hund efter Sladden! Tyson bröt benet (på 2 ställen dessutom) under en uteritt med Heron.

Tyson köptes också mycket billigt av ett orginal till kvinna som bodde på en enslig gård i Hörbytrakten om jag minns rätt. Det jag minns absolut var att Tyson låg i en box när jag skulle hämta honom och han verkade till en början mer van vid att äta hästmat så som betfor och Krafft än hundmat så man kan ju undra hur han hade haft det egentligen.

Att han älskade att ligga i bilen i timmar men inte kunde lämnas ensam i lägenheten ens 2 minuter utan att börja yla hysteriskt var också lite konstigt.

---------------------------------------------------------------------------------

Efter all denna otur med dessa, 3 av världens lydigaste, snällaste och på alla sätt och vis finaste hundar är det kanske inte så konstigt att det tog 20 år innan jag vågade bli hundägare igen (dessutom hade jag inga prakiska möjligheter att ha hund som mångårig singel och heltidsarbetande).

---------------------------------------------------------------------------------

Min fjärde hund, asätaren, ligger just nu och vilar ut efter en lång uteritt med mycket klättring tillsammans med Archie. Tydligen blev hon inte tröttare av ritten än att hon avslutade den med att rulla sig i något illaluktande (ank-skit?) så det blev även en dusch i spolspiltan innan vi körde hem. Som det lilla sämskinn hon är torkade hon innan vi ens hann hem , tack för den underbara hårremmen säger jag!

Ännu en alternativ karriärmöjlighet för Soya och är vi för "mat-nitiska"?

Som ni kanske kommer ihåg har jag tidigare lagt fram teorier om att Soya skulle kunna arbeta som både knarkspanare och "benskydds-uppletare".

För ett tag sedan insåg jag att det doggyn är minst lika bra på att leta upp som strykkappor och boots är alla former av kadaver; den perfekta lik-letaren med andra ord!

Jag vet inte hur många gånger jag sett Soya bära på och tyvärr också försöka smygäta på alla möjliga djur i olika grader av förruttnelse.

Detta bevisar samidigt att det inte bara är människor som föredrar "hemmalagat" framför halvfabrikat för medan Soya alltså inte gärna äter sitt mycket dyra märkestorrfoder så stoppar hon glatt i sig skalet från bakade potatisar, pasta, över huvud taget allt som vi tillagar till oss själva och som sagt då alla djurlik hon kan finna!

I ärlighetens namn är jag inte så hysterisk kring vad Soyis stoppar i munnen, visst tar jag djuren ifrån henne om jag ser det men det är inte så att jag maniskt följer varje steg Soya tar utomhus och bevakar så att inget slinker ner i gapet.

Jag tror på tesen att "lite skit rensar magen" och Soya har hittills inte blivit dålig av allt hon stoppat i sig.

Själv anser jag att vi människor många gånger går till överdrift i vår renlighetsmani, vårt "bäst-före-datum-stirrande" och försök att eliminera all smuts, bakterier och annat som vi tror är farligare än det nog är.

Så klart måste man hela tiden göra avvägningar och en del både människor och djur är långt känsligare än "normal-individen" och då får man givetvis vara mer försiktig men rent generellt tror jag på att vänja kroppen vid att inte allt alltid är näst intill steriliserat.

En bekant höll för några år sedan på att både skala och skiva alla morötter hon gav sin häst och i samband med detta togs minsta lilla prick bort från morötterna. Själv slänger jag in hela morotsknippen med blast och allt och min häst verkar lika glad och frisk som den som inte ens behövde bita itu sina egna morötter!

Det finns tjuvar till allt, del 2

Härom dagen ringde min mor till mig och var väldigt ledsen och upprörd.

Hon hade varit på minneslunden på Spillepengen där en liten graverad minnesplatta har placerats till minne av hennes pekinges Riki. Bredvid plattan hade modern en kruka med sommarblommor samt ett lampa av den typ som drivs med solljus.Jag skriver hade för när modern besökte minneslunden senast visade det sig att någon stulit (!!!!!) lampan som högt räknat kanske är värd 50 kronor.

En annan kvinna hade blivit bestulen på blommor som varit placerade på hennes hunds grav.

Modern var om sagt både ledsen och upprörd och faktiskt även förvånad.

Förvånad var däremot inte jag eftersom jag har insett just det rubriken förtäljer, dvs att det finns tjuvar till allt.

Jag har läst om olika stölder på "riktiga" kyrogårdar (för männskor) där skrupellösa kräk tydligen inte dragit sig för att stjäla både blommor och trädgårdsredskap (vattenkannor och dylikt).Det är verkligen för bedrövligt att man inte ens känner någon slags "heder" inför saker på en begravningsplats men så är det tydligen.....

Here we go again- nytt Ullaredsbesök!

Idag var det åter igen dags att besöka Ullared tillsammans med mina lika shoppingsugna väninnor Petra och Ulrika.

Det kändes inte som att det hade hunnit gå hela 4 månader sedan Petra och jag var där sist men så var det och vi har redan bestämt att 3 gånger om året nog kan vara en lagom dos varför nästa besök är preliminärbokat till någon gång i november/ december.

Det som är både bra och dåligt med Ullared (enligt mig i alla fall) är att man aldrig helt säkert vet vilka produkter man ska finna. Dels är vissa varor slut ibland och dels ändras ju sortimentet ständigt. Ibland har man blivit mycket glatt överraskad över något megafynd medan man någon gång har fått inse att det man hade tänkt köpa varit slut.

Förra gången vi var i Ullared köpte jag tex ett par jättesnygga, sköna och billiga ridbyxor och min plan var att köpa ytterligare ett par likadana idag. Men men...ridbyxorna fanns inte längre vilket på sätt och vi var bra så att jag kan slita på de 4 paren jag redan har :=).

Hästtäckena och schabraken vågade jag inte ens snegla på eftersom jag redan har ca 10 vita schabrak med varierande kantband och ungefär lika många täcken (eller fler) för alla möjliga tillfällen och årstider. Man kan inte alltid köpa "bara för att det är billigt", eller :=)?

Som vanligt köpte jag i stället ridstrumpor (det går alltid åt) , B och E-vitamin, gummiband och dressyrspö.

Fick även med mig ett hönät (20:--), ridhandskar (60:--), en kortärmad ridpiké (60:--) samt en dito tävlingspiké (vit, 60:--).

Hittade också lädertyglar med dito stroppar för 99:-- och konstaterade att de såg minst lika fina ut som de jag köpte på Hööks för ungefär det tredubbla priset för något år sedan.

