Liksom det tydligen finns folk som finner enorm njutning i att sitta och glo på porr på nätet (till och med på jobbet.....att de vågar????) så är tydligen HEMNET en långt populärare sida än jag förstått innan vi började leta gård.
Att man använder hemnet i sitt sökande efter ny bostad är för mig tämligen självklart. Det är (väl?) den största sidan på nätet och den uppdateras dagligen. Det finns massor av objekt att titta på i hela Sverige och i alla prisklasser.
Vad som däremot förvånar mig lite mer är att "alla" tycks både känna till och framför allt kolla på hemnet väldigt ofta, även personer som inte har en tanke på att flytta?!?!?
När jag var yngre fascinerades jag av vänner som tyckte att det var kul att "gå på stan" och prova både kläder och skor i olika affärer trots att de inte hade en krona på fickan och absolut inga planer på att handla.
Jag kunde inte förstå varför man utsatte sig för denna frestelse samt dessutom faktiskt "störde" affärerna genom att gå dit och dra i saker som man ändå inte kunde köpa men fick oftast svaret "det är kul" från de som gjorde det.
Själv skulle jag alltså inte finna det minsta nöje i att titta på saker som jag ändå inte kan få; jag skulle bara bli frustrerad.
Tydligen gör hästmänniskor likadant med hästannonser; de läser dessa minutiöst, både i Ridsport och på nätet trots att de redan har en häst?
Själv har jag alltid avbrutit all dylik läsning så fort köpehandlingar varit påskrivna för tänk om man hade sett en ännu mer lockande annons därefter :=)? Då hade det varit för sent och så skulle man kanske börja grubbla över om man kanske borde ha lugnat sig trots allt....
Nu när jag själv både vill sälja och köpa bostad hör jag alltså att både arbetskamrater och andra är mycket flitiga besökare av HEMNET.
En del går till och med så långt att de går på visningar trots att de inte planerar att flytta."Man vet aldrig" eller "det är kul att se hur andra har det", "man kan bli inspirerad" är svar jag fått på mina förundrade frågor om varför man beger sig till visningar.
Att åka och prova en tröja för 200:-- som man inte tänker köpa är idiotiskt nog för mig men när det handlar om (för många) den största affären de ska göra i sitt liv så gör sådant resonemang mig väldigt arg faktiskt.
Jag skulle bli himla irriterad om vi vid kommande visningar fick hem en massa folk som inte alls är intresserade av att köpa vårt hus utan bara vill se "hur vi har det".
Man får ju en massa förhoppningar vid en husvisning och att då inse att kanske INGEN egentligen är intresserad ens från början skulle vara väldigt tråkigt.
Och för er som inte förstår detta resonemang kanske jag kan dra en parallell med HÄSTAR.
Skulle ni vilja att en massa folk kom och fick sig en gratis ridlektion på er saluhäst fast de inte hade en tanke på att köpa den? Nä, trodde inte de va´!
tisdagen den 30:e juni 2009
måndagen den 29:e juni 2009
Puss på dig älskling!
Jag skriver så ofta om mina älsklingar Archie och Soya att jag idag vill tillägna ett helt inlägg till min största älskling, maken Micke!
Idag är det på dagen 7 år sedan vi blev ihop vilket bara bevisar att "tiden går fort när man har roligt".
Om hur jag snärjde denne man (eller han mig?) kan ni läsa om i blogginlägg från 15 januari 2008.
söndagen den 28:e juni 2009
Veckan som gått
Under veckan som gått har maken och jag hunnit med 2 gårdsvisningar. Den första tyckte maken var helt ointressant (till min stora sorg eftersom jag redan hade flyttat in och nu tvingades flytta ut IGEN....andra gången på kort tid), den andra tyckte jag var i för dåligt skick så nu får vi hoppas att det snart blir, om inte tredje gången gillt så i varje fall typ tionde gången gillt.
Tack och lov sitter vi inte "i sjön" medan vi letar utan har tvärtom ett så bra boende att DET gör att vi är så kräsna med andra objekt.
Och stallplats har jag ju sedan mer än 20 år tillbaka så inte heller där behöver jag ha panik.
Det är mer min personlighet som gör att jag vill flytta så snabbt; har jag väl fått en idé i huvudet vill jag genomföra den nu, genast eller meddetsamma och helst redan igår!
I fredags åkte ridskolehästarna på sitt månadslånga bete så nu råder lugnet ett tag framöver. De få av oss som står kvar (ca 10 privatryttare) kan nu disponera ridhusen och hagarna lite friare vilket är jätteskönt och välkommet, i alla fall för min del.
På lördagen var det dags för den lille att lämna ridskolan för 1 månads semester så nu har Archie inlett ett långdistansförhållande med en travar-dam med det härliga namnet Searching Shadows (det ligger så bra i munnen).
Searching, Corres nya häst, tillhör kategorin kvinnor som INTE kräker ner sig, vrålar, dunkar itu väggarna osv så fort en vacker karl ser åt deras håll så jag hoppas och tror att deras hagvistelser ska bli behaglig för alla parter.
Pga Archies tidigare erfarenhet av att gå i samma hage som en häst av motsatt kön (vilket resulterade i 2 försök till betäckning) har vi valt distans-varianten, dvs hästarna går i hagarna BREDVID varandra :=).
Jag har hunnit med både träning för Birgitta och Ebba och tävling i lördags. Jag tycker att det känns som att Archie är inne i en positiv utvecklingsfas och hoppas kunna träna vidare under hela sommaren.
Vädret har varit strålande de senaste dagarna och jag skördade de första hallonen igår. Vi har inte så många buskar så det blir inte några mängder bär att tala om till skillnad från exempelvis en vän som nästan kan fodra sina hästar med jätteskördar.
Min semester närmar sig med stormsteg men jag kan inte påstå att jag räknar dagarna och/ eller känner mig slutkörd så som man hör många resonera när deras ledighet närmar sig. Det kommer så klart att kännas jätteskönt att vara arbetsbefriad i 4 veckor men jag kommer säkert att hitta på saker att sysselsätta mig med ändå.
Ingen har väl kunnat missa att en av mina musikidoler sedan länge, Michael Jackson, avled i veckan. Även om detta är en hästblogg tänkte jag i kommande vecka dela med mig av mitt största MJ-minne; det var en riktig THRILLER :=)!
Tack och lov sitter vi inte "i sjön" medan vi letar utan har tvärtom ett så bra boende att DET gör att vi är så kräsna med andra objekt.
Och stallplats har jag ju sedan mer än 20 år tillbaka så inte heller där behöver jag ha panik.
Det är mer min personlighet som gör att jag vill flytta så snabbt; har jag väl fått en idé i huvudet vill jag genomföra den nu, genast eller meddetsamma och helst redan igår!
I fredags åkte ridskolehästarna på sitt månadslånga bete så nu råder lugnet ett tag framöver. De få av oss som står kvar (ca 10 privatryttare) kan nu disponera ridhusen och hagarna lite friare vilket är jätteskönt och välkommet, i alla fall för min del.
På lördagen var det dags för den lille att lämna ridskolan för 1 månads semester så nu har Archie inlett ett långdistansförhållande med en travar-dam med det härliga namnet Searching Shadows (det ligger så bra i munnen).
Searching, Corres nya häst, tillhör kategorin kvinnor som INTE kräker ner sig, vrålar, dunkar itu väggarna osv så fort en vacker karl ser åt deras håll så jag hoppas och tror att deras hagvistelser ska bli behaglig för alla parter.
Pga Archies tidigare erfarenhet av att gå i samma hage som en häst av motsatt kön (vilket resulterade i 2 försök till betäckning) har vi valt distans-varianten, dvs hästarna går i hagarna BREDVID varandra :=).
Jag har hunnit med både träning för Birgitta och Ebba och tävling i lördags. Jag tycker att det känns som att Archie är inne i en positiv utvecklingsfas och hoppas kunna träna vidare under hela sommaren.
Vädret har varit strålande de senaste dagarna och jag skördade de första hallonen igår. Vi har inte så många buskar så det blir inte några mängder bär att tala om till skillnad från exempelvis en vän som nästan kan fodra sina hästar med jätteskördar.
Min semester närmar sig med stormsteg men jag kan inte påstå att jag räknar dagarna och/ eller känner mig slutkörd så som man hör många resonera när deras ledighet närmar sig. Det kommer så klart att kännas jätteskönt att vara arbetsbefriad i 4 veckor men jag kommer säkert att hitta på saker att sysselsätta mig med ändå.
Ingen har väl kunnat missa att en av mina musikidoler sedan länge, Michael Jackson, avled i veckan. Även om detta är en hästblogg tänkte jag i kommande vecka dela med mig av mitt största MJ-minne; det var en riktig THRILLER :=)!
Blåslagen Birgitta och svårslagen Soya!
Gårdsvisningen idag gick INTE bra!
Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt "spartanskt" som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet.....ja...DET är en historia för sig...
Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?
När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!
Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!
Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).
Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så "bra" som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!
Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?
Nä...trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.
För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.
Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).
Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så "snirklig" som dagens .
Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!
Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.
Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.
Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående "whippet-promenader" i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: "är det det här som är Staffanstorps-Soya". Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.
Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.
Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt "spartanskt" som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet.....ja...DET är en historia för sig...
Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?
När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!
Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!
Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).
Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så "bra" som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!
Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?
Nä...trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.
För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.
Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).
Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så "snirklig" som dagens .
Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!
Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.
Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.
Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående "whippet-promenader" i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: "är det det här som är Staffanstorps-Soya". Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.
Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.
lördagen den 27:e juni 2009
Härlig spontanshopping och en kort tävlingsrapport
Jag går aldrig i affärer "bara för att det är roligt" utan har alltid ett specifikt "mål", dvs något jag behöver köpa.
Idag behövde jag mer lucern och begav mig till Granngården men det var nästan så att jag glömde bort varför jag kom dit när jag såg deras härliga rea (som jag inte hade en aning om) på hästsaker.
I somras köpte jag några väldigt bra schabrak på Falsterbo Horse Show för tror jag 100 kronor styck (Archie har ett sådan schabrak under sadeln på filmen ni fick se för några dagar sedan).
Dessa reades nu ut för 49 kronor så jag köpte ytterligare 2 stycken (nu har jag 5 men man kan aldrig få för många schabrak...inte till DET priset i alla fall).
Jag köpte även ett 4-pack vita fleecelindor för 49 kronor (hade kostat 99), ett väldigt enkelt svett-täcke för 49 kronor, en ridhjälm för 79 kronor (som jag invigde idag) och ett par ridskor för 99 kronor. Jag har redan ett par exakt likadana ridskor som kostade mycket mer då jag köpte dom i höstas men som sagt...även ridskor går åt förr eller senare :=).
Efter denna shopping (och ja, jag fick med mig lucernet också) åkte jag och tävlade med Archie och red då en LA:3.
Jag var OTROLIGT nöjd med både framridningen och ritten och njöt verkligen inne på banan!
Nu var det tyvärr inte JAG som dömde och trots att detta enligt mig var en av våra bästa ritter i LA var vi inte placerade.
Kanske säger min känsla av en jättebra ritt mer om mitt omdöme (dvs avsaknad av detsamma) än av hur det verkligen såg ut men det struntar jag i så fall i och tänker fortsätta att vara jättenöjd med vår insats!
Imorgon är det dags för en ny gårdsvisning (håll tummarna!) och kanske en träning i "lure coursing" (enkel förklaring: vinthundar som jagar en kanin-attrapp runt en snitslad bana) med Soya. Jag längtar............
Idag behövde jag mer lucern och begav mig till Granngården men det var nästan så att jag glömde bort varför jag kom dit när jag såg deras härliga rea (som jag inte hade en aning om) på hästsaker.
I somras köpte jag några väldigt bra schabrak på Falsterbo Horse Show för tror jag 100 kronor styck (Archie har ett sådan schabrak under sadeln på filmen ni fick se för några dagar sedan).
Dessa reades nu ut för 49 kronor så jag köpte ytterligare 2 stycken (nu har jag 5 men man kan aldrig få för många schabrak...inte till DET priset i alla fall).
Jag köpte även ett 4-pack vita fleecelindor för 49 kronor (hade kostat 99), ett väldigt enkelt svett-täcke för 49 kronor, en ridhjälm för 79 kronor (som jag invigde idag) och ett par ridskor för 99 kronor. Jag har redan ett par exakt likadana ridskor som kostade mycket mer då jag köpte dom i höstas men som sagt...även ridskor går åt förr eller senare :=).
Efter denna shopping (och ja, jag fick med mig lucernet också) åkte jag och tävlade med Archie och red då en LA:3.
Jag var OTROLIGT nöjd med både framridningen och ritten och njöt verkligen inne på banan!
Nu var det tyvärr inte JAG som dömde och trots att detta enligt mig var en av våra bästa ritter i LA var vi inte placerade.
Kanske säger min känsla av en jättebra ritt mer om mitt omdöme (dvs avsaknad av detsamma) än av hur det verkligen såg ut men det struntar jag i så fall i och tänker fortsätta att vara jättenöjd med vår insats!
Imorgon är det dags för en ny gårdsvisning (håll tummarna!) och kanske en träning i "lure coursing" (enkel förklaring: vinthundar som jagar en kanin-attrapp runt en snitslad bana) med Soya. Jag längtar............
fredagen den 26:e juni 2009
Mer om kläder, dock ej till ryttare
Som jag nämnt i tidigare inlägg har jag och Lena samt en arbetskamrat till mig en form av tidningsutbytessystem vilket innebär att när tex Lena har läst ut "Tara" så ger hon den till mig och när jag har läst ut den så ger jag den till min arbetskamrat.
Arbetskamraten i sin tur är en skvallerpressälskare av stora mått så där får jag en hel drös tidningar varje vecka. Eftersom Lena inte är så intresserad av just denna typ av tidningar ger jag dom till min mamma.
Själv prenumererar jag på "Må bra" som ges till arbetskamraten och "Ridsport" som ges till Lena (som i sin tur ger den till Sally, mitt ponnybarn).
På detta vis har jag nästan alltid mycket tidskrifter att läsa till en ringa kostnad och eftersom jag alltid har tyckt om att läsa tycker jag att detta är ett ypperligt system.
Då och då får jag olika tips genom alla dessa tidningar, framför allt boktips men även tips på snygga kläder som man kan köpa.
Det har hänt mer än en gång att jag stuckit iväg för att handla något plagg på lunchen, detta efter att ha sett det på bild i någon av tidningarna.
Härom dagen fick jag en ny tidning av Lena och såg där ett par jeans som enligt texten skulle finnas på Lindex för 399:-- och som såg snygga ut på bilden i alla fall. Vanligtvis använder jag bara en speciell Levis-modell men tänkte att det inte kan skada att förnya sig :=).
I stället för att bara ge mig av på vinst och förlust tänkte jag vara smart och ringa någon butik först och valet föll på den butik som ligger närmast stallet, bara tvärs över gatan faktiskt.
Ringde dit och fick av en mycket tillmötesgående kvinna veta att hon aldrig hört talas om den jeansmodell jag sökte men hon informerade mig också om att tidningarnas modereportage ofta innehöll kläder som ännu inte börjat säljas. Detta hade jag ingen aning om så jag tackade för informationen och avsåg att följa det råd jag fått; att återkomma några veckor längre fram då man skulle få in nya jeanasmodeller på Lindex.
Efter att ha lagt på luren blev jag trots allt lite fundersam eftersom jag ju tidigare lyckats köpa kläder jag sett i tidningarna omgående (dock ej på just Lindex) så jag bestämde mig för att få en "second opinion" genom att maila till Lindex kundtjänst med samma fråga som jag ställt till affärsbiträdet.
