Veckans mest populära socialarbetare var Soya då hon arbetade en hel dag på "socialen" tillsammans med undertecknad.
Officiellt får vi inte ha husdjur på jobbet men inofficiellt är det ingen som säger något om världens snällaste hund ligger och sover på en filt inne på mitt tjänsterum vid sällsynta tillfällen.
Eller säger och säger....folk brukar vallfärda in på rummet för att strö komplimanger över svartis, kräva att hon ska pussa dom, dom erbjuder henne leksaker, ställer tusen frågor om allt som har med henne att göra osv osv.
Mycket populärt med andra ord och även vid hembesöken har hon gjort succé. En del klienter efterfrågar henne speciellt och då försöker jag att se till att ha med henne någon gång i alla fall så att alla ska bli nöjda :=).
Veckans hindervakt är också Soya som låg så fint på ridbanan medan jag hopptränade i fredags. Jag var mycket imponerad av både henne och Archie och det enda jag skulle önska nu är om hon kunde lära sig att lyfta upp de hinder som Archie (tack och lov ytterst sällan) river. DET hade varit något!
Veckans tränare utser jag helt fräckt mig själv till och hänvisar till att mitt ponnybarn Sally börjar bli en riktig rosettplockare på hoppbanorna (en tredjeplacering i LA denna helgen....dé ni). Så klart är det inte enkom MIN förtjänst att hoppningen fungerar så fint, Sally är superambitiös och duktig och hästen, dvs ponnyn, en riktig hoppmaskin men liiite vill jag ändå tro att vår dressyrträning påverkar även det som händer inne på hoppbanan. Även om det är bra att ha en häst med BJUDNING när man hoppar så går det ändå inte att rida med "plattan i mattan" och utan KONTROLL vilket är det vi tränar mycket på under våra ridpass.
Veckans felprioritering var helt klart mitt val att åka och tävla hos Skromberga ryttarförening där jag varit "tusen" gånger men endast har en ynka rosett från. En oväntad trafikomläggning som gjorde att den 50 minuter långa resan blev dubbelt så lång, stekande hetta som gjorde att jag nästan dog på hästryggen och att vi kom som första ekipage utanför placering hade med facit i handen räckt för att vi borde ha stannat hemma och INTE missat en husvisning som jag mycket gärna velat gå på (se nedan). Nu blir visningen troligen av i veckan i stället men ändå...
Veckans "vill-ha" är den perfekta gård jag hittat och vill köpa och där jag redan BOR mentalt (jag har även stallat upp diverse hästar där förutom den självskrivne Arch).
Veckans gråt har jag ägnat mig åt sedan jag hittade gården eftersom jag av olika anledningar inte tror att vi kommer att kunna/hinna köpa den.
Veckans "om jag får detta kommer jag inte att önska mig något mer av livet": se ovan nämnda hästgård.
Veckans "varför är livet så orättvist", "hur får man övriga husspekulanter att försvinna", "triss-lotter måste börja inhandlas omedelbart" osv osv osv.........SE OVAN :=(.
söndagen den 31:e maj 2009
Sjuttioelvte gången gillt........
...blev det INTE vid dagens tävlingar hos Skomberga ryttarförening utan snarare "same procedure as last year James" typ...dvs INGEN rosett.
Jag vet inte hur många gånger jag besökt denna fördömda tävlingsplats utan att placera mig men med en dåres envishet fortsätter jag att åka dit.
Idag var jag FÖRSTA ekipage utanför placering och detta förvånade mig alltså inte det minsta.
Retligt JA, väntat JA...typ....
Skönt var i alla fall att Archie gick mycket bättre än vid senaste tävlingen för 3 veckor sedan även om det känns som att han inte riktigt "får plats" på den lilla 20 x 40 banan. Tyvärr finns det mest LA:1 klasser den närmaste tiden så jag får se hur jag gör med tävlingsplaneringen.
Såg en jättehäftlig häst starta förresten! En frieser! Såg ut ungefär som om man hade tagit en cykelpump och pumpat upp Archie allt vad som gick åt alla håll och kanter :=).Urläcker och rörde sig fint även om det blev lite missar i programmet.
Dagens domare var av den strängare typen eller så red de flesta av oss dåligt för det var bara de placerade (6 st) och jag och en till som ens nådde över 60 % (jag hade 61%).Majoriteten (15 ekipage av 23) hade således 47% (!!!) till 59 % vilket hör till ovanligheten.
Som jag nämnde i en annan kommentar så behövde man verkligen ingen VÄRME-fläkt idag men ett kylaggregat hade däremot suttit som en smäck.
Till och med jag som uthärdar värme långt bättre än kyla var helt svimfärdig efter bara någon minuts ridning. Tack och lov glömde jag bort värmeslags-anlagen inne på banan men efteråt kunde jag inte komma av hästen fort nog och SLET av mig den genomdränkta ridjackan.
Tack och lov verkade värmen inte bekomma Archie på samma vis för hade den gjort DET; tja...då hade vi nog inte ens förmått att släpa oss in på banan!
Jag vet inte hur många gånger jag besökt denna fördömda tävlingsplats utan att placera mig men med en dåres envishet fortsätter jag att åka dit.
Idag var jag FÖRSTA ekipage utanför placering och detta förvånade mig alltså inte det minsta.
Retligt JA, väntat JA...typ....
Skönt var i alla fall att Archie gick mycket bättre än vid senaste tävlingen för 3 veckor sedan även om det känns som att han inte riktigt "får plats" på den lilla 20 x 40 banan. Tyvärr finns det mest LA:1 klasser den närmaste tiden så jag får se hur jag gör med tävlingsplaneringen.
Såg en jättehäftlig häst starta förresten! En frieser! Såg ut ungefär som om man hade tagit en cykelpump och pumpat upp Archie allt vad som gick åt alla håll och kanter :=).Urläcker och rörde sig fint även om det blev lite missar i programmet.
Dagens domare var av den strängare typen eller så red de flesta av oss dåligt för det var bara de placerade (6 st) och jag och en till som ens nådde över 60 % (jag hade 61%).Majoriteten (15 ekipage av 23) hade således 47% (!!!) till 59 % vilket hör till ovanligheten.
Som jag nämnde i en annan kommentar så behövde man verkligen ingen VÄRME-fläkt idag men ett kylaggregat hade däremot suttit som en smäck.
Till och med jag som uthärdar värme långt bättre än kyla var helt svimfärdig efter bara någon minuts ridning. Tack och lov glömde jag bort värmeslags-anlagen inne på banan men efteråt kunde jag inte komma av hästen fort nog och SLET av mig den genomdränkta ridjackan.
Tack och lov verkade värmen inte bekomma Archie på samma vis för hade den gjort DET; tja...då hade vi nog inte ens förmått att släpa oss in på banan!
lördagen den 30:e maj 2009
Man får (oftast) det man betalar för och reklamera mera!
Härom dagen satte jag nästan hjärtat i halsgropen då min älskade värmefläkt plötsligt inte ville starta.
Jag bankade lite på den och....undernas under...den gick igång igen och dagen var räddad!
Incidenten fick mig att inse, att denna, en av mina favorit-tingestar i hemmet, idag har ca 10 år på nacken och alltså fortfarande fungerar trots ett mycket flitigt användande under mer än 6 månader om året- varje år!
Och denna fläkt är vad jag skulle vilja kalla en typisk billighetsprodukt- kostade säkert inte mer än 90-100:-- när den köptes men tjänar mig alltså PERFEKT!
Annars tycker jag att mycket, men dock inte ALLT man köper, både till hästen och övrigt är av kvalitén "man får det man betalar för", dvs dyr produkt= bra kvalité som håller länge, billigt junk= något som oftast pajar fortare än kvickt eller gör en besviken på annat vis. Något förenklat!
Ett stort undantag är de saker jag köper i mitt Mekka GEKÅS (Ullared). Produkterna där (dock inte kläderna) har i de flesta fall överraskat mig extremt positivt vad gäller kvalité och hållbarhet.
Annars kan jag väl berätta om ett av de första täckena jag beställde från Börjes i Tingsryd för ca 20 år sedan. Täcket var blått med röda gjordar och redan efter första tvätten hade gjordarna tappat ungefär 80 % av sin färg. Gräsligt.
Samma sak hände med en jacka från EKO:s hästsportavdelning. Mörkblå vid inköp och ljusblå efter EN tvätt?!?!?
När jag skulle köpa glans-spray till svansen för några år sedan gick jag också in på EKO och konstaterade att det fanns "tusen" sorter att välja bland. Tyvärr lät jag snålheten bedra visheten och köpte det billigaste märket (EKOL tror jag det var- en blå flaska) och ärligt talat kunde jag lika gärna sprayat vatten i hästens svans. Det var verkligen NOLL och jag menar NOLL effekt.
Just glanssprayen reklamerade jag faktiskt inte men annars är jag en rabiat återlämnare av usla produkter. Bara för att en vara är billig ska man inte acceptera vad som helst och uppenbarligen håller alla försäljningsställen med mig för jag har aldrig stött på den minsta svårighet när jag velat återlämna något.
Just det där med att man ska vara en "tuff" konsument är något jag försöker marknadsföra så fort jag kommer åt för så länge vi som köpare bara rycker på axlarna och konstaterar att "shit happens" så kan skit fortsätta att säljas. Själv har jag som sagt återlämnat massor av häsprodukter som inte hållit måttet men även en säng från IKEA och en soffgrupp från en möbelaffär bara för att nämna några exempel.
Och glädjande nog har flera av mina vänner och bekanta och efter mina påstridiga heja-rop börjat att reklamera uppenbart dåliga produkter och i efterhand tackat mig för sin nyfunna påstridighet.
Jag bankade lite på den och....undernas under...den gick igång igen och dagen var räddad!
Incidenten fick mig att inse, att denna, en av mina favorit-tingestar i hemmet, idag har ca 10 år på nacken och alltså fortfarande fungerar trots ett mycket flitigt användande under mer än 6 månader om året- varje år!
Och denna fläkt är vad jag skulle vilja kalla en typisk billighetsprodukt- kostade säkert inte mer än 90-100:-- när den köptes men tjänar mig alltså PERFEKT!
Annars tycker jag att mycket, men dock inte ALLT man köper, både till hästen och övrigt är av kvalitén "man får det man betalar för", dvs dyr produkt= bra kvalité som håller länge, billigt junk= något som oftast pajar fortare än kvickt eller gör en besviken på annat vis. Något förenklat!
Ett stort undantag är de saker jag köper i mitt Mekka GEKÅS (Ullared). Produkterna där (dock inte kläderna) har i de flesta fall överraskat mig extremt positivt vad gäller kvalité och hållbarhet.
Annars kan jag väl berätta om ett av de första täckena jag beställde från Börjes i Tingsryd för ca 20 år sedan. Täcket var blått med röda gjordar och redan efter första tvätten hade gjordarna tappat ungefär 80 % av sin färg. Gräsligt.
Samma sak hände med en jacka från EKO:s hästsportavdelning. Mörkblå vid inköp och ljusblå efter EN tvätt?!?!?
När jag skulle köpa glans-spray till svansen för några år sedan gick jag också in på EKO och konstaterade att det fanns "tusen" sorter att välja bland. Tyvärr lät jag snålheten bedra visheten och köpte det billigaste märket (EKOL tror jag det var- en blå flaska) och ärligt talat kunde jag lika gärna sprayat vatten i hästens svans. Det var verkligen NOLL och jag menar NOLL effekt.
Just glanssprayen reklamerade jag faktiskt inte men annars är jag en rabiat återlämnare av usla produkter. Bara för att en vara är billig ska man inte acceptera vad som helst och uppenbarligen håller alla försäljningsställen med mig för jag har aldrig stött på den minsta svårighet när jag velat återlämna något.
Just det där med att man ska vara en "tuff" konsument är något jag försöker marknadsföra så fort jag kommer åt för så länge vi som köpare bara rycker på axlarna och konstaterar att "shit happens" så kan skit fortsätta att säljas. Själv har jag som sagt återlämnat massor av häsprodukter som inte hållit måttet men även en säng från IKEA och en soffgrupp från en möbelaffär bara för att nämna några exempel.
Och glädjande nog har flera av mina vänner och bekanta och efter mina påstridiga heja-rop börjat att reklamera uppenbart dåliga produkter och i efterhand tackat mig för sin nyfunna påstridighet.
fredagen den 29:e maj 2009
Min hunduppfostran (med häst) fortsätter
Trots att jag verkligen förespråkar lydnad hos både hundar och hästar har jag aldrig deltagit i någon valp/hundkurs för egen del. Jag har helt enkelt inte kännt det minsta intresse för dessa tillställningar utan tyckt att det har räckt med mina egenkomponerade metoder för att få djuren att lyssna.
Och nu när jag i gårdagens inlägg hävdade att jag var en självklar ledare som hästarna lydde blint så kände jag att jag måste fortsätta med att få även min (i stallet) från början lite ohyfsade hund att bli ett skolexempel på att mina metoder fungerar.
Som ni kanske minns var de första försöken med att ha Soya i ridhuset medan jag red eller longerade minst sagt totalt misslyckade. Hon jagade Archie och hans svans och skällde som besatt under tiden och det var bara hans godhet som förhindrade en ihjälsparkad whippet.
Sedan dess har jag provat att ha lektioner med mitt ponnybarn Sally och med Soya liggandes på utebanan och det har faktiskt fungerat mycket bra. Kanske har Soya känt att jag skulle kunna rusa fram och skälla på henne om hon fick ett ryck eller så har hon bara insett att det är skönare att ligga och vila medan hästen jobbar?
Härom dagen red jag ju ut på en lång tur där Soya var kopplad och även detta gick helt utan problem.
Och idag gjordes elddopet!
Jag både red dressyr och HOPPADE HINDER med Soya liggandes lös i ridhuset. Super-Archie brydde sig som vanligt inte om hunden, inte ens då hon låg några meter framför hans landning efter hindret och Soya låg så stilla och TYST under hela ridpasset (som förvisso bara pågick i 25 minuter men ändå....).
Så nu känns det som att min hunduppfostran i stallet är mer eller mindre fullbordad; vet inte vad mer jag kan kräva av varken hunden eller hästen i dessa sammanhang? Mina finisar.....
Och nu när jag i gårdagens inlägg hävdade att jag var en självklar ledare som hästarna lydde blint så kände jag att jag måste fortsätta med att få även min (i stallet) från början lite ohyfsade hund att bli ett skolexempel på att mina metoder fungerar.
Som ni kanske minns var de första försöken med att ha Soya i ridhuset medan jag red eller longerade minst sagt totalt misslyckade. Hon jagade Archie och hans svans och skällde som besatt under tiden och det var bara hans godhet som förhindrade en ihjälsparkad whippet.
Sedan dess har jag provat att ha lektioner med mitt ponnybarn Sally och med Soya liggandes på utebanan och det har faktiskt fungerat mycket bra. Kanske har Soya känt att jag skulle kunna rusa fram och skälla på henne om hon fick ett ryck eller så har hon bara insett att det är skönare att ligga och vila medan hästen jobbar?
Härom dagen red jag ju ut på en lång tur där Soya var kopplad och även detta gick helt utan problem.
Och idag gjordes elddopet!
Jag både red dressyr och HOPPADE HINDER med Soya liggandes lös i ridhuset. Super-Archie brydde sig som vanligt inte om hunden, inte ens då hon låg några meter framför hans landning efter hindret och Soya låg så stilla och TYST under hela ridpasset (som förvisso bara pågick i 25 minuter men ändå....).
Så nu känns det som att min hunduppfostran i stallet är mer eller mindre fullbordad; vet inte vad mer jag kan kräva av varken hunden eller hästen i dessa sammanhang? Mina finisar.....
torsdagen den 28:e maj 2009
Lite om ny boxgranne, mer om ouppfostrade hästar
Idag ska Archie få en ny boxgranne och eftersom detta är ett sto sa jag lite skämtsamt till ägaren (Corre som kommenterar här på bloggen ibland) att jag hoppas att det inte är en "kärring".
Jag har själv ägt 2 ston med underbart temperament och som aldrig någonsin visade "pissemärr-fasoner" (jag visste öht aldrig när/ om de var brunstiga för det märktes aldrig) men däremot har Archie haft lite otur med sina boxgrannekvinnor.
Den första var sådan att hon pep, la öronen bakåt och även kunde sparka i väggen bara Archie TITTADE på henne och den sista är en trägnagare (krubbitare) av enorma mått. När det var som värst kunde den gå fram och bita i trä som jag precis hade sprutat ner med anti-bitspray minuten innan.
Eftersom Archie som ung visade små träkarvningstendenser och när han hade boxvilan pga fången STORA sådana (dock utan att krubbita- han bet "bara" itu halva boxen....) så kändes det ju inte så kul med en sådan granne men Archie har tack och lov inte tagit efter det minsta.
Det ska hur som helst bli spännande att se Corres nya häst och känner jag min godmodige häst rätt så kommer han inte att bry sig än om den skulle visa sig vara lite eller mycket "störig". Det är nog större risk att hans mer lättstörda ägare kommer att ha synpunkter i så fall :=).