Sedan blev det underkläder och en plånbok i läder (90:--) till mig själv och desto mer till hemmet. Jag köper ju alla våra hygienartiklar i Ullared så det blir en rejäl hög varje gång, typ 12 flaskor schampoo, 10 tandkrämstuber osv.

Soya blev inte bortglömd utan fick mängder med grisöron (som hon älskar), ett 10-pack kostar här 30:-- (på Konsum i Staffanstorp kostar de 9:--/ styck).

Några olika leksaker blev det också för 9:-- styck samt ett snyggt svart läderkoppel för 70:--.

På LC-träningen igår såg jag en form av transportbur i nylon som ägarna till den whippet som låg i sa att de hade köpt i just Ullared så givetvis gjorde jag detsamma när den var så himla billig (199:--). Min man undrade om Soya ska ut och campa men jag är övertygad om att vi kommer att ha nytta av denna jättenylonlåda :=).

Denna gången slutade notan på ganska exakt 3000:-- och det är väl däromkring jag brukar ligga. Jag har aldrig någon fast budget för hur mycket jag "får" göra av med utan köper helt enkelt det som faller mig i smaken. Faktum är att det så gott som alltid blir långt billigare än jag räknat med och hur ofta inträffar det i vanliga fall när man handlar? Aldrig om ni frågar mig :=)!

Har man inte utgifter så får man (åter ett hundinlägg)

Blir kanske lite väl mycket hund på HÄST-bloggen just nu men så är det ibland....

Idag har Soya blivit sövd!!!!!

För att ta det från början så upptäckte min man i förra veckan att en liten kant på en av Soyas hörntänder i överkäken hade brutits av (vi har ingen som helst aning om hur detta har gått till). Det var inte så mycket och hon verkade inte det minsta störd av det men vi ville ändå ta det säkra före det osäkra och kolla upp tanden.

Och nog blev den uppkollad alltid!

Dagens bokade besök på djursjukhuset slutade med att de behöll Soya i flera timmar, röntgade och sövde henne samt lackade hennes tand.

Summa summarum konstaterades att pulpan inte är påverkad och därför görs inget mer idag utan hon ska åter kollas upp om 6-8 månader. Är tanden inte ok då ska den rotfyllas.

Vad tror ni detta lilla kalaset slutade på?

4375 kronor varav 1539 kronor var "material"?!?!? Materialet förmodar jag var lacken som tanden lackades med samt bandaget runt benet där narkoskatetern suttit för själva narkosen/ sederingen kostade ytterligare 751 kronor.

Ja, det är bara att konstatera att de vet att ta betalt!

Trots att jag är van vid hutlösa häst-veterinärkostnader hickade jag ändå till men vad ska man göra? Det är ju knappast något man kan fixa till själv eller något i alla fall jag skulle våga låta tiden utvisa om det behövs tittas på eller ej.

Soya själv verkar helt opåverkad av dagens händelser, har ätit bra efteråt och verkar inte "konstig" av narkosen (min schäfertik gick in i dörrposterna flera timmar efter hemgång när hon blev opererad) så det känns i alla fall som en stor lättnad.

Många fler whippetbilder och länktips (hundinlägg)

Om ni inte har tröttnat på att glo på och läsa om de små vesslorna kan ni finna ännu fler bilder och läsa mer på Soyas kompisars bloggar!

http://whippetlili.se/

Här skriver Jonatan om Lilis öden och äventyr och det finns ganska många bilder från tex träffen i Vellinge i helgen.

En annan bloggare är Jeanette som tog initiativet till träffen och om hennes hundar kan ni läsa här:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/.

Och om ni inte har fått nog ens efter att ha läst dessa bloggar så finns det från Jeanettes blogg länkar till ännu fler (titta i högermarginalen).

Några bilder från LC-träningen 14/7 (hundinlägg)

Ett litet urval av alla olika vinthundsraser som deltog vid dagens träning.

Från de största......

.....till de minsta!

Just italiensk vinthund tycker jag ser så "käcka" ut med glad uppsyn. Fast de är nog lite väl ettriga för min smak och med så tunna ben som de har skulle jag vara livrädd att tex ta med dom på uteritter med Archie. Min andra greyhound bröt ju benet på 2 ställen under just en uteritt (troligen av att ha trampat ner i ett kaninhål men jag såg aldrig när det hände så jag gissar bara) så onkeligen påverkas man av en så traumatisk händelse (jag fick bära hem en skrikande hund men hästen i släptåg- det glömmer jag aldrig).

Ny LC-träning i Sjöbo (hundinlägg)

I kväll var det dags för en ny LC-träning i Sjöbo och även denna gången hade vi Jonatan och Lili med som sällskap.

Lili fick springa valp-varianten av LC i 2 omgångar medan Soya agerade stödhund åt en whippethane, Schnapps. Schnapps fick ett godkänt lopp så det var ju roligt att kunna hjälpa till.

Tyvärr är det med dessa träningar som när man tävlar hoppning eller dressyr. Det går aldrig att förutspå hur länge arrangemanget ska pågå och ofta tar det mycket längre tid än man planerat för.

Med LC-träningarna verkar det ofta vara olika bekymmer med utrusningen, dvs den som drar runt "luren" (låtsasharen).

Idag hann vi inte ens med 10 lopp på 2 timmar medan man om allt fungerar som det ska nästan kan hinna med det dubbla på halva tiden.

Min tanke var från början att låta Soya springa 2 lopp som hon gjort vid tidigare träningar men eftersom klockan började bli mycket och väntetiden lång så valde vi att åka hem efter det första loppet.

Soya var som vanligt fullständigt exalterad under hela tiden vi var i Sjöbo och jag tyckte nästan lite synd om henne där hon drog och slet i kopplet i sin iver att "hjälpa till" när de andra hundarna sprang. Min vanligtvis så snälla och timida hund är verkligen inte att känna igen under dessa träningar så ni som tror att hon alltid skäller, hoppar runt som en galning och verkar allmänt galen ska veta att detta är så långt ifrån hennes vanliga "jag" som bara tänkas kan.

En extra rolig dimension till dessa träningar tycker jag är att man får lära känna en del raser som man annars aldrig ser lite närmare.

Hur ofta ser man skotsk hjorthund, irländsk varghund, italiensk vinthund och faraohundar tex? Så gott som aldrig, utom då på dessa träningar alltså.

Det är inte helt lätt att lyckas ta kort medan man håller en sjövild Soya i näven men jag lyckades faktiskt att knäppa några foton som jag kommer att publicera inom kort.

Så njuter jag av ledigheten

Eftersom jag inte har något brännande ämne att diskutera idag tänkte jag vara så tråkig att jag gör som många andra bloggare; jag tänker skriva om hur jag och djuren framlevt en av mina semesterdagar (enligt min åsikt har Soya alltid semester och Archie behöver inte heller han göra för många knop för brödfödan.....dessa lyxlirare...)