Och se där. Svaret jag fick var:
"Hej och tack för ditt mail!
Detta är en byxa som vi har haft i vårt sortiment ett tag och det är dessvärre inte mycket kvar, men återkom med var du bor samt vilken storlek du söker så ska jag se om jag hittar en till dig."
När jag återkom med svar på var jag ville handla (i Malmö) fick jag det otroliga svaret att just butiken dit jag ringt hade byxor kvar (det finns sju butiker i Malmö!) så jag begav mig dit på kvällen.
Arbetskamraten i sin tur är en skvallerpressälskare av stora mått så där får jag en hel drös tidningar varje vecka. Eftersom Lena inte är så intresserad av just denna typ av tidningar ger jag dom till min mamma.
Själv prenumererar jag på "Må bra" som ges till arbetskamraten och "Ridsport" som ges till Lena (som i sin tur ger den till Sally, mitt ponnybarn).
På detta vis har jag nästan alltid mycket tidskrifter att läsa till en ringa kostnad och eftersom jag alltid har tyckt om att läsa tycker jag att detta är ett ypperligt system.
Då och då får jag olika tips genom alla dessa tidningar, framför allt boktips men även tips på snygga kläder som man kan köpa.
Det har hänt mer än en gång att jag stuckit iväg för att handla något plagg på lunchen, detta efter att ha sett det på bild i någon av tidningarna.
Härom dagen fick jag en ny tidning av Lena och såg där ett par jeans som enligt texten skulle finnas på Lindex för 399:-- och som såg snygga ut på bilden i alla fall. Vanligtvis använder jag bara en speciell Levis-modell men tänkte att det inte kan skada att förnya sig :=).
I stället för att bara ge mig av på vinst och förlust tänkte jag vara smart och ringa någon butik först och valet föll på den butik som ligger närmast stallet, bara tvärs över gatan faktiskt.
Ringde dit och fick av en mycket tillmötesgående kvinna veta att hon aldrig hört talas om den jeansmodell jag sökte men hon informerade mig också om att tidningarnas modereportage ofta innehöll kläder som ännu inte börjat säljas. Detta hade jag ingen aning om så jag tackade för informationen och avsåg att följa det råd jag fått; att återkomma några veckor längre fram då man skulle få in nya jeanasmodeller på Lindex.
Efter att ha lagt på luren blev jag trots allt lite fundersam eftersom jag ju tidigare lyckats köpa kläder jag sett i tidningarna omgående (dock ej på just Lindex) så jag bestämde mig för att få en "second opinion" genom att maila till Lindex kundtjänst med samma fråga som jag ställt till affärsbiträdet.
Och se där. Svaret jag fick var:
"Hej och tack för ditt mail!
Detta är en byxa som vi har haft i vårt sortiment ett tag och det är dessvärre inte mycket kvar, men återkom med var du bor samt vilken storlek du söker så ska jag se om jag hittar en till dig."
När jag återkom med svar på var jag ville handla (i Malmö) fick jag det otroliga svaret att just butiken dit jag ringt hade byxor kvar (det finns sju butiker i Malmö!) så jag begav mig dit på kvällen.
Otroligt (dåligt) nog kände inte heller det biträde i butiken som jag frågade efter byxan till den (jag visade henne tidningsurklippet) men själv fann jag nästan direkt det jag sökte bara för att konstatera att det fanns 8-9 byxor kvar (!), dock ingen i storlek 36, buhu....
Dessutom VAR byxorna snygga, jag provade en 38:a i hopp om att kanske kunna förbise med om de var liiite för stora men tyvärr....
Så kan det gå och vad lär vi oss av detta? Tja....att själv är bäste dräng kanske även om det inte hjälpte i just detta fallet :=)?
Furu-träsket på bild!
Igår nämnde jag ju att jag...för att uttrycka det milt....inte tycker om furu.
För att bättre illustrera vad jag menar kommer här en extremt "talande" länk:
http://objekt.fastighetsbyran.se/Templates/Pages/ObjectImages.aspx?ObjektGID=OBJ2280_967910670&IsSurroundings=false
Tusen tack till den hjälpsamma bloggläsaren som delgav mig detta!
För att bättre illustrera vad jag menar kommer här en extremt "talande" länk:
http://objekt.fastighetsbyran.se/Templates/Pages/ObjectImages.aspx?ObjektGID=OBJ2280_967910670&IsSurroundings=false
Tusen tack till den hjälpsamma bloggläsaren som delgav mig detta!
torsdagen den 25:e juni 2009
Hästmänniskors klädprioriteringar mm
Igår pratade vi om hästmänniskornas STÄD-prioriteringar och för att rimma till det riktigt bra ska vi idag prata om KLÄD-prioriteringar.
Liksom hästmänniskan verkar tycka att det är mycket viktigare att ha senskydd av senaste snitt än att byta ut det rangliga och repiga matbordet från 70-talet så prioriteras PIKEUR och KYRA-kläder framför det enklaste basplagg från H&M.
Har ni någon gång sett hästmänniskor på ett finare "evenemang" eller en fest? Ungdomarna och folket under säg 35 BRUKAR vara medvetna om att modet ändrat sig de senaste 30 åren och att man inte MÅSTE gå i jeans, rutig flanellskjorta, ridskor och täckväst även till vardags men bland de över 35-40 kan man få se kläder som man annars bara får se på museum, Myrorna eller morfars klädkista på vinden.
Är äldre (säg över 40) hästmänniskor så absorberade av sitt hästeri att de inte har varken tid, pengar eller INTRESSE att klä sig i annat än hästkläder- även när de inte är i stallet?
Liksom hästmänniskan verkar tycka att det är mycket viktigare att ha senskydd av senaste snitt än att byta ut det rangliga och repiga matbordet från 70-talet så prioriteras PIKEUR och KYRA-kläder framför det enklaste basplagg från H&M.
Har ni någon gång sett hästmänniskor på ett finare "evenemang" eller en fest? Ungdomarna och folket under säg 35 BRUKAR vara medvetna om att modet ändrat sig de senaste 30 åren och att man inte MÅSTE gå i jeans, rutig flanellskjorta, ridskor och täckväst även till vardags men bland de över 35-40 kan man få se kläder som man annars bara får se på museum, Myrorna eller morfars klädkista på vinden.
Är äldre (säg över 40) hästmänniskor så absorberade av sitt hästeri att de inte har varken tid, pengar eller INTRESSE att klä sig i annat än hästkläder- även när de inte är i stallet?
Hästmänniskors städprioriteringar mm
Nu är det länge sedan vi hade en livlig debatt så jag tänkte försöka starta en idag. Antingen blir ni arga och håller inte aaaalls med mig eller så nickar ni bara instämmande även om ni för EGEN DEL inte känner igen er :=).
Alltså...vad är det med hästmänniskors prioriteringar vad gäller det egna hemmet vs stallet/ hästen ur bla städsynpunkt?
Sedan maken och jag började leta hästgård har jag suckande påmints om det som jag ansett vara en sanning länge; en hästmänniska vill och HAR gärna ett tip-top stall där MINUTIÖS ordning råder och där minsta dammkorn och halmstrå är bannlyst medan deras hem kan se ut som en miniatyr av en blandning mellan soptipp, skrotupplag och Myrornas avdelning för "möbler vi aldrig kommer att lyckas sälja"!
Det är inte heller ovanligt att hästens utrustning (sadel, täcken, olika skydd, släpet mm) är av senaste snitt, ultramodernt, exklusivt och dyrt medan hästmänniskans hem är möblerat med ett sammelsurium av möbler från 50-talet och framåt (med ett stopp någon gång på 80-talet) utan minsta tanke på harmoni, estetik eller dylikt.
Har man "inga" (ont om) pengar är det ju sin sak om man inte kan unna sig vackra, moderna (eller i vart fall hela och rena) möbler men jag har träffat mer än en MKT "solvent" person som antingen inte ens reflekterat över att den lever på en soptipp eller ärligt erkänt "jag är inte det MINSTA intresserad av heminredning".
Vad gäller städningen fascineras jag av hur man alltså med högsta frenesi ser till att hålla stallet och hästen kliniskt ren medan man i det egna hemmet inte märker att man vadar i katt och hundhår, har travar av odiskat porslin, sängkläder som "står för sig själv" osv.
För någon månad sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att åka i en bekants mer eller mindre nyinköpta bil. Bilen var NY-inköpt i ordets rätta bemärkelse, dvs helt fabriksny då den kom till bekanten ett knappt år tidigare och när jag satte mig i den kunde jag konstatera att den redan såg ut som om den hade tillbringat många år på (häst)vägarna. Bilen var full av halm, hö, spån, hundhår, diverse mat och godis-emballage osv och det var knappt jag ville sätta mig på det anvisade sätet. Så fort kan man alltså sabba en helt ny bil minns jag att jag tänkte!
När vi nu letar gård kan vi förvisso bortse från både skraltiga möbler och ren SMUTS/ oreda i de utannonserade objekten, det är ju sådant som ägaren får ta med sig vid avflyttning och ingenting som vi behöver befatta oss med men värre är det när man kan konstatera att det trots fint stall, bra hagar osv finns ett boningshus med jätterenoveringsbehov.
Både maken och jag är som tidigare nämnts med stor sorg mycket, mycket ohändiga och vi är därför inte heller sååå intresserade av att tapetsera om alla rum, riva ner alla bårder, byta ut mängder av laminatgolv eller fläckiga heltäckningsmattor, kasta ut hela kök och badrum med de gräsligaste kakel osv osv. Inte heller vill vi lägga pengar på att byta ut fönster, dörrar och uppvärmningssystem; DET kostar ganska mycket mer än några rullar tapet!
Och när jag ändå är igång: FURU BORDE FÖRBJUDAS som annat än möjligtivs bastu-inredning!!!! Vem i hela fridens namn vill ha hela huset täckt av furu, från köksmöblerna till väggarna och innertaken???? Tydligen MÅNGA för det vimlar av detta träslag i flertalet hus.
Så...nu har jag fått avreagera mig lite och kan, något lugnare fortsätta mitt tröstlösa sökande via hemnet, detta bo-sökarnas paradis på nätet! Ajö!
Alltså...vad är det med hästmänniskors prioriteringar vad gäller det egna hemmet vs stallet/ hästen ur bla städsynpunkt?
Sedan maken och jag började leta hästgård har jag suckande påmints om det som jag ansett vara en sanning länge; en hästmänniska vill och HAR gärna ett tip-top stall där MINUTIÖS ordning råder och där minsta dammkorn och halmstrå är bannlyst medan deras hem kan se ut som en miniatyr av en blandning mellan soptipp, skrotupplag och Myrornas avdelning för "möbler vi aldrig kommer att lyckas sälja"!
Det är inte heller ovanligt att hästens utrustning (sadel, täcken, olika skydd, släpet mm) är av senaste snitt, ultramodernt, exklusivt och dyrt medan hästmänniskans hem är möblerat med ett sammelsurium av möbler från 50-talet och framåt (med ett stopp någon gång på 80-talet) utan minsta tanke på harmoni, estetik eller dylikt.
Har man "inga" (ont om) pengar är det ju sin sak om man inte kan unna sig vackra, moderna (eller i vart fall hela och rena) möbler men jag har träffat mer än en MKT "solvent" person som antingen inte ens reflekterat över att den lever på en soptipp eller ärligt erkänt "jag är inte det MINSTA intresserad av heminredning".
Vad gäller städningen fascineras jag av hur man alltså med högsta frenesi ser till att hålla stallet och hästen kliniskt ren medan man i det egna hemmet inte märker att man vadar i katt och hundhår, har travar av odiskat porslin, sängkläder som "står för sig själv" osv.
För någon månad sedan fick jag det tvivelaktiga nöjet att åka i en bekants mer eller mindre nyinköpta bil. Bilen var NY-inköpt i ordets rätta bemärkelse, dvs helt fabriksny då den kom till bekanten ett knappt år tidigare och när jag satte mig i den kunde jag konstatera att den redan såg ut som om den hade tillbringat många år på (häst)vägarna. Bilen var full av halm, hö, spån, hundhår, diverse mat och godis-emballage osv och det var knappt jag ville sätta mig på det anvisade sätet. Så fort kan man alltså sabba en helt ny bil minns jag att jag tänkte!
När vi nu letar gård kan vi förvisso bortse från både skraltiga möbler och ren SMUTS/ oreda i de utannonserade objekten, det är ju sådant som ägaren får ta med sig vid avflyttning och ingenting som vi behöver befatta oss med men värre är det när man kan konstatera att det trots fint stall, bra hagar osv finns ett boningshus med jätterenoveringsbehov.
Både maken och jag är som tidigare nämnts med stor sorg mycket, mycket ohändiga och vi är därför inte heller sååå intresserade av att tapetsera om alla rum, riva ner alla bårder, byta ut mängder av laminatgolv eller fläckiga heltäckningsmattor, kasta ut hela kök och badrum med de gräsligaste kakel osv osv. Inte heller vill vi lägga pengar på att byta ut fönster, dörrar och uppvärmningssystem; DET kostar ganska mycket mer än några rullar tapet!
Och när jag ändå är igång: FURU BORDE FÖRBJUDAS som annat än möjligtivs bastu-inredning!!!! Vem i hela fridens namn vill ha hela huset täckt av furu, från köksmöblerna till väggarna och innertaken???? Tydligen MÅNGA för det vimlar av detta träslag i flertalet hus.
Så...nu har jag fått avreagera mig lite och kan, något lugnare fortsätta mitt tröstlösa sökande via hemnet, detta bo-sökarnas paradis på nätet! Ajö!
tisdagen den 23:e juni 2009
Film-tajm!
Idag har jag inget av intresse att skriva om så ni får hålla tillgodo med en film gjord av Lina i förra veckan i stället.
Det är så ytterst sällan jag har "publik" på mina träningar så därför finns det inte så mycket filmat heller.
Till och med på min hemska bildskärm på jobbet (där alla bilder och filmer är jättemörka) ser jag att mitt skänkelläge inte har förbättrats. Flax, flax....
Däremot har ridning med resåren hjälpt min sits ganska mycket enligt flera som sett mig rida på sista tiden och det är ju trevligt.
Kanske borde jag ha någon motsats till resår till skänklarna- binda fast benen i sadeln vore kanske en idé?
Ni som hatar alla som rider utan hjälm kan väl bita ihop- den diskussionen orkar jag inte ta tror jag.
http://www.youtube.com/watch?v=uro7qx_jgE0
Det är så ytterst sällan jag har "publik" på mina träningar så därför finns det inte så mycket filmat heller.
Till och med på min hemska bildskärm på jobbet (där alla bilder och filmer är jättemörka) ser jag att mitt skänkelläge inte har förbättrats. Flax, flax....
Däremot har ridning med resåren hjälpt min sits ganska mycket enligt flera som sett mig rida på sista tiden och det är ju trevligt.
Kanske borde jag ha någon motsats till resår till skänklarna- binda fast benen i sadeln vore kanske en idé?
Ni som hatar alla som rider utan hjälm kan väl bita ihop- den diskussionen orkar jag inte ta tror jag.
http://www.youtube.com/watch?v=uro7qx_jgE0
Dagens träning, rolig(?) dröm och ett ledsamt farväl
I dag på träningen "råkade jag ut för" vad jag skulle vilja påstå är en "klassiker"; efter att nu lite mer intensivt och regelbundet ha övat på galoppombyten tycker Archie att vi kan göra dom var som helst och även om ingen hjälgivning för byte ges.