På tal om ouppfostrade/ störande hästar har vi haft en del sådana under mina mer än 20 år på ridskolan. I ärlighetens namn har jag ibland förvånats över hur man kan vilja fortsätta att äga en häst som mer eller mindre alltid möter en med bakåtstrukna öron och som tar första bästa tillfälle i akt att ge en ett tjuvnyp eller till och med en spark.
För min egen del tycker jag att hästägande är en för dyr och tidskrävande hobby för att man ska mötas av annat än ett stort LEENDE när man dyker upp i stallgången och själv hade jag inte stått ut med att mötas av motsatsen på en daglig basis. Hästen ska se GLAD ut när den ser mig, så är det bara!
Fast har de av er som är erfarna hästmänniskor gjort samma reflektion som undertecknad, dvs att dessa odrägliga hästar oftast är som mest gräsliga i sitt uppförande mot ägaren medan de kan vara som små lismande ljus när någon annan hanterar dom?
Undrar vad det kan bero på (frågar jag mig ironiskt).
Så klart beror det i min värld på att ägarna inte satt sig i respekt hos sin häst och inte heller betraktas som den självklara ledaren vilket för mig är en självklarhet!
Jag minns en incident för några år sedan med en sådan mycket ouppfostrad häst.
Ägaren stod utanför hästens box och rätt som det var så for hästen ut med huvudet ur boxen med sådan fart att den knockade ägaren i huvudet med sådan kraft att jag än idag inte förstår att hon inte föll medvetslös till marken.
Vad tror ni ägaren gör efter denna jättesmäll?
Hon säger med riktigt daltande röst "nej men Rudolf....." och så var det inte mer med det?!?!?!
Hade detta drabbat någon vettigare hästägare hade jag bortförklarat den tama kommentaren med att ägaren både fått en chock och hade för ont i huvudet för att orka reagera men nu var det tyvärr inte så i det här fallet.
Denna hästägare uthärdade mer eller mindre allt från sin häst och hade det inte varit så tragiskt att se henne tex leda hästen så hade det nästan varit roligt.
Ägaren (som, ska ni betänka, hade ägt hästen i över 10 år) såg verkligen ut som att det var hästen som gick med henne och inte tvärtom och den gjorde precis som den själv ville!
Själv anammar jag samma uppfostringsmetoder som hästar gör när de uppfostrar varandra och det tycker jag fungerar utmärkt.
Likt en ledarhäst i en välfungerande flock behöver jag ytterst sällan "korrigera" mina hästar handgripligen, det räcker ofta med en blick eller en harkling för att de ska förstå vem det är som bestämmer.
Jag får ibland frågan "gick det att göra si eller så med Archie och Birk" och jag brukar då svara lite raljerande: "Jamen, självklart...jag skulle slå ihjäl dom annars".
Nu skulle jag så klart inte just slå ihjäl varken den ene eller den andre men skulle det behövas så skulle jag inte tveka en sekund att klippa till dom. Och eftersom båda hästarna är smarta nog att veta/ ana detta så behöver jag som sagt aldrig verkställa mina hot.
En gång bet Archie mig i axeln och det var enligt min uppfattning helt oprovocerat då jag stod utanför hans box.
Turligt nog för mig och mycket oturligt för Archie hade jag en halmgrep i handen när han fick denna för honom mycket dumma idé för jag dängde grepen rakt i pannan på honom i rena ilskan.
Och se...gossen FLÖG in i en hörna i boxen efter smällen men bara för att i princip sekunderna efter komma farande mot mig IGEN?!?!?!
"Men herregud...han ska väl inte bita mig igen" hann jag tänka, ovan som jag också var/ är vid sådant beteende.
Men icke! Visst for Archie ut med huvudet igen men bara för att lägga det mot min axel och verkligen signalera "förlåt, förlåt, förlåt" tydligare än om han plötsligt hade fått talförmåga.
Detta var en mycket lärorik och förtröstansfull erfarenhet för mig; Archie betraktade mig inte som den vidrigaste personen i världen för att han hade fått en smäll och han har sedan dess inte gjort fler försök att bita mig.
Jag har själv ägt 2 ston med underbart temperament och som aldrig någonsin visade "pissemärr-fasoner" (jag visste öht aldrig när/ om de var brunstiga för det märktes aldrig) men däremot har Archie haft lite otur med sina boxgrannekvinnor.
Den första var sådan att hon pep, la öronen bakåt och även kunde sparka i väggen bara Archie TITTADE på henne och den sista är en trägnagare (krubbitare) av enorma mått. När det var som värst kunde den gå fram och bita i trä som jag precis hade sprutat ner med anti-bitspray minuten innan.
Eftersom Archie som ung visade små träkarvningstendenser och när han hade boxvilan pga fången STORA sådana (dock utan att krubbita- han bet "bara" itu halva boxen....) så kändes det ju inte så kul med en sådan granne men Archie har tack och lov inte tagit efter det minsta.
Det ska hur som helst bli spännande att se Corres nya häst och känner jag min godmodige häst rätt så kommer han inte att bry sig än om den skulle visa sig vara lite eller mycket "störig". Det är nog större risk att hans mer lättstörda ägare kommer att ha synpunkter i så fall :=).
På tal om ouppfostrade/ störande hästar har vi haft en del sådana under mina mer än 20 år på ridskolan. I ärlighetens namn har jag ibland förvånats över hur man kan vilja fortsätta att äga en häst som mer eller mindre alltid möter en med bakåtstrukna öron och som tar första bästa tillfälle i akt att ge en ett tjuvnyp eller till och med en spark.
För min egen del tycker jag att hästägande är en för dyr och tidskrävande hobby för att man ska mötas av annat än ett stort LEENDE när man dyker upp i stallgången och själv hade jag inte stått ut med att mötas av motsatsen på en daglig basis. Hästen ska se GLAD ut när den ser mig, så är det bara!
Fast har de av er som är erfarna hästmänniskor gjort samma reflektion som undertecknad, dvs att dessa odrägliga hästar oftast är som mest gräsliga i sitt uppförande mot ägaren medan de kan vara som små lismande ljus när någon annan hanterar dom?
Undrar vad det kan bero på (frågar jag mig ironiskt).
Så klart beror det i min värld på att ägarna inte satt sig i respekt hos sin häst och inte heller betraktas som den självklara ledaren vilket för mig är en självklarhet!
Jag minns en incident för några år sedan med en sådan mycket ouppfostrad häst.
Ägaren stod utanför hästens box och rätt som det var så for hästen ut med huvudet ur boxen med sådan fart att den knockade ägaren i huvudet med sådan kraft att jag än idag inte förstår att hon inte föll medvetslös till marken.
Vad tror ni ägaren gör efter denna jättesmäll?
Hon säger med riktigt daltande röst "nej men Rudolf....." och så var det inte mer med det?!?!?!
Hade detta drabbat någon vettigare hästägare hade jag bortförklarat den tama kommentaren med att ägaren både fått en chock och hade för ont i huvudet för att orka reagera men nu var det tyvärr inte så i det här fallet.
Denna hästägare uthärdade mer eller mindre allt från sin häst och hade det inte varit så tragiskt att se henne tex leda hästen så hade det nästan varit roligt.
Ägaren (som, ska ni betänka, hade ägt hästen i över 10 år) såg verkligen ut som att det var hästen som gick med henne och inte tvärtom och den gjorde precis som den själv ville!
Själv anammar jag samma uppfostringsmetoder som hästar gör när de uppfostrar varandra och det tycker jag fungerar utmärkt.
Likt en ledarhäst i en välfungerande flock behöver jag ytterst sällan "korrigera" mina hästar handgripligen, det räcker ofta med en blick eller en harkling för att de ska förstå vem det är som bestämmer.
Jag får ibland frågan "gick det att göra si eller så med Archie och Birk" och jag brukar då svara lite raljerande: "Jamen, självklart...jag skulle slå ihjäl dom annars".
Nu skulle jag så klart inte just slå ihjäl varken den ene eller den andre men skulle det behövas så skulle jag inte tveka en sekund att klippa till dom. Och eftersom båda hästarna är smarta nog att veta/ ana detta så behöver jag som sagt aldrig verkställa mina hot.
En gång bet Archie mig i axeln och det var enligt min uppfattning helt oprovocerat då jag stod utanför hans box.
Turligt nog för mig och mycket oturligt för Archie hade jag en halmgrep i handen när han fick denna för honom mycket dumma idé för jag dängde grepen rakt i pannan på honom i rena ilskan.
Och se...gossen FLÖG in i en hörna i boxen efter smällen men bara för att i princip sekunderna efter komma farande mot mig IGEN?!?!?!
"Men herregud...han ska väl inte bita mig igen" hann jag tänka, ovan som jag också var/ är vid sådant beteende.
Men icke! Visst for Archie ut med huvudet igen men bara för att lägga det mot min axel och verkligen signalera "förlåt, förlåt, förlåt" tydligare än om han plötsligt hade fått talförmåga.
Detta var en mycket lärorik och förtröstansfull erfarenhet för mig; Archie betraktade mig inte som den vidrigaste personen i världen för att han hade fått en smäll och han har sedan dess inte gjort fler försök att bita mig.
onsdagen den 27:e maj 2009
Bloggstatistik eller jag borde kanske skaffa tre barn!
Jag tycker att det är intressant hur mycket man kan utläsa av min bloggstatistik, eller i alla fall vilka tolkningar JAG gör av den.
Flest läsningar brukar det vara på måndagarna= läsarna har kanske inte haft tillgång till internet/ haft annat att göra under helgen och vill uppdatera sig.
Av alla vardagar är det nästan uteslutande på fredagarna det är minst läsningar = folk kanske slutar tidigare på jobbet, förbereder sig inför helgen osv.
På lördagarna och söndagarna är det MINST läsningar vilket jag inte bara tolkar som att folk har viktigare saker för sig på helgen än att läsa just min blogg utan framför allt att jag tror att MÅNGA (de flesta?) läser bloggen på ARBETSTID :=)!!!
På våren och sommaren är det också färre läsningar = fint väder, folk är mer utomhus och på "röda dagar" är det också färre läsningar än när folk jobbar :=).
Jag har under väldigt lång tid haft ett ganska konstant antal läsare, i genomsnitt 100 stycken per dag.
Läste nyligen att "Sveriges yngsta 3-barnsmamma" (en 18 årig tjej som först fick en dotter och sedan ytterligare 2 tvillingdöttrar något år senare) har en blogg som läses av 50.000 personer i veckan! Ja, där ligger man (jag) onekligen i lä.
Fast oavsett om man har någar hundra eller tusentals läsare i veckan så verkar det relativt tunnsått med kommentarer, i alla fall på de bloggar jag själv följer.
"Havrepappans" blogg på Hippson har ju redan haft hundratusentals läsningar men inte ens hans inlägg kommenteras av särskilt många personer (ibland inte ens 10 per inlägg).
Själv tycker jag att det är jätteroligt med kommentarer på mina inlägg, annars vet man ju inte vad folk tycker. Håller läsarna med eller anses man som helt knäpp med bisarra idéer :=)?
Fördelen med min kommentarhantering är att ingen kan publicera något utan att jag har godkänt inlägget i förväg. Jag har förstått att man kan råka väldigt illa ut om man skulle släppa kommentarhanteringen lös; det finns sorgligt nog en hel del människor som kan tänka sig att skriva precis vad som helst om de får fria tyglar och under anonymitetens täckmantel dessutom.
Flest läsningar brukar det vara på måndagarna= läsarna har kanske inte haft tillgång till internet/ haft annat att göra under helgen och vill uppdatera sig.
Av alla vardagar är det nästan uteslutande på fredagarna det är minst läsningar = folk kanske slutar tidigare på jobbet, förbereder sig inför helgen osv.
På lördagarna och söndagarna är det MINST läsningar vilket jag inte bara tolkar som att folk har viktigare saker för sig på helgen än att läsa just min blogg utan framför allt att jag tror att MÅNGA (de flesta?) läser bloggen på ARBETSTID :=)!!!
På våren och sommaren är det också färre läsningar = fint väder, folk är mer utomhus och på "röda dagar" är det också färre läsningar än när folk jobbar :=).
Jag har under väldigt lång tid haft ett ganska konstant antal läsare, i genomsnitt 100 stycken per dag.
Läste nyligen att "Sveriges yngsta 3-barnsmamma" (en 18 årig tjej som först fick en dotter och sedan ytterligare 2 tvillingdöttrar något år senare) har en blogg som läses av 50.000 personer i veckan! Ja, där ligger man (jag) onekligen i lä.
Fast oavsett om man har någar hundra eller tusentals läsare i veckan så verkar det relativt tunnsått med kommentarer, i alla fall på de bloggar jag själv följer.
"Havrepappans" blogg på Hippson har ju redan haft hundratusentals läsningar men inte ens hans inlägg kommenteras av särskilt många personer (ibland inte ens 10 per inlägg).
Själv tycker jag att det är jätteroligt med kommentarer på mina inlägg, annars vet man ju inte vad folk tycker. Håller läsarna med eller anses man som helt knäpp med bisarra idéer :=)?
Fördelen med min kommentarhantering är att ingen kan publicera något utan att jag har godkänt inlägget i förväg. Jag har förstått att man kan råka väldigt illa ut om man skulle släppa kommentarhanteringen lös; det finns sorgligt nog en hel del människor som kan tänka sig att skriva precis vad som helst om de får fria tyglar och under anonymitetens täckmantel dessutom.
tisdagen den 26:e maj 2009
Internetberoende
Har ni också tänkt på eller rent av upplevt att det är lätt att bli internetberoende?
Maken installerade häromdagen en trådlös router vilket gör att vi numera kan sitta på titta på någon av våra datorer var som helst i huset. Nu behöver man (läs: JAG) således inte lyfta från älsklingssoffan och gå hela 5 meter bort till kontoret för att hålla sig uppdaterad i internet-världen och jag kan se en viss fara med det: faran att "alltid" vilja sitta uppkopplad om man inte har något bättre för sig....
Jag kollar själv på nätet ganska många gånger under en vanlig dag (även på semestern- för mig är mailläsande rogivande!) och ser att fler och fler gör detsamma och kanske ännu "intensivare" än undertecknad.
Mest är jag fascinerad av Facebook där VUXNA människor uppdaterar sin "status" hur många gånger som helst per dag i stil med:
07.00 Birgitta har släppt en fis
07.47 Birgitta har släppt ytterligare en fis
09.10 Birgitta funderar på att släppa en fis
12.20 Birgitta planerar strax att släppa en fis osv osv. Extremt intressant information med andra ord!
Ännu "bättre" är de, åter igen VUXNA människor som "roar" sig själva och andra med följande uppdateringar:
07.30 Birgitta ska strax bege sig till det tråkiga jobbet
08.15 Birgitta sitter på det tråkiga jobbet
10.00 Birgitta har tråkigt på jobbet
14.00 Birgitta har 2 timmar kvar på det tråkiga jobbet osv osv.
Måste vara mumma för vilken arbetsgivare som helst.....
Bloggar där man lämnar ut ALLT poppar upp i en strid ström men därmed också skribenter som efter ett tag ser sig tvingade att skrota sina alster för att de anklagas för att ha gått för långt i sina skriverier av och om andra läsare. Man har kanske inte alltid reflekterat över det lämpliga/ olämpliga i att skriva om sina stallkamrater, kollegor, chefen, pojkvännen eller vem det än må vara.
Något som jag lärt mig med åren är att det nästan alltid är bättre att både tala och skriva när man inte är i affekt. Är man tex förbannad är det mycket bättre att agera när man har lugnat ner sig annars finns risken att man både säger och skriver sådant som man i efterhand inser inte var så smart.
Internet blir i mina ögon mer och mer något där många vill delge ALLA sin minsta tanke och handling- vad man äter till middag, hur dags man går och lägger sig, vilket tv-program man tittade på i helgen osv osv.....
Själv har jag funnit många vänner via nätet (hästen och hunden likaså), jag har lärt mig massor, både om hästar och annat och jag tycker verkligen att internet är en av årtusendets bästa uppfinningar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vart "vi" är på väg?
Jag minns att jag för något år sedan reagerade över att en skribent på ett forum skrev något i stil med "hjälp...min hund rymde precis". JAG förundrades över hur man kunde prioritera att sätta sig och skriva detta på datorn i stället för att GE SIG UT OCH LETA efter hundeländet!
Igår läste jag att en ryttare satt och skrev på Facebook SAMTIDIGT som hon var på väg till djursjukhuset med en svårt skadad häst!
Visst; det kanske är lugnande för nerverna att plocka fram datorn i en sådan stress-situation men som sagt...jag undrar ändå vartåt det barkar.
Kommer vi tävlingsryttare att sitta redan på tävlingsplatsen och blogga mellan klasserna tex?
"När 10 ekipage återstår ligger jag fortfarande 4:a i klassen"
Bra eller dåligt...vad tycker ni?
Maken installerade häromdagen en trådlös router vilket gör att vi numera kan sitta på titta på någon av våra datorer var som helst i huset. Nu behöver man (läs: JAG) således inte lyfta från älsklingssoffan och gå hela 5 meter bort till kontoret för att hålla sig uppdaterad i internet-världen och jag kan se en viss fara med det: faran att "alltid" vilja sitta uppkopplad om man inte har något bättre för sig....