Måndag 06.20:

Klockan ringer och eftersom jag nu har semester kan jag unna mig att stiga upp så här "sent" (hmmm...) i stället för 4.50 som jag brukar.

06.45:

Framme i stallet, ger Arch och Searching kraftfoder.

Noterar att Soya rullar sig i det utlagda ensilaget på gödselstacken och fattar genast misstankar eftersom hon aldrig rullar sig i varken halm, hö eller ensilage.
Efter kontroll visar det sig att den hemska lilla as-ätaren (ni vill inte ens veta allt hon med fröjd stoppar i munnen) rullar sig över en död orm som måste ha åkt med i ensileringen. Detta är faktisk första gången jag hittar just en orm men det är ju egentligen inget konstigt med det, bara äckligt!

07.00:

Vandrar ner med mitt entourage till hagarna där Arch avlevereras i en hage tillsammans med en hög ensilage och Seraching i hagen bredvid med något mindre mat (en kräsen dam).

08.00:

Lämnar in min älskade Volvo till verkstaden för byte av en styrled och något annat jag glömt namnet på. Får löfte att bilen ska vara klar om 1 timme och rekommenderas att ta en promenad med hunden så länge.

08.10:

Eftersom verkstaden ligger 2 minuters gångväg från Spillepengen, som inte bara är en sopstation, går jag dit med Soya. Jag har aldrig varit där förut men modern har begravt sin pekingese på deras minneslund vilken jag snabbt hitta till. Blir förvånansvärt rörd när jag ser alla små minnesplattor över älskade men bortgågna djur och stannar inte så länge. Klappar lite på Rikis gravsten medan Soya snusar omkring (här är det tillåtet även med levande hundar).
Hittar en enorm hundrastplats som med fördel kan användas om man vill träna LC med levande byte (läs: en miljard kaniner som far omkring som yra höns).
Förundras över att inga hundar syns till trots att jag går runt hela Spillepengen i nästan en timme men då jag återvänder till hundrastplatsen har en schäfer med tillhörande "passare" infunnit sig. Hunden leker lite tafatt med Soya medan kvinnan förklarar att hon varit här varje dag i förra veckan utan att möta en själ. Konstigt!
Efter 5 minuters "lek" (jagande av en boll som schäfern haft med sig) händer det sedvanliga; schäfern rasar utmattad ihop under en parkbänk medan Soya tycks undra "jaha...var det här allt".

09.00:

Bilen är klar för avhämtning och som vanligt slutar notan på mer än vad som sagts från början. Tydligen kostade reservdelarna mer än förväntat bla bla bla....Har vi hört den förut?
Hur som helst är jag ändå nöjd med den snabba service jag fått och kostnaden tycks ändå överkomlig så jag är mer än nöjd när jag kör hem.

11.00:

Läser ut ytterligare en lättviktare, denna gången Jenny Leebs "på grund av Leon".

13.30:

Åter i stallet tillsammans med Soya för att ta in hästarna eftersom jag ska träna för Ebba. I vanliga fall sköter jag utsläpp och Corre intag; ett utmärkt samarbete som gör att jag kan ha mer eller mindre hela dagen att disponera fritt utan att behöva tänka på när hästarna ska in.

14.00:

Konstaterar att Archie ser ut att ha ägnat sig åt gyttjebrottning så det är bara att ta in honom i spolspilan för en rejäl dusch innan vi ska iväg.
Är fortfarande, efter flera år, bansligt glad över vår spolspilta med varmvatten vilket kanske inte är så konstigt om man vet hur det gick till att rengöra lerhögar innan spolspiltan kom till.
Då fanns det 3 alternativ:
1. Försöka borsta bort eländet = omöjligt
2. Spola hästen i iskallt vatten utomhus= djurplågeri vintertid
3. Fylla flera vattenkannor med varmvatten och stå och tvätta hästen på gödselstacken = omständigt

14.40:

Avfärd med djuren till Ebba-träning. Soya brukar sova i bilen under tiden jag rider.

15.10:

Framme på Hviderups Gods. Det är verkligen jätteskönt att ha så nära till träningarna av flera olika anledningar. Dels är ju inte bensin gratis tyvärr och dels avskyr jag att köra några längre sträckor, med eller utan häst.

15.45:

Lektion för Ebba. Archie spänstar på lika fint som han gjorde på "genrepet" hemma i ridhuset igår och jag är väldigt nöjd med honom. Även Ebba verkar nöjd och jag åker som allt som oftast hem med en mycket positiv känsla och på bra humör.
Bortsett från att Archie oftast går väldigt bra på träningarna så känner jag mig alltid inspirerad av att omges av välridande ryttare på många gånger mycket fina hästar. Jag känner mig oftast väldigt ensam i mitt dressyrengagemang på ridskolan och ser heller aldrig bra dressyr annat än på tävling så det sporrar extra när jag är på Hviderup och ser alla dessa fina ekipage.

17.30:

Åker från stallet efter att ha spolat av hästen än en gång (idag var det stekande hett på träningen och jag var sååå tacksam över att jag kommit ihåg att ta med en ombytes-t-shirt för egen del eftersom den jag ridit i kunde vridas ut av svett...urk), städat transporten och pratat lite med några andra hästägare.

Från 18.00 och till läggdags:

Kollar mailen, hemnet och lite andra sidor på nätet. Läser, tittar på tv, går ut en sväng med Soya och somnar sedan som en stock till en ny härlig semesterdag!

Jag blir så trött.....(mer om gårdsletande)

Ursäkta att jag tjatar om detta igen men jag blir såååå sur!!!

Hittade ny annons om hästgård idag. Enligt beskrivning skulle stallet vara jättefint och det fanns både ridbana och flera hagar.

Går in och kollar på bilderna.....

Inte EN ENDA bild på något som över huvud taget kan förknippas med "HÄST" trots att gården annonseras ut som en hästgård????

Jag vet inte hur ofta detta händer....suck...

Hur svårt kan det vara att fotografera ett stall (interiör och utvändigt), en ridbana och några hagar??????

Med tanke på de saftiga provisioner som mäklare tar ut för sitt arbete borde detta vara det minsta man kan begära?

Och hur korkad är man som säljare?

Fattar man inte att det är detta folk som leta hästgård vill se? Inte bilder på en fjäril som landat i en buske eller något annat fjant som inte har det minsta med objektet att göra (böljande rapsfält är förresten en klassiker. Vet inte hur många sådana bilder jag sett....).

Veckan som gått!