Detta resulterade i att vi "fick" (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.
Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.
Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck....
I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.
I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades "vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal".
"Men Archie är inte 22 år gammal" sa jag.
"Jodå" sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.
Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!
"Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie" tänkte jag..."nu måste vi ju börja TRAPPA NER".
Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag....
Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.
Detta resulterade i att vi "fick" (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.
Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.
Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck....
I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.
I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades "vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal".
"Men Archie är inte 22 år gammal" sa jag.
"Jodå" sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.
Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!
"Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie" tänkte jag..."nu måste vi ju börja TRAPPA NER".
Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag....
Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.
måndagen den 22:e juni 2009
Veckan som gått
Den gångna veckan har varit en kort arbets-dito eftersom det varit midsommar och då brukar det alltid hända lite extra.
Jag har aldrig varit någon midsommarfirare för egen del; om inte annat skulle jag inte få för mig att äta rå fisk (det ni svenskar kallar SILL) som den serb jag trots allt är.
"Men sill är inte RÅ, den är inlagd" brukar inbitna svenskar försöka övertyga mig om medan jag lika envetet hävdar att mat som inte är kokt eller stekt är rå!
Om man inte är någon firare av olika traditionella helger kan man, som jag ofta gjort och gör, passa på att arbeta extra och tjäna många pengar eftersom ingen annan brukar vilja ställa upp.
I år hade jag för tror jag 4:e året i rad jourberedskap på jobbet och om tidigare år varit lugna som i graven fick jag denna fredagen arbeta i princip non-stop i näsan 10 timmar. Men för 3500 kronor brutto gör jag det gärna och ser fram emot några extra träningar eller kanske nya läderridstövlar för besväret.
Fast det är otroligt vad "Sverige stannar" på midsommar. Jag som alltså var ute och jobbade och körde flera rundor mellan hemmet och Malmö mötte knappt en bil på vägarna.
Maken som inte heller är någon firare tack och lov ville bjuda på middag mellan mina uppdrag men se det var lättare sagt än gjort.
Vår favoritrestaurang i Staffanstorp hade stängt och det hade till och med "plan B"- pizzerian vi ringde till!
"Du ska se att det slutar med Mc Donalds" sa maken skämtsamt men tyvärr blev det inget skämt utan verklighet. Behöver jag säga att jag var enda kunden när jag åkte för att hämta vår mat. Pinsamt!
Annars har veckan bjudit på en fin träning för Ebba (film kommer faktiskt i veckan- håll utkik!) medan träningen för Birgitta för en gångs skull blev inställd. Det är annars ett mycket bra betyg till Birgitta; hon ställer i princip aldrig in träningar och kommer alltid i tid. En självklarhet kan man tycka men så är det inte alltid.
En tränare jag tränade för tidigare ändrade hela tiden uppgjorda träningar och en annan kunde komma 30 minuter för sent utan att ens kommentera det. Mycket oproffsigt och idag, med mer skinn på näsan skulle jag inte tolerera sådant nonchalant beteende. Jag är en (dyrt!!!) betalande kund! Dessutom vill jag kunna planera min framridning innan lektionen utan att kanske tvingas skritta omkring 20 minuter längre än jag tänkt.
En dag red jag ut med Soya som sällskap och denna gången fick hon springa lös och inte kopplad som sist då vi var ute på en längre tur. Hela ritten gick mycket bra, ute bjäbbar hon aldrig med Archie och hon orkar också lätt springa med i vårt tempo. Och min andra svarta sötnos verkar aldrig ens reflektera över att hon är med så för hans del är det inga bekymmer.
På tävlingsfrontet har det varit stiltje ett tag; helt enkelt därför att jag inte hittat lämpliga tävlingar i krokarna. Jag har aldrig tyckt om att köra bil och att då köra kanske 10 mil för att rida en klass har inte lockat. Tyvärr brukar det också vara tunnsått med tävlingar under sommarmånaderna men jag har i alla fall hittat några ställen som vi förhoppningsvis kommer att besöka, närmast på lördag är det tänkt.
Gårdsletandet fortsätter och jag har (tyvärr) redan flyttat in i en ny bostad som vi förhoppningsvis ska titta på annat än via mitt smygande i buskarna kring stället som värsta stalkern, dvs via mäklare.
Jag skriver tyvärr eftersom i alla fall jag brukar bli väldigt besviken och också förvånad 9 gånger av 10 när jag väl har fått se ett objekt annat än via nätets uppenbarligen mycket förskönande bilder.
Ibland har jag undrat om det ens är samma hus IRL som på nätet!
Denna gård såg i alla fall helt OK på håll (så långt jag vågade mig fram för att smygtitta) men vi får som sagt se....
Sedan har vi bara de små detaljerna som att vi ska få vårt eget hus sålt, att det inte blir budgivning på gården vi vill ha (för den är redan lite för dyr), att maken också vill bo där (en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget, eller hur) osv osv...
Det är hur som helst roligt att drömma under tiden.......
Jag har aldrig varit någon midsommarfirare för egen del; om inte annat skulle jag inte få för mig att äta rå fisk (det ni svenskar kallar SILL) som den serb jag trots allt är.
"Men sill är inte RÅ, den är inlagd" brukar inbitna svenskar försöka övertyga mig om medan jag lika envetet hävdar att mat som inte är kokt eller stekt är rå!
Om man inte är någon firare av olika traditionella helger kan man, som jag ofta gjort och gör, passa på att arbeta extra och tjäna många pengar eftersom ingen annan brukar vilja ställa upp.
I år hade jag för tror jag 4:e året i rad jourberedskap på jobbet och om tidigare år varit lugna som i graven fick jag denna fredagen arbeta i princip non-stop i näsan 10 timmar. Men för 3500 kronor brutto gör jag det gärna och ser fram emot några extra träningar eller kanske nya läderridstövlar för besväret.
Fast det är otroligt vad "Sverige stannar" på midsommar. Jag som alltså var ute och jobbade och körde flera rundor mellan hemmet och Malmö mötte knappt en bil på vägarna.
Maken som inte heller är någon firare tack och lov ville bjuda på middag mellan mina uppdrag men se det var lättare sagt än gjort.
Vår favoritrestaurang i Staffanstorp hade stängt och det hade till och med "plan B"- pizzerian vi ringde till!
"Du ska se att det slutar med Mc Donalds" sa maken skämtsamt men tyvärr blev det inget skämt utan verklighet. Behöver jag säga att jag var enda kunden när jag åkte för att hämta vår mat. Pinsamt!
Annars har veckan bjudit på en fin träning för Ebba (film kommer faktiskt i veckan- håll utkik!) medan träningen för Birgitta för en gångs skull blev inställd. Det är annars ett mycket bra betyg till Birgitta; hon ställer i princip aldrig in träningar och kommer alltid i tid. En självklarhet kan man tycka men så är det inte alltid.
En tränare jag tränade för tidigare ändrade hela tiden uppgjorda träningar och en annan kunde komma 30 minuter för sent utan att ens kommentera det. Mycket oproffsigt och idag, med mer skinn på näsan skulle jag inte tolerera sådant nonchalant beteende. Jag är en (dyrt!!!) betalande kund! Dessutom vill jag kunna planera min framridning innan lektionen utan att kanske tvingas skritta omkring 20 minuter längre än jag tänkt.
En dag red jag ut med Soya som sällskap och denna gången fick hon springa lös och inte kopplad som sist då vi var ute på en längre tur. Hela ritten gick mycket bra, ute bjäbbar hon aldrig med Archie och hon orkar också lätt springa med i vårt tempo. Och min andra svarta sötnos verkar aldrig ens reflektera över att hon är med så för hans del är det inga bekymmer.
På tävlingsfrontet har det varit stiltje ett tag; helt enkelt därför att jag inte hittat lämpliga tävlingar i krokarna. Jag har aldrig tyckt om att köra bil och att då köra kanske 10 mil för att rida en klass har inte lockat. Tyvärr brukar det också vara tunnsått med tävlingar under sommarmånaderna men jag har i alla fall hittat några ställen som vi förhoppningsvis kommer att besöka, närmast på lördag är det tänkt.
Gårdsletandet fortsätter och jag har (tyvärr) redan flyttat in i en ny bostad som vi förhoppningsvis ska titta på annat än via mitt smygande i buskarna kring stället som värsta stalkern, dvs via mäklare.
Jag skriver tyvärr eftersom i alla fall jag brukar bli väldigt besviken och också förvånad 9 gånger av 10 när jag väl har fått se ett objekt annat än via nätets uppenbarligen mycket förskönande bilder.
Ibland har jag undrat om det ens är samma hus IRL som på nätet!
Denna gård såg i alla fall helt OK på håll (så långt jag vågade mig fram för att smygtitta) men vi får som sagt se....
Sedan har vi bara de små detaljerna som att vi ska få vårt eget hus sålt, att det inte blir budgivning på gården vi vill ha (för den är redan lite för dyr), att maken också vill bo där (en inte helt oväsentlig detalj i sammanhanget, eller hur) osv osv...
Det är hur som helst roligt att drömma under tiden.......
lördagen den 20:e juni 2009
Utslagen men inte nedslagen- Soya på nät-date!
Kort efter att jag hade köpt Soya insåg jag att det skulle bli svårt med att hitta "lek-kamrater" åt henne.
Dels finns det som tidigare nämnts inte så många hundar i vårt närområde och dels orkar nästan ingen hålla Soyas höga tempo vilket gör att hon snabbt tröttnar på att leka med slöisen.
När jag hade konstaterat detta skrev jag ett inlägg på ett whippetforum där jag efterlyste kompisar åt Soya och jag fick snabbt svar från en kille i Lund (grannstad till Staffanstorp där vi bor) som precis hade köpt en valp.
Vi lät det gå några månader medan valpen växte till sig innan vi träffades idag och det blev verkligen ett lyckat möte som synes av bilderna ovan (tagna av Lilis ägare).
Soya fick möta om inte sin överman (snarare över-kvinna) så i varje fall en likasinnad doggy som det gick att springa fort med utan att den tröttnade som tidigare bekantskaper.
Lite trött var hon allt i bilen på vägen hem men efter 1½ timme med en annan whippet är det inte heller så konstigt.
Ja, jag har sagt det förr och säger det igen- Internet är bra till mycket!
Kan man få låna Mattias Jansson på beställning tro?
På samma anläggning där min tränare Ebba håller till har även dressyrryttaren Mattias Jansson sina hästar och träningar.
http://www.mattiasdressyr.se/index.html
Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!
Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.
Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.
Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias "kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider" och sedan när han var färdig "nej, du får inte gå nu...hästen har aldrig varit så här framåt".
Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.
Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!
http://www.mattiasdressyr.se/index.html
Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!
Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.
Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.
Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias "kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider" och sedan när han var färdig "nej, du får inte gå nu...hästen har aldrig varit så här framåt".
Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.
Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!
torsdagen den 18:e juni 2009
Tillbakablickar: mer om min hund Ketty!
Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons "fem-böcker" om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika "mysterier".
Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?
Hur som helst fascinerades jag väldigt av "sex-böckerna" höll jag på att skriva....hmm...de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med "Vi sex mot nya äventyr...." typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).
Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.
Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.
När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden "men den kan ju VI ta".
När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: "tjatar du lite till så har du snart hunden här".
Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!
Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.
Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.
Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.
Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.
Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.
Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.
Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!
Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!
Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.
Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.
Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.
Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.
Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.
Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.
Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag "aldrig mer en hund med mycket hår". Och det löftet har jag ju hållit med mina "sämskinns-hundar", greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.
Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).
Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?
Hur som helst fascinerades jag väldigt av "sex-böckerna" höll jag på att skriva....hmm...de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med "Vi sex mot nya äventyr...." typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).
Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.
Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.
När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden "men den kan ju VI ta".
När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: "tjatar du lite till så har du snart hunden här".
Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!
Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.
Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.
Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.
Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.
Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.
Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.
Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!
Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!
Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.
Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.
Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.
Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.
Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.
Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.
Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag "aldrig mer en hund med mycket hår". Och det löftet har jag ju hållit med mina "sämskinns-hundar", greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.
Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).
onsdagen den 17:e juni 2009
Tillbakablickar: Utlovade kort på min schäfer Ketty
Maken har sedan ett bra tag tillbaka köpt en ny scanner som jag inte har orkat sätta mig in i hur den fungerar.
Men igår, innan han skulle resa bort i några dagar, hann jag rafsa ihop några kort ur ett av flera fotoalbum på mina djur. Troligen inte det bästa urvalet men det får duga...
Så här såg min första hund, schäfertiken Ketty (egentligen "Hundskolans Oranja") ut. Jag fick henne när hon var ca 1 år gammal och hade henne tills hon avlivades ca 5½ gammal pga höftledsfel.
Jag kan än idag, kanske 1 gång om året drömma om Ketty och att jag studerar henne när hon springer. I drömmen inser jag att hon inte längre haltar av sitt höftledsfel och jag uppfylls av en enorm lättnad och lycka.
En mycket vacker långhårig schäfer och som jag brukar säga: "Håller ni inte med har ni ingen smak" *SKRATT*.Hade det inte varit för örat och att hon var något för stor för att vara tik hade det varit kul att prova att ställa ut henne.
En liten gåta till alla MCR-läsare: ser ni var kortet är taget? Det såg exakt likadant ut då för över 20 år sedan som idag.
Ketty och undertecknad i sina glans dagar (juni 1987). Notera de vita tubsockarna (då på var mans fot) som jag stoppat in joggingbyxorna i så fint och den på den tiden mycket moderiktiga frillan (permanenten- även den i var mans hår) .
Denna bilden tycker jag så tydligt illustrerar hur det var att äga Ketty. Hon var med mig ÖVERALLT och jag har massor av kort där hon syns trots att det egentligen inte alls är "meningen".Jag (hjälmlös som alltid) står och håller min egna Menelli (till höger) och Amirant, min vän Cecilia Hermanssons häst.
För er som känner till MCR med omgivningar kan jag som kuriosa berätta att kortet är taget i själva "Gröna Dalen", backen där man kan klättra är direkt till vänster om oss. På den tiden, innan alla vägbyggen osv red man dit på ett helt annat sätt än idag.
Även här ser man Ketty, den allestädes närvarande. Enligt baksidan av kortet är vi hos Sydslättens ryttarförening i Anderslöv den 22 oktober 1988. Direkt bakom Ketty ser vi åter Cecilia i rollen som hästskötare och bakom henne Menelli. Notera yllefilten över Menelli! Inköpt på Myrorna vill jag minnas.
Här ska jag tävla i hoppning hos Trolleholms ryttarförening på en tävlingsplats de inte använt på många år.Notera de tidigare omtalade chapsen!
Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden "Sladden" (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag "gratis" (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han "sprang för långsamt" för sina kapplöpningsintresserade ägare.
Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden "Sladden" (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag "gratis" (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han "sprang för långsamt" för sina kapplöpningsintresserade ägare.
Kortet är taget i juli 1989 på en strand i Falsterbo och illustrerar (även om det syns dåligt) dels hur liten och klen Heron var (5 år gammal) innan han blev ca 173 cm hög och dels hur jag alltid hade med mig hundarna överallt, alltså även när jag red. Ser förresten att jag inte hade någon hjälm- det var innan vi införde hjälmtvång på ridskolan.
Jaha...detta var en liten nostalgitripp....blev lite rörd faktiskt men hoppas att ni gillade det ni såg :=).
tisdagen den 16:e juni 2009
Kommentarrekord!
Mitt inlägg om egen gård ("Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar....") har skapat lite av ett kommentar-rekord med mååånga åsikter och erfarenheter.