Jag kollar själv på nätet ganska många gånger under en vanlig dag (även på semestern- för mig är mailläsande rogivande!) och ser att fler och fler gör detsamma och kanske ännu "intensivare" än undertecknad.
Mest är jag fascinerad av Facebook där VUXNA människor uppdaterar sin "status" hur många gånger som helst per dag i stil med:
07.00 Birgitta har släppt en fis
07.47 Birgitta har släppt ytterligare en fis
09.10 Birgitta funderar på att släppa en fis
12.20 Birgitta planerar strax att släppa en fis osv osv. Extremt intressant information med andra ord!
Ännu "bättre" är de, åter igen VUXNA människor som "roar" sig själva och andra med följande uppdateringar:
07.30 Birgitta ska strax bege sig till det tråkiga jobbet
08.15 Birgitta sitter på det tråkiga jobbet
10.00 Birgitta har tråkigt på jobbet
14.00 Birgitta har 2 timmar kvar på det tråkiga jobbet osv osv.
Måste vara mumma för vilken arbetsgivare som helst.....
Bloggar där man lämnar ut ALLT poppar upp i en strid ström men därmed också skribenter som efter ett tag ser sig tvingade att skrota sina alster för att de anklagas för att ha gått för långt i sina skriverier av och om andra läsare. Man har kanske inte alltid reflekterat över det lämpliga/ olämpliga i att skriva om sina stallkamrater, kollegor, chefen, pojkvännen eller vem det än må vara.
Något som jag lärt mig med åren är att det nästan alltid är bättre att både tala och skriva när man inte är i affekt. Är man tex förbannad är det mycket bättre att agera när man har lugnat ner sig annars finns risken att man både säger och skriver sådant som man i efterhand inser inte var så smart.
Internet blir i mina ögon mer och mer något där många vill delge ALLA sin minsta tanke och handling- vad man äter till middag, hur dags man går och lägger sig, vilket tv-program man tittade på i helgen osv osv.....
Själv har jag funnit många vänner via nätet (hästen och hunden likaså), jag har lärt mig massor, både om hästar och annat och jag tycker verkligen att internet är en av årtusendets bästa uppfinningar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vart "vi" är på väg?
Jag minns att jag för något år sedan reagerade över att en skribent på ett forum skrev något i stil med "hjälp...min hund rymde precis". JAG förundrades över hur man kunde prioritera att sätta sig och skriva detta på datorn i stället för att GE SIG UT OCH LETA efter hundeländet!
Igår läste jag att en ryttare satt och skrev på Facebook SAMTIDIGT som hon var på väg till djursjukhuset med en svårt skadad häst!
Visst; det kanske är lugnande för nerverna att plocka fram datorn i en sådan stress-situation men som sagt...jag undrar ändå vartåt det barkar.
Kommer vi tävlingsryttare att sitta redan på tävlingsplatsen och blogga mellan klasserna tex?
"När 10 ekipage återstår ligger jag fortfarande 4:a i klassen"
Bra eller dåligt...vad tycker ni?
måndagen den 25:e maj 2009
Finn fem fel
Som jag säkert nämnt tidigare överfalls både jag och maken då och då av lusten att köpa en hästgård och vi hade säkert gjort det också om vi inte hade varit så kräsna och snåla.
Jag vill inte bo mer än max 2-3 mil från Malmö och då är utbudet mycket begränsat, framför allt om man inte kan tänka sig att hosta upp en 6-15 miljoner.
Absolut helst vill jag hitta ett hästställe i Grevie- en del av Staffanstorp- och idag hittade jag en, som den benämndes, exklusiv hästgård just där.
Men hur jag än glodde och glodde på mäklarens bilder:
http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3L43551QKRDUH5MG
kunde jag inte finna vari det HÄSTIGA med detta ställe skulle vara?!?!?
Skrev och frågade mäklaren var stallet och hagarna var och så klart finns varken det ena eller det andra:
"I detta området är det tänkt att det skall vara hästgårdar med tanke på att tomterna är lite större. Fn är det ju egentligen ingen hästgård eftersom det inte finns hagar och inrett stall etc, men det finns möjligheter att göra detta, därav att vi kallar det hästgård. Det är ju egentligen bara en prisfråga vad det kostar att färdigställa stall etc".
Eh....jaha...ja, så kan man ju kanske också se på saken....
Hur som helst inget för oss med tanke på priset UTAN stall och hagar.
Sedan måste jag återigen klaga, klaga, klaga på alla dessa hästgårdar som annonseras ut och där man har tagit sjuttioelva bilder på ALLT i huset (och ibland även på blommor och buskar utomhus eller någon annan "gemytlig detalj") men oftast bara EN ENDA bild på stallet. Har man TUR är det alltså en bild på stallet och en bild på en hage men ibland saknas antingen bild på det ena eller det andra eller på båda.
Om man söker efter just en hästgård är det nog inte bara jag som skulle vilja se lite mer än så, eller?
Jag vill inte bo mer än max 2-3 mil från Malmö och då är utbudet mycket begränsat, framför allt om man inte kan tänka sig att hosta upp en 6-15 miljoner.
Absolut helst vill jag hitta ett hästställe i Grevie- en del av Staffanstorp- och idag hittade jag en, som den benämndes, exklusiv hästgård just där.
Men hur jag än glodde och glodde på mäklarens bilder:
http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3L43551QKRDUH5MG
kunde jag inte finna vari det HÄSTIGA med detta ställe skulle vara?!?!?
Skrev och frågade mäklaren var stallet och hagarna var och så klart finns varken det ena eller det andra:
"I detta området är det tänkt att det skall vara hästgårdar med tanke på att tomterna är lite större. Fn är det ju egentligen ingen hästgård eftersom det inte finns hagar och inrett stall etc, men det finns möjligheter att göra detta, därav att vi kallar det hästgård. Det är ju egentligen bara en prisfråga vad det kostar att färdigställa stall etc".
Eh....jaha...ja, så kan man ju kanske också se på saken....
Hur som helst inget för oss med tanke på priset UTAN stall och hagar.
Sedan måste jag återigen klaga, klaga, klaga på alla dessa hästgårdar som annonseras ut och där man har tagit sjuttioelva bilder på ALLT i huset (och ibland även på blommor och buskar utomhus eller någon annan "gemytlig detalj") men oftast bara EN ENDA bild på stallet. Har man TUR är det alltså en bild på stallet och en bild på en hage men ibland saknas antingen bild på det ena eller det andra eller på båda.
Om man söker efter just en hästgård är det nog inte bara jag som skulle vilja se lite mer än så, eller?
Veckan som gått
Veckans radarpar måste jag utnämna Archie och Soya till då de i lördags gick så fint bredvid varandra under en 50 minuter lång uteritt.
Pga Soyas löpning vågade jag inte ha henne lös utan hon sprang i en longeringslina och det gick verkligen hur bra som helst.
Vi skrittade säkert 35 minuter av turen och galopperade kanske 2 minuter; allting flöt på jättebra med Archie väl på tygeln och Soya fokuserad på att springa bredvid.
Jättekul för mig att ha 2 så kloka djur och givetvis en utmärkt motionsform för hunden. Effektivitetsministern ser ju också att detta sparar TID vilket aldrig är fel.
Veckans matvrak skulle man oftast kunna unämna alla djur jag ägt alla veckor om året men denna veckan går priset till Soya.
I samband med att vi köpte henne köpte vi även ett fint, dyrt hundfoder (ANF) som Soya till en början var mycket förtjust i. Även om hon sov sin djupaste sömn på ovanvåningen RUSADE hon ner för trappan så fort hon hörde mig vidröra glasburken där jag förvarar hennes mat.
Den sista månaden innan 20-kilossäcken tog slut började Soya dock att visa större och större ointresse för maten; man kunde skramla och banka på skålen och burken bäst man gitte; ingen hund dök upp. Visst åt hon till slut men det var väldigt "oengagerat" och ungefär i stil med "jag gör det för att jag måste men jag hade hellre ätit något annat".
Efter byte till annat märke (Lone Star) är den gamla gamen tillbaka. Inte ens den tidiga morgontimmen (05.00) då jag vill att vi ska gå ut hindrar numera djuret från att rusa upp från sängen när jag tar fram maten. Jätteskönt att ha hittat ett sätt att få upp den lata slyngeln för ganska länge fick jag bära Soya ur sängen för att vi skulle komma ut.
Veckans djurplågare är jag säker på att Soya utnämnde MIG till då jag verkligen TVINGADE henne att gå ut och kissa i hällande ösregn härom kvällen. Inte ens hennes regntäcke ansågs som tillräckligt skydd; hon gick med ministeg, tvärstannade varje meter, ville bara vända hemåt och då hon slutligen fick sin vilja igenom skakade hon på sig så länge att man hade kunnat tro att all nederbörd i Skåne hade kommit över just HENNE (och inte 100 droppar på hennes täcke....suck...).
Veckans dummare, förlåt DOMARE var ju den som bedömde Soya på hundutställningen och inte SÅG att hon var finast av alla. Hur kunde ett sådant justiemord få passera obemärkt undrar jag!
Till veckans sämsta planerare utser jag de ljushuvud som samtidigt håller på med jättevägarbeten mellan både Malmö och Lund och mellan Malmö och Trelleborg. Mina "icke-Birgitta-träningar" är förlagda så att jag måste köra igenom antingen det ena eller det andra vägarbetet och körningen som BÖR ta ca 30 minuter kan numera ta...tja...typ dubbelt så lång tid! Jätteskoj (NOT) att sitta fast i evighetsköer tillsammans med alla andra som ska köra hem efter en lång arbetsdag och inte veta om man behöver köra från stallet en halvtimme tidigare eller rent av en hel timme tidigare. Inte så kul att missa en 500-kronors träning för att man är försenad men inte heller så kul att behöva flexa ut från jobbet flera timmar i förväg "för säkerhets skull". Jag valde som tur är bort en tävling denna helgen som hade gjort att jag hade fått köra världens omväg för att komma dit för de senaste dagarna har man inte nöjt sig med att stänga en fil på motorvägen (därav mega-köerna) mellan Malmö och Lund- nu har man stängt av HELA motorvägen i flera kilometer. Stön eller dagens I-landsproblem- välj själv.
Pga Soyas löpning vågade jag inte ha henne lös utan hon sprang i en longeringslina och det gick verkligen hur bra som helst.
Vi skrittade säkert 35 minuter av turen och galopperade kanske 2 minuter; allting flöt på jättebra med Archie väl på tygeln och Soya fokuserad på att springa bredvid.
Jättekul för mig att ha 2 så kloka djur och givetvis en utmärkt motionsform för hunden. Effektivitetsministern ser ju också att detta sparar TID vilket aldrig är fel.
Veckans matvrak skulle man oftast kunna unämna alla djur jag ägt alla veckor om året men denna veckan går priset till Soya.
I samband med att vi köpte henne köpte vi även ett fint, dyrt hundfoder (ANF) som Soya till en början var mycket förtjust i. Även om hon sov sin djupaste sömn på ovanvåningen RUSADE hon ner för trappan så fort hon hörde mig vidröra glasburken där jag förvarar hennes mat.
Den sista månaden innan 20-kilossäcken tog slut började Soya dock att visa större och större ointresse för maten; man kunde skramla och banka på skålen och burken bäst man gitte; ingen hund dök upp. Visst åt hon till slut men det var väldigt "oengagerat" och ungefär i stil med "jag gör det för att jag måste men jag hade hellre ätit något annat".
Efter byte till annat märke (Lone Star) är den gamla gamen tillbaka. Inte ens den tidiga morgontimmen (05.00) då jag vill att vi ska gå ut hindrar numera djuret från att rusa upp från sängen när jag tar fram maten. Jätteskönt att ha hittat ett sätt att få upp den lata slyngeln för ganska länge fick jag bära Soya ur sängen för att vi skulle komma ut.
Veckans djurplågare är jag säker på att Soya utnämnde MIG till då jag verkligen TVINGADE henne att gå ut och kissa i hällande ösregn härom kvällen. Inte ens hennes regntäcke ansågs som tillräckligt skydd; hon gick med ministeg, tvärstannade varje meter, ville bara vända hemåt och då hon slutligen fick sin vilja igenom skakade hon på sig så länge att man hade kunnat tro att all nederbörd i Skåne hade kommit över just HENNE (och inte 100 droppar på hennes täcke....suck...).
Veckans dummare, förlåt DOMARE var ju den som bedömde Soya på hundutställningen och inte SÅG att hon var finast av alla. Hur kunde ett sådant justiemord få passera obemärkt undrar jag!
Till veckans sämsta planerare utser jag de ljushuvud som samtidigt håller på med jättevägarbeten mellan både Malmö och Lund och mellan Malmö och Trelleborg. Mina "icke-Birgitta-träningar" är förlagda så att jag måste köra igenom antingen det ena eller det andra vägarbetet och körningen som BÖR ta ca 30 minuter kan numera ta...tja...typ dubbelt så lång tid! Jätteskoj (NOT) att sitta fast i evighetsköer tillsammans med alla andra som ska köra hem efter en lång arbetsdag och inte veta om man behöver köra från stallet en halvtimme tidigare eller rent av en hel timme tidigare. Inte så kul att missa en 500-kronors träning för att man är försenad men inte heller så kul att behöva flexa ut från jobbet flera timmar i förväg "för säkerhets skull". Jag valde som tur är bort en tävling denna helgen som hade gjort att jag hade fått köra världens omväg för att komma dit för de senaste dagarna har man inte nöjt sig med att stänga en fil på motorvägen (därav mega-köerna) mellan Malmö och Lund- nu har man stängt av HELA motorvägen i flera kilometer. Stön eller dagens I-landsproblem- välj själv.
söndagen den 24:e maj 2009
Duktiga tränare!
Hur väl en tränare eller dens elever lyckas på tävling säger så klart inte allt om tränarens "träningsförmåga" men en liten fingervisning utgör det nog allt, i alla fall enligt min erfarenhet.
Därför var det extra kul att studera resultaten från dagens MSV B:3 i Ringsjön där min ena tränare, Ebba von Essen var överlägsen 1: a och 2:a i klassen och min andra tränares, Birgitta Nilssons, ena elev var 3:a.
Birgitta berättade btw att hon förra helgen hade om det var 12 eller 14 placerade ekpage på olika nivårer. Inte dåligt!
Min goda vän Ann vann förresten en MSV B: 4 på en av sina hästar idag så jag kan verkligen inte skylla på inspirationskällor i alla fall.
GRATTIS till er alla!
Därför var det extra kul att studera resultaten från dagens MSV B:3 i Ringsjön där min ena tränare, Ebba von Essen var överlägsen 1: a och 2:a i klassen och min andra tränares, Birgitta Nilssons, ena elev var 3:a.
Birgitta berättade btw att hon förra helgen hade om det var 12 eller 14 placerade ekpage på olika nivårer. Inte dåligt!
Min goda vän Ann vann förresten en MSV B: 4 på en av sina hästar idag så jag kan verkligen inte skylla på inspirationskällor i alla fall.
GRATTIS till er alla!
lördagen den 23:e maj 2009
Soya är nog en Volvo och utställningsfolk är nog masochister!
Idag har både Soya och jag gjort en ny erfarenhet; vi har varit på hundutställning!
Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig som DELTAGARE på en sådan tillställning, då jag köpte min första, otroligt vackra hund (en schäfer) hade hon ett så uppenbart exteriört fel (ena örat hängde ner) att det aldrig var tal om några utställningar och därefter har jag aldrig funderat mer på saken förrän vi hade ägt Soya ett tag och jag i jämförelse mellan henne och andra whippets tycker att hon är så otroligt fin.
Soyas uppfödare är själv domare och har inte på några vis framhållit Soya som något praktexemplar för rasen utan snarare som en jättefin "vanlig" familjehund så jag förväntade mig inte några stående ovationer i domarringen men ville ändå få en bedömning.
Jag höll på att skriva "en objektiv bedömning" men är det något jag lärt mig redan genom "hästeriet" och som också bekräftats av otaliga hundmänniskor så är det att domare är allt annat än objektiva utan snarare väldigt subjektiva. Det som den ena domaren gillar ratar en annan och vice versa.
Himla synd tycker jag för tänk om ALLA hade tyckt exakt samma sak. Om jag jämför med bilar hade det ju varit suveränt om alla domare föredrog BMW framför Skoda. Och de flesta gör nog också det men så finns det ju alltid några knäppgökar som tycker att Skodan är finast!
Så även om alla gick och köpte sig en BMW så skulle man ändå inte vara säker på att vinna!
Så är det att ställa ut hundar har jag förstått och en del tycker att detta är charmen med utställningar medan jag inte alls gillar sådant lotteri.
Förvisso tror jag att det är som med dressyrtävlande: de riktigt bra hästarna placeras högt av alla domare, det är "mellanhästarna" som kan bli väldigt olika bedömda.
I Soyas fall tror jag att hon är en "mellanhund", som en Volvo kanske man kan säga. Varken superfin eller hemsk exteriört :=).
Dagens utställning bekräftade mina misstankar och Soya fick ett "blått band" vilket alla klass 2 hundar fick. Klass 1-hundarna fick röda band och fördelningen mellan dessa båda grupper var enligt min ovetenskapliga uppfattning ca 50/50. Man kunde även få ett gult band (klass 3 = tämligen usel hund) men det såg jag ingen som fick :=).