Den gångna, första, semesterveckan har tyvärr gått precis lika fort som arbetsveckorna oftast flyger iväg.

Det känns dock som att jag har hunnit med en hel del, både roliga "projekt" och sådant som är mindre kul men nödvändigt.

Under veckan som gått har maken och jag hunnit med 3 gårdsvisningar. Eller...."hunnit med" är inte rätt beskrivning eftersom det inte funnits fler gårdar som intresserat oss. Hade det gjort det hade vi lätt avverkat ännu fler visningar.

Hittills har inget känts 100 % rätt, en av gårdarna är vi lite sugna på men priset är för högt och lär inte gå att justera till den nivå vi vill.

En Ebba-träning har det också blivit och både under den och då jag tränat på egen hand tycker jag att Archies grundtrav har förbättrats en hel del. Tyvärr/ tack och lov (välj själv) tycker jag att det ofta bli goda och onda cirklar; ju sämre hästen travar desto sämre sitter man vilket gör att hästen travar ännu sämre osv och samma sak när hästen travar "bra"! Nu är det lättare att sitta korrekt och jag behöver inte ägna lika mycket kraft åt att rida fram en ärlig bjudning.

På hundfronten har det blivit en hel del motion, både uppsuttet och avsuttet höll jag på att säga.

En av dagarna red jag ut på en nästan en och en halv timme lång uteritt med massor av klättring och jag trodde nästan att just klättringen skulle bli för mycket för Soya, men icke! Hennes kondis är utmärkt och hon orkade till och med springa efter en kanin en liten bit när vi var nästan hemma.

Jag är extremt nöjd över att det går så bra att rida ut med djuren, det har ju varit min dröm och målsättning ända sedan jag köpte Soya.

Ska man rida längre måste man korsa en idag mycket trafikerad 70-väg (när jag hade hund för 20 år sedan var det långt mindre trafik) men det har jag löst genom att sitta av, koppla Soya och leda henne och Archie över vägen för att sedan koppla loss henne och sitta upp igen.

När jag inte rider med Soya som sällskap brukar jag och maken gå på långpromenader där vi bor och dessutom följer Soya nu under semestern med mig till stallet varje morgon för att släppa ut "sin" häst och hans flickvän Searching i hagen.

I lördags åkte vi till en whippetträff i Vellinge där Soya fick springa av sig ordentligt med likasinnade och på tisdag i nästa vecka är en ny LC-träning i Sjöbo inplanerad.

Det är roligt att LC-träningarna verkar ha kommit igång på allvar nu, 3 träningar på 4 veckor, och det är bara att hoppas att det håller i sig.

Jag har ju alltid skrutit om hur vi i Skåne "har allt" (Vad var det Edward Persson sjöng: "Ja, låt dom bara gå på...vi klarar oss nog ändå...." så det har ju känts mer än tråkigt att inte kunna träna med sin hund utan att behöva åka till andra landskap!

Jaha...vad har jag mer gjort i veckan?

Jo, läst utan Marian Keyes nya bok "en förtjusande man", en rejäl (över 700 sidor) men lättsam och lättläst chick-lit som jag kan rekommendera.

Lite nödvändigt trädgårdsarbete har det också blivit samt en tur till bilverkstaden för en mindre åtgärd.

Under kommande vecka ser jag framför allt fram emot en heldag i Ullared men min lika GEKÅS-tokiga vän Petra och så givetvis fortsatta roliga och avkopplande dagar med min underbara trio maken, Soyis och Arch.

Som avslutning ska ni få ett mycket enkelt men lika gott efterrättstips, nu när jag är självförsörjande på hallon genom min lilla odling här hemma.

Ta en näve hallon, färska eller frysta, kör i mikron tills de smält ihop och blanda sedan ut denna sörja med vaniljglass. Ät och njut!

Whippetträff i Vellinge! (hundinlägg)

Delar av gänget in action!

Vem vinner denna dragkamp? Ska Soya visa att "gammal är äldst" eller låter hon en snorVALP vinna?

He he...I´m the boss!

Jag brukar faktiskt alltid tycka att min egen Soya är vackrast av alla whippets vi möter men den här får nog dela förstaplatsen med henne! Jag blev oerhört förtjust i denna 3 år gamla tik (Java) från Sommarhagens kennel.

Mindre förtjust blev jag av att höra att Java planeras bli mor. Hur i hela fridens namn ska jag kunna stå emot den frestelsen? Vi ska ju bara ha en hund har vi bestämt! Fast man bestämmer ju så mycket här i livet.....

Här agerar Soya fotomodell för ett täcke som jag misstänker att en av mina arbetskamrater skulle dö för. Hon är en älskare av allt som är rosa, även vad gäller hundtillbehör :=). Själv delar jag inte denna passion :=)!

Och detta är Soya, redo för combat. Min egen lilla soldat!

Idag har Soya och jag varit på en spontant arrangerad whippetträff ordnad av en annan whippetägare boende i Vellinge som helt riktigt tyckte att det kunde vara roligt för våra små rejsare att träffa likasinnade.

Det blir ju sällan någon riktig lek mellan en whippet och en hund av annan ras eftersom den andra hunden oftast inte orkar springa ens hälften så fort och länge som en vinthund.

Idag samlades 8 whippets och bekräftade till fullo det jag hävdat med bestämdhet: man kan sammanföra en bunke vilt främmande whippets utan att så mycket som ett hårstrå kröks, någon man definitivt inte kan göra med alla raser.

Soya kände bara en hund sedan tidigare, valpen Lili som åkte med oss till träffen tillsammans med sin ägare Jonatan och som nog snart har växt om henne- Lili alltså, Jonatan är redan lång så det räcker :=). Lili gör alltså inte skäl för sitt namn, snarare borde hon kallas för STORI :=).

Det blev mycket lek och jagande av varandra och diverse leksaker och alla verkade ha hur kul som helst.

Vi, fotfolket, ägnade oss åt lite utbyte av tips och erfarenheter kring allt från tikskydd till olika täckesmodeller (dvs precis som då hästfolk träffas) samtidigt som vi avnjöt en god fika.

Efter 3 timmar åkte vi nöjda hemåt med en ny träff inplanerad om bara 2 veckor.

Gårdsletandet, del 467 (av 796 misstänker jag)

För de av er som nyfiket (?) följt mitt och makens gårdsletande tänkte jag avge en liten rapport om hur det har gått (snarare inte gått) hitills.

För att inte göra gårdssäljarna sura över mina högst personliga åsikter kommer jag inte att ange var aktuell går finns eller vad den kostar. Ni får nöja er med informationen om att alla gårdar ligger inom en 8 mils radie från Malmö och kostar från 3,8 till 5 miljoner.