Gå gärna in och läs!
Gå gärna in och läs!
söndagen den 14:e juni 2009
Fråga från en läsare om rosett-jägare
Härom dagen fick jag en rolig fråga/ kommentar från en läsare som jag tänkte återge nedan tillsammans med mitt svar:
Mail från Susanne:
Hej Birgitta!
Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.
Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.
Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.
Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.
I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att "harva runt" på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.
Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.
Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?
mvh Susanne
Mitt svar:
Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.
Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.
Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.
Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite "mätta" på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.
Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än "äran" och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.
Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).
För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det "utnyttjas" av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.
Mail från Susanne:
Hej Birgitta!
Hittade din sida av en slump då jag googlade runt och jag måste säga att även om jag inte håller med dig i allt så skriver du himla roligt och underhållande.
Eftersom du också verkar vara något av en tävingsfanatiker (tror du använde detta ord själv i ett inlägg) så skulle jag vilja ventilera en sak med dig.
Jag tävlar inte själv men brukar följa med min bästa kompis då hon tävlar sitt halvblod i LB och LA-klasser.
Det har numera blivit en sport oss emellan att gissa vem som ska bli placerad i de klasser hon ställer upp i och tyvärr har vi oftast rätt i våra gissningar.
I våra trakter (Göteborg med omnejd) finns det flera ryttare som, trots mängder av vinster och placeringar i LB/LA fortsätter att "harva runt" på denna nivå och på lokala tävlingar där det inte finns något uppklassningssystem.
Min väninna är väldigt sällan placerad och inbillar sig i alla fall att hon hade fått några fler rosetter om dessa rosett-gamar valde att gå vidare mot högre klasser eller att tävla regionalt.
Är detta ett fenomen som du också har stött på och vad tror du att det beror på? Finns det någon lösning på rosett-jaktsproblemet?
mvh Susanne
Mitt svar:
Tack och lov tycker jag att det här i Skåne, i alla fall på min nivå (LA) är sällsynt med rosettjägare.
Jag kan på rak arm bara namnge en handfull ryttare som, om uppklassningssystemet hade varit kvar i sin tidigare form helt klart hade varit uppklassade.
Nu är ju detta borttaget helt på lokal nivå och tillåter därför vissa ekipage som trots otaliga segrar och placeringar i LA att fortsätta att tävla dessa klasser och till och med någon LB då och då.
Personligen har jag svårt att förstå varför dessa vuxna ryttare (som tävlat i många, många år och därmed borde vara lite "mätta" på rosetter) inte går vidare då hästarna jag tänker på är mycket fina men det är ju upp till var och en att tävla av vilka skäl man än har.
Som tur är tävlar vi ju inte om något annat än "äran" och möjligen några enklare hederspriser; jag hade nog retat mig mer om vi hade haft tävlingscheckar på kanske 10.000 som alltid togs hem av vad jag betraktar som överkvalificerade ekipage.
Jag har ingen aning om vad som förelåg borttagningen av uppklassningen på lokal nivå, förmodligen att det inte gick att registrera alla ekipages resultat eftersom hästar kan tävla utan licens på denna nivå (Archie gör det tex fortfarande).
För min egen del spelar det ingen roll huruvida upklassning finns eller ej, dels är det som sagt sällsynt här att det "utnyttjas" av rosettjägare och dels så finns det så himla många tävlingar att man kan undvika jägarna om man tvunget inte vill tävla mot dom.
Åhhh dessa jäkla koppel...med vidhängande idioter!
Eftersom jag, maken och Soya bor lite "off" (utmed en landsväg utanför Staffanstorp) har vi inte så många grannar och således inte heller så stort hundsällskap åt Soyis. För att säga som det är så träffar vi ytterst sällan på någon hund öht på våra dagliga promenader, i alla fall om vi håller oss till vårt närområde.
Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och "etablera kontakt".
Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:
a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat "störande" som det någonsin går)
b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)
c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på
Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!
I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större "drama".
Varför är det så här?
Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?
Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?
Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.
Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga "duuuuktig hund" när hon väl behagade låt sig fångas in...efter kanske 1 timme....morr...) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.
Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.
Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).
Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.
Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.
Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.
De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.
PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!
Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och "etablera kontakt".
Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:
a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat "störande" som det någonsin går)
b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)
c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på
Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!
I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större "drama".
Varför är det så här?
Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?
Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?
Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.
Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga "duuuuktig hund" när hon väl behagade låt sig fångas in...efter kanske 1 timme....morr...) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.
Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.
Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).
Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.
Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.
Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.
De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.
PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!
Veckan som gått
Under veckan som gått har det blivit mycket dressyrträning, både för Birgitta, Ebba och på egen hand.
Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.
Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och "bakutare".
I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas "Läge plus".
Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).
Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.
På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.
Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.
Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.
Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.
Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade "nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp" så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.
Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!
Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.
Jag har nu intensifierat bytesträningen och det går framåt, om än sakta och med något litet bakslag då och då.
Men nu kommer bytena mer eller mindre direkt på hjälperna även om bytet från vänster till höger ofta föregås av någon blandning mellan kospark och "bakutare".
I tisdags hade maken och jag besök av en mäklare för att få huset värderat och eventuellt lämnat till försäljning och efter detta möte bestämde vi oss för att sätta ut huset till försäljning enligt något som kallas "Läge plus".
Läge plus innebär att huset finns på annons med bilder och med beskrivning men att det inte görs några visningar förrän jag och maken ger klartecken- i vårt fall den dagen vi hittar något vi själva vill köpa (läs: som det känns nu: ALDRIG- suck!).
Fördelen med detta koncept är att det är kosnadsfritt och att vi kan ångra oss när som helst. Under tiden vi själva letar så har ändå eventuella intresserade av vårt hus möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter inför en kommande visning.
På detta vis får vi också i varje fall en indikation om det öht finns ett intresse för vårt hus eller om det verkar bli svårsålt.
Annons kommer förhoppningsvis om kanske 10-14 dagar, jag lovar att återkomma.
Ridskolan börjar tömmas på privathästar som ska tillbringa sommaren någon annanstans och bla mitt ponnybarn har nu rest iväg för 2 månaders sommarlov.
Sista träningspasset blev en fin avslutning då Sally bland annat galopperade varv efter varv i en jättefin förvänd galopp, detta på en ponny som i sig själv är otroligt het och dessutom van vid att på hopphästars vis byta galopp så fort man byter riktning det minsta.
Dressyr-Birgittas hjärta blev varmt av att se detta ambitiösa ekipage och även Sally blev nog lite tagen för trots att jag ropade "nu kan du byta varv och gå över till rättvänd galopp" så fortsatte hon bara att galoppera vidare i förvänd med ett stort leende på läpparna.
Jag ser redan fram emot fortsatta träningar till hösten!
Annars har det inte hänt något speciellt av intresse som jag kan komma på men så är det ju ibland.
Skilda världar
En del av tjusningen med internet och olika diskussionsforum är, tycker jag, att man förutom att man kan lära sig väldigt mycket som man inte hade en aning om också kan få en inblick i människors tankar och liv som skiljer sig totalt från ens eget sätt att tänka och leva.
Ibland blir man helt förundrad över hur "folk" resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.
Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:
I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh....jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden "hundra" gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?
I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:-- medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? "Vad ska jag göra" frågar skribenten olyckligt.
Tja, "byt man" hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.
Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag....och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?
I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar....håll i er...600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.
Ibland blir man helt förundrad över hur "folk" resonerar, vad de finner sig i, hur de prioriterar osv.
Ett litet axplock från dagens skummande av olika trådar på nätet:
I en diskussion om hur ofta man (bör) går ut med sin hund framkommer det att många av deltagarna inte verkar fylla sina dagar med annat än just hundpromenader. En skribent dristade sig till att hävda att man borde gå ut med hunden var tredje timme?!?!?
Ehhh....jag undrar i vilken verklighet dessa hundägare lever i? De arbetslösas, förtidspensionerades och pensionerades verklighet kanske?
För i min verklighet med heltidsarbete skulle jag varken kunna eller ens vilja ränna omkring med hunden var tredje timme.
Och jag är långt ifrån den enda hundägaren som arbetar heltid och inte har hunden på hunddagis.
Nu har ju just jag och maken löst hundrastningsintervallerna genom att vi har möjlighet att lämna Soya till min mamma de dagar vi båda måste vara hemifrån i många timmar men vi är också så lyckligt lottade att maken arbetar hemifrån vissa dagar och kan åka hem på luncherna andra dagar. Och som grädde på moset har vi en extremt stillsam hund som inget hellre vill än att sova bort sina dagar (även när vi är hemma) och som aldrig står vid dörren och piper om att hon vill ut.
Fast sedan undrar jag om alla som skriver i sådana här trådar är helt ärliga när de påstår sig rasta hunden "hundra" gånger om dagen? Eller så är det så att bara de som är de mest fanatiska promenerarna vågar svara?
I en annan diskussion beklagar sig en gift kvinna över att hennes man tycker att det är onödigt att hon köper ett träns till sin häst för 500:-- medan han kan betala tusentals kronor för en dator?!?!? "Vad ska jag göra" frågar skribenten olyckligt.
Tja, "byt man" hade nog varit mitt spontana eleka svar men så klart kan det ju finnas mycket i dessa personers liv som vi inte känner till.
Själva har jag och maken delad ekonomi vilket passar oss ypperligt. På så vis har vi aldrig synpunkter på eller oftast ens inblick i vad den andre gör av sina pengar.
Sedan läser jag en tråd som handlar om vad man skulle spara in på om man var tvungen att strama åt sin ekonomi.
En person påstår att hon inte hade kunnat spara in mer på tvätt-kontot då hon redan nu bara tvättar en gång i månaden?!?!?!? Huuu säger jag....och förfasas över att ha svettiga och stall-luktande kläder i tvättkorgen en hel månad! Mögelvarning :=)?
I samma tråd svarar en annan skribent att hon skulle spara in på träningar och tävlingar då detta kostar....håll i er...600 till 800 kronor i månaden! Jag höll på att börja fnissa för det är vad jag betalar för en veckas träning. Men visst förstår jag att den ekonomiska verkligheten ser väldigt olika ut för olika personer även om jag blev lite bedrövad över att i en annan tråd läsa om en person som inte hade råd att köpa nya strykkappor till sin häst när medryttaren hade slarvat bort de ordinarie. Tänk vad hemskt att inte kunna lägga 200 kronor extra på sin häst! Då lever man verkligen på marginalerna.
fredagen den 12:e juni 2009
Avmaskning
Eftersom den lille ska åka iväg på 1 månds semester (medan Arch stannar kvar och håller ställningarna på ridskolan) har vi postat iväg lite av hans bajs för mask-kontroll. Det är nu femte gången vi gör detta sedan Birk flyttade till ridskolan och vi har hittills inte behövt att avmaska honom en enda gång.
Detta stärker mig bara ännu mer i min åsikt att många avmaskar sina hästar i onödan eller i varje fall utan att veta om och i så fall hur mycket och vilket sorts mask hästen har.
Det där med avmaskningsmedel och intervall är ju en hel vetenskap och att bara köpa billigaste medlet och köra in i munnen på hästen dagen innan bete (så som jag sett alltför många gånger på ridskolan) kan göra mer skada än nytta, både för hästen men också för betet (det är ju där eventuella maskar lär hamna om man avmaskar så tätt inpå ett betessläpp).
Har man en häst med känslig mage (kolikbenägen) eller en häst som tex haft fång skulle jag direkt avråda från att avmaska "bara för att vara på den säkra sidan" då ju avmaskning faktiskt är ett GIFT (vad tror ni annars dödar maskarna) som kan rubba mag och tarmbalansen på ett sätt som man kanske inte tänkt på/ räknat med.
Nej, idag finns det möjlighet att tämligen enkelt och billigt kolla eventuell maskförekomst så jag tycker gott att man kan göra denna lilla investering innan man avmaskar- som sagt kanske helt i onödan.
Detta stärker mig bara ännu mer i min åsikt att många avmaskar sina hästar i onödan eller i varje fall utan att veta om och i så fall hur mycket och vilket sorts mask hästen har.
Det där med avmaskningsmedel och intervall är ju en hel vetenskap och att bara köpa billigaste medlet och köra in i munnen på hästen dagen innan bete (så som jag sett alltför många gånger på ridskolan) kan göra mer skada än nytta, både för hästen men också för betet (det är ju där eventuella maskar lär hamna om man avmaskar så tätt inpå ett betessläpp).
Har man en häst med känslig mage (kolikbenägen) eller en häst som tex haft fång skulle jag direkt avråda från att avmaska "bara för att vara på den säkra sidan" då ju avmaskning faktiskt är ett GIFT (vad tror ni annars dödar maskarna) som kan rubba mag och tarmbalansen på ett sätt som man kanske inte tänkt på/ räknat med.
Nej, idag finns det möjlighet att tämligen enkelt och billigt kolla eventuell maskförekomst så jag tycker gott att man kan göra denna lilla investering innan man avmaskar- som sagt kanske helt i onödan.
torsdagen den 11:e juni 2009
Jobbar man ihjäl sig som gårdsägare? Jag tvivlar....
Det är lustigt hur man kan ändra sig ibland...(och tur är väl det).
För 1 år sedan hade jag inte en seriös tanke på att flytta till en hästgård utan tyckte att jag hade det långt mer bekvämt på ridskolan men nu har olika omständigheter gjort att jag faktiskt mycket väl skulle kunna tänka mig att flytta om rätt förutsättningar "bara" (ha!) dyker upp.
Jag tycker förvisso fortfarande att det är underbart att komma till ett nyharvat och perfekt skött ridhus varje morgon (bara för att ta ett exempel) men börjar samtidigt längta efter att själv få bestämma NÄR jag ska rida, dvs inte nödvändigtvis under superstress innan arbetsdagen börjar som det ofta blir idag och när och hur länge Archie ska gå i hagen- det är ju otroligt styrt på ridskolan.
Maken, totalt häst-ointresserad ska noteras, har dessutom också blivit mer och mer sugen på att utöka vårt boende så det bidrar ju också till tankar om eventuell flytt.
Men: När jag berättar för "folk" (vänner och bekanta) att maken och jag letar hästgård är det inte ovanligt att jag möts av tämligen negativa reaktioner som i korthet oftast går ut på att ett gårdsköp (enligt dom i alla fall) medför att man kommer att arbeta ihjäl sig dygnet runt, året runt.
Jag har lite svårt att förstå varifrån dessa tankar kommer men det var ungefär samma sak då vi skulle köpa vårt hus."När man köper hus är man aldrig fri. Det är alltid något som måste fixas och när man är klar i ena änden av huset är det dags att börja laga i den andra". Ungefär den skivan har både lägenhetsinnehavare och de som faktiskt har hus spelat för oss och jag begriper som sagt inte varför?
Förvisso är det säkert sant att man kan behöva lägga ner oerhört mycket tid, pengar och arbete om man tex köper ett renoveringsobjekt och till råga på allt kanske är både ohändig och har begränsade tillgångar men om man köper ett hus i gott skick förstår jag inte varför man skulle behöva "arbeta" dygnet runt med detta?
När jag och maken köpte vårt hus började vi med att måla ALLT, både invändigt och utvändigt innan vi bar in den minsta pinal. Kort därefter kaklade vi badrummet och ytterligare ca 1 år senare bytte vi ut alla laminatgolv mot trägolv.
Efter dessa projekt (ca 5 år sedan) har vi i princip inte gjort någonting och det jag precis beskrev tog inte ens en månad att fixa, allt som allt.