Soya dömdes av en australiensisk domare och kritiken för den invigde löd:
"Unbalanced head, lacks underjaw. Needs better bite. Nice neck. Needs better front angulation and depth of chest. Topline och underline exaggerated. Well angulated rear".
Min spontana (sura) kommentar var: "tur för Soya att hon klarar av att ÄTA om hon nu saknar underkäke" men jag kan inte påstå att jag i övrigt föll i gråt över kritiken.
JAG hade bara kört 30 minuter till denna utställning lite som en kul grej och en ny erfarenhet men det fanns andra för vilka evenemanget tedde sig som något långt allvarligare.
Här kommer vi till mitt andra konstaterande i rubriken, dvs att i vart fall en del utställningsfolk måtte vara masochister = självplågare :=)!
Jag bor i ett relativt golftätt område och ibland när jag har kört till hästtävlingar i pinande kalla vindar och gräsligt ösregn 07.00 en lördagmorgon är de enda levande varelser jag sett förutom folket i stallet just GOLFARNA. De slår lika oförtrutet på sina bollar som vi slår på våra hästar höll jag på att säga....men ja....ni fattar....
Innan jag kom i kontakt med både whippetracingen och nu utställningsvärlden trodde jag att vi hästmänniskor (förutom golfarna då) tillhörde den knäppaste delen av mänskligheten men det är bara att konstatera; hästmänniskorna är en "mild bris" jämfört med hundfolket :=)!
Redan på whippetracingen pratade jag med folk som hade kört land och rike runt för att starta sina hundar i dessa löpningar som pågår i genomsnitt 10 SEKUNDER och där skillnaden mellan bästa och sämsta hund oftast inte ens är 3 sekunder! Och det finns inte 10 kronor i prispengar utan enklare hederspriser av mycket ringa värde.
Idag på hundutställningen pratade jag med flera mycket långväga gäster och de verkade inte tycka att det var det minsta varken konstigt eller ansträngande att köra 50 mil för att ställa ut sin hund. En kvinna jag pratade med hade kört hemifrån klockan 3 i morse konstaterade hon som den mest självklara sak i världen.
Jag är tyvärr ofta usel på att dokumentera genom fotografering men idag tänkte jag var duktig och göra just detta. Maken har 3 (TRE) digitalkameror och givetvis fick jag med mig den som INTE fungerar så jag missade ett för mig unikt tillfälle att ta kort som verkligen hade varit värda att publicera.
Jag såg så många vackra, roliga, konstiga hundar och dito ägare :=)!
Som den supernovis jag är fascinerades jag av att så många utställare hade egna TÄLT med sig där de kurade med sina hundar och tretusen sjuhundra tillbehör (borstar, täcken, filtar, koppel osv).
Redan då jag köpte Soya fick jag från flera olika håll veta att "vinthundsfolk" verkligen håller ihop och hjälper varandra oerhört mycket och detta har jag själv upplevt på de träningar jag deltagit i. Om man är nybörjare kan man ställa hur knäppa frågor som helst och få jättebra svar, råd och tips och jag upplevde exakt samma sak idag.
Jag pratade exempelvis med en kvinna som hade en GIGANTISK hund (såg ut som Scooby Doo ungefär) och på min fråga vad det var för en ras (vilket jag undrade på fullt allvar) fick jag veta att utställningsgreyhounds tydligen kan vara så stora (jag har själv haft kapplöpnings-dito).
Av Scooby-Doos ägare fick jag många bra råd inför vårt "framträdande" och i gengäld gav jag tipset att låna ut hunden till ponnyridning för att tjäna en extra slant. Mindre barn hade med lätthet kunnat grensla denna vackra och milda jättehund :=).
Ja som sagt, dagen var onekligen intressant på många vis och även om min hund tydligen saknar underkäke vidhåller jag å det bestämdaste att hon är finast i världen ändå, Volvo-hund eller inte! (Och både maken och jag kör Volvo btw :=)!!!!!)
Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig som DELTAGARE på en sådan tillställning, då jag köpte min första, otroligt vackra hund (en schäfer) hade hon ett så uppenbart exteriört fel (ena örat hängde ner) att det aldrig var tal om några utställningar och därefter har jag aldrig funderat mer på saken förrän vi hade ägt Soya ett tag och jag i jämförelse mellan henne och andra whippets tycker att hon är så otroligt fin.
Soyas uppfödare är själv domare och har inte på några vis framhållit Soya som något praktexemplar för rasen utan snarare som en jättefin "vanlig" familjehund så jag förväntade mig inte några stående ovationer i domarringen men ville ändå få en bedömning.
Jag höll på att skriva "en objektiv bedömning" men är det något jag lärt mig redan genom "hästeriet" och som också bekräftats av otaliga hundmänniskor så är det att domare är allt annat än objektiva utan snarare väldigt subjektiva. Det som den ena domaren gillar ratar en annan och vice versa.
Himla synd tycker jag för tänk om ALLA hade tyckt exakt samma sak. Om jag jämför med bilar hade det ju varit suveränt om alla domare föredrog BMW framför Skoda. Och de flesta gör nog också det men så finns det ju alltid några knäppgökar som tycker att Skodan är finast!
Så även om alla gick och köpte sig en BMW så skulle man ändå inte vara säker på att vinna!
Så är det att ställa ut hundar har jag förstått och en del tycker att detta är charmen med utställningar medan jag inte alls gillar sådant lotteri.
Förvisso tror jag att det är som med dressyrtävlande: de riktigt bra hästarna placeras högt av alla domare, det är "mellanhästarna" som kan bli väldigt olika bedömda.
I Soyas fall tror jag att hon är en "mellanhund", som en Volvo kanske man kan säga. Varken superfin eller hemsk exteriört :=).
Dagens utställning bekräftade mina misstankar och Soya fick ett "blått band" vilket alla klass 2 hundar fick. Klass 1-hundarna fick röda band och fördelningen mellan dessa båda grupper var enligt min ovetenskapliga uppfattning ca 50/50. Man kunde även få ett gult band (klass 3 = tämligen usel hund) men det såg jag ingen som fick :=).
Soya dömdes av en australiensisk domare och kritiken för den invigde löd:
"Unbalanced head, lacks underjaw. Needs better bite. Nice neck. Needs better front angulation and depth of chest. Topline och underline exaggerated. Well angulated rear".
Min spontana (sura) kommentar var: "tur för Soya att hon klarar av att ÄTA om hon nu saknar underkäke" men jag kan inte påstå att jag i övrigt föll i gråt över kritiken.
JAG hade bara kört 30 minuter till denna utställning lite som en kul grej och en ny erfarenhet men det fanns andra för vilka evenemanget tedde sig som något långt allvarligare.
Här kommer vi till mitt andra konstaterande i rubriken, dvs att i vart fall en del utställningsfolk måtte vara masochister = självplågare :=)!
Jag bor i ett relativt golftätt område och ibland när jag har kört till hästtävlingar i pinande kalla vindar och gräsligt ösregn 07.00 en lördagmorgon är de enda levande varelser jag sett förutom folket i stallet just GOLFARNA. De slår lika oförtrutet på sina bollar som vi slår på våra hästar höll jag på att säga....men ja....ni fattar....
Innan jag kom i kontakt med både whippetracingen och nu utställningsvärlden trodde jag att vi hästmänniskor (förutom golfarna då) tillhörde den knäppaste delen av mänskligheten men det är bara att konstatera; hästmänniskorna är en "mild bris" jämfört med hundfolket :=)!
Redan på whippetracingen pratade jag med folk som hade kört land och rike runt för att starta sina hundar i dessa löpningar som pågår i genomsnitt 10 SEKUNDER och där skillnaden mellan bästa och sämsta hund oftast inte ens är 3 sekunder! Och det finns inte 10 kronor i prispengar utan enklare hederspriser av mycket ringa värde.
Idag på hundutställningen pratade jag med flera mycket långväga gäster och de verkade inte tycka att det var det minsta varken konstigt eller ansträngande att köra 50 mil för att ställa ut sin hund. En kvinna jag pratade med hade kört hemifrån klockan 3 i morse konstaterade hon som den mest självklara sak i världen.
Jag är tyvärr ofta usel på att dokumentera genom fotografering men idag tänkte jag var duktig och göra just detta. Maken har 3 (TRE) digitalkameror och givetvis fick jag med mig den som INTE fungerar så jag missade ett för mig unikt tillfälle att ta kort som verkligen hade varit värda att publicera.
Jag såg så många vackra, roliga, konstiga hundar och dito ägare :=)!
Som den supernovis jag är fascinerades jag av att så många utställare hade egna TÄLT med sig där de kurade med sina hundar och tretusen sjuhundra tillbehör (borstar, täcken, filtar, koppel osv).
Redan då jag köpte Soya fick jag från flera olika håll veta att "vinthundsfolk" verkligen håller ihop och hjälper varandra oerhört mycket och detta har jag själv upplevt på de träningar jag deltagit i. Om man är nybörjare kan man ställa hur knäppa frågor som helst och få jättebra svar, råd och tips och jag upplevde exakt samma sak idag.
Jag pratade exempelvis med en kvinna som hade en GIGANTISK hund (såg ut som Scooby Doo ungefär) och på min fråga vad det var för en ras (vilket jag undrade på fullt allvar) fick jag veta att utställningsgreyhounds tydligen kan vara så stora (jag har själv haft kapplöpnings-dito).
Av Scooby-Doos ägare fick jag många bra råd inför vårt "framträdande" och i gengäld gav jag tipset att låna ut hunden till ponnyridning för att tjäna en extra slant. Mindre barn hade med lätthet kunnat grensla denna vackra och milda jättehund :=).
Ja som sagt, dagen var onekligen intressant på många vis och även om min hund tydligen saknar underkäke vidhåller jag å det bestämdaste att hon är finast i världen ändå, Volvo-hund eller inte! (Och både maken och jag kör Volvo btw :=)!!!!!)
torsdagen den 21:e maj 2009
Ekonomi-chaps och var tog hovsmörjan vägen?
Häromdagen i ridhuset så såg jag en ryttare rida i vad som tycktes mig väldigt konstiga shortchaps.
När hon hoppade av hästen tyckte jag nästan att det såg ut som att hon hade fleecelindor virade runt benen och då jag väsande frågade en person som stod bredvid vad i hela fridens namn det var för något så bekräftades min misstanke.
Ryttaren hade åkt ifrån sina shortchaps och hade därför virat fleecelindor runt sina ben!
Jag konstaterade lakoniskt att "alla sätt är bra utom dom dåliga" och det höll ryttaren absolut med om. Hon tyckte att det gick jättebra att rida med dessa nödlösningschaps.
När jag tänkte på denna shortchaps-"incident" så slog det mig att jag inte har sett "vanliga" dvs långa chaps på "tusen år". I min ungdom, dvs för ca 20 år sedan var detta plagg mycket vanligt. Jag kan egentligen inte förstå varför för chapsen var ganska otympliga att bära och gick ju inte att tvätta som vanliga kläder. Men DÅ tyckte man att de var såååå coola :=)!
Och i dag då jag hittade en pensel i mitt ryktskåp så slog mig ett annat faktum: jag har inte sett en hovsmörja så långt ögat kan nå på säkert lika många år som sedan jag såg chapsen sist.
Använder "folk" hovsmörjor idag?
Hos oss gör ingen det längre men åter till "när jag var ung....." så var det hur vanligt som helst att man höll på att kleta med detta.
Jag minns att den första privathästen jag skötte regelbundet penslades in med hovsmörja av undertecknad. Då hästen såldes hörde jag att den nya ägarens hovslagare klagade på att hovarna var rent "uppmjukade" av allt mitt smörjande!
När hon hoppade av hästen tyckte jag nästan att det såg ut som att hon hade fleecelindor virade runt benen och då jag väsande frågade en person som stod bredvid vad i hela fridens namn det var för något så bekräftades min misstanke.
Ryttaren hade åkt ifrån sina shortchaps och hade därför virat fleecelindor runt sina ben!
Jag konstaterade lakoniskt att "alla sätt är bra utom dom dåliga" och det höll ryttaren absolut med om. Hon tyckte att det gick jättebra att rida med dessa nödlösningschaps.
När jag tänkte på denna shortchaps-"incident" så slog det mig att jag inte har sett "vanliga" dvs långa chaps på "tusen år". I min ungdom, dvs för ca 20 år sedan var detta plagg mycket vanligt. Jag kan egentligen inte förstå varför för chapsen var ganska otympliga att bära och gick ju inte att tvätta som vanliga kläder. Men DÅ tyckte man att de var såååå coola :=)!
Och i dag då jag hittade en pensel i mitt ryktskåp så slog mig ett annat faktum: jag har inte sett en hovsmörja så långt ögat kan nå på säkert lika många år som sedan jag såg chapsen sist.
Använder "folk" hovsmörjor idag?
Hos oss gör ingen det längre men åter till "när jag var ung....." så var det hur vanligt som helst att man höll på att kleta med detta.
Jag minns att den första privathästen jag skötte regelbundet penslades in med hovsmörja av undertecknad. Då hästen såldes hörde jag att den nya ägarens hovslagare klagade på att hovarna var rent "uppmjukade" av allt mitt smörjande!
Ett svinigt, eller snarare grisigt sammanträffande!
Härom veckan då jag tränade i ett annat ridhust än "mitt" egna på ridskolan frågade tränaren plötsligt om Archie var lättskrämd.
Det kunde jag ju med bästa vilja inte påstå att han är, tvärtom, och då TYCKTE jag att tränaren sa "då kanske jag kan hämta en gris".
Eftersom sunda förnuftet sa mig att jag måste ha hört fel sa jag "ursäkta????" men nädå....det var inga fel på mina öron, nog tusan var det GRIS tränaren hade sagt.
Det visade sig att tränaren har en minigris i stallet och denna behövde lite träning i att sitta still i sele.
Eftersom Archie bara blir extra flott om han mot förmodan blir uppspelt samtyckte jag till att grisen skulle hämtas och så skedde också.
För att Archie inte skulle bli alltför förskräckt över det plötsliga uppdykandet frågade jag om grisen bets och när svaret blev nekande lät jag honom nosa på grisen.
Som förväntat blev det ingen reaktion över huvud taget från Archies sida och grisen "nöffade" bara lite när den såg Archie.
Så någon extra "fjong" under träningen fick jag INTE men däremot blev i alla fall grisen lite miljötränad med sin sele :=).
Det kunde jag ju med bästa vilja inte påstå att han är, tvärtom, och då TYCKTE jag att tränaren sa "då kanske jag kan hämta en gris".
Eftersom sunda förnuftet sa mig att jag måste ha hört fel sa jag "ursäkta????" men nädå....det var inga fel på mina öron, nog tusan var det GRIS tränaren hade sagt.
Det visade sig att tränaren har en minigris i stallet och denna behövde lite träning i att sitta still i sele.
Eftersom Archie bara blir extra flott om han mot förmodan blir uppspelt samtyckte jag till att grisen skulle hämtas och så skedde också.
För att Archie inte skulle bli alltför förskräckt över det plötsliga uppdykandet frågade jag om grisen bets och när svaret blev nekande lät jag honom nosa på grisen.
Som förväntat blev det ingen reaktion över huvud taget från Archies sida och grisen "nöffade" bara lite när den såg Archie.
Så någon extra "fjong" under träningen fick jag INTE men däremot blev i alla fall grisen lite miljötränad med sin sele :=).
onsdagen den 20:e maj 2009
10 skäl till att köpa hund i stället för häst
Jag har flera gånger stött på "fenomenet" att när hästtjejer av en eller annan anledning slutar att rida/ säljer sin häst så börjar de med hundar i stället.
Och även om jag själv absolut inte har några sådana planer så kan jag förstå varför man väljer att satsa på de långt behändigare hundarna.
Utifrån egna och andras ibland trista erfarenheter har jag listat 10 fördelar med att ha en hund framför att vara hästägare:
5. Du behöver aldrig mer jaga onåbara/försvunna/ försenade hovslagare. Inte heller behöver du gråta över tappskor eller frukta att din hund ska få fång.
6. Vad gäller väder behöver du aldrig fundera över om för mycket regn/ sol/ hagel/ whatever ska förstöra hela eller delar av årets skörd och att hö, havre och/ eller halmpriset ska stiga och / eller att det ska bli brist på ovanstående.
7. När du ska åka någonstans med din hund så kan du ta med den både på bussen och i bilen vilket du inte kan med hästen.
8. Har du någonsin hört talas om någon som har blivit sparkad av sin hund? (Att man däremot kan bli biten minst lika illa som av en häst är en annan historia).
Inte heller kan du bli avkastad av din hund (jo...möjligen om du ramlar av din cykel om du cyklar med hunden och den drar iväg i kopplet).
9. Som hundägare behöver du inte ha speciella kläder och skor så som ridstövlar, hjälm, spö, sporrar och säkerhetsväst.
10. Gödselhanteringen och "mockningen" när man har hund är betydligt lättare att ta hand om än om man har en 600-kilos häst.
Och även om jag själv absolut inte har några sådana planer så kan jag förstå varför man väljer att satsa på de långt behändigare hundarna.