Gård 1:

Positivt:

Ligger närmast Malmö av de gårdar vi tittat på.
Bra hagar i tillräcklig mängd.
Jättefint stall med 6 boxar.
Eget ridhus (ca 22x22 meter) som kändes större och som man absolut hade kunnat rida i som nödlösning.
Egen, rejäl ridbana med bra underlag som såg ut att tåla mycket vatten.
Med största sannolikhet möjlighet att använda ett privat 20x 50 ridhus som ligger mkt nära.

Negativt:

Boningshuset var från slutet av 70-talet men såg utvändigt mycket slitet ut för sin ålder.
Ett stort garage/ förrådsbyggnad ingick men vi hade inte haft något behov av den eftersom det även fanns andra garage/ förråd.
Ridhusunderlaget såg väldigt stumt ut, ungefär som en cykelbana av grus.
En damm med smutsigt vatten låg bredvid huset = ful, oanvändbar och kanske "insektsmagnet".
Ett av de dyraste objekten och för det priset vill vi inte börja byta vindskivor, fixa putssläpp på muren runt huset osv.

Gård 2:

Positivt:

Underbara ridvägar.
Möjlighet att nyttja ridhus som håller på att byggas ca 1 km därifrån.
Troligen väldigt lätt att anlägga en egen ridbana utanför boningshuset.
Fullständigt underbara hagar varav en med en ligghall.

Negativt:

Flera baracker/ förråd som vi inte hade haft någon nytta av men som man ändå måste hålla hyfsat uppvärmda för att de inte ska "sunka igen" helt.
Direktverkande el = megadyrt för att värma upp både hus och dessa förråd.
Hela ovanvåningen i boningshuset var täckt av en (fläcklig) heltäckningsmatta.
Mest negtivt: maken ville inte alls bo där!

Gård 3:

Positivt:

Mycket bra enorma hagar.
Interiört väldigt snyggt och bra renoverat boningshus i vår smak.

Negativt:

Väl enkelt stall som saknade indraget vatten.
Sadelkammare som man ej kunde gå in i via stallet. Gav ett fuktigt intryck.
Loft från vilket det hängde plastskynken (pga att det annars regnade in????)
Helt uppruttnad trappa till loftet från vilken jag föll handlöst och kunde ha slagit ihjäl mig.
Många sprickor i fasaden, putssläpp från grunden vilken på ett hus från 1700-talet känns oroväckande (ska det stå i 100 år till eller rasa om en månad?).

Gård 4:

Positivt:

Eget välbyggt 20 x 40 ridhus som endast var 10 år gammalt.
Lika stor ridbana i anslutning till ridhuset.
(För) många hagar med rejäla staket.
Mycket bra stall med 2 storhästboxar och 3 ponny-dito.
Vackra omgivningar utan störande grannar i närheten.

Negativt:

Massor av utrymme i och kring boningshuset som vi inte skulle nyttja.
En urläbbiga källare av råbetong under delar av huset där det stod en avfuktare i full gång pga ett påstått skyfall som hade gjort att det kommit vatten ner i källaren (enormt varningsfinger höjdes för mitt inre öga).
Husets interiör passade inte riktigt vår smak (hade bla valv mellan vissa rum vilket är något av det fulaste jag vet).
Ridhuset var ej använt på 2 år och hade en botten som såg ut som öken ungefär (gul, torr, djup sand). Enligt säljaren räckte gårdens eget vatten ej till för att vattna ridhuset utan man fick beställa dit en tankbil som en gång om året dränkte in hela ridhuset (???).
Ridbanans underlag var svårbedömt eftersom den var harvad och sedan oanvänd sedan länge. Ytan var som en hård skorpa.
Driftskostnaden var uträknad utifrån att ridhuset inte användes.

Gård 5:

Positivt:

Stor, belyst utebana.
Mycket bra stall med 4 boxar, varmvatten mm.
Huset var i mångt helt i vår smak.

Negativt:

Vägen (smal grusväg som går till ett fåtal hushåll) går mellan stall och boningshus = risk för att Soya kan bli överkörd.
Hagarna (2 stora kuperade varav en med en ligghall) innehöll mängder med knähögt ogräs men inget gräs (???).
Ett av de dyraste objekten. Hade det varit ett av de billigaste hade vi nog slagit till direkt trots allt.

Ja, detta var alltså en sammanfattning av det bästa och sämsta med gårdarna. Så klart fanns det massor av annat både mer eller mindre bra och/ eller dåligt.

På söndag ska vi titta på gård nummer 6 som också den, liksom dessa verkar lovande på pappret :=).

Men det är sååå mycket som ska stämma tycker vi, i alla fall när man pratar om ett boende för upp emot 5 miljoner, enormt mycket pengar för oss!

Våra krav är numera:
1. Billigt uppvärmningssystem (helst jordvärme)
2. Stall med minst 3 boxar
3. Minst 2 gräshagar
4. Närhet till ridhus som går att disponera utan större "restriktioner" alternativt egen vettig ridbana.
5. Inget behov av några större reparationer

Vi vill helst slippa:
1. Grannar väldigt tätt inpå
2. Källare = oftast fuktdrypande utrymme
3. Smala, slingrande vägar för att komma till större väg
4. Valv
5. Våtrumstapeter
6. Bubbelbadkar (min man har sålt sådana en gång i tiden- en mycket överreklamerad produkt som bara slösar el och vatten och måste rengöras noga). Tyvärr otroligt vanligt badrumstillbehör.
7. Kräftdammar (vad ska vi med dessa till- ingen av oss äter kräftor och min man är allergisk mot alla typer av fisk och skaldjur). Också otroligt vanligt tillbehör vilket jag inte hade en aning om innan vi började leta gård.
8. Furu
9. Heltäckningsmattor (förvisso bara att riva bort och bränna upp men vem har sådana nu för tiden? Hemma hos mig som barn hade vi det i alla rum, till och med i köket- herregud!!!!- men det var för 30 år sedan).
10. Trädgård med allt för många rabatter och annat som kräver mycket ogräsrensning.

Ja, ja...vi får väl se hur det hela slutar. Misstänker att vi kommer att få ge avkall på både det ena och det andra om vi någonsin ska lyckas genomföra en flyttning men man kan ju få önska :=)!

Bakom varje framgångsrik ryttare står en hängiven....förälder!

Minns ni att jag för ett tag sedan i bloggen hävdade att ridning var en orättvis sport så tillvida att man oftast behöver mycket pengar för att komma någon vart i större tävlingssammanhang?