Visst har man mer att göra kring ett hus än kring en lägenhet men man har oftast också möjlighet att till viss del styra och välja hur mycket jobb man vill lägga ner på sitt hus.
Man behöver tex inte odla sina egna grönsaker, sylta och safta eller ha trettioelva rabatter som behöver ogräs-rensas under hela sommarhalvåret. Man behöver inte köpa ett renoveringsobjekt, det finns hus där allting redan är iordning. En pool, vare sig den är inom eller utomhus (vanligare än man tror vilket man ser då man kollar husannonser) behöver regelbunden tillsyn och kostar dessutom en hel del att ha i drift. Vill man dryga ut den ordinarie uppvärmningen med braskamin(er) får man lägga lite tid på att köra och hämta ved, kanske rent utav stå och klyva densamma men som sagt; detta väljer man oftast själv.
Samma sak om man köper en gård. Vill man inte lägga ner hur mycket arbete som helst på sitt köp får man ju välja objekt därefter (exempelvis avstå från gårdar där det förutom hus och stall tillkommer allt från trettioelva förråd/ garage, hönshus, kräftdammar, mark där man tar hö/ ensilage osv osv- också vanligare än man tror: kolla hemnet om ni inte tror mig). Jag vägrar att tro att ALLA gårdsköp innebär att man måste jobba ihjäl sig och aldrig får njuta av att ha hästen hemma, så som faktiskt vissa varnar för.
Jag förstår inte vad det är jag skulle behöva ägna så många extra timmar åt varje dag/ vecka som gårdsägare framför att vara inackorderad?
Jag måste mocka även på ridskolan och jag har 5 minuters promenad till våra hagar. Dessutom måste jag ju faktiskt också transportera mig till min häst som bara det tar 15 minuter i ena riktningen, dvs minst 30 minuter om dagen som jag hade sluppit om jag hade haft hästen hemma.
Så klart fattar jag att man KAN skapa sig hur mycket arbete som helst om man köper en viss typ av gård (kanske med ridhus som säkert kräver en hel del underhåll) och kanske väljer att ha inackorderingar där man erbjuder en viss servicenivå men så som jag har tänkt mig mitt gårdsägande om vi någonsin finner det vi söker så tror jag inte att det kommer att ta mig så mycket längre tid än vad det tar nu.
Jag skulle vilja ha max 1-2 inackorderingar som sällskap åt Archie (alternativet är att köpa en sällskapshäst åt honom) och i sådana fall får de betala en kallhyra och sedan betala för precis det som de förbrukar och sköta sin egen mockning.
Foder och ströinköp, gödseltömning osv är ju sådant man inte behöver tänka på som inackorderad men detta är ju inget man gör varje vecka eller ens varje månad så jag ser som sagt inte VAD det är som ska ta en sådan enorm tid om vi köper en gård att vi ska avstå från att ens tänka tanken.
Visst finns det många fördelar med att ha hästen inackorderad, det är jag den första att skriva under på, bekväm och bortskämd som jag varit under hela mitt hästägande men jag har som sagt börjat fundera mer om mer på just den där kommentaren om att gårdsägande skulle ta sådan TID. Gör det verkligen alltid det, är folk bara missunnsamma eller är det jag som är naiv?
För 1 år sedan hade jag inte en seriös tanke på att flytta till en hästgård utan tyckte att jag hade det långt mer bekvämt på ridskolan men nu har olika omständigheter gjort att jag faktiskt mycket väl skulle kunna tänka mig att flytta om rätt förutsättningar "bara" (ha!) dyker upp.
Jag tycker förvisso fortfarande att det är underbart att komma till ett nyharvat och perfekt skött ridhus varje morgon (bara för att ta ett exempel) men börjar samtidigt längta efter att själv få bestämma NÄR jag ska rida, dvs inte nödvändigtvis under superstress innan arbetsdagen börjar som det ofta blir idag och när och hur länge Archie ska gå i hagen- det är ju otroligt styrt på ridskolan.
Maken, totalt häst-ointresserad ska noteras, har dessutom också blivit mer och mer sugen på att utöka vårt boende så det bidrar ju också till tankar om eventuell flytt.
Men: När jag berättar för "folk" (vänner och bekanta) att maken och jag letar hästgård är det inte ovanligt att jag möts av tämligen negativa reaktioner som i korthet oftast går ut på att ett gårdsköp (enligt dom i alla fall) medför att man kommer att arbeta ihjäl sig dygnet runt, året runt.
Jag har lite svårt att förstå varifrån dessa tankar kommer men det var ungefär samma sak då vi skulle köpa vårt hus."När man köper hus är man aldrig fri. Det är alltid något som måste fixas och när man är klar i ena änden av huset är det dags att börja laga i den andra". Ungefär den skivan har både lägenhetsinnehavare och de som faktiskt har hus spelat för oss och jag begriper som sagt inte varför?
Förvisso är det säkert sant att man kan behöva lägga ner oerhört mycket tid, pengar och arbete om man tex köper ett renoveringsobjekt och till råga på allt kanske är både ohändig och har begränsade tillgångar men om man köper ett hus i gott skick förstår jag inte varför man skulle behöva "arbeta" dygnet runt med detta?
När jag och maken köpte vårt hus började vi med att måla ALLT, både invändigt och utvändigt innan vi bar in den minsta pinal. Kort därefter kaklade vi badrummet och ytterligare ca 1 år senare bytte vi ut alla laminatgolv mot trägolv.
Efter dessa projekt (ca 5 år sedan) har vi i princip inte gjort någonting och det jag precis beskrev tog inte ens en månad att fixa, allt som allt.
Visst har man mer att göra kring ett hus än kring en lägenhet men man har oftast också möjlighet att till viss del styra och välja hur mycket jobb man vill lägga ner på sitt hus.
Man behöver tex inte odla sina egna grönsaker, sylta och safta eller ha trettioelva rabatter som behöver ogräs-rensas under hela sommarhalvåret. Man behöver inte köpa ett renoveringsobjekt, det finns hus där allting redan är iordning. En pool, vare sig den är inom eller utomhus (vanligare än man tror vilket man ser då man kollar husannonser) behöver regelbunden tillsyn och kostar dessutom en hel del att ha i drift. Vill man dryga ut den ordinarie uppvärmningen med braskamin(er) får man lägga lite tid på att köra och hämta ved, kanske rent utav stå och klyva densamma men som sagt; detta väljer man oftast själv.
Samma sak om man köper en gård. Vill man inte lägga ner hur mycket arbete som helst på sitt köp får man ju välja objekt därefter (exempelvis avstå från gårdar där det förutom hus och stall tillkommer allt från trettioelva förråd/ garage, hönshus, kräftdammar, mark där man tar hö/ ensilage osv osv- också vanligare än man tror: kolla hemnet om ni inte tror mig). Jag vägrar att tro att ALLA gårdsköp innebär att man måste jobba ihjäl sig och aldrig får njuta av att ha hästen hemma, så som faktiskt vissa varnar för.
Jag förstår inte vad det är jag skulle behöva ägna så många extra timmar åt varje dag/ vecka som gårdsägare framför att vara inackorderad?
Jag måste mocka även på ridskolan och jag har 5 minuters promenad till våra hagar. Dessutom måste jag ju faktiskt också transportera mig till min häst som bara det tar 15 minuter i ena riktningen, dvs minst 30 minuter om dagen som jag hade sluppit om jag hade haft hästen hemma.
Så klart fattar jag att man KAN skapa sig hur mycket arbete som helst om man köper en viss typ av gård (kanske med ridhus som säkert kräver en hel del underhåll) och kanske väljer att ha inackorderingar där man erbjuder en viss servicenivå men så som jag har tänkt mig mitt gårdsägande om vi någonsin finner det vi söker så tror jag inte att det kommer att ta mig så mycket längre tid än vad det tar nu.
Jag skulle vilja ha max 1-2 inackorderingar som sällskap åt Archie (alternativet är att köpa en sällskapshäst åt honom) och i sådana fall får de betala en kallhyra och sedan betala för precis det som de förbrukar och sköta sin egen mockning.
Foder och ströinköp, gödseltömning osv är ju sådant man inte behöver tänka på som inackorderad men detta är ju inget man gör varje vecka eller ens varje månad så jag ser som sagt inte VAD det är som ska ta en sådan enorm tid om vi köper en gård att vi ska avstå från att ens tänka tanken.
Visst finns det många fördelar med att ha hästen inackorderad, det är jag den första att skriva under på, bekväm och bortskämd som jag varit under hela mitt hästägande men jag har som sagt börjat fundera mer om mer på just den där kommentaren om att gårdsägande skulle ta sådan TID. Gör det verkligen alltid det, är folk bara missunnsamma eller är det jag som är naiv?
tisdagen den 9:e juni 2009
Sitt fint!
Ja, även om man inte är en hund bör man kunna sitta fint, inte bara för sin egen bekvämlighets skull utan för hästens!
Det ser inte bara mer estetiskt tilltalande ut med en ryttare som sitter korrekt, ens möjligheter att inverka korrekt och att inte störa hästen och dess rörelser ökar betydligt.
Man kan i många fall säkert vänja den egna hästen vid hur konstig, obalanserad, skumpig, you name it-sits som helst men att spontant sitta upp och rida andras hästar bra blir mycket svårare om man inte kan sitta "ordentligt".
Gårdagens sitsträning i lina fick mig att fundera över om inte just denna övning är något som vi ryttare borde ägna oss åt då och då som en kontroll av hur vi sitter? Man kanske tror att man sitter hyfsat men utan stigbyglar och tyglar att hålla sig fast i så kanske ett och annat avslöjas?
Jag ser ibland ryttare, både IRL och på filmer som snarare tycks sitta på underlivet än baken! Dels ser det ju som sagt direkt fult ut och dels inverkar man inte korrekt på hästen, för att inte tala om risken för SKAV inbillar jag mig?
En del ryttare tycks också snarare sitta OVANPÅ än I hästen/ sadeln, dvs de kommer inte ner tillräckligt i sadeln utan svajar runt på ett mycket okontrollerat och obalanserat sätt, som om de satt på en BOLL ungefär :=).
Att knipa med benen och framför allt låren är ett annat sätt att inte kunna sitta avslappnat liksom att som i en del skräckexempel hålla balansen i tyglarna.
Jag hör sällan och aldrig talas om varken lektionsryttare eller de som tränar enskilt för tränare på egna hästar som ägnar någon eller till och med regelbundna ridpass åt ren sitsträning och man kan ju undra varför?
Är det för att de flesta ryttare sitter så avslappnat och korrekt att det inte behövs någon sitsträning?
Nej, det tror inte jag i alla fall utan snarare tror jag att det dels kan bero på att det kan anses som "tråkigt" att koncentrera sig på sitsen framför att rida "krumelurer" och dels kanske det kan uppfattas som "känsligt" att som tränare föreslå sin elev sitsträning. Enligt MIN erfarenhet är det nämligen minst vanligt att de som har vad vi betraktar som ett "bra" ryttarkropp med långa ben och en slank figur har problem med sitsen medan tex övervikt absolut ökar risken för svårigheten att sitta snyggt. Så klart finns det säkert en del även mycket kraftiga personer med bättre sits än de långbenta smalisarna men om vi ska generalisera så är det INTE så enligt min erfarenhet. Och att som tränare förslå en tjockis att sitsträna kanske kan uppfattas som känsligt, eller?
Själv har jag fokuserat ganska mycket på min sits den senaste tiden. Jag har tyvärr aldrig haft en naturligt "bra" sits och innan jag började koncentrerar mig på den märkte jag tydligt hur min oförmåga att sitta avslappnat och djupt i sadeln påverkade hästen negativt. Ju mer jag spände mig desto mer spände hästen sig och ju mer jag klämde på honom desto mer bjudning tappade han. Bara sedan jag aktivt började tänka på detta har Archie blivit mycket mer självgående och därmed också lättare och mindre jobbig att rida. Jag har en bra bit kvar till "perfektion" :=) men onekliegen så har det skett en förändring till det bättre vilket gör att jag inser hur ännu mycket bättre det kan bli- om jag bara jobbar vidare med detta!
Det ser inte bara mer estetiskt tilltalande ut med en ryttare som sitter korrekt, ens möjligheter att inverka korrekt och att inte störa hästen och dess rörelser ökar betydligt.
Man kan i många fall säkert vänja den egna hästen vid hur konstig, obalanserad, skumpig, you name it-sits som helst men att spontant sitta upp och rida andras hästar bra blir mycket svårare om man inte kan sitta "ordentligt".
Gårdagens sitsträning i lina fick mig att fundera över om inte just denna övning är något som vi ryttare borde ägna oss åt då och då som en kontroll av hur vi sitter? Man kanske tror att man sitter hyfsat men utan stigbyglar och tyglar att hålla sig fast i så kanske ett och annat avslöjas?
Jag ser ibland ryttare, både IRL och på filmer som snarare tycks sitta på underlivet än baken! Dels ser det ju som sagt direkt fult ut och dels inverkar man inte korrekt på hästen, för att inte tala om risken för SKAV inbillar jag mig?
En del ryttare tycks också snarare sitta OVANPÅ än I hästen/ sadeln, dvs de kommer inte ner tillräckligt i sadeln utan svajar runt på ett mycket okontrollerat och obalanserat sätt, som om de satt på en BOLL ungefär :=).
Att knipa med benen och framför allt låren är ett annat sätt att inte kunna sitta avslappnat liksom att som i en del skräckexempel hålla balansen i tyglarna.
Jag hör sällan och aldrig talas om varken lektionsryttare eller de som tränar enskilt för tränare på egna hästar som ägnar någon eller till och med regelbundna ridpass åt ren sitsträning och man kan ju undra varför?
Är det för att de flesta ryttare sitter så avslappnat och korrekt att det inte behövs någon sitsträning?
Nej, det tror inte jag i alla fall utan snarare tror jag att det dels kan bero på att det kan anses som "tråkigt" att koncentrera sig på sitsen framför att rida "krumelurer" och dels kanske det kan uppfattas som "känsligt" att som tränare föreslå sin elev sitsträning. Enligt MIN erfarenhet är det nämligen minst vanligt att de som har vad vi betraktar som ett "bra" ryttarkropp med långa ben och en slank figur har problem med sitsen medan tex övervikt absolut ökar risken för svårigheten att sitta snyggt. Så klart finns det säkert en del även mycket kraftiga personer med bättre sits än de långbenta smalisarna men om vi ska generalisera så är det INTE så enligt min erfarenhet. Och att som tränare förslå en tjockis att sitsträna kanske kan uppfattas som känsligt, eller?
Själv har jag fokuserat ganska mycket på min sits den senaste tiden. Jag har tyvärr aldrig haft en naturligt "bra" sits och innan jag började koncentrerar mig på den märkte jag tydligt hur min oförmåga att sitta avslappnat och djupt i sadeln påverkade hästen negativt. Ju mer jag spände mig desto mer spände hästen sig och ju mer jag klämde på honom desto mer bjudning tappade han. Bara sedan jag aktivt började tänka på detta har Archie blivit mycket mer självgående och därmed också lättare och mindre jobbig att rida. Jag har en bra bit kvar till "perfektion" :=) men onekliegen så har det skett en förändring till det bättre vilket gör att jag inser hur ännu mycket bättre det kan bli- om jag bara jobbar vidare med detta!
Dagens träning eller alla sätt är bra utom de dåliga!
När jag skulle börja dagens träning kom Birgitta inmarscherande med en longeringslina och en körpisk i handen.
Tydligen skulle vi ägna oss åt sitsträning!