Utifrån egna och andras ibland trista erfarenheter har jag listat 10 fördelar med att ha en hund framför att vara hästägare:
1. Du kan ha hunden i ditt hem och till och med i din soffa och/eller säng.
2. Som hundägare är din SITS helt oväsentlig.
3. Om du har hund behöver du aldrig grubbla över termer som skänkelvikning, galoppombyten, samling, uppresande tygeltag och dylikt.
4. Du behöver aldrig anlita en sadelutprovare till din hund. Eftersom hundar inte har sadlar behöver du inte heller oroa dig över att hunden ska ändras så i kroppen att du behöver stoppa om den eller i värsta fall sälja/ byta ut sadeln.5. Du behöver aldrig mer jaga onåbara/försvunna/ försenade hovslagare. Inte heller behöver du gråta över tappskor eller frukta att din hund ska få fång.
6. Vad gäller väder behöver du aldrig fundera över om för mycket regn/ sol/ hagel/ whatever ska förstöra hela eller delar av årets skörd och att hö, havre och/ eller halmpriset ska stiga och / eller att det ska bli brist på ovanstående.
7. När du ska åka någonstans med din hund så kan du ta med den både på bussen och i bilen vilket du inte kan med hästen.
8. Har du någonsin hört talas om någon som har blivit sparkad av sin hund? (Att man däremot kan bli biten minst lika illa som av en häst är en annan historia).
Inte heller kan du bli avkastad av din hund (jo...möjligen om du ramlar av din cykel om du cyklar med hunden och den drar iväg i kopplet).
9. Som hundägare behöver du inte ha speciella kläder och skor så som ridstövlar, hjälm, spö, sporrar och säkerhetsväst.
10. Gödselhanteringen och "mockningen" när man har hund är betydligt lättare att ta hand om än om man har en 600-kilos häst.
tisdagen den 19:e maj 2009
Ännu en helt gratis affärsidé från mig (om hundar)
Minns ni att vi för några månader sedan hade en rätt så intensiv diskussion om huruvida man kunde tjäna pengar på HÄST-inackorderingar?
Om jag tolkade inläggen korrekt så var nog de flesta överens med mig om att förtjänsten ibland blir väldigt liten, för att inte säga obefintlig men att detta givetvis beror på enligt vilket koncept man tar emot andras hästar för uppstallning.
Jag vidhåller att lönsamheten för att ha inackorderingsstall i liten skala för det mesta är tämligen blygsam men har nu sett ett annat område inom vilket man avgjort hade kunnat tjäna betydligt mer pengar.
I stället för att ta emot hästar ska man satsa på att ta emot HUNDAR!
Idén slog mig för några veckor sedan då jag följde med en klient till någon form av hundpensionat/ hunddagis där klienten hade lämnat sin dog i några dagar.
När vi kom dit var i princip det första jag såg inne på kontoret PRISLISTAN som tillkännagav att dygnskostnaden för att ha sin hund där var...180:--!!!!!
Birgittas snabbkalkylerande penga-hjärna räknade snabbt ut att 180 kronor gånger 30 dagar är exakt 5400 kronor eller enklare uttryckt MUCHOS DINEROS.
5400 kronor per månad för att förvara en hund i en liten "box", ge den mat 1-2 gånger om dagen och gå ut och rasta den några gånger varje dag: det kallar jag lönsamhet! 10 hundar = 54.000, en bra lön även om man räknar ifrån sociala avgifter och annat.
Nu var ju detta kostnaden för "helinackordering" men även dag-passning kostar i mina trakter (Malmö) uppemot 3000 kronor i månaden, dvs i princip vad stallhyran kostar.
Skillnaden är att det i stallhyran (i alla fall hos oss där priset är just 3000/ månad) ingår både foder och strö medan man på ett hunddagis måste tillhandahålla hundens foder själv.
Dessutom behöver man inte alls de ytor till ett hunddagis som ett stall för motsvarande antal hästar skulle erfodra och inte heller behöver man fundera över tex hagar och gödselhantering :=).
Idén om att öppna ett hundpensionat/ hunddagis tycktes mig som STRÅLANDE ända tills mina sinnen, som tillfälligt varit distraherade av penga-räknandet, åter började fungera normalt.
DÅ kände jag den fullständigt vidriga stanken av "blöt-hund-gånger- hundra" och hörde också det konstanta skällandet, ylandet, gnyendet och gnällandet och insåg att i alla fall JAG inte skulle uthärda varken lukt eller ljud för några pengar i världen.
Men dels så finns det säkert mer välskötta pensionat/ hunddagis (eller så kan man få dom mer välskötta) och dels så kanske inte alla har lika känslig näsa och öron som undertecknad så då är det bara att köra igång!
Om jag tolkade inläggen korrekt så var nog de flesta överens med mig om att förtjänsten ibland blir väldigt liten, för att inte säga obefintlig men att detta givetvis beror på enligt vilket koncept man tar emot andras hästar för uppstallning.
Jag vidhåller att lönsamheten för att ha inackorderingsstall i liten skala för det mesta är tämligen blygsam men har nu sett ett annat område inom vilket man avgjort hade kunnat tjäna betydligt mer pengar.
I stället för att ta emot hästar ska man satsa på att ta emot HUNDAR!
Idén slog mig för några veckor sedan då jag följde med en klient till någon form av hundpensionat/ hunddagis där klienten hade lämnat sin dog i några dagar.
När vi kom dit var i princip det första jag såg inne på kontoret PRISLISTAN som tillkännagav att dygnskostnaden för att ha sin hund där var...180:--!!!!!
Birgittas snabbkalkylerande penga-hjärna räknade snabbt ut att 180 kronor gånger 30 dagar är exakt 5400 kronor eller enklare uttryckt MUCHOS DINEROS.
5400 kronor per månad för att förvara en hund i en liten "box", ge den mat 1-2 gånger om dagen och gå ut och rasta den några gånger varje dag: det kallar jag lönsamhet! 10 hundar = 54.000, en bra lön även om man räknar ifrån sociala avgifter och annat.
Nu var ju detta kostnaden för "helinackordering" men även dag-passning kostar i mina trakter (Malmö) uppemot 3000 kronor i månaden, dvs i princip vad stallhyran kostar.
Skillnaden är att det i stallhyran (i alla fall hos oss där priset är just 3000/ månad) ingår både foder och strö medan man på ett hunddagis måste tillhandahålla hundens foder själv.
Dessutom behöver man inte alls de ytor till ett hunddagis som ett stall för motsvarande antal hästar skulle erfodra och inte heller behöver man fundera över tex hagar och gödselhantering :=).
Idén om att öppna ett hundpensionat/ hunddagis tycktes mig som STRÅLANDE ända tills mina sinnen, som tillfälligt varit distraherade av penga-räknandet, åter började fungera normalt.
DÅ kände jag den fullständigt vidriga stanken av "blöt-hund-gånger- hundra" och hörde också det konstanta skällandet, ylandet, gnyendet och gnällandet och insåg att i alla fall JAG inte skulle uthärda varken lukt eller ljud för några pengar i världen.
Men dels så finns det säkert mer välskötta pensionat/ hunddagis (eller så kan man få dom mer välskötta) och dels så kanske inte alla har lika känslig näsa och öron som undertecknad så då är det bara att köra igång!
söndagen den 17:e maj 2009
Veckan som gått
Veckans effektivitetsminister: var undertecknad i helgen. Otroligt hur mycket man hinner med när man inte tävlar. Vad gör människor som inte har häst egentligen? Jag red bägge dagarna men hann ändå med ungefär en miljon saker, stora som små.
Veckans regn: Trots att Sydsvenskans väderprognos stoltserade med en stor SOL så regnade det i flera timmar i lördags. Jag hann tack och lov att klippa gräs och rensa ogräs i trädgården innan regnet kom men däremot blev jag hyfsat blöt medan jag höll lektion för Sally utomhus och mycket blöt medan jag och Lena red ut. Vi "bangar" aldrig när vi har bestämt oss för en uteritt och brukar inte tänka på eventuellt regn när vi väl "kommit igång" men efteråt var det inte roligt att åka direkt från stallet och till stormarknaden för veckohandlingen. Väl hemma var det bara att ösa ner alla kläderna i tvättmaskinen.
Veckans rosett: fick inte jag, för jag tävlade som sagt inte ens men däremot min lilla elev Sally. Jag gläds mycket när ambitiösa ryttare lyckas och Sally är ett utmärkt exempel på det. Roligt också att våra träningar ger resultat även om det är en utmaning för mig att träna en häst som är Archies raka motsats. Mulle är outröttlig och med en energi som hade räckt även om han gav Archie hälften och därför inte helt lättriden men Sally kämpar idogt på och det ger som sagt resultat.
Veckans odåga: är min doggy Soya vars hormoner flödar fritt. Ena minuten kadaver-lydig = lyssnande och i nästa ögonblick helt opåverkbar= döv.
Veckans piaff: står också Soya för nu när hon löper. Hon trycker sig ofta med baken mot mig och passar då på att "piaffera" med bakbenen. Tänk om man kunde få hästen att göra likadant :=) (fast han hade väl vält omkull mig?)!
Veckans förbättring: står Archie för eftersom han enligt min ena tränare förbättrat skänkelvikningarna med 100 % vid senaste träningen. "Nu SER man i alla fall att du GÖR skänkelvikning" var det positiva omdömet :=).
Veckans regn: Trots att Sydsvenskans väderprognos stoltserade med en stor SOL så regnade det i flera timmar i lördags. Jag hann tack och lov att klippa gräs och rensa ogräs i trädgården innan regnet kom men däremot blev jag hyfsat blöt medan jag höll lektion för Sally utomhus och mycket blöt medan jag och Lena red ut. Vi "bangar" aldrig när vi har bestämt oss för en uteritt och brukar inte tänka på eventuellt regn när vi väl "kommit igång" men efteråt var det inte roligt att åka direkt från stallet och till stormarknaden för veckohandlingen. Väl hemma var det bara att ösa ner alla kläderna i tvättmaskinen.
Veckans rosett: fick inte jag, för jag tävlade som sagt inte ens men däremot min lilla elev Sally. Jag gläds mycket när ambitiösa ryttare lyckas och Sally är ett utmärkt exempel på det. Roligt också att våra träningar ger resultat även om det är en utmaning för mig att träna en häst som är Archies raka motsats. Mulle är outröttlig och med en energi som hade räckt även om han gav Archie hälften och därför inte helt lättriden men Sally kämpar idogt på och det ger som sagt resultat.
Veckans odåga: är min doggy Soya vars hormoner flödar fritt. Ena minuten kadaver-lydig = lyssnande och i nästa ögonblick helt opåverkbar= döv.
Veckans piaff: står också Soya för nu när hon löper. Hon trycker sig ofta med baken mot mig och passar då på att "piaffera" med bakbenen. Tänk om man kunde få hästen att göra likadant :=) (fast han hade väl vält omkull mig?)!
Veckans förbättring: står Archie för eftersom han enligt min ena tränare förbättrat skänkelvikningarna med 100 % vid senaste träningen. "Nu SER man i alla fall att du GÖR skänkelvikning" var det positiva omdömet :=).
Åhhh...dessa kvinnor och deras jäkla HORMONER!
Blir tjejer/kvinnor extra knepiga i humöret alternativt totalförvandlade när de har mens?
Själv har jag tagit p-sprutor i så många år (och då har man ingen mens- halleluja för världens bästa uppfinning) så jag minns inte hur jag själv betedde mig men helt klart är i alla fall att hundar, dvs tikar, blir förändrade när de löper.
Idag var jag för ovanlighetens skull en tämligen ARG hundägare och anledningen skyller jag inte på något annat än just att Soya löper.
Jag vill inte påstå att Soya är världens lydigaste hund som lyder min minsta vink men vardagslydnaden fungerar utmärkt och har gjort sedan vi fick henne.
Men redan 2-3 dagar innan Soya började löpa uppvisade hon ett extremt olydigt beteende flera gånger; hon bara gav sig iväg från stallet och sprang in på Jägersros tävlingsbana; fullständigt både blind och döv för mina rop och lockelser. Tack och lov hände detta en söndagmorgon då banan är stängd men eftersom Soya dels aldrig gjort på detta vis förut och det dessutom kan bli extremt farligt om hon fortsätter med det så blev jag ganska arg. Jag fick gå och hämta henne TRE gånger då hon från att i ena sekunden ha stått bredvid mig inne i stallet helt plötsligt bara for iväg som en oljad blixt och in på banan (en stäcka på kanske 100 meter från vårt stall men med ett staket som hundar kan krypa under emellan).
Några dagar senare började hon alltså löpa och då blev hon plötsligt superuppmärksam och lydig och klarade tex av att ligga lös mitt inne på utebanan då jag höll lektion för lilla Sally. Och Sallys ponny har energi! Men hur mycket han än travade och galopperade omkring runt Soya så låg hon bara helt stilla och jag var mycket nöjd med henne.
Idag var det dock åter dags för en helomvändning!
Efter avslutat dressyrpass i ridhuset var min plan att skritta ut en kortare runda med Soya som sällskap. Arch och jag gick och hämtade henne i bilen som så många gånger förut och sedan började vi skritta ifrån stallet.
Vi hann inte många meter förrän Soya plötsligt klistrades fast i marken och vägrade att röra sig. Jag ropade, visslade, röt men icke! Hunden förblev limmad vid marken och när jag vände om så började hon springa tillbaka till stallet i full fart.
Dessa fullständigt avstängda öron och en helt likgiltig blick för mina kommandon gjorde mig så arg att jag plötsligt slogs av något jag sett på internet i veckan och som jag DÅ tänkte:
"Herregud...så korkat....rida med en hund i longeringslina....det måste ju vara hur krångligt och omständigt (och farligt) som helst".
Men nu flög fan i mig och jag beslöt mig för att lära Soya vem det är som bestämmer (det är den som betalar- fråga Archie....det fick han veta på ett mycket tidigt stadie).
Så jag hoppade av hästen, sprang efter Soya in i stallet, tog en longeringslina, kopplade fast hundf..n, hoppade upp och red iväg. Då var det minsann inte mycket med den tidigare så olydiga hunden för hon travade så fint så fint bredvid den lika fint travande Archie. Efter en stund fattade vi galopp och det gick precis lika bra. Här måste jag åter ge en eloge till min snälle häst som finner sig i det mesta.
När vi var kanske 500-800 meter från stallet hoppade jag av, kopplade lös Soya och sedan red vi hem lika odramatiskt som så många gånger förut.
Jag var väldigt nöjd med Soya i hela 10 minuter, dvs tills det var dags att ta ner Arch och Birk till hagen. Denna tur följer Soya med på minst en ibland flera gånger i veckan och hon springer alltid lös bredvis hästarna utan att ge sig av på några längre avstickare.
Även idag följde hon med ut från stallet så fint men efter ca 5 meter så var hon försvunnen! Grrr!!!!
Jag insåg att odjuret hade sprungit tillbaka in i stallet så det var bara att vända hästarna, ställa dom utanför stallet och rusa in för att leta efter den eländiga hunden.
Jag hittade henne nästan direkt men då hon såg mina framstormande steg så blev hon rädd och försökte springa ifrån mig. Jag fick dock tag i henne ganska snabbt, fick på kopplet och fick ge mig ut för att se var mina hästar hade tagit vägen under tiden.
Som de dresserade men matglada monster de är hade båda förflyttat sig från dörröppningen och till en grässluttning 20 meter längre bort och stod och åt när jag kom med dumma Soya.
Därefter avlöpte promenad och hagutsläpp utan vidare incidenter och jag kunde pusta ut.
Löpingen kommer säkert att fortgå i minst en vecka till och nu är jag beredd på allt!
Kan som en parentes berätta att jag ägt 2 ston, Menelli och Décima, och att ingen av dom NÅGONSIN visade något förändrat humör/ beteende när dom "hade mens". Lite ovanligt har jag förstått men väldigt, väldigt bra- det insåg jag då och inser ännu mer nu efter att ha fått ta del av Soyas cirkuskonster! Suck..........
Själv har jag tagit p-sprutor i så många år (och då har man ingen mens- halleluja för världens bästa uppfinning) så jag minns inte hur jag själv betedde mig men helt klart är i alla fall att hundar, dvs tikar, blir förändrade när de löper.
Idag var jag för ovanlighetens skull en tämligen ARG hundägare och anledningen skyller jag inte på något annat än just att Soya löper.
Jag vill inte påstå att Soya är världens lydigaste hund som lyder min minsta vink men vardagslydnaden fungerar utmärkt och har gjort sedan vi fick henne.
Men redan 2-3 dagar innan Soya började löpa uppvisade hon ett extremt olydigt beteende flera gånger; hon bara gav sig iväg från stallet och sprang in på Jägersros tävlingsbana; fullständigt både blind och döv för mina rop och lockelser. Tack och lov hände detta en söndagmorgon då banan är stängd men eftersom Soya dels aldrig gjort på detta vis förut och det dessutom kan bli extremt farligt om hon fortsätter med det så blev jag ganska arg. Jag fick gå och hämta henne TRE gånger då hon från att i ena sekunden ha stått bredvid mig inne i stallet helt plötsligt bara for iväg som en oljad blixt och in på banan (en stäcka på kanske 100 meter från vårt stall men med ett staket som hundar kan krypa under emellan).