Härom dagen slog det mig att de som lyckas oftast inte bara har pengar, de har väldigt ofta en eller två otroligt hängivna föräldrar som stöttepelare också.

Det är inte ovanligt att variablerna pengar och hängivna föräldrar går hand i hand, snarare är det väl det som är vanligast förekommande men det finns också exempel på familjer där man som vanliga medelinkomsttagare offrar mer eller mindre allt för barnets intresse (läs: ridning).

Och även om det är väldigt vanligt att en elitryttare har föräldrar som själva en gång i tiden ridit mer eller mindre framgångsrikt (eller på annat sätt varit involverade i hästsporten genom tex uppfödning) så finns det även de vars föräldrar aldrig suttit i en sadel men ändå vill och har möjlighet att hjälpa barnet att nå sina drömmar om en ryttarkarriär.

Om man tittar bland eliten i Sverige finns det hur många exempel som helst på ryttare som både coachas av föräldrarna, sponsras av desamma och till och med bor tillsammans.

Jag vet inte hur det är idag men tex Maria Gretzer bodde i vart fall tills för några år sedan på samma gård som sina föräldrar och Malin Baryard gör detsamma.

Eftersom mina egna föräldrar är totalt ointresserade av hästar vet jag inte riktigt hur jag skulle känna inför ett liknande arrangemang?

Skulle jag bli tokig av att bo så nära mina föräldrar eller skulle jag uppskatta gemenskapen och den hjälp de hade kunnat erbjuda?

Jag gissar att det för min egen del lätt hade kunnat bli för mycket av det goda eftersom jag trivs med mycket privatliv och lugn och ro men där är man ju verkligen olika.

Om man tittar på andra idrotter så verkar det även där väldigt vanligt med hängivna föräldrar.

Titta på Anja Pärson och hennes pappa, Stefan Holm med sin pappa och alla tennisstjärnor med sina fäder.

Så ridsporten är på inget sätt unik i detta hänseende och som jag redan konstaterat kan man ha enorm nytta av sina föräldrars tid och plånbok även långt upp i vuxen ålder.

Falsterbo Horse Show- årets höjdpunkt för många, dock ej för mig!

Om bara några dagar är det åter, för hundrade året i rad känns det som, dags för Falsterbo Horse Show.

Vår ryttarförening har alltid haft ett jättefinger med i spelet, både genom vår fd mångårige ridskolechef Jana Wannius och genom den enorma mängd av funktionärer som rekryterats på ridskolan.

När jag köpte min första häst var jag fortfarande en studiemedelstagande högskolestudent med en ekonomi därefter. Jag tog varje chans till att arbeta extra och dryga ut lånen för att ha råd med häst, tävlingar och träningar.

När jag därför tillfrågades om även jag ville förena mig med skaran av gratisarbetande funktionärer varav vissa till och med tog semester för att kunna hjälpa till på FHS avböjde jag bestämt.

Jag arbetade redan så mycket mot betalning och hade varken tid eller lust att lägga på gratisengagemang som dessutom intresserade mig föga.

Redan där grundlades väl min negativa inställning till Falsterbo-evenemanget och mitt intresse har inte ökat sedan dess.

Samtidigt har jag alltså haft vänner och bekanta som gladeligen tillbringat hela Falsterboveckan sovandes i tält med mikroskopisk tid för sömn men desto mer engagemang i tävlingarna och festande på kvällarna. De har fått minnen för livet, träffat en massa nytt folk och har drömmande kunnat prata om Falsterbo månader efter att evenemanget avslutats. I sanning har många av dessa "fanatiker" varit grundskole- och gymnasiestuderande ungdomar men jag vet också vuxna människor som traditionsenligt tar ledigt från jobbet för att vara funtionärer.


Om man tittar på publiksiffror, antalet försäljningsstånd osv tycks Falsterbo hålla hästmänniskorna i ett mycket stadigt grepp men själv åker jag dit kanske en gång vart 5:e år och är fullständigt nöjd med det.

För min egen bortskämda del tycker jag faktiskt att det är för mycket "meck" med att bara ta mig till Falsterbo trots att det bara ligger några mil från stallet.

Vill det sig illa är det megaköer både till och från tävlingarna och jag som inte ens i vanliga fall tycker om att åka bil avskyr dessa snigande bilkolonner.

Väl på plats ska det betalas för allting, från parkering till inträde till läktarplats. Med något att äta och dricka kommer man snabbt upp i stora summor, säkerligen motsvarande det man tror att man har "tjänat" på att köpa något från alla stånd som månglar ut likartade varor varav mycket finns att köpa i tex Ullared till långt billigare penning :=).

Tjusningen med att kanske råka på någon kändisryttare i kön till toaletterna eller uppe på läktarna går mig spårlöst förbi eftersom jag genom åren både tävlat mot och på andra vis kommit i kontakt med stora delar av Sveriges hopp och dressyrelit. Jag är inte så lättimponerad att jag blir aldeles till mig av att se Malin Baryard eller få chansen till en autograf av Jan Brink.

Tävlingarna som sådana kan man ju se på tv också om man är intresserad så det enda jag egentligen tycker kan vara lite kul med Falsterbo är att man ibland råkar på ryttarbekanta som man inte sett på ett tag, ungefär som när jag själv tävlar faktiskt.

Nej, Falsterbo får nog vara för min del i år, jag var där förra året (Lena hade både rabatterade biljetter och erbjöd sig att köra) och får väl därmed anses ha uppfyllt min "vart femte år kvot".

När man letar bostad bör man även leta insekter!

Det finns en mängd saker som erfarenhet har lärt mig att man ska titta efter och undersöka innan man köper hus/ gård.

När jag och maken köpte vårt hus var vi rena nybörjarna och med facit i hand var det nog mer tur än skicklighet att vi inte köpte något som i efterhand hade visat sig vara....hm..."mindre lämpligt".

Fast även om vi hade tur så inser jag när jag tänker tillbaka att det vi då, när vi tittade på huset tyckte var helt ok, tämligen snabbt bytte ut ändå som tex alla golv utom det i köket (från laminat till trägolv samt att vi lade nya klinkergolv ovanpå de gamla i bägge hallarna) , alla innerdörrar (från bruna till vita), ny ytterdörr (den gamla var lika otät som en gammal förrådsdörr) och framför allt nytt värmesystem (från 30 år gammal oljepanna till luftvärmepump). Den plastiga duschkabinen slängdes också ut till förmån för ett badkar och våtrumstapeten byttes ut mot helkaklade väggar. Vi har byggt ny altan och nya grindar till ingångarna, rivit ner en enorm murgröna som höll på att äta sig in i huset osv osv....