Och det gjorde vi också under halva ridpasset ungefär, jag fick sitta utan tyglar och stigbyglar samt utföra diverse mer eller mindre gymnastiska övningar allt medan Archie travade och galopperade.
Med tanke på att jag i perioder faktiskt har haft svårt för att komma ner i sadeln och sitta avslappnat så gick dessa övningar mycket mycket bra, dels för att min sits har förbättrats men också för att jag alltid har haft lättare för att rida utan än med stigbyglar.
Tänkte ägna ett separat inlägg i veckan om att utveckla mina tankar kring sitsen och vad jag tex kallar "underlivsridning" *GARV* så jag ordar inte mer om detta just nu utan tänkte i stället berätta om ett för oss tydligen väldigt bra sätt att lösa Archies ibland "istadiga"/ olydiga tendenser på. Synd bara att vi inte har kommit på detta tidigare....
För att ta det från början så har det ibland hänt att när jag tex har krävt att Archie ska gå på mycket små volter i galopp, i rättvänd eller ännu värre förvänd dito så har gossen protesterat genom att antingen bryta av till trav eller försöka springa iväg åt motsatt håll eller genom rusa ut från volten så att den har blivit 20 meter i stället för 10 meter. Och om jag då har försökt att tvinga tillbaka honom på den mindre ytan så har det ibland varit stört omöjligt. Helt plötsligt har Archie inte lytt hjälperna det minsta utan bara gett sig av eller travat i en evighet trots "tusen" galoppfattningshjälper.
Idag, och efter att Birgitta hade longererat mig en stund skulle jag rida på en liten volt runt henne och flytta Archie för innerskänkeln.
Archie tyckte nästan genast att detta blev för jobbigt och började köra sitt "jag flyger iväg från den lilla volten till en jättevolt och försök att hindra mig om du kan". Att Birgitta stod med en pisk i näven och att det var runt henne jag skulle göra den lilla volten gjorde honom inte mer positivt inställd då han vet att pisken kan smälla till om han inte flyttar sig så som det är tänkt.
Eftersom Birgitta redan även hade en longeringslina i handen efter vår sitsträning måtte en snilleblixt ha träffat henne för hon kopplade helt sonika fast Archie i linan, beordrade fortsatt trav på liten volt och när gossen åter skulle ge sig iväg så....HA!!!! DET GICK JU INTE!!!! Birgitta höll ju honom kvar på den lilla volten med hjälp av linan och Archie blev så spak att han mer eller mindre genast fann sig i sitt öde och slutade att protestera.
När vi sedan skulle galoppera på samma volt och trots att Birgitta då hade kopplat loss honom från linan så gick han i en underbar, följsam galopp utan minsta lilla protest. Det kändes helt underbart och väldigt "lättridet".
Så klart kan man inte rida eller träna med en medhjälpare som hela tiden får stå beredd att fånga in en i en longeringslina men det tror jag inte behövs heller, inte i Archies fall i alla fall. Han är ju inte en bråkig häst i grunden utan gör mer ett försök och går det så går det men går det inte så accepterar han det snabbt. Det är bara det att det hittills har gått att lämna tex den lilla volten för hur det än är så är han starkare än jag om han VILL och han har verkligen velat slippa jobba i dessa lägen IBLAND.
Jag ska faktiskt ha med mig en lina till kommande träningar för JAG tycker att det är mycket bättre att lösa detta problem som uppkommer någon gång då och då på detta enkla och mycket snabba vis än att kämpa mig blå och få ta i för kung och fosterland utan linan.
Sedan kan det säkert vara psykologiskt för både Archie och mig med linan. Om han gör ett enda olydighetsförsök och får gå i lina någon minut så kanske han till slut inte ens ids försöka (det är vad jag är rätt så övertygad om kommer att ske). Dessutom kommer han att bli starkare och mer bekväm i dessa övningar om han får utföra dom korrekt och bara det kommer ju att påverka arbetsviljan tror jag.
Även för min egen del kanske jag blir mer avslappnad om jag vet att det bara är till att plocka fram linan OM det blir motstånd och ibland kan bara en sådan liten enkel tankegrej hjälpa en att rida bättre.
Hur som helst; ett tips som ni kan anamma eller förkasta; det som funkar på den ena hästen funkar inte på den andra!
Tydligen skulle vi ägna oss åt sitsträning!
Och det gjorde vi också under halva ridpasset ungefär, jag fick sitta utan tyglar och stigbyglar samt utföra diverse mer eller mindre gymnastiska övningar allt medan Archie travade och galopperade.
Med tanke på att jag i perioder faktiskt har haft svårt för att komma ner i sadeln och sitta avslappnat så gick dessa övningar mycket mycket bra, dels för att min sits har förbättrats men också för att jag alltid har haft lättare för att rida utan än med stigbyglar.
Tänkte ägna ett separat inlägg i veckan om att utveckla mina tankar kring sitsen och vad jag tex kallar "underlivsridning" *GARV* så jag ordar inte mer om detta just nu utan tänkte i stället berätta om ett för oss tydligen väldigt bra sätt att lösa Archies ibland "istadiga"/ olydiga tendenser på. Synd bara att vi inte har kommit på detta tidigare....
För att ta det från början så har det ibland hänt att när jag tex har krävt att Archie ska gå på mycket små volter i galopp, i rättvänd eller ännu värre förvänd dito så har gossen protesterat genom att antingen bryta av till trav eller försöka springa iväg åt motsatt håll eller genom rusa ut från volten så att den har blivit 20 meter i stället för 10 meter. Och om jag då har försökt att tvinga tillbaka honom på den mindre ytan så har det ibland varit stört omöjligt. Helt plötsligt har Archie inte lytt hjälperna det minsta utan bara gett sig av eller travat i en evighet trots "tusen" galoppfattningshjälper.
Idag, och efter att Birgitta hade longererat mig en stund skulle jag rida på en liten volt runt henne och flytta Archie för innerskänkeln.
Archie tyckte nästan genast att detta blev för jobbigt och började köra sitt "jag flyger iväg från den lilla volten till en jättevolt och försök att hindra mig om du kan". Att Birgitta stod med en pisk i näven och att det var runt henne jag skulle göra den lilla volten gjorde honom inte mer positivt inställd då han vet att pisken kan smälla till om han inte flyttar sig så som det är tänkt.
Eftersom Birgitta redan även hade en longeringslina i handen efter vår sitsträning måtte en snilleblixt ha träffat henne för hon kopplade helt sonika fast Archie i linan, beordrade fortsatt trav på liten volt och när gossen åter skulle ge sig iväg så....HA!!!! DET GICK JU INTE!!!! Birgitta höll ju honom kvar på den lilla volten med hjälp av linan och Archie blev så spak att han mer eller mindre genast fann sig i sitt öde och slutade att protestera.
När vi sedan skulle galoppera på samma volt och trots att Birgitta då hade kopplat loss honom från linan så gick han i en underbar, följsam galopp utan minsta lilla protest. Det kändes helt underbart och väldigt "lättridet".
Så klart kan man inte rida eller träna med en medhjälpare som hela tiden får stå beredd att fånga in en i en longeringslina men det tror jag inte behövs heller, inte i Archies fall i alla fall. Han är ju inte en bråkig häst i grunden utan gör mer ett försök och går det så går det men går det inte så accepterar han det snabbt. Det är bara det att det hittills har gått att lämna tex den lilla volten för hur det än är så är han starkare än jag om han VILL och han har verkligen velat slippa jobba i dessa lägen IBLAND.
Jag ska faktiskt ha med mig en lina till kommande träningar för JAG tycker att det är mycket bättre att lösa detta problem som uppkommer någon gång då och då på detta enkla och mycket snabba vis än att kämpa mig blå och få ta i för kung och fosterland utan linan.
Sedan kan det säkert vara psykologiskt för både Archie och mig med linan. Om han gör ett enda olydighetsförsök och får gå i lina någon minut så kanske han till slut inte ens ids försöka (det är vad jag är rätt så övertygad om kommer att ske). Dessutom kommer han att bli starkare och mer bekväm i dessa övningar om han får utföra dom korrekt och bara det kommer ju att påverka arbetsviljan tror jag.
Även för min egen del kanske jag blir mer avslappnad om jag vet att det bara är till att plocka fram linan OM det blir motstånd och ibland kan bara en sådan liten enkel tankegrej hjälpa en att rida bättre.
Hur som helst; ett tips som ni kan anamma eller förkasta; det som funkar på den ena hästen funkar inte på den andra!
söndagen den 7:e juni 2009
Veckan som gått
Under den gångna veckan har makens och mitt gårdsletande fortsatt, hitills med mycket nedslående resultat.
Gården vi var och tittade på i torsdags var inte helt i vår smak och behövde fixas till lite och med tanke på det höga priset valde vi att avstå.
Redan samma kväll hittade vi en minst lika fin och långt billigare gård (dit det denna gången var makens tur att flytta in omgående) men givetvis låg den mycket länge bort (stort minus för undertecknad som avskyr bilkörning) och dessutom hade en köpare redan lagt bud på den= kommer att bli såld innan vi ens hinner annonsera ut vårt eget hus.
Ridmässigt har det varit en mycket bra vecka, Archie har gått väldigt bra och det känns som att vi har utvecklats på flera punkter. Jag sitter mer avslappnat i sadeln, behöver inte driva så intensivt som förut och har fått Archie mer självgående. Bytesträningen går "sådär" men har det positiva till följd att Archie blir mer laddad och "på" efteråt vilket till viss del bidragit till den långt mer självgående känslan.
Jag hoppas att vi kan träna vidare på detta vis hela sommaren och slippa ofrivilliga vilor. Med tanke på den långa vila Archie hade från november till januari på grund av fången ser jag inget behov att ge honom annat än vilo-DAGAR, inte VECKOR under sommaren.
Planen är som tidigare nämnts att stanna på ridskolan medan den lille åker på en månads retreat.
Sommarlovet närmar sig med stormsteg för barnen och en del av privathästarna på ridskolan har redan gett sig av till sina sommarställen.
Själv har jag ingen sommarkänsla ännu, tycker knappt att jag har hunnit uppleva någon vår.
Gården vi var och tittade på i torsdags var inte helt i vår smak och behövde fixas till lite och med tanke på det höga priset valde vi att avstå.
Redan samma kväll hittade vi en minst lika fin och långt billigare gård (dit det denna gången var makens tur att flytta in omgående) men givetvis låg den mycket länge bort (stort minus för undertecknad som avskyr bilkörning) och dessutom hade en köpare redan lagt bud på den= kommer att bli såld innan vi ens hinner annonsera ut vårt eget hus.
Ridmässigt har det varit en mycket bra vecka, Archie har gått väldigt bra och det känns som att vi har utvecklats på flera punkter. Jag sitter mer avslappnat i sadeln, behöver inte driva så intensivt som förut och har fått Archie mer självgående. Bytesträningen går "sådär" men har det positiva till följd att Archie blir mer laddad och "på" efteråt vilket till viss del bidragit till den långt mer självgående känslan.
Jag hoppas att vi kan träna vidare på detta vis hela sommaren och slippa ofrivilliga vilor. Med tanke på den långa vila Archie hade från november till januari på grund av fången ser jag inget behov att ge honom annat än vilo-DAGAR, inte VECKOR under sommaren.
Planen är som tidigare nämnts att stanna på ridskolan medan den lille åker på en månads retreat.
Sommarlovet närmar sig med stormsteg för barnen och en del av privathästarna på ridskolan har redan gett sig av till sina sommarställen.
Själv har jag ingen sommarkänsla ännu, tycker knappt att jag har hunnit uppleva någon vår.
lördagen den 6:e juni 2009
En helt vanlig helg i Birgittas liv
Härom dagen beskrev jag 2 inte helt typiska vardagar i mitt liv och som motpol tänkte jag idag beskriva motsaten, dvs hur mina helger vanligtvis ser ut (har intresseklubben tagit fram anteckningsböckerna?).
Lördag morgon var det som vanligt uppstigning 5.20. Oavsett om jag ska rida på morgonen eller inte är jag alltid i stallet så fort det öppnar (lördagar 06.00 och söndagarna 06.30).
Pga begränsad hagtillgång vill jag få ut hästarna så tidigt som möjligt och dessutom hade jag inte haft ro att sova vetandes att hästarna står och väntar på mig. Jag släpar mig hellre upp för att eventuellt gå och lägga mig efter att stallbestyren är avklarade. DÅ är det inga problem med sömnen kan jag lova.
Nåväl, efter att ha anlänt till stallet 06.00 i sällskap av Soya och gett Archie mat gick vi och öppnade ridhuset och jag tog därefter fram utrustningen, både den egna och Archies.
Archie brukar få en halvtimme på sig att äta, sedan gick vi alla tre i samlad tropp upp i ridhuset för ett dressyrpass.
Innan Soya blev tyst och "icke-jagade" fick hon ligga i bilen medan jag red men numera får hon följa med till ridhuset och ligga i manegen medan vi tränar.
Igår genomförde Archie ett mycket bra pass och jag kunde konstatera att vårt positiva "flow" verkar hålla i sig. Kunde jag få honom att gå lika spänstigt ett helt dressyrprogram igenom är jag övertygad om att vi hade varit placerade varje gång; så bra går han nu faktiskt vilket är jättetrevligt. Nu gäller det alltså "bara" att ALLTID få till denna form av ridning vilket alla ryttare vet är lättare sagt än gjort.
Soya fick ett återfall i "gud vad roligt det är att jaga hästen" och sprang och bjäbbade runt Archies ben en lång stund. Jag, liksom Archie, valde att ignorera henne fullständigt och medan hundrackaren sprang som en tok runt oss så red vi skänkelvikning, förvänd galapp, gjorde små volter i galopp och provade på lite byten med varierande resultat tills Soya tröttnade och gav upp.
Efter ca 40 minuter var jag mer än nöjd med ridpasset och både jag, Archie, Soya och hennes "kille"- en boxer vid namn Oliver (tillhörande stallchefen) skrittade ut på en kort runda runt våra hagar. Turen tar ca 15 minuter och oftast skrittar alla 3 på ett led efter varandra utom då Soya får syn på någon kanin och sticker iväg om hon ids (vilket hon inte alltid gör faktiskt- är väl lite blasé pga den myckna tillgången på dessa djur som hon dessutom aldrig är i närheten av att fånga).
Väl i stallet igen tog jag bara av Archie hans utrustning, hämtade Birk och så gick vi ner till hagarna igen, hästarna, hundarna och jag.
Efter utsläppet var det dags för mockning samt puts av 2 par stövlar, sadel och träns. Just persedelvård brukar jag lågprioritera på vardagarna men eftersom jag gör en noggrann puts på helgen så brukar grejerna ändå hålla sig fina tills nästa polering.
När allt var rengjort åkte Soya och jag hem och då hade klockan hunnit bli 09.00.
Hemma unnade jag mig en riktigt god "frukost"- marängswiss :=)!
Därefter var det dags för veckans trädgårdsskötsel som i mitt fall bestod i att rensa ogräs från vår enda rabatt där mitt mål är att denna någon gång i framtiden ska vara helt täckt av de lavendelplantor jag planterat i omgångar.
Maken fick klippa gräset och häcken och medan han avslutade detta projekt dammsög jag inomhus samt städade undan, vattnade blommor osv.
Både maken och jag gillar när det är välstädat och försöker alltid att hålla en viss ordning hemma. Dammtussar och disk på diskbänken hittar man ALDRIG hos oss och jag skulle inte ha ro att sitta och slappa om hemmet inte var städat.