Några dagar senare började hon alltså löpa och då blev hon plötsligt superuppmärksam och lydig och klarade tex av att ligga lös mitt inne på utebanan då jag höll lektion för lilla Sally. Och Sallys ponny har energi! Men hur mycket han än travade och galopperade omkring runt Soya så låg hon bara helt stilla och jag var mycket nöjd med henne.
Idag var det dock åter dags för en helomvändning!
Efter avslutat dressyrpass i ridhuset var min plan att skritta ut en kortare runda med Soya som sällskap. Arch och jag gick och hämtade henne i bilen som så många gånger förut och sedan började vi skritta ifrån stallet.
Vi hann inte många meter förrän Soya plötsligt klistrades fast i marken och vägrade att röra sig. Jag ropade, visslade, röt men icke! Hunden förblev limmad vid marken och när jag vände om så började hon springa tillbaka till stallet i full fart.
Dessa fullständigt avstängda öron och en helt likgiltig blick för mina kommandon gjorde mig så arg att jag plötsligt slogs av något jag sett på internet i veckan och som jag DÅ tänkte:
"Herregud...så korkat....rida med en hund i longeringslina....det måste ju vara hur krångligt och omständigt (och farligt) som helst".
Men nu flög fan i mig och jag beslöt mig för att lära Soya vem det är som bestämmer (det är den som betalar- fråga Archie....det fick han veta på ett mycket tidigt stadie).
Så jag hoppade av hästen, sprang efter Soya in i stallet, tog en longeringslina, kopplade fast hundf..n, hoppade upp och red iväg. Då var det minsann inte mycket med den tidigare så olydiga hunden för hon travade så fint så fint bredvid den lika fint travande Archie. Efter en stund fattade vi galopp och det gick precis lika bra. Här måste jag åter ge en eloge till min snälle häst som finner sig i det mesta.
När vi var kanske 500-800 meter från stallet hoppade jag av, kopplade lös Soya och sedan red vi hem lika odramatiskt som så många gånger förut.
Jag var väldigt nöjd med Soya i hela 10 minuter, dvs tills det var dags att ta ner Arch och Birk till hagen. Denna tur följer Soya med på minst en ibland flera gånger i veckan och hon springer alltid lös bredvis hästarna utan att ge sig av på några längre avstickare.
Även idag följde hon med ut från stallet så fint men efter ca 5 meter så var hon försvunnen! Grrr!!!!
Jag insåg att odjuret hade sprungit tillbaka in i stallet så det var bara att vända hästarna, ställa dom utanför stallet och rusa in för att leta efter den eländiga hunden.
Jag hittade henne nästan direkt men då hon såg mina framstormande steg så blev hon rädd och försökte springa ifrån mig. Jag fick dock tag i henne ganska snabbt, fick på kopplet och fick ge mig ut för att se var mina hästar hade tagit vägen under tiden.
Som de dresserade men matglada monster de är hade båda förflyttat sig från dörröppningen och till en grässluttning 20 meter längre bort och stod och åt när jag kom med dumma Soya.
Därefter avlöpte promenad och hagutsläpp utan vidare incidenter och jag kunde pusta ut.
Löpingen kommer säkert att fortgå i minst en vecka till och nu är jag beredd på allt!
Kan som en parentes berätta att jag ägt 2 ston, Menelli och Décima, och att ingen av dom NÅGONSIN visade något förändrat humör/ beteende när dom "hade mens". Lite ovanligt har jag förstått men väldigt, väldigt bra- det insåg jag då och inser ännu mer nu efter att ha fått ta del av Soyas cirkuskonster! Suck..........
fredagen den 15:e maj 2009
Soya skriver inlägg
Hej alla hästälskare!
Idag får ni inte läsa så mycket om era fyrhovade älsklingar för nu är det jag, Soya, som sitter bakom tangentbordet!
Mina ägare Micke och Birgitta kollar ofta på nätet och vid ett tillfälle då datorn stod på råkade jag logga in på Birgittas hästsida. Jag upptäckte då att min kompis Archie hade fått skriva ett inlägg i vintras och kände att det var lite orättvist att bara han hade fått komma till tals.
Så nu är det alltså jag som skriver och till skillnad från storfotade Archie som inte kunde hantera tangentbordet med sina klumpiga fötter utan fick be Birgitta om hjälp med att skriva så klarar jag detta galant. Mina ägare blev tidigt förvånade över att jag kunde trycka på tangenterna med mina små fötter men är man skicklig så är man....
Jaha...Soya heter jag alltså och jag tänkte berätta lite om mitt liv hos mina ägare.
Jag kom till Micke och Birgitta någon gång i januari i år och redan från början förstod jag att jag skulle trivas hos dessa lustiga människor.
Första natten testade jag vad som skulle hända om jag hoppade upp i deras säng och la mig under deras täcke och det gick hur bra som helst.
De oskyldiga små liven trodde att lilla jag skulle vara lätt att flytta på om jag la mig så att de låg obekvämt men där bedrog de sig allt. Ni kan inte tänka er inte hur hårt jag kan pressa och hålla emot om någon försöker flytta på mig. Micke och Birgitta insåg snabbt att var det någon som skulle flytta på sig så var det inte jag i alla fall. Ha ha!
Ni anar förresten inte (och det gjorde inte Micke och Birgitta heller, he he) hur lång en whippet kan bli om man verkligen sträcker ut sig i sin fulla längd!
Konstigt nog vill jag hellre kringla ihop mig när jag ligger ensam i soffan än när jag trängs med människorna, kanske är det inte lika kul att vara utsträckt när man kan!
Redan nästa dag hos Micke och Birgitta fick jag veta att jag har en häst! Archie heter han och han var faktiskt en besvikelse från början och är det fortfarande. Han är så booooring (tråkig alltså).
Jag ville genast att vi skulle jaga varandra när Birgitta rider men den latmasken höjde inte ens på ögonbrynen när jag bjöd upp till dans. Jag provade att skälla allt vad jag orkade, jag försökte dra i hans svans men nix pix...inga reaktioner från den gossen inte. Jag tror att han hade bestämt sig för att inte visa med en min att han brydde sig. Urtrist typ med andra ord.
Vi brukar dock prata med varandra i stallet ibland, framför allt när vi diskuterar vår ägare Birgitta.
Jag frågade tex Archie varför Birgitta är så himla tjatig och hela tiden säger att jag är finast i hela världen, att jag är snyggast, bäst osv osv...."Tja...det är lika bra att du vänjer dig" svarade Archie lakoniskt "det har jag fått höra i snart 3 års tid så jag nästan har sår i öronen".
Sedan undrade jag också varför det bara är Archie som är kopplad när vi går på våra promenader och se...det undrade Archie också! Hans egen teori är att Birgitta VET att han skulle springa iväg för att äta gräs om Birgitta inte höll honom kopplad. Ja, inte vet jag....
När jag inte försöker leka med hästen (eller sno hans morötter, äta hans bajs, jaga fåglar och annat som vi hundar tycker om) så tillbringar jag merparten av mina dagar sovandes i en soffa.
Birgitta har sorgligt nog en idé om att vi ska motionera tidigt på morgonen innan hon åker till hästen och det gillar jag inte alls. Jag vill SOOOOVA!!!!
Tyvärr är Birgitta en stark tjej så när jag inte kommer ner från ovanvåningen självmant då hon ropar så dyker hon upp bredvid sängen och BÄR ner mig. Vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och följa med ut och när jag väl kommer ut i friska luften så är det faktiskt jätteskönt. Jag slipper ju vara kopplad som den dumme Archie så jag kan springa som jag vill och det gör jag också.
Mat, dvs att ÄTA är en annan sak som roar mig mycket, i alla fall när Micke-pappan åker och köper skinka speciellt åt mig (och det gör han ofta...gud vilken pli jag har på honom). Jag har hört att Birgitta har sagt till honom att han inte får skämma bort mig för då kommer jag inte att vilja äta mitt torrfoder men som tur är så lyssnar han inte alltid på henne. Eller...ibland SÄGER han att han inte har gett mig något annat än torrfodret men vi vet båda att det inte är sant. Ha ha!
Någon gång när Micke och Birgitta måste jobba mycket så får jag åka till någon som de kallar MORMOR (hon ser nästan ut som Birgitta fast hon är lite äldre). Hos mormor blir jag också bortskämd och får sova i både hennes säng och soffa samt äta massor av god mat.
Både när vi åker till mormor och till hästen brukar jag förresten hjälpa till med att köra bilen! Både Micke och Birgitta har stora armstöd på sina bilar så att jag, när jag sitter i baksätet kan sätta framtassarna på detta och hjälpa till att köra. Jag brukar inte sköta ratten och pedalerna (så långa ben har inte ens jag....) men däremot håller jag utkik över trafiken och allt som rör sig. Det gäller att ha koll!
På tal om mormor så har jag märkt att mina ägare som ju alltså heter Micke och Birgitta ibland också kallar sig för MAMMA och PAPPA. Jag förstår inte riktigt varför eftersom de inte har några barn men det är å andra sidan mycket hos människorna som vi hundar inte förstår.
De pratar ibland också om någon som de kallar KICKI och MISHI och visste jag inte att jag själv heter Soya skulle jag nästan tro att de pratade om MIG?!?!?
Ja, nu har ni fått en liten inblick i hur härligt livet kan vara. Jag tycker synd om er människor som måste arbeta och stå i medan jag sover i min soffa men olika falla livets lotter.
Bara att skriva ihop detta tog på mina krafter känner jag så nu måste jag springa tillbaka till soffan.
Gissa om Birgitta kommer att bli förvånad över vad jag har skrivit. Men allt är helt sant så hon har säkert inget att invända.
Hejdå från Soya!
torsdagen den 14:e maj 2009
Betessläpp- hur petig måste man vara EGENTLIGEN +sommartäcke- WHY oh WHY????
Nu börjar tiden för betessläpp att närma sig för både inackorderingarna på ridskolan och ridskolehästarna och jag slås som vanligt av hur otroligt lättvindigt en del tar på detta.
Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om att betesläpp och tillvänjning på gräs ska ske succesivt men hos oss är det snarare regel än undantag att man går från i princip 10-11 månader i grushage till dygnet-runt-bete med fri tillgång på gräs utan att hästen knappt hinner se ett grässtrå däremellan.
Jag har full förståelese för att det är urtråkigt att handbeta en häst i en eller flera timmar varje dag i någon veckas tid och undrar dessutom vem som har tid (och lust???) att lägga på denna sömnlockande syssla?
Dessutom börjar jag verkligen undra om alla dessa råd, rön och rekommendationer stämmer för under de mer än 20 år som jag har haft häst på ridskolan så har jag inte varit med om ett enda fall där en häst har blivit dålig/sjuk på något vis av denna abrupta övergång från grus till gräs eller snarare från hö/ensilage till gräs.
Logiskt sett borde häftiga övergångar enligt ovan vara skadliga och jag skulle i alla fall inte våga chansa men som sagt; många gör det och det händer inte ett dugg. Tur, slump eller vad?
På tal om bete förresten....
Tänk att man aldrig läser om hästar som fryser ihjäl på dessa grässlätter! Konstigt, eller hur?
För om jag tittar till den enorma mängd sommartäcken som jag sett på hästarna i vårt stall genom åren, och då stallet hållit en inomhustemperatur på i vart fall kanske 12-15 grader och dessutom varit vindstilla :=) och utan att en regndroppe kunnat tränga sig in genom väggarna så kan man ju undra hur hästar på bete kan överleva utan täcke? De står ju utomhus och riskerar både kraftiga vindar och ösregn!
Jag hade 5 plusgrader utanför mitt hus i morse 06.00, igår var det 4 grader. Då bor jag ändå i den sydligaste delen av vårt land och där hästar redan går på bete.
Nej, det skulle vara intressant (eller inte....) att höra vilka förklaringar (krystade- det är jag övertygad om) man har till varför man anser att hästen ska stå med sommartäcke inomhus.
Förvisso är jag övertygad om att det tunna tygstycke som ett sommartäcke ofta är gjort av varken gör till eller från ur "hålla-värme-synpunkt" men varför kan man inte låta hästen slippa vara invirad i tyg, gjordar och snören i alla fall en del av året?
Om någon av er mot förmodan såg mig gå ner med mina hästar till hagen i morse och nu tänker "he he...hon lever inte som hon lär!" eftersom Birk förvisso var naken men Archie hade täcke så kan jag förklara att detta berodde på att jag ska åka och träna i eftermiddag. Det kommer att bli extremt kort om tid av olika anledningar (ett vägarbete bla) och jag kommer inte att ha tid att stå och borsta på en kanske genomdammig häst. Eftersom detta händer så otroligt sällan tycker jag att jag kan vara ursäktad men annars är som sagt regelbundet användande av sommartäcken ett mysterium för mig!
Och att ha det inomhus- nej, det finns inte på världskartan för min del!
Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om att betesläpp och tillvänjning på gräs ska ske succesivt men hos oss är det snarare regel än undantag att man går från i princip 10-11 månader i grushage till dygnet-runt-bete med fri tillgång på gräs utan att hästen knappt hinner se ett grässtrå däremellan.
Jag har full förståelese för att det är urtråkigt att handbeta en häst i en eller flera timmar varje dag i någon veckas tid och undrar dessutom vem som har tid (och lust???) att lägga på denna sömnlockande syssla?
Dessutom börjar jag verkligen undra om alla dessa råd, rön och rekommendationer stämmer för under de mer än 20 år som jag har haft häst på ridskolan så har jag inte varit med om ett enda fall där en häst har blivit dålig/sjuk på något vis av denna abrupta övergång från grus till gräs eller snarare från hö/ensilage till gräs.
Logiskt sett borde häftiga övergångar enligt ovan vara skadliga och jag skulle i alla fall inte våga chansa men som sagt; många gör det och det händer inte ett dugg. Tur, slump eller vad?
På tal om bete förresten....
Tänk att man aldrig läser om hästar som fryser ihjäl på dessa grässlätter! Konstigt, eller hur?
För om jag tittar till den enorma mängd sommartäcken som jag sett på hästarna i vårt stall genom åren, och då stallet hållit en inomhustemperatur på i vart fall kanske 12-15 grader och dessutom varit vindstilla :=) och utan att en regndroppe kunnat tränga sig in genom väggarna så kan man ju undra hur hästar på bete kan överleva utan täcke? De står ju utomhus och riskerar både kraftiga vindar och ösregn!
Jag hade 5 plusgrader utanför mitt hus i morse 06.00, igår var det 4 grader. Då bor jag ändå i den sydligaste delen av vårt land och där hästar redan går på bete.
Nej, det skulle vara intressant (eller inte....) att höra vilka förklaringar (krystade- det är jag övertygad om) man har till varför man anser att hästen ska stå med sommartäcke inomhus.
Förvisso är jag övertygad om att det tunna tygstycke som ett sommartäcke ofta är gjort av varken gör till eller från ur "hålla-värme-synpunkt" men varför kan man inte låta hästen slippa vara invirad i tyg, gjordar och snören i alla fall en del av året?
Om någon av er mot förmodan såg mig gå ner med mina hästar till hagen i morse och nu tänker "he he...hon lever inte som hon lär!" eftersom Birk förvisso var naken men Archie hade täcke så kan jag förklara att detta berodde på att jag ska åka och träna i eftermiddag. Det kommer att bli extremt kort om tid av olika anledningar (ett vägarbete bla) och jag kommer inte att ha tid att stå och borsta på en kanske genomdammig häst. Eftersom detta händer så otroligt sällan tycker jag att jag kan vara ursäktad men annars är som sagt regelbundet användande av sommartäcken ett mysterium för mig!
Och att ha det inomhus- nej, det finns inte på världskartan för min del!
Om detta var en "vanlig" blogg.....
...och eftersom jag är en vanemänniska som tycker om rutiner och planering så skulle ni kunna läsa ungefär det här i bloggen i princip VARJE dag:
"Steg som vanligt upp 04.50 och tog en power-walk med Soya i 40 minuter. Bytte om till ridkläder, åkte till stallet och var framme 06.20.
Mockade, red ett trevligt dressyrpass, slängde ut gossarna i hagen och stressade som vanligt iväg till jobbet där jag infannn mig med andan i halsen 8.20.
Pratade i telefon, skickade och svarade på massor av mail, skrev journalanateckningar och gjorde 4 hembesök innan jag åter körde till stallet för en ny mocknings-runda, borstning och täckesbyte på Archie.
Kom hem vid 17.30, läste igenom posten och Sydsvenskan, åt mat och somnade som vanligt i soffan. Vaknade lite halv-groggy vid 19.30, tittade på tv och gick sedan och la mig vid 22.00."
Och hur kul hade DET varit att läsa på en skala?!?!? Inte det minsta om ni frågar mig.
Jag tror inte att någon är det minsta intresserad av huruvida jag drack te eller varm choklad till min frukost, om jag åt fläsk- eller kycklingfilé till lunch eller om jag köpte en ny pläd på IKEA/ny skjorta på Kapp-Ahl eller en ny grimma på Hööks.