Idag tittar jag inte ens efter en bostad som inte har ett bra (läs: ekonomiskt) uppvärmningsystem och skulle aldrig se åt ett oljeeldat hus. Jag tror att oljepriset typ tredubblades på de 2 år som hann gå innan vi bytte ut vår stenålderspanna.

Att man anger driftskostnaden i annonserna är utmärkt! Såg tex en annons på en jättefin gård som dessutom var förvånansvärt billig tills jag såg driftskostnaden.....70.000 om året!!!!!

Nu när vi letar gård har jag så klart fått lägga till ännu fler punkter på min kravlista; stall och hagar måste tex vara ok och av tillräcklig storlek.

Jag vill inte förlita mig på arrenderad mark för snacka om att man skulle stå med skägget i brevlådan den dagen arrendet skulle upphöra av en eller annan anledning. En hästgård utan mark är nog för de flesta helt utan värde!

En mycket viktig sak som jag undrar om de flesta tänker på när de tittar efter hus/ gårdar är "insektsläget"!

En abetskamrat nämnde att hon sett att en gård i Skabersjö (pittoresk håla i Malmös närområde) var till salu. Jag visste precis vilken gård hon menade (för stor för oss- säkert 20 boxar) men skulle inte köpa den än om storlek och pris hade varit bra. Jag vet nämligen vad det innebär att rida i skogarna kring denna gård på somrarna; det är enligt mig mer eller mindre fullständigt outhärdligt!

Jag har i dessa trakter ridit med en gren som jag fått piska fram och tillbaka framför ansiktet under ridturer och ändå kommit hem med en helt sönderbiten häst.

Att bo någonstans där det kan krylla av mygg och hästflugor flera månader om året skulle vara mer ett lidande än en njutning och det är ju inte därför vi vill flytta. Att inte kunna släppa ut hästen i hagen hela dagarna för att den blir så uppstressad av insekter skulle jag inte kunna acceptera. Därför är det bra att vi nu letar under den varma årstiden så att man kan undersöka saken på egen hand och inte behöva lita på andrahandsuppgifter.

På ridskolan är vi nästan alltid och helt förskonade från äckliga flygfän liksom där jag och maken bor. Sedan vet jag som sagt andra platser där det vimlar av blogsugare och där man varken kan njuta i sin trädgård eller under en eventuell uteritt.

Vi får väl se vad veckans 3 gårdsvisningar har att komma med vad gäller insekter och annat, rapporter utlovas!

Det finns tjuvar till allt och tusen tack Boj!

För två veckor sedan och efter att jag lastat Archie efter träningen hos Ebba upptäckte jag att blinkersglaset till den vänstra översta blinkersen (som sitter i min huvudhöjd ungefär-se bild ovan) saknades.

Jag kunde inte förstå hur detta skulle ha kunnat ramla av utan att jag hade törnat emot något (vilket jag visste med mig att jag inte hade gjort) utan misstänkte faktiskt genast att någon hade varit så fräck och snott det utanför ridskolan där släpet vanligtvis står. Förvisso var jag lite förundrad över att jag inte hade upptäckt det redan när jag körde till träningen men man kan ju ibland vara i egna tankar och göra saker på rutin utan att observera allt runt omkring.

Att jag numera är så misstänksam mot mänskligheten beror på en lika trist som smått otrolig händelse som utspelade sig för något år sedan.

Då upptäckte jag att mitt ena sidolyse på släpet inte fungerade och när jag lossade på glaset för att byta glödlampa var den borta!!!!!!!!!!!!

Någon hade alltså gjort sig besväret med att stjäla en lampa som då jag åkte och köpte den på närmaste mack kostade NIO kronor!?!?!?!

För att återgå till nuvarande blinkersglas så ringde jag dagen därpå till Bojs fabrik i Klippan och förklarade att jag numera var utan ett blinkersglas och att jag faktiskt trodde att någon hade stulit det.

"För det kan väl knappast ha ramlat av under körningen" frågade jag retoriskt men till min förvåning så svarade Boj-mannen att det mycket väl skulle ha kunnat gå till på just detta vis.

Man har tydligen haft problem med dessa blinkersglas och kommer att byta ut dom till en annan modell!

Jaha..där ser man...

Den vänlige Boj-mannen lovade att skicka ett nytt blinkersglas gratis och det kom också mycket riktigt med posten efter 2 dagar.

Detta tycker jag väldigt bra illustrerar en av anledningana till varför jag valde att köpa just en Boj, dvs en gedigen svensktillverkad transport vars fabrik ligger bara några mil från där jag bor.

Det finns många utländska släp att välja bland men vem vet hur länge de finns på den svenska marknaden och hur lätt det är att fixa reservdelar? Just blinkersglas kanske det inte är några större bekymmer med men det kan ju vara annat också som plötsligt går sönder/ måste bytas.

Jag har haft kontakt med Boj tidigare då jag behövt enklare tillbehör/ delar och det har aldrig varit några problem utan jag har alltid fått snabb och billig hjälp.

Så nu är transporten "as good as new" igen och nu har jag limmat fast båda blinkersglasen :=). Kan ju bli knivigt när jag måste byta glödlampa men den dagen den sorgen....

Veckan som gått

Under veckan som gått har det varit mer eller mindre kokande hett så gott som varje dag och även om jag för egen del gillar värme och möjlighet till lite lättare klädsel (läs: att slippa långkalsongerna) så har det faktiskt inte varit såååå behagligt att rida.
Archie har varit drypande svettig efter varje ridpass och även flåsat vid något tillfälle, någon han i vanliga fall aldrig gör. Själv har jag fått tvätta ridbyxorna efter varje ridpass, när jag väl har lyckats skala dom av mig (Jägersros egen miss wet t-shirt...det har varit jag det....)

Vårt gårdsletande fortsätter och vi hittade under den gångna veckan 3 mycket intressanta objekt varav både jag och Micke har flyttat in i det ena mentalt (själv bor jag i alla 3 gårdarna samtidigt, detta efter att ha tvingats flytta ut från de 3 gårdar vi hittills tittat på i sommar).

Jag undrar hur maken, som aldrig tidigare upplevt känslan "mental in och utflyttning", kommer att reagera om gården där han bor inte blir vår :=).

Vi ska åka och titta på alla 3 gårdarna i denna veckan (onsdag, torsdag och söndag) och det känns faktiskt som ett väldigt trevligt sätt att börja semesterveckan på.

Jag är alltså ledig i 4 veckor nu men vill inte försjunka i total förslöelse vilket lätt blir fallet om jag bara gräver ner mig med den enorma mängd böcker jag har bunkrat upp med.