Efter städningen hade klockan hunnit bli 11.00 och Soya och jag la oss i soffan för att läsa lite.
Klockan 12.30 var det åter dags för oss att bege oss till stallet, denna gång för att ha lektion med Sally och ta in hästarna från hagen.
Ridlektionen med Sally blev den bästa hittills och vi var alla (Sallys mamma brukar agera publik) mycket nöjda efteråt.
Jag hann därefter inte mer än att ta in hästarna från hagen klockan 14.00 innan regnet började ösa ner men då var det redan dags för oss att åka hem igen.
På hemvägen hämtade jag en kyckling- och en fläskfiléplanka på en av Staffanstorps få restaranger (Två Kockar) där vi är stamgäster och väl hemma blev det middag och därefter en härlig tupplur i soffan.
Resten av dagen och kvällen ägnades åt läsning (Carin Gerhardsens nya bok "Mamma, pappa, barn som jag faktiskt hann läsa ut hela) och lite "internettande" och slötittande på tv innan jag stängde ögonen vid 23.00.
Idag, söndag var det uppstigning 5.40 och 06.30 var Soya och jag i stallet för att fodra och släppa ut hästarna. Detta samt mockningen var avslutat så att vi var hemma redan vid 08.00 och jag unnade mig åter en härlig frukost, denna gången gårdagens överblivna hallonpaj med vaniljsås!
Efter detta skrovmål blev det någon timmes sovande följt av allmänt slöande innan jag åkte för att klippa mig 13.30.
Jag har i flera år haft en "icke-frisyr", lugg och allt övrigt hår jämnlångt ner till axlarna ungefär, men kände häromdagen att det var dags att förnya sig med något som i alla fall liknar en frisyr.
Idag fick jag håret uppklippt ganska mycket men behöll ungefär den längd jag hade och jag blev mycket nöjd med den lilla förvandlingen.
Därefter var det dags att titta vad "familjens dag" på ridskolan hade att erbjuda och i mitt fall blev det ett 10-pack hembakade "Kärleksmums", kakor som vägde ungefär en halvt ton styck indränkta i fett, socker och choklad = ca 5000 kalorier per kaka tippar jag och med smak därefter= MUMS!!!
Klockan 15.00 var det dags för min och Lenas söndagsritt och denna gången red vi bort till några backar och klättrade allt medan våra ouppfostrade djur försökte snappa åt sig det mycket höga gräset som omgav oss.
Väl hemma bjöd maken på en av de få rätter han kan tillaga- tacos- och nu är det fortsatt slappande resten av dagen som gäller.
Vi hade planer på att åka och titta på en hästgård som är till salu här i krokarna men besinnade oss då vi insåg det fullständigt onödiga i att åka och titta "bara för att det ligger så nära".
När jag tittade på bilderna på nätet påminde situationen mig om den då jag var ihop med en av mina första pojvänner i ungdomen. Killen i fråga bodde i ett eget hus och jag minns att jag tänkte:
"Om jag hade fått ta med mig EN enda sak från hans hus- vad skulle jag ta" (denna tanke kom sig av att ALLT i hans hus var gräsligt fult) och jag kom efter långt tänkande fram till att jag nog hade tagit en trasmatta, om jag verkligen hade varit TVUNGEN :=).
Samma sak med nämnda hästgård, det fanns inte en sak varken inom eller utomhus som tilltalade mig.
Så det blir inget tittande idag utan som sagt bara mys i soffan. Och lika bra är det!
Lördag morgon var det som vanligt uppstigning 5.20. Oavsett om jag ska rida på morgonen eller inte är jag alltid i stallet så fort det öppnar (lördagar 06.00 och söndagarna 06.30).
Pga begränsad hagtillgång vill jag få ut hästarna så tidigt som möjligt och dessutom hade jag inte haft ro att sova vetandes att hästarna står och väntar på mig. Jag släpar mig hellre upp för att eventuellt gå och lägga mig efter att stallbestyren är avklarade. DÅ är det inga problem med sömnen kan jag lova.
Nåväl, efter att ha anlänt till stallet 06.00 i sällskap av Soya och gett Archie mat gick vi och öppnade ridhuset och jag tog därefter fram utrustningen, både den egna och Archies.
Archie brukar få en halvtimme på sig att äta, sedan gick vi alla tre i samlad tropp upp i ridhuset för ett dressyrpass.
Innan Soya blev tyst och "icke-jagade" fick hon ligga i bilen medan jag red men numera får hon följa med till ridhuset och ligga i manegen medan vi tränar.
Igår genomförde Archie ett mycket bra pass och jag kunde konstatera att vårt positiva "flow" verkar hålla i sig. Kunde jag få honom att gå lika spänstigt ett helt dressyrprogram igenom är jag övertygad om att vi hade varit placerade varje gång; så bra går han nu faktiskt vilket är jättetrevligt. Nu gäller det alltså "bara" att ALLTID få till denna form av ridning vilket alla ryttare vet är lättare sagt än gjort.
Soya fick ett återfall i "gud vad roligt det är att jaga hästen" och sprang och bjäbbade runt Archies ben en lång stund. Jag, liksom Archie, valde att ignorera henne fullständigt och medan hundrackaren sprang som en tok runt oss så red vi skänkelvikning, förvänd galapp, gjorde små volter i galopp och provade på lite byten med varierande resultat tills Soya tröttnade och gav upp.
Efter ca 40 minuter var jag mer än nöjd med ridpasset och både jag, Archie, Soya och hennes "kille"- en boxer vid namn Oliver (tillhörande stallchefen) skrittade ut på en kort runda runt våra hagar. Turen tar ca 15 minuter och oftast skrittar alla 3 på ett led efter varandra utom då Soya får syn på någon kanin och sticker iväg om hon ids (vilket hon inte alltid gör faktiskt- är väl lite blasé pga den myckna tillgången på dessa djur som hon dessutom aldrig är i närheten av att fånga).
Väl i stallet igen tog jag bara av Archie hans utrustning, hämtade Birk och så gick vi ner till hagarna igen, hästarna, hundarna och jag.
Efter utsläppet var det dags för mockning samt puts av 2 par stövlar, sadel och träns. Just persedelvård brukar jag lågprioritera på vardagarna men eftersom jag gör en noggrann puts på helgen så brukar grejerna ändå hålla sig fina tills nästa polering.
När allt var rengjort åkte Soya och jag hem och då hade klockan hunnit bli 09.00.
Hemma unnade jag mig en riktigt god "frukost"- marängswiss :=)!
Därefter var det dags för veckans trädgårdsskötsel som i mitt fall bestod i att rensa ogräs från vår enda rabatt där mitt mål är att denna någon gång i framtiden ska vara helt täckt av de lavendelplantor jag planterat i omgångar.
Maken fick klippa gräset och häcken och medan han avslutade detta projekt dammsög jag inomhus samt städade undan, vattnade blommor osv.
Både maken och jag gillar när det är välstädat och försöker alltid att hålla en viss ordning hemma. Dammtussar och disk på diskbänken hittar man ALDRIG hos oss och jag skulle inte ha ro att sitta och slappa om hemmet inte var städat.
Efter städningen hade klockan hunnit bli 11.00 och Soya och jag la oss i soffan för att läsa lite.
Klockan 12.30 var det åter dags för oss att bege oss till stallet, denna gång för att ha lektion med Sally och ta in hästarna från hagen.
Ridlektionen med Sally blev den bästa hittills och vi var alla (Sallys mamma brukar agera publik) mycket nöjda efteråt.
Jag hann därefter inte mer än att ta in hästarna från hagen klockan 14.00 innan regnet började ösa ner men då var det redan dags för oss att åka hem igen.
På hemvägen hämtade jag en kyckling- och en fläskfiléplanka på en av Staffanstorps få restaranger (Två Kockar) där vi är stamgäster och väl hemma blev det middag och därefter en härlig tupplur i soffan.
Resten av dagen och kvällen ägnades åt läsning (Carin Gerhardsens nya bok "Mamma, pappa, barn som jag faktiskt hann läsa ut hela) och lite "internettande" och slötittande på tv innan jag stängde ögonen vid 23.00.
Idag, söndag var det uppstigning 5.40 och 06.30 var Soya och jag i stallet för att fodra och släppa ut hästarna. Detta samt mockningen var avslutat så att vi var hemma redan vid 08.00 och jag unnade mig åter en härlig frukost, denna gången gårdagens överblivna hallonpaj med vaniljsås!
Efter detta skrovmål blev det någon timmes sovande följt av allmänt slöande innan jag åkte för att klippa mig 13.30.
Jag har i flera år haft en "icke-frisyr", lugg och allt övrigt hår jämnlångt ner till axlarna ungefär, men kände häromdagen att det var dags att förnya sig med något som i alla fall liknar en frisyr.
Idag fick jag håret uppklippt ganska mycket men behöll ungefär den längd jag hade och jag blev mycket nöjd med den lilla förvandlingen.
Därefter var det dags att titta vad "familjens dag" på ridskolan hade att erbjuda och i mitt fall blev det ett 10-pack hembakade "Kärleksmums", kakor som vägde ungefär en halvt ton styck indränkta i fett, socker och choklad = ca 5000 kalorier per kaka tippar jag och med smak därefter= MUMS!!!
Klockan 15.00 var det dags för min och Lenas söndagsritt och denna gången red vi bort till några backar och klättrade allt medan våra ouppfostrade djur försökte snappa åt sig det mycket höga gräset som omgav oss.
Väl hemma bjöd maken på en av de få rätter han kan tillaga- tacos- och nu är det fortsatt slappande resten av dagen som gäller.
Vi hade planer på att åka och titta på en hästgård som är till salu här i krokarna men besinnade oss då vi insåg det fullständigt onödiga i att åka och titta "bara för att det ligger så nära".
När jag tittade på bilderna på nätet påminde situationen mig om den då jag var ihop med en av mina första pojvänner i ungdomen. Killen i fråga bodde i ett eget hus och jag minns att jag tänkte:
"Om jag hade fått ta med mig EN enda sak från hans hus- vad skulle jag ta" (denna tanke kom sig av att ALLT i hans hus var gräsligt fult) och jag kom efter långt tänkande fram till att jag nog hade tagit en trasmatta, om jag verkligen hade varit TVUNGEN :=).
Samma sak med nämnda hästgård, det fanns inte en sak varken inom eller utomhus som tilltalade mig.
Så det blir inget tittande idag utan som sagt bara mys i soffan. Och lika bra är det!
torsdagen den 4:e juni 2009
Stategier för att slippa vara "snäll"
Härom dagen skrev jag ju ett inlägg om hur snälla människor ibland kan bli utnyttjade just för att de är snälla och inte vågar säga ifrån/ säga nej och jag hann inte mer än publicera inlägget så stötte jag på en kvinna i stallet som jag tycker är ett utmärkt exempel på ovanstående.
Detta var samma dag som jag klippte en ponny i stallet och då jag beklagade min onda rygg efteråt berättade kvinnan att hon, för att slippa klippa andras hästar hade valt att sälja sin klippmaskin! "Jag kunde inte säga nej" menade kvinnan och då var det lättare att inte ha någon klippmaskin än att behöva förklara sig.
Själv hyrde jag ju ut mina första transporter regelbundet men då jag köpte det näst senaste släpet som var tämligen nytt och i väldigt gott skick kände jag att jag inte längre ville riskera alla möjliga skador åsamkade av andras hästar (mina egna har aldrig så mycket som gjort en repa).
För att slippa fortsatt uthyrning höjde jag priset rejält och slapp på så vis nästan alla kunder :=). Och de jag inte slapp genom priset slapp jag genom att detta var en 1500 kg släp som inte så många "vanliga" bilar får dra. När jag hade ett 1250 kg släp kunde mer eller mindre "alla" bilar dra det så då var det extra populärt att låna eftersom inte alla mackar har så lätta släp och många bilar inte får dra mycket mer.
Detta var samma dag som jag klippte en ponny i stallet och då jag beklagade min onda rygg efteråt berättade kvinnan att hon, för att slippa klippa andras hästar hade valt att sälja sin klippmaskin! "Jag kunde inte säga nej" menade kvinnan och då var det lättare att inte ha någon klippmaskin än att behöva förklara sig.
Själv hyrde jag ju ut mina första transporter regelbundet men då jag köpte det näst senaste släpet som var tämligen nytt och i väldigt gott skick kände jag att jag inte längre ville riskera alla möjliga skador åsamkade av andras hästar (mina egna har aldrig så mycket som gjort en repa).
För att slippa fortsatt uthyrning höjde jag priset rejält och slapp på så vis nästan alla kunder :=). Och de jag inte slapp genom priset slapp jag genom att detta var en 1500 kg släp som inte så många "vanliga" bilar får dra. När jag hade ett 1250 kg släp kunde mer eller mindre "alla" bilar dra det så då var det extra populärt att låna eftersom inte alla mackar har så lätta släp och många bilar inte får dra mycket mer.
Soya- knarkspanaren?
Då jag tog med Soya till jobbet i förra veckan förslog några kollegor att vi borde utbilda henne till knarkhund så att vi inte bara kunde njuta av det lilla livets sällskap utan faktiskt även ha lite nytta av henne.
I mitt arbete möter jag ju en del både pågående och före detta missbrukare så Soya hade nog haft att göra om vi hade kunnat lära henne att spåra upp knark.
Och jag vet inte om eller hur mycket doggyn begrep av vårt samtal men sedan någon dag tillbaka har jag noterat att hon ibland går och snappar åt sig VALLMO när vi är ute och går.
Igår såg jag något rött som stack upp ur munnen på henne och hann tänka att det nog var vallmo innan det röda försvann ner i gapet och idag såg jag hur hon plockade åt sig flera blommor.
Är detta Soyas egna trevande försök till att försöka komma underfund med hur knark smakar? För detta är väl det närmaste man kan komma narkotiska preparat om man är ute och går i naturen :=)?
I mitt arbete möter jag ju en del både pågående och före detta missbrukare så Soya hade nog haft att göra om vi hade kunnat lära henne att spåra upp knark.
Och jag vet inte om eller hur mycket doggyn begrep av vårt samtal men sedan någon dag tillbaka har jag noterat att hon ibland går och snappar åt sig VALLMO när vi är ute och går.
Igår såg jag något rött som stack upp ur munnen på henne och hann tänka att det nog var vallmo innan det röda försvann ner i gapet och idag såg jag hur hon plockade åt sig flera blommor.
Är detta Soyas egna trevande försök till att försöka komma underfund med hur knark smakar? För detta är väl det närmaste man kan komma narkotiska preparat om man är ute och går i naturen :=)?
Intresseklubben antecknar
Idag har jag inget spännande debattämne att skriva om så jag tänkte helt tråkigt berätta lite om dagen och gårdagen, precis som man gör i en "riktig" blogg, hur ointressant det än må vara.
Ett uttryck från ungdomen slog mig...
"Intresseklubben antecknar" sa man om någon började berätta något fullständig ointressant eller så sa man "Aj! Jag har fått en intressepil i ögat" ?!?!? (Intresse-pil???? Var får folk allt ifrån???).
Nåja...hoppas ni inte behöver plocka fram vare sig anteckningsböcker eller dra ut pilar ur ögat utan ids läsa ändå...
Morgonen för mig inleddes med att Soya mycket demonstrativt ansåg att vi skulle lägga ytterligare ett väder till listan "förhållanden under vilka man under inga omständigheter ska lämna hemmet". På listan fanns redan SNÖ och REGN och nu skulle tydligen även BLÅST läggas till.