Väldigt många bloggar är ju dagböcker som av naturliga skäl handlar om skribentens vardag, hur ointressant/vardaglig den än ter sig för omgivningen. Inget fel i det, man får ju skriva om vad man vill i sin blogg men eftersom jag själv tycker att information enligt ovan är väldigt intesägande och dessutom inte lämnar mycket utrymme för diskussioner/inlägg från läsare så har jag valt att inte skriva på detta vis annat än i undantagsfall och då väldigt fragmentariskt.
När jag skapade min blogg var det mest för att min man hade gjort en blogg om flyg (vad annars :=)) och tyckte att jag kunde göra en om hästar.
Eftersom jag hade lite material som jag tyckte kunde vara kul att publicera hängde jag på men i början kunde det gå veckor mellan mina inlägg.
Plötsligt slog dock inspirationen till och jag fick för mig att jag ville sätta på pränt allt roligt/knäppt jag varit med om under mina hästår (kallat tillbakablickar) och som utfyllnad började jag även att skriva inlägg om mitt tävlande, mina träningar och de inlägg som heter "Veckan som gått".
Nu börjar mina hågkomster ta slut av naturliga skäl; det finns ju en gräns för hur mycket man både hinner uppleva och framför allt komma ihåg under snart 25 års hästägande och jag har väl ganska exakt nått den gränsen nu.
Så i fortsättningen kommer nog inläggen att tryta om jag inte tycker att jag har något intressant/roligt/ "diskuterbart" att förmedla. Jag vill inte känna någon press att vara tvungen att "leverera" dagliga alster, sådant gratis-arbete är inte min grej utan ska jag göra det så ska det vara för att jag vill det och tycker att det är kul.
Vi får se vad som händer! Kommer ni på saker som ni tycker ska avhandlas, har ni frågor osv är det givetvis jätteroligt om jag får ta del av dessa!
"Steg som vanligt upp 04.50 och tog en power-walk med Soya i 40 minuter. Bytte om till ridkläder, åkte till stallet och var framme 06.20.
Mockade, red ett trevligt dressyrpass, slängde ut gossarna i hagen och stressade som vanligt iväg till jobbet där jag infannn mig med andan i halsen 8.20.
Pratade i telefon, skickade och svarade på massor av mail, skrev journalanateckningar och gjorde 4 hembesök innan jag åter körde till stallet för en ny mocknings-runda, borstning och täckesbyte på Archie.
Kom hem vid 17.30, läste igenom posten och Sydsvenskan, åt mat och somnade som vanligt i soffan. Vaknade lite halv-groggy vid 19.30, tittade på tv och gick sedan och la mig vid 22.00."
Och hur kul hade DET varit att läsa på en skala?!?!? Inte det minsta om ni frågar mig.
Jag tror inte att någon är det minsta intresserad av huruvida jag drack te eller varm choklad till min frukost, om jag åt fläsk- eller kycklingfilé till lunch eller om jag köpte en ny pläd på IKEA/ny skjorta på Kapp-Ahl eller en ny grimma på Hööks.
Väldigt många bloggar är ju dagböcker som av naturliga skäl handlar om skribentens vardag, hur ointressant/vardaglig den än ter sig för omgivningen. Inget fel i det, man får ju skriva om vad man vill i sin blogg men eftersom jag själv tycker att information enligt ovan är väldigt intesägande och dessutom inte lämnar mycket utrymme för diskussioner/inlägg från läsare så har jag valt att inte skriva på detta vis annat än i undantagsfall och då väldigt fragmentariskt.
När jag skapade min blogg var det mest för att min man hade gjort en blogg om flyg (vad annars :=)) och tyckte att jag kunde göra en om hästar.
Eftersom jag hade lite material som jag tyckte kunde vara kul att publicera hängde jag på men i början kunde det gå veckor mellan mina inlägg.
Plötsligt slog dock inspirationen till och jag fick för mig att jag ville sätta på pränt allt roligt/knäppt jag varit med om under mina hästår (kallat tillbakablickar) och som utfyllnad började jag även att skriva inlägg om mitt tävlande, mina träningar och de inlägg som heter "Veckan som gått".
Nu börjar mina hågkomster ta slut av naturliga skäl; det finns ju en gräns för hur mycket man både hinner uppleva och framför allt komma ihåg under snart 25 års hästägande och jag har väl ganska exakt nått den gränsen nu.
Så i fortsättningen kommer nog inläggen att tryta om jag inte tycker att jag har något intressant/roligt/ "diskuterbart" att förmedla. Jag vill inte känna någon press att vara tvungen att "leverera" dagliga alster, sådant gratis-arbete är inte min grej utan ska jag göra det så ska det vara för att jag vill det och tycker att det är kul.
Vi får se vad som händer! Kommer ni på saker som ni tycker ska avhandlas, har ni frågor osv är det givetvis jätteroligt om jag får ta del av dessa!
onsdagen den 13:e maj 2009
Den LYNNIGA (häst)människan- (hur) står man ut?
Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att "Gud hör bön" även om det tog honom något år att fixa det hela!
Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.
Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite "varm i kläderna" så började några tunga år.
X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.
X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.
Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.
För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.
Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något "fel" på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.
Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.
Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.
Ena gången när man kom dit var han "tjenis och bundis" med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).
Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!
En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär "gud vad du tråkar ut mig TOTALT".
Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om "ordningspoliser" i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.
Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?
Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.
I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.
Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.
Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.
Står man i ett stall med en lynnig stallägare - försök att byta stall!
Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!
Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!
Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.
Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som "fel" om den lynniga personen är på det humöret.
Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!
Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.
Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite "varm i kläderna" så började några tunga år.
X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.
X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.
Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.
För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.
Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något "fel" på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.
Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.
Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.
Ena gången när man kom dit var han "tjenis och bundis" med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).
Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!
En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär "gud vad du tråkar ut mig TOTALT".
Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om "ordningspoliser" i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.
Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?
Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.
I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.
Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.
Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.
Står man i ett stall med en lynnig stallägare - försök att byta stall!
Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!
Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!
Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.
Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som "fel" om den lynniga personen är på det humöret.
Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!
tisdagen den 12:e maj 2009
Dagens träning= pollett-ras
I slutet av dagens träning tyckte Birgitta att vi kunde prova att göra några galoppombyten och detta är något som vi nästan inte gjort överhuvudtaget på hennes träningar och inte heller något jag gjort speciellt många gånger på egen hand.
De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:
Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och "okomplicerat".
Från vänster till höger: vi galopperar runt i "tusen" språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.
Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.
Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!
När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga "bakutare" men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.
Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.
Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.
De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:
Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och "okomplicerat".
Från vänster till höger: vi galopperar runt i "tusen" språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.
Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.
Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!
När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga "bakutare" men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.
Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.
Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.
måndagen den 11:e maj 2009
Soya; Miss Beach 2009!
Soldyrkaren Soya! Notera hur hon valt ut en solfläck att lägga sig på, hon som btw ALDRIG ligger på golvet i vanliga fall!
Jag vet inte om jag ska se det som ett sammanträffande eller ej men jag hann inte mer än skriva inlägget om Soyas snabb-löpning i regnet häromdagen förrän hon började att just löpa, fast i en annan bemärkelse: "hon har fått mens" som maken konstaterade!
Eftersom Soya är en ganska klen figur hade vi faktiskt varit förutseende och specialbeställt ett tikskydd som skulle passa till just hennes ras genom en kvinna som specialiserat sig på detta.
Och Ni kan tro att jag fick mig ett gott skratt när jag packade upp paketet med det beställda tikskyddet!
Som synes på bilderna ovan ser tikskyddet ut som en liten stringtrosa sydd i baddräktsmaterial. URGULLIG helt enkelt!
Dessutom sitter den verkligen på plats och det är ju faktiskt det som är det viktigaste, framför allt för oss som alltså har hunden liggande i soffor och säng 90 % av hennes tid inomhus. Inte så kul med en massa blodfläckar överallt!
Soya är nu omdöpt till Miss Beach 2009, den slimmade figuren hade hon ju sedan tidigare så det var ju bara baddräkten som fattades. Top-less är hon också vår lilla sexbomb med TIO tuttar :=)!
söndagen den 10:e maj 2009
Veckan som gått
Veckans antiklimax:
var tävlingen i lördags då jag red en LA:1 med urusel känsla (och poäng därefter). Jag brukar aldrig ha en så dålig känsla ens när poängen har varit kassa men nu var det verkligen så. Vi hade tränat på bra hela veckan, framridningen kändes helt ok men när jag red in på banan så kändes det verkligen bläää. Har ingen aning om varför och tänker inte öda någon tid på att fundera över anledningen utan bara träna vidare.
Av kanske 7 ekipage som jag såg rida innan mig betedde sig 4-5 stycken mer eller mindre istadigt eller i vart fall väldigt olydigt inne på banan så jag var lite orolig för att även Archie skulle börja stimma över att det blåste ganska mycket (tävlingen var utomhus) och/ eller att en högtalare stod nära banan men han brydde sig inte det minsta så DET var ju skönt. Alltid något...Och lastningen gick PERFEKT. (Man måste söka efter det positiva i allt).
Veckans glädjeämne:
är min enda elev Sally och hennes hopp-ponny som har energi nog för i vart fall 2 eller 3 hästar. Inte helt lätt att tygla ett sådant krutpaket men det är så kul att se hur ekipaget förbättras för varje träning. Kanske en blivande dressyponny vad det lider :=)?
Veckans natur-porr:
fick vi se en glimt av under min och Lenas sedvanliga söndags-uteritt. När vi red förbi en skogsdunge hörde vi plötsligt röster och innan vi visste ordet av red vi förbi en kvinna med bar överkropp och några karlar varav någon såg ut att fotografera/filma. "Här spelar dom in porrfilm" ropade jag högt och ljudligt till Lena som red bakom mig och då hörde jag kvinnan säga något i stil med "gud vad jag skäms" medan karlarna förnekade mitt påstående.
Veckans löpare:
är Soya i dubbel bemärkelse. Dels visade hon ovanligt snabba sprintertakter då jag släppte henne lös under ett ösregn- allt för att komma inomhus så fort som möjligt- och dels så har hon även börjat löpa så som bara tikar gör. Mer om detta i kommande inlägg :=).
Veckans tennsoldat:
eller i vart fall en långt mer upprätad ryttare än tidigare är undertecknad som nu rider med Archies täckesgjord runt ryggen dagligen. Väldigt effektivt kan jag lova!
Veckans vante:
känner jag mig numera som om jag försöker att leda Archie i annat än träns om vi är ute och betar. Jag drar i grimskaftet när jag tycker att vi ska gå vidare eller till och med gå hem och då drar Archie åt sitt håll så att jag verkligen far som en liten vante runt honom. Måste ser otroligt kul alternativt hemskt ouppfostrat ut! Snacka om att ha fått smak för gräs! Så nu är det givetvis träns på som gäller så att jag kan fortsätta min hästhållning efter devisen "jag betalar- jag bestämmer".
var tävlingen i lördags då jag red en LA:1 med urusel känsla (och poäng därefter). Jag brukar aldrig ha en så dålig känsla ens när poängen har varit kassa men nu var det verkligen så. Vi hade tränat på bra hela veckan, framridningen kändes helt ok men när jag red in på banan så kändes det verkligen bläää. Har ingen aning om varför och tänker inte öda någon tid på att fundera över anledningen utan bara träna vidare.
Av kanske 7 ekipage som jag såg rida innan mig betedde sig 4-5 stycken mer eller mindre istadigt eller i vart fall väldigt olydigt inne på banan så jag var lite orolig för att även Archie skulle börja stimma över att det blåste ganska mycket (tävlingen var utomhus) och/ eller att en högtalare stod nära banan men han brydde sig inte det minsta så DET var ju skönt. Alltid något...Och lastningen gick PERFEKT. (Man måste söka efter det positiva i allt).
Veckans glädjeämne:
är min enda elev Sally och hennes hopp-ponny som har energi nog för i vart fall 2 eller 3 hästar. Inte helt lätt att tygla ett sådant krutpaket men det är så kul att se hur ekipaget förbättras för varje träning. Kanske en blivande dressyponny vad det lider :=)?
Veckans natur-porr:
fick vi se en glimt av under min och Lenas sedvanliga söndags-uteritt. När vi red förbi en skogsdunge hörde vi plötsligt röster och innan vi visste ordet av red vi förbi en kvinna med bar överkropp och några karlar varav någon såg ut att fotografera/filma. "Här spelar dom in porrfilm" ropade jag högt och ljudligt till Lena som red bakom mig och då hörde jag kvinnan säga något i stil med "gud vad jag skäms" medan karlarna förnekade mitt påstående.
Veckans löpare:
är Soya i dubbel bemärkelse. Dels visade hon ovanligt snabba sprintertakter då jag släppte henne lös under ett ösregn- allt för att komma inomhus så fort som möjligt- och dels så har hon även börjat löpa så som bara tikar gör. Mer om detta i kommande inlägg :=).
Veckans tennsoldat:
eller i vart fall en långt mer upprätad ryttare än tidigare är undertecknad som nu rider med Archies täckesgjord runt ryggen dagligen. Väldigt effektivt kan jag lova!
Veckans vante:
känner jag mig numera som om jag försöker att leda Archie i annat än träns om vi är ute och betar. Jag drar i grimskaftet när jag tycker att vi ska gå vidare eller till och med gå hem och då drar Archie åt sitt håll så att jag verkligen far som en liten vante runt honom. Måste ser otroligt kul alternativt hemskt ouppfostrat ut! Snacka om att ha fått smak för gräs! Så nu är det givetvis träns på som gäller så att jag kan fortsätta min hästhållning efter devisen "jag betalar- jag bestämmer".
Ska du tävla- gör det i Skåne!
I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om "sporten där elit möter ungdomar på lika villkor".
Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att "elit och ungdomar tävlar på lika villkor" om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.
Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.
Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också "rättvis".
Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!
Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.
Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.
Så vill ni tävla (och gärna mot "kändisar" :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!
Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att "elit och ungdomar tävlar på lika villkor" om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.
Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.
Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också "rättvis".
Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!
Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.
Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.
Så vill ni tävla (och gärna mot "kändisar" :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!
fredagen den 8:e maj 2009
Är ridsporten en RÄTTVIS sport?
Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs
NEJ!!!!!!!
Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?
I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?
Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!
Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!
Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en....vattenmatta....för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.
Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:-- för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!
De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer...beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.
Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.
Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.
Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.
Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.
Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början "medioker" häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.
Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man "måste" ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.
Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är "tittigare", det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.
Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.
Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar "i bagaget", superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!
Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och "korrekt", förr såg jag mer "plattan i mattan"-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!
NEJ!!!!!!!
Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?
I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?
Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!
Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!
Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en....vattenmatta....för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.
Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:-- för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!
De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer...beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.
Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.
Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.
Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.
Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.
Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början "medioker" häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.
Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man "måste" ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.
Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är "tittigare", det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.
Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.
Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar "i bagaget", superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!
Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och "korrekt", förr såg jag mer "plattan i mattan"-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!
torsdagen den 7:e maj 2009
Hur gick det med med ryggstödjaren/hjälpmedlet?
Som ni kanske kommer ihåg blev jag i förra veckan tipsad om ett "hjälpmedel" för bättre hållning av en bloggläsare.Glad i hågen beställde jag omgående detta via nätet till en kostnad av 295:-- (inklusive frakt) och såg fram emot vad jag skulle få i min brevlåda. Så som produkten presenterades på en hemsida lät det mycket lovande!
Leveransen var mycket snabb, där ger jag högsta betyg eftersom det endast tog 3 dagar innan jag fick den beställda varan.
Lika bra betyg ger jag till servicen därefter då jag ringde för att förhöra mig om hur jag skulle göra för att returnera försändelsen.
Jag fick kontakt direkt och pengarna återbetalades bara några dagar efter att jag skickade tillbaka produkten.
Av ovanstående förstår ni att jag inte ger "hjälpmedlet" lika högt betyg, annars skulle jag ju inte skickat tillbaka det.
En del kommer säkert att tycka att jag är snål i överkant men då jag såg/insåg att det så kallade hjälpmedlet inte är något annat än ett helt vanligt RESÅR så surnade jag till.
Resår kan köpas i "vilken" sybehörsaffär som helst och till en långt billigare penning så att betala 295:-- gör jag inte av en ren princip!
Sedan får jag delvis skylla mig själv för hade jag tittat noggrannare på hemsidan och inte bara läst informationen så hade jag ju SETT hur hjälpmedlet ser ut (se bild ovan) och hade inte behövt bli förvånad.
Efter att ha sett "hjälpmedlet" IRL kom jag på att jag hade en helt oanvänd resårgjord till Archie och denna letades snabbt upp. Av resårgjorden gjorde (observera ordvitsen) jag TVÅ "hjälpmedel" och jag tror inte att denna gjord kostade mig mer än max 50:--då jag köpte den.
Trots att den beställda produkten gjorde mig besviken vad gäller material i förhållande till pris så måste jag ändå säga att jag blev extremt positivt överraskad över dess effekt!
Om man tar ett resår (köper produkten eller tillverkar en egen- effekten är EXAKT densamma), trär detta över armarna så som man skulle trä på sig en ryggsäck som man sedan hade låtit hasa ner lite så får man en underbart stödjande effekt på axlar och överarmar som liksom automatiskt dras bakåt men inte alls på ett obehagligt vis. Man kan ändå ta fram armarna om man vill och även kura ihop sig utan att känna någon smärta men helt klart så rätas man automatiskt upp med hjälp av resåren.