Annat som hände i förra veckan var att Archie genomförde en väldigt bra tävling i Södra Sallerup där vi red en LA:3. Både framridning och ritten inne på banan kändes mycket bra den fruktansvärda hettan till trots och jag var sååå nöjd efteråt.

Något annat som jag var minst lika nöjd med var att Soya tog sin Lure Coursing-licens i söndags, detta efter 3 prickfria träningslopp.

Det är roligt att hon äntligen kan tävla, skriver äntligen inte i den mening att det tagit tid att få licensen pga något tillkortakommande hos Soya utan för att det helt enkelt inte funnits träningstillfällen i Skåne förrän nu. Jag hade planerat att åka till en träning i Laholm men just då löpte Soya och några andra tillfällen har alltså inte funnits.
Men så plötsligt ordnade man träningar 2 helger i rad och min duktiga hund fixade licensen direkt!

På ridskolan huserar vi numera nästan solo, det är bara Archie och ca 10 andra privathästar som står kvar över sommaren.
Detta innebär bland annat att vi kan disponera hagarna hela dagarna om vi vill och det vill både jag och Corre, Searchings (travarstoets) ägare.
Våra hästar går helt perfekt i hagarna bredvid varandra med var sin stråfoderranson att roa sig med så det känns hur bra som helst.

Under kommande vecka hoppas jag få fortsätta med mina dressyrträningar (Birgitta har tagit 1 månads semester men Ebba kör tack och lov på som vanligt) och gärna köp en gård också :=).

Licens!!!!! (hundinlägg)

Idag tog Soya sin LC-licens vilket var otroligt kul! På bara 2 träningstillfällen och inom loppet av 8 dagar dessutom så det gick verkligen snabbt och smidigt.

Förra lördagen sprang hon med en licensierad tik och idag fick hon först springa med en hanhund och sedan en tik.

Alla loppen gick utmärkt och Soya verkade tycka att det hela var otroligt kul!

Hon är knappt att känna igen när hon är på whippetrace eller LC-träningar, den milda och tysta hunden förvandlas till en hoppande och skällande furie som inget hellre vill än att jaga trasan.

De okunniga som påstår att man plågar/ tvingar hundar till denna form av löpning vet verkligen inte vad de talar om för dels vill 99 % av alla hundar springa och dels kan man knappast tvinga en hund som inte vill att springa. Hur ska man göra det liksom? Hoppa upp på dess rygg och piska på med ett ridspö kanske :=)? Knappast!

Soyas internet-vän valpen Lili var också med idag och fick prova på bebis-varianten av LC, dvs att bara springa kanske 100 meter efter trasan. Lili förstod direkt vad som förväntades av henne och det blir säkert inga problem med riktiga löp.

Väldigt kul att tjejerna har funnit varandra och de var hur söta som helst när de låg ihop-kringlade i bilen, Soya liggandes på Lilis ena ben och Lili med den andra frambenet uppkört i Soyas ansikte :=).

Nu kan vi alltså börja tävla i LC och om jag får gissa blir den första tävlingen i Sjöbo i slutet av september. Det finns inte så många tävlingstillfällen om man inte vill åka land och rike runt och jag är inte riktigt där än känner jag. Skulle Soya visa sig vara en supertalang kanske jag ändrar mig (säkert) men än så länge håller vi oss till Skåne med omnejd.

Jag försökte förresten hitta några bra filmer på youtube som visar hur LC-löp går till men tyckte inte att jag fann några. På de flesta filmerna ser man överhuvudtaget inte att hundarna jagar något utan det ser bara ut som att de rusar runt helt planlöst :=).

Nära skjuter ingen hare (tävlingsrapport)

Av rubriken förstår ni säkert att det inte blev någon rosett idag heller....Börjar bli rätt så tröttsamt särskilt som vi åter var första ekipage utanför placering.

Hade man fått en rosett varje gång man var "första utanför placering" tror jag att jag nästan hade fördubblat de ca 200 placeringar jag trots allt lyckats skrapa ihop genom åren. Med Archie har det ändå inte hänt så jättemånga gånger men ett tag hände det jämt med framför allt Heron men även med Décima. Då är jag faktiskt hellre 3:e utanför placering än just första, särskilt om det typ skiljer 1 eller 2 poäng till den som faktiskt blev sisteplacerad.

Fast just idag var jag inte sååå besviken, gladde mig i stället åt Archies mycket fina ritt som resulterade i 67 % och 2 åttor, en på den ena serpentinbågen i galopp och den andra på den ökade galoppen. Extra kul med 8:an på den ökade galoppen för den gör man i höger galopp och Archie har de senaste veckorna självmant bytt galopp flera gånger än jag vill tänka på just i höger galopp. Det var för övrig min enda miss när jag red LA:3 förra lördagen, jag fick ett omslag mer eller mindre direkt och det kändes som en evighet innan jag fick fattat rätt galopp varefter jag inte lyckades öka en milimeter (betyg 4).
Men idag sköt gossen i stället iväg i en härlig ökning och jag hoppas att han nu förstår att det är det jag vill att han ska göra :=)!

Fast de som hävdar att procenten alltid återspeglar ritten vill jag påstå inte vet vad de snackar om.

Dressyr är verkligen en bedömningssport och jag tycker att mina ritter denna och förra lördagen verkligen visar detta.

Båda ritterna tyckte jag kändes jämna (förutom omslaget i höger galopp förra veckan) och jag tyckte själv att känslan var mycket bra.

Trots det fick vi förra veckan 58 % (!!!!) medan dagens ritt alltså belönades med 67 %. Sååå mycket vägrar jag att tro att ett och samma ekipage har utvecklats/ förändrats under loppet av 7 dagar och själv hade jag som sagt i princip en identisk (härlig) känsla vid båda tillfällena!

Hade jag haft en massa missar vid det ena tillfället tex och gjort en prickfri ritt vid det andra tillfället hade jag förstått den stora procentskillnaden men så var det alltså inte.

Nåväl....fortsätter Archie bara att gå så här och helst ännu bättre så kommer jag att vara mer än nöjd.

Även idag var hettan obeskrivlig och vi tävlade dessutom inomhus!

Jag fick mer eller mindre skala av mig alla kläder efter ritten, de var helt ihoplimmade med min kropp och det var bara att ösa ner allting i tvättmaskinen vid hemkomst.

Nu är klockan 19.00 och vi har precis avslutat en god middag som maken grillade ihop under min bortvaro. Det är fortfarande så varmt att jag kan sitta utomhus i bara t-shirt och hade det inte varit för att jag tycker att det är för varmt för att rida i sådan här hetta hade jag gärna önskat mig detta väder året runt!

Hetta, salt och speglar

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare "kastat in handduken" och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar? Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!