Hade jag inte haft kopplet hade jag aldrig lyckats släpa med mig det ovilliga djuret utanför dörren.
Där måste jag säga att Soya har väldigt mycket att lära av den gode Archie för vilken inget dåligt väder existerar. Han har ridits i stormar, piskande regn och snöoväder utan att blinka och det borde Soya ta lite mer intryck av tycker jag. Av hennes krävs dessutom inget arbete som av Archie och ändå måste hon oja sig?!?
När Archie var något yngre och fortfarande kunde bli rädd om vi mötte travekipage i full fart på Jägersros träningsbanor var ridning i orkan mycket mindre nervpåfrestande för oss båda, helt enkelt av den enkla anledningen att inga andra ryttare eller kuskar skulle få för sig att motionera hästar i sådant väder. Så vi var alltid garanterade fullständig ensamhet, läs: ingen travare som plötsligt dök upp från ingenstans med en smattrande vagn bakom sig! Att jag sedan höll på att slitas ur sadeln av de häftiga vindarna drabbade ju inte Archie i alla fall.
Nåväl, för att återgå till morgonens aktiviteter så var jag i stallet och red ett mycket trevligt ridpass efter stormvandringen med hunden. Archie kändes stundom extremt underbar att rida och jag var mycket nöjd med framför allt skänkelvikningarna utmed långsidorna som flöt på mycket bra.
Jag var och tränade för Ebba igår eftermiddag och hon påpekade glädjande att både min sits och våra skänkelvikningar har blivit mycket bättre och det är framför allt dessa två saker vi fokuserat på sedan jag började träna för henne.
Det enda "mindre bra" som hände på träningen igår var att Archie emellanåt började gå i vad den okunnige skulle kalla "passage-artad trav" i skänkelvikningarna medan "vi som vet bättre" skulle kalla detta "fräck och lat kadenstrav" (fräck = olydig och inte fräck= häftig :=)).
Ebba tyckte att jag skulle försöka att få lite bättre "fart" i skänkelvikningarna och idag gick det hur bra som helst och utan antydan till denna gungande seg-trav.
På tal om Ebba förresten så kan ni, om ni är intresserade titta på hennes hemsida
http://www.dressyressen.se/
för att se i vilka underbart vackra omgivningar vi rider. Om ni tittar längst ner under fliken VERKSAMHET ser ni dessutom den som JAG, min vana trogen har döpt till NÖFFIS (Nöffis var också med på träningen igår förresten).
Efter träningen hos Ebba igår hade jag lovat att klippa en privatponny i stallet, Shadow (vilken enligt mina omdöpningsidéer borde kallas SKUGGIS men det gör han inte :=)).
Klippningen av Shadow fick mig att muttra till Lena, den lilles ägare, som gick förbi
"I fortsättingen klipper jag bara DEN (pekande på Birk) och DEN (pekande på Arch)".
Shadow uppskattade nämligen inte klippning under magen och hytte med bakbenen vid några tillfällen och känner man inte hästen vet i alla fall inte jag vad jag ska tro om detta. Ska hästen sparka eller är det bara ett sätt att visa obehag?
Mina egna gossar skulle inte drömma om att lyfta bakbenen och skulle de mot förmodan göra det ändå så skulle jag...ja, ni vet...slå ihjäl dom :=). Nä..skämt å sido, skulle de lyfta benen så VET jag att detta inte betyder något och att det bara är att fortsätta klippningen.
Så bakbens-hotandet, att min jacka blev fullständigt nerhårad och fick tvättas vid hemkomst samt att jag fick jätteont i ryggen av att luta mig under en så liten häst fick mig att inse att min tid som "klippare av allt och alla" definitivt är förbi.
Nu var ju Shadow ändå väldigt snäll och lättklippt men tex ponnybarnet Sallys odjur skulle jag inte klippa för alla pengar i världen (ja, du läste rätt Sally :=)).
Där är det Domosedan och "Spanska ridskolan" på stallgången som gäller och jag tror att det skulle ha tagit mig lika lång tid att helklippa Arch som att jaga lille Mulle för att kanske lyckas klippa några tag på halsen. Så detta överlåter jag till andra, tålmodigare klippare och suckar tacksamt var gång jag ser levaderna, stegringarna och andra konststycken över att det inte MIN häst :=) !
Ja, detta var lite om det senaste dygnet, inte riktigt så karakteristiskt för vanemänniskan Birgitta.
I kväll ska maken och jag äntligen åka och titta på gården som jag redan nämnt och det ska bli extremt spännande. Om inte annat efter visningen så får jag väl vara glad åt den veckas fullständigt grandiosa dagdrömmar som totalt absorberat mig och sakta återvända till den faktiskt inte alls så tokiga VERKLIGHETEN!
Ett uttryck från ungdomen slog mig...
"Intresseklubben antecknar" sa man om någon började berätta något fullständig ointressant eller så sa man "Aj! Jag har fått en intressepil i ögat" ?!?!? (Intresse-pil???? Var får folk allt ifrån???).
Nåja...hoppas ni inte behöver plocka fram vare sig anteckningsböcker eller dra ut pilar ur ögat utan ids läsa ändå...
Morgonen för mig inleddes med att Soya mycket demonstrativt ansåg att vi skulle lägga ytterligare ett väder till listan "förhållanden under vilka man under inga omständigheter ska lämna hemmet". På listan fanns redan SNÖ och REGN och nu skulle tydligen även BLÅST läggas till.
Hade jag inte haft kopplet hade jag aldrig lyckats släpa med mig det ovilliga djuret utanför dörren.
Där måste jag säga att Soya har väldigt mycket att lära av den gode Archie för vilken inget dåligt väder existerar. Han har ridits i stormar, piskande regn och snöoväder utan att blinka och det borde Soya ta lite mer intryck av tycker jag. Av hennes krävs dessutom inget arbete som av Archie och ändå måste hon oja sig?!?
När Archie var något yngre och fortfarande kunde bli rädd om vi mötte travekipage i full fart på Jägersros träningsbanor var ridning i orkan mycket mindre nervpåfrestande för oss båda, helt enkelt av den enkla anledningen att inga andra ryttare eller kuskar skulle få för sig att motionera hästar i sådant väder. Så vi var alltid garanterade fullständig ensamhet, läs: ingen travare som plötsligt dök upp från ingenstans med en smattrande vagn bakom sig! Att jag sedan höll på att slitas ur sadeln av de häftiga vindarna drabbade ju inte Archie i alla fall.
Nåväl, för att återgå till morgonens aktiviteter så var jag i stallet och red ett mycket trevligt ridpass efter stormvandringen med hunden. Archie kändes stundom extremt underbar att rida och jag var mycket nöjd med framför allt skänkelvikningarna utmed långsidorna som flöt på mycket bra.
Jag var och tränade för Ebba igår eftermiddag och hon påpekade glädjande att både min sits och våra skänkelvikningar har blivit mycket bättre och det är framför allt dessa två saker vi fokuserat på sedan jag började träna för henne.
Det enda "mindre bra" som hände på träningen igår var att Archie emellanåt började gå i vad den okunnige skulle kalla "passage-artad trav" i skänkelvikningarna medan "vi som vet bättre" skulle kalla detta "fräck och lat kadenstrav" (fräck = olydig och inte fräck= häftig :=)).
Ebba tyckte att jag skulle försöka att få lite bättre "fart" i skänkelvikningarna och idag gick det hur bra som helst och utan antydan till denna gungande seg-trav.
På tal om Ebba förresten så kan ni, om ni är intresserade titta på hennes hemsida
http://www.dressyressen.se/
för att se i vilka underbart vackra omgivningar vi rider. Om ni tittar längst ner under fliken VERKSAMHET ser ni dessutom den som JAG, min vana trogen har döpt till NÖFFIS (Nöffis var också med på träningen igår förresten).
Efter träningen hos Ebba igår hade jag lovat att klippa en privatponny i stallet, Shadow (vilken enligt mina omdöpningsidéer borde kallas SKUGGIS men det gör han inte :=)).
Klippningen av Shadow fick mig att muttra till Lena, den lilles ägare, som gick förbi
"I fortsättingen klipper jag bara DEN (pekande på Birk) och DEN (pekande på Arch)".
Shadow uppskattade nämligen inte klippning under magen och hytte med bakbenen vid några tillfällen och känner man inte hästen vet i alla fall inte jag vad jag ska tro om detta. Ska hästen sparka eller är det bara ett sätt att visa obehag?
Mina egna gossar skulle inte drömma om att lyfta bakbenen och skulle de mot förmodan göra det ändå så skulle jag...ja, ni vet...slå ihjäl dom :=). Nä..skämt å sido, skulle de lyfta benen så VET jag att detta inte betyder något och att det bara är att fortsätta klippningen.
Så bakbens-hotandet, att min jacka blev fullständigt nerhårad och fick tvättas vid hemkomst samt att jag fick jätteont i ryggen av att luta mig under en så liten häst fick mig att inse att min tid som "klippare av allt och alla" definitivt är förbi.
Nu var ju Shadow ändå väldigt snäll och lättklippt men tex ponnybarnet Sallys odjur skulle jag inte klippa för alla pengar i världen (ja, du läste rätt Sally :=)).
Där är det Domosedan och "Spanska ridskolan" på stallgången som gäller och jag tror att det skulle ha tagit mig lika lång tid att helklippa Arch som att jaga lille Mulle för att kanske lyckas klippa några tag på halsen. Så detta överlåter jag till andra, tålmodigare klippare och suckar tacksamt var gång jag ser levaderna, stegringarna och andra konststycken över att det inte MIN häst :=) !
Ja, detta var lite om det senaste dygnet, inte riktigt så karakteristiskt för vanemänniskan Birgitta.
I kväll ska maken och jag äntligen åka och titta på gården som jag redan nämnt och det ska bli extremt spännande. Om inte annat efter visningen så får jag väl vara glad åt den veckas fullständigt grandiosa dagdrömmar som totalt absorberat mig och sakta återvända till den faktiskt inte alls så tokiga VERKLIGHETEN!
onsdagen den 3:e juni 2009
Mer om att vara snäll och om folk som vill låna
Anns inlägg/ kommentar nedan fick mig att tänka till lite mer om det här med att livet (enligt Ann) blir trevligare om man är generös och inte ogint vägrar att låna ut vad de nu må vara.
Och i sak håller jag absolut med men:
På tal om det här med att det är lätt att bli utnyttjad om man är "för snäll" så har jag flera gånger surt noterat detta fenomen.
Exempelvis vad gäller släp/ transport så hyrde jag förr ut min transport till de som behövde det. Från början var det i princip bara jag som ägde en transport och det var uthyrt relativt frekvent eftersom det blev billigare för mina stallkamrater att hyra det av mig och på plats än att köra bort till någon mack och betala långt mer.
Efter några år blev det fler i stallet som köpte transporter och då noterade jag att man nästan slutade att fråga mig för att i stället fråga någon av de andra "snällare" transportägarna där man typ erbjöd en flaska vin som kompensation (själv hade jag vid denna tidpunkt tröttnat på uthyrningen och börjat ta så mycket betalt att folk helst skulle dra sig för att fråga :=)) .
Och det som retade mig mest i dessa fall var att den tillfrågade släpägaren i flera fall i förtroende berättade för mig att den egentligen inte ville låna ut sin transport men att "det kändes taskigt att säga nej" (en tjej var tex superpedantisk med sin transport och ville därför helst bara använda den till sin egen häst).
Och här ser man alltså exempel på att andra utnyttjar det faktum att det är allmänt känt att xx är för snäll för att säga nej medan Birgitta har mer skinn på näsan typ.
För eftersom det var lika "allmänt känt" att jag tog tex 150:-- för att hyra ut mitt släp (medan mackarna tog 250:--) så tycker jag att det är bra fräckt att komma dragandes med en 50-kronors vinflaska och tycka "tack för lånet" när man lånar av den snälla transportägaren som själv inte har mål i mun och vågar säga att ersättningen egentligen är på tok för låg.
Sedan kan man väl tycka att den snälla personen får skylla sig själv alternativt lära sig att säga ifrån men varför ska andra rida på denna snällhet på ett så fult vis?
Och i sak håller jag absolut med men:
På tal om det här med att det är lätt att bli utnyttjad om man är "för snäll" så har jag flera gånger surt noterat detta fenomen.
Exempelvis vad gäller släp/ transport så hyrde jag förr ut min transport till de som behövde det. Från början var det i princip bara jag som ägde en transport och det var uthyrt relativt frekvent eftersom det blev billigare för mina stallkamrater att hyra det av mig och på plats än att köra bort till någon mack och betala långt mer.
Efter några år blev det fler i stallet som köpte transporter och då noterade jag att man nästan slutade att fråga mig för att i stället fråga någon av de andra "snällare" transportägarna där man typ erbjöd en flaska vin som kompensation (själv hade jag vid denna tidpunkt tröttnat på uthyrningen och börjat ta så mycket betalt att folk helst skulle dra sig för att fråga :=)) .
Och det som retade mig mest i dessa fall var att den tillfrågade släpägaren i flera fall i förtroende berättade för mig att den egentligen inte ville låna ut sin transport men att "det kändes taskigt att säga nej" (en tjej var tex superpedantisk med sin transport och ville därför helst bara använda den till sin egen häst).
Och här ser man alltså exempel på att andra utnyttjar det faktum att det är allmänt känt att xx är för snäll för att säga nej medan Birgitta har mer skinn på näsan typ.
För eftersom det var lika "allmänt känt" att jag tog tex 150:-- för att hyra ut mitt släp (medan mackarna tog 250:--) så tycker jag att det är bra fräckt att komma dragandes med en 50-kronors vinflaska och tycka "tack för lånet" när man lånar av den snälla transportägaren som själv inte har mål i mun och vågar säga att ersättningen egentligen är på tok för låg.
Sedan kan man väl tycka att den snälla personen får skylla sig själv alternativt lära sig att säga ifrån men varför ska andra rida på denna snällhet på ett så fult vis?
Det SKA löna sig att vara snäll!
För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:
"Nu har Pia skaffat sig en ny HUND".
Med detta menades att "man" ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.
Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska "löna sig" att vara snäll.
Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.
Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.
Historien i korthet lyder som följer:
Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka "kvista över" till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.
Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.
Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!
Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.
Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga "sol-och-vår"-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en "normal" människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.
Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.
Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt "straff" (vad det än må bestå av) till slut.
Så var lugn Åsa.... din tid kommer....och du Ulla...du kommer nog att få vad du fötjänar också...trust me!
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:
"Nu har Pia skaffat sig en ny HUND".
Med detta menades att "man" ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.
Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska "löna sig" att vara snäll.
Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.
Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.
Historien i korthet lyder som följer:
Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka "kvista över" till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.
Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.
Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!
Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.
Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga "sol-och-vår"-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en "normal" människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.
Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.
Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt "straff" (vad det än må bestå av) till slut.
Så var lugn Åsa.... din tid kommer....och du Ulla...du kommer nog att få vad du fötjänar också...trust me!
tisdagen den 2:e juni 2009
Försäkringskostnader
Minns ni att vi för ett tag sedan diskuterade kostnader för sterilisering av hundar på bloggen?
Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.
I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:-- till över 9000 :-- för en "kastrering" som man kallade det (fast det avsåg tikar).
I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.
Bägge intervjuofferna sa lismande att "nääää....de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade" typ.
Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag"klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat".
Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.
Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.
I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:-- till över 9000 :-- för en "kastrering" som man kallade det (fast det avsåg tikar).
I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.
Bägge intervjuofferna sa lismande att "nääää....de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade" typ.
Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag"klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat".
Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