Jag kommer utan tvekan att rida med mitt resår framöver (har redan gjort det flera gånger- faktiskt DAGLIGEN sedan jag "tillverkade" det) och skulle verkligen rekommendera andra som har svårt för att sitta upprätt i sadeln att göra detsamma.
onsdagen den 6:e maj 2009
Varför skriver man om hundar....
...på en HÄST-blogg?
Ja, det kan man ju kanske undra över.
Jag har ju valt att begränsa mitt skrivande till nästan uteslutande hästrelaterade berättelser/iakttagelser/åsikter osv och då inte bara för att sidan heter just Birgittas HÄST-sida. Till detta finns det flera förklaringar varav en är att jag tex pga sekretess skulle ha ganska svårt att skriva om saker som rör mitt arbete där jag ju tillbringar den största delen av min vakna tid.
Detta är i sig kanske lite synd för är det kring något jag verkligen skulle kunna skriva en miljard inlägg så är det just mitt jobb. Jag träffar så otroligt mycket roliga, trevliga, spännande och exotiska människor, får höra de mest fantastiska historier ni kan tänka er och vara med om massor som jag aldrig kunde drömma om. Ja, här finns det stoff till många böcker kan ni tro men eftersom jag är långt ifrån anonym på nätet skulle det vara svårt att också skriva så att mina klienter verkligen var garanterade 100%-ig anonymitet.
Hundar kan också vara roliga att omge sig av och nu sedan jag åter blivit hundägare "på gamla dar" vill jag då och då delge er någon liten händelse från den delen av mitt liv.
Jag satt förresten och funderade över hur många hästägare som också är hundägare och kom fram till att det nog är en hel del, kanske en majoritet? Jag vet i alla fall att många av bloggläsarna är hundägare; Ann, Jennifer, Vicky, Sanna, Petra, Lina, Hille och Natalja för att bara nämna några.
Till och med Ridsport hade ju för ett tag sedan flera hundrelaterade artiklar- urtrist tyckte jag som då inte hade hund själv :=).
Hur som helst hoppas jag att det inte stör er för mycket när jag skriver om hunden i stället för om hästen. Jag befinner mig fortfarande i den nyförälskade hundägarens lyckorus då jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och leka med min älskling (inte maken då alltså) så ni får kanske stå ut med "hunderiet" ett tag till. Jag kan ju försöka att markera hundinläggen redan i rubriken så att de av er som inte gillar att läsa om dessa fyrbenta varelser kan hoppa över dagens blogginlägg.
Ja, det kan man ju kanske undra över.
Jag har ju valt att begränsa mitt skrivande till nästan uteslutande hästrelaterade berättelser/iakttagelser/åsikter osv och då inte bara för att sidan heter just Birgittas HÄST-sida. Till detta finns det flera förklaringar varav en är att jag tex pga sekretess skulle ha ganska svårt att skriva om saker som rör mitt arbete där jag ju tillbringar den största delen av min vakna tid.
Detta är i sig kanske lite synd för är det kring något jag verkligen skulle kunna skriva en miljard inlägg så är det just mitt jobb. Jag träffar så otroligt mycket roliga, trevliga, spännande och exotiska människor, får höra de mest fantastiska historier ni kan tänka er och vara med om massor som jag aldrig kunde drömma om. Ja, här finns det stoff till många böcker kan ni tro men eftersom jag är långt ifrån anonym på nätet skulle det vara svårt att också skriva så att mina klienter verkligen var garanterade 100%-ig anonymitet.
Hundar kan också vara roliga att omge sig av och nu sedan jag åter blivit hundägare "på gamla dar" vill jag då och då delge er någon liten händelse från den delen av mitt liv.
Jag satt förresten och funderade över hur många hästägare som också är hundägare och kom fram till att det nog är en hel del, kanske en majoritet? Jag vet i alla fall att många av bloggläsarna är hundägare; Ann, Jennifer, Vicky, Sanna, Petra, Lina, Hille och Natalja för att bara nämna några.
Till och med Ridsport hade ju för ett tag sedan flera hundrelaterade artiklar- urtrist tyckte jag som då inte hade hund själv :=).
Hur som helst hoppas jag att det inte stör er för mycket när jag skriver om hunden i stället för om hästen. Jag befinner mig fortfarande i den nyförälskade hundägarens lyckorus då jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och leka med min älskling (inte maken då alltså) så ni får kanske stå ut med "hunderiet" ett tag till. Jag kan ju försöka att markera hundinläggen redan i rubriken så att de av er som inte gillar att läsa om dessa fyrbenta varelser kan hoppa över dagens blogginlägg.
Ny metod att träna whippets (dock ej hästar - tyvärr)!
Regn för andra morgonen i rad här i Staffanstorp och jag är inte glad!
Inte så kul att masa sig upp 04.50 för en PLANERAD power-walk i 40 minuter med hunden och sedan inse att det regnar= hund som vägrar att gå ut.
Provade att sätta på Soya regntäcket (!!!!.....herregud...JAG som hatade täcken på hundar....nu har jag både regn och termotäcke...hur ska det sluta???) och det gick faktiskt om inte bra så bättre än igår då jag fick DRA hunden efter mig under vilda ålande protester.
Dagens korta tur fick mig dock att inse att man kan använda regnigt väder som en ypperlig träningsmetod för whippets, i alla fall min:
1. Om du vill sprint-träna din whippet:
Gå ut med din hund i regnet. Gå den sträcka du sedan önskar att hunden ska springa DET FORTASTE DEN KAN. När du har nått "målet" så släpper du lös hunden och kommer då att se den springa med blixtens hastighet HEMÅT.
2. Om du vill träna din whippet till att dra en släde eller kärra:
Gå ut med din hund i regnet. Gå samma sträcka som du gjorde när du sprint-tränade. Vänd därefter hemåt men släpp ej lös hunden utan ha den kopplad. Hunden kommer att dra så ivrigt i kopplet att du skulle kunna sela på den med vilken vagn eller släde som helst. Den skulle glatt dra både vagnen och dig- bara den fick komma hem och bort från regnet!
Jag tror tyvärr inte att ovanstående metoder kan appliceras på hästar, i alla fall inte på min eller hans kompis "den lille" (Birk). De är för matglada för att låta sig luras av sådana trick och skulle man släppa dom lösa i regnet så skulle dom bara stanna och ÄTA vid närmaste gräsplätt!
Inte så kul att masa sig upp 04.50 för en PLANERAD power-walk i 40 minuter med hunden och sedan inse att det regnar= hund som vägrar att gå ut.
Provade att sätta på Soya regntäcket (!!!!.....herregud...JAG som hatade täcken på hundar....nu har jag både regn och termotäcke...hur ska det sluta???) och det gick faktiskt om inte bra så bättre än igår då jag fick DRA hunden efter mig under vilda ålande protester.
Dagens korta tur fick mig dock att inse att man kan använda regnigt väder som en ypperlig träningsmetod för whippets, i alla fall min:
1. Om du vill sprint-träna din whippet:
Gå ut med din hund i regnet. Gå den sträcka du sedan önskar att hunden ska springa DET FORTASTE DEN KAN. När du har nått "målet" så släpper du lös hunden och kommer då att se den springa med blixtens hastighet HEMÅT.
2. Om du vill träna din whippet till att dra en släde eller kärra:
Gå ut med din hund i regnet. Gå samma sträcka som du gjorde när du sprint-tränade. Vänd därefter hemåt men släpp ej lös hunden utan ha den kopplad. Hunden kommer att dra så ivrigt i kopplet att du skulle kunna sela på den med vilken vagn eller släde som helst. Den skulle glatt dra både vagnen och dig- bara den fick komma hem och bort från regnet!
Jag tror tyvärr inte att ovanstående metoder kan appliceras på hästar, i alla fall inte på min eller hans kompis "den lille" (Birk). De är för matglada för att låta sig luras av sådana trick och skulle man släppa dom lösa i regnet så skulle dom bara stanna och ÄTA vid närmaste gräsplätt!
tisdagen den 5:e maj 2009
Dagens träning, uselt väder och rapportavbrott
Varför skrev jag om "härligt försommarväder" igår?
I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort....suck...
Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.
Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket "hand-i-hand": sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.
Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.
På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter ("Dagens träning") på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.
Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ "idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje" :=).
I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort....suck...
Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.
Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket "hand-i-hand": sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.
Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.
På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter ("Dagens träning") på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.
Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ "idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje" :=).
söndagen den 3:e maj 2009
Veckan som gått
Under veckan som gått har vi i mina trakter haft härligt försommarväder mer eller mindre varje dag även om vissa nätter/morgnar varit kalla.
Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.
Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?
Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.
Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per "race") och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.
Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- "tusen" mil från mig.
De som känner mig vet att jag
1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö
så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa "tusen" mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.
För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter "Fanatiker är vi allihopa" och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.
Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.
Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!
Ja, det är härligt med människor som brinner för något!
Archie fick också tävla i helgen och "sprang" då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.
Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag...vi får väl se vad ni tycker?
Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.
Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?
Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.
Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per "race") och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.
Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- "tusen" mil från mig.
De som känner mig vet att jag
1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö
så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa "tusen" mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.
För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter "Fanatiker är vi allihopa" och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.
Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.
Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!
Ja, det är härligt med människor som brinner för något!
Archie fick också tävla i helgen och "sprang" då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.
Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag...vi får väl se vad ni tycker?
lördagen den 2:e maj 2009
Gratis och nästan gratis tävlingar (tävlingsrapporter)
Idag har det varit fullt ös!
Först var jag och Soya på hennes första tävling; en tvådagars dito så vi ska dit imorgon igen. Dit är ASARUM, en mikro-håla i Blekinge där man bredvid whippetklubbens tävlingsbana tränar....RUGBY! Vem sa att det bara är i storstan som det händer grejer :=)?
Idag sprang hundarna 2 heat en och en och tid togs. Tiderna läggs sedan ihop så att likvärdiga hundar (resultatmässigt alltså) får möta varandra imorgon.
Eftersom jag skulle tävla även med Archie (hans tävling var bokad sedan länge; Soyas bestämdes i all hast i torsdags kväll efter den mycket lyckade träningen) så fick Soya starta först varefter jag mer eller mindre FLÖG tillbaka till Malmö så jag har ingen aning om hur hennes tider stod sig i förhållande till de andra 29 hundarna som startade. Hon var i alla fall om inte den yngsta (möjligt) så i alla fall bland de yngsta hundarna. En del hade tävlat i flera år, andra i vart fall 1 år och för Soya och en eller 2 hundar till var det första gången.
Soya visade även idag att detta med att springa efter en trasa är superkul och hon kunde inte komma in i startboxen fort nog! Otroligt!
Någon annat som jag finner smått otroligt är att de träningar jag varit med på hittills varit helt GRATIS!
Som mycket tyngd av utläggen för Archies träningar känns det mycket konstigt att se att någon vill stå och träna upp till 30 hundar i flera timmar helt gratis.
Själva tävlingen kostade 50 kronor (för båda dagarna) så det var ju också nästan gratis.
Efter Soyas fina insats var det dags för Archie att visa att inte heller han skäms för sig. Och det visade han verkligen genom att bli 3:a i sin 3:e start i LA:4 (tredje gången gillt med andra ord) på 65%.
Om Soyas tävling var nästan gratis så var Archies helt gratis (om vi bortser från bensinkostnaden för nästan sammanlagt 50 mils körning idag....stön...) eftersom man i pris fick tillbaka startavgiften. Alla placerade fick 140:--, även segraren, och det kändes lite fantasilöst faktiskt. För dom småpengarna hade jag nog hellre velat ha något trevligt hederspris men men....
Huvudsaken var att det gick bra, vi har ju redan många gånger konstaterat att det inte är för priserna/pengarna man tävlar :=)!
Först var jag och Soya på hennes första tävling; en tvådagars dito så vi ska dit imorgon igen. Dit är ASARUM, en mikro-håla i Blekinge där man bredvid whippetklubbens tävlingsbana tränar....RUGBY! Vem sa att det bara är i storstan som det händer grejer :=)?
Idag sprang hundarna 2 heat en och en och tid togs. Tiderna läggs sedan ihop så att likvärdiga hundar (resultatmässigt alltså) får möta varandra imorgon.
Eftersom jag skulle tävla även med Archie (hans tävling var bokad sedan länge; Soyas bestämdes i all hast i torsdags kväll efter den mycket lyckade träningen) så fick Soya starta först varefter jag mer eller mindre FLÖG tillbaka till Malmö så jag har ingen aning om hur hennes tider stod sig i förhållande till de andra 29 hundarna som startade. Hon var i alla fall om inte den yngsta (möjligt) så i alla fall bland de yngsta hundarna. En del hade tävlat i flera år, andra i vart fall 1 år och för Soya och en eller 2 hundar till var det första gången.
Soya visade även idag att detta med att springa efter en trasa är superkul och hon kunde inte komma in i startboxen fort nog! Otroligt!
Någon annat som jag finner smått otroligt är att de träningar jag varit med på hittills varit helt GRATIS!
Som mycket tyngd av utläggen för Archies träningar känns det mycket konstigt att se att någon vill stå och träna upp till 30 hundar i flera timmar helt gratis.
Själva tävlingen kostade 50 kronor (för båda dagarna) så det var ju också nästan gratis.
Efter Soyas fina insats var det dags för Archie att visa att inte heller han skäms för sig. Och det visade han verkligen genom att bli 3:a i sin 3:e start i LA:4 (tredje gången gillt med andra ord) på 65%.
Om Soyas tävling var nästan gratis så var Archies helt gratis (om vi bortser från bensinkostnaden för nästan sammanlagt 50 mils körning idag....stön...) eftersom man i pris fick tillbaka startavgiften. Alla placerade fick 140:--, även segraren, och det kändes lite fantasilöst faktiskt. För dom småpengarna hade jag nog hellre velat ha något trevligt hederspris men men....
Huvudsaken var att det gick bra, vi har ju redan många gånger konstaterat att det inte är för priserna/pengarna man tävlar :=)!
Dagens tävling....
...är tänkt att genomföras av....SOYA!!!!
Eftersom Soya tränade jättefint i torsdags och gick klockrent in i "startboxen" och dessutom verkade tycka att det var vrålkul (maken och jag kände knappt igen den fullständigt exalterade hunden- vår hund är mer "laid-back" för det mesta) så ska hon få provtävla idag och imorgon för att därefter förhoppningsvis få sin tävlingslicens (lite annorlunda regler här än för hästarna-jag återkommer till det i kommande inlägg).
Det var roligt att se att hundar, liksom hästar, kan genomgå en fullständig metamorfos från en träning till en annan. Från att ha varit tämligen skeptisk till startboxen till att nästan slita sig ur min famn för att få komma i den.....det trodde jag inte i min vildaste fantasi!
Vi ska strax bege oss och jag har drömt om whippets heeela natten (pust) och sovit tämligen oroligt, kanske även pga att den hårigaste familjemedlemmen trängt undan mig i sängen (inte helt ovanligt).
Efter lyckade tävlingar med Archie brukar jag vara så uppe i varv att jag drömmer om hästar hela natten, ska det nu bli samma sak med hunden vet jag inte hur jag ska orka *SKRATT*.
Nåja...vi tar detta som en kul grej och skulle Soya inte tycka att det är kul framöver så kommer jag inte att bli förtvivlad över att slippa köra 15 mil enkel resa för en liten tävling där man kan vinna en plastskål typ. Hon är till skillnad från Archie inte köpt som något annat än en sällskapshund och allt annat är bara roliga saker som vi provar på vägen.
Plastskålar har jag hur som helst så det räcker och blir över :=)!
Eftersom Soya tränade jättefint i torsdags och gick klockrent in i "startboxen" och dessutom verkade tycka att det var vrålkul (maken och jag kände knappt igen den fullständigt exalterade hunden- vår hund är mer "laid-back" för det mesta) så ska hon få provtävla idag och imorgon för att därefter förhoppningsvis få sin tävlingslicens (lite annorlunda regler här än för hästarna-jag återkommer till det i kommande inlägg).
Det var roligt att se att hundar, liksom hästar, kan genomgå en fullständig metamorfos från en träning till en annan. Från att ha varit tämligen skeptisk till startboxen till att nästan slita sig ur min famn för att få komma i den.....det trodde jag inte i min vildaste fantasi!
Vi ska strax bege oss och jag har drömt om whippets heeela natten (pust) och sovit tämligen oroligt, kanske även pga att den hårigaste familjemedlemmen trängt undan mig i sängen (inte helt ovanligt).
Efter lyckade tävlingar med Archie brukar jag vara så uppe i varv att jag drömmer om hästar hela natten, ska det nu bli samma sak med hunden vet jag inte hur jag ska orka *SKRATT*.
Nåja...vi tar detta som en kul grej och skulle Soya inte tycka att det är kul framöver så kommer jag inte att bli förtvivlad över att slippa köra 15 mil enkel resa för en liten tävling där man kan vinna en plastskål typ. Hon är till skillnad från Archie inte köpt som något annat än en sällskapshund och allt annat är bara roliga saker som vi provar på vägen.
Plastskålar har jag hur som helst så det räcker och blir över :=)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
