Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:
Min nya transport:
Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.
Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.
Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man "magneter" som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer "lätthanterliga".
Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.
Släpen verkar även bibehålla sitt "utseende" väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).
Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!
Min hund:
I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.
Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.
Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle....jag vet att det låter knäppt men....motsvara mina förväntningar!
Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.
Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.
Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen "det är för bra för att vara sant").
Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.
Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).
Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.
På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?
Att säga till Archie "nu kommer MAMMA" finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv....
Min fånghäst:
Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.
Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och "odramatiskt" men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.
Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).
Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.
Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.
Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.
Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att "gambla" med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.
Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.
torsdagen den 30:e april 2009
onsdagen den 29:e april 2009
Jag har lånat ut Archie!
Nu blev ni allt fundersamma va?!?!?
Nej, jag har inte lånat ut min älskade gosse permanent, däremot fick jag genom olika tursamma omständigheter som jag inte vill gå in på möjlighet att se Archie riden av en mycket skickligare och mer erfaren ryttare än undertecknad.
Och precis som jag förväntade mig var det både roligt och framför allt givande att se denna ryttare rida.
Jag hade beskrivit mina skänkelvikningsproblem och även mina tankar om att det för mig tycks orimligt att det "bara" är hästen det är "fel" på. Min egen teori har hela tiden varit att det till 20, 50, 90 eller 100% beror på min ridning att hästen inte flyttar sig villigt åt sidan i trav (däremot i skritt) och detta besannades under den andra personens ridpass.
Jag vill inte påstå att jag svimmade av hänförelse eller att Archie gick som ett urverk med världens övertramp sidvärts men det var en klar skillnad till den skickliga ryttarens fördel.
Det var otroligt lärorikt att från marken se vad som händer med Archies ben, hur han svarade för hjälperna osv.
Summan av kardemumman var hur som helst att denna ryttare anser att jag ska göra mindre, inte mer när jag vill flytta hästen sidvärts. Så som jag sitter och rider idag klämmer jag hela tiden på hästen i tron att ju hårdare jag klämmer desto mer ska han flytta sig åt sidan medan det i själva verket blir precis tvärtom. "Ju mer du klämmer desto mindre flyttar han sig" var den bistra sanningen som jag fick serverad. Så klart ska jag ju inte sitta helt passiv när jag rider men jag måste rida mer enligt Kyras sparkstöttings-koncept.
Detta låter så självklart i skrift, även för mig- felridaren, men det behövde tydligen sägas och framför allt behövde jag SE någon annan rida. Archie såg inte det minsta seg ut trots att denna ryttare inte drev hela tiden och han KUNDE flytta sig åt sidan även om det inte var optimalt.
Men denna ryttare, liksom jag, hyser gott hopp om förbättringar även om man inte kan förvänta sig underverk på "5 minuter". Det TAR rid att lägga om sin ridning och i alla fall jag måste aktivt tänka på vad jag gör och inte gör framöver.
Förresten fick jag ytterligare en, ur andra aspekter mycket viktig insikt av att se någon annan rida Archie och det gäller hans hull.
Jag har efter bantningen i våras varit lite "rädd" för att Archie ska se för uppdragen och smal ut under ryttare men det behöver jag verkligen inte fundera mer på. Tvärtom insåg jag att han absolut inte får gå upp mer i vikt då han i sådana fall bara kommer att se tung och otymplig ut. Mycket viktig information för mat och utfodrings-älskaren Birgitta!
Nej, jag har inte lånat ut min älskade gosse permanent, däremot fick jag genom olika tursamma omständigheter som jag inte vill gå in på möjlighet att se Archie riden av en mycket skickligare och mer erfaren ryttare än undertecknad.
Och precis som jag förväntade mig var det både roligt och framför allt givande att se denna ryttare rida.
Jag hade beskrivit mina skänkelvikningsproblem och även mina tankar om att det för mig tycks orimligt att det "bara" är hästen det är "fel" på. Min egen teori har hela tiden varit att det till 20, 50, 90 eller 100% beror på min ridning att hästen inte flyttar sig villigt åt sidan i trav (däremot i skritt) och detta besannades under den andra personens ridpass.
Jag vill inte påstå att jag svimmade av hänförelse eller att Archie gick som ett urverk med världens övertramp sidvärts men det var en klar skillnad till den skickliga ryttarens fördel.
Det var otroligt lärorikt att från marken se vad som händer med Archies ben, hur han svarade för hjälperna osv.
Summan av kardemumman var hur som helst att denna ryttare anser att jag ska göra mindre, inte mer när jag vill flytta hästen sidvärts. Så som jag sitter och rider idag klämmer jag hela tiden på hästen i tron att ju hårdare jag klämmer desto mer ska han flytta sig åt sidan medan det i själva verket blir precis tvärtom. "Ju mer du klämmer desto mindre flyttar han sig" var den bistra sanningen som jag fick serverad. Så klart ska jag ju inte sitta helt passiv när jag rider men jag måste rida mer enligt Kyras sparkstöttings-koncept.
Detta låter så självklart i skrift, även för mig- felridaren, men det behövde tydligen sägas och framför allt behövde jag SE någon annan rida. Archie såg inte det minsta seg ut trots att denna ryttare inte drev hela tiden och han KUNDE flytta sig åt sidan även om det inte var optimalt.
Men denna ryttare, liksom jag, hyser gott hopp om förbättringar även om man inte kan förvänta sig underverk på "5 minuter". Det TAR rid att lägga om sin ridning och i alla fall jag måste aktivt tänka på vad jag gör och inte gör framöver.
Förresten fick jag ytterligare en, ur andra aspekter mycket viktig insikt av att se någon annan rida Archie och det gäller hans hull.
Jag har efter bantningen i våras varit lite "rädd" för att Archie ska se för uppdragen och smal ut under ryttare men det behöver jag verkligen inte fundera mer på. Tvärtom insåg jag att han absolut inte får gå upp mer i vikt då han i sådana fall bara kommer att se tung och otymplig ut. Mycket viktig information för mat och utfodrings-älskaren Birgitta!
tisdagen den 28:e april 2009
Tillbakablickar: En gång var jag i Falsterbo två gånger....
...första och sista :=).
Nä...skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma....och Heron när han var 4 år och nyinköpt).
Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.
Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med...fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar....VÄGER.
Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.
Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig "varför köpte jag det här?" så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.
Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel...tja...så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.
Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på "Falsterboincidenten" som jag själv tycker verkligen illusterar detta.
För att ta det från början....
Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick "köpa loss" henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.
Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.
Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.
Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!
Hela min kropp skrek att detta kändes "fel" och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.
Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.
Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra "hem" där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).
Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var "hemma" igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.
Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna....tja...de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!
Nä...skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma....och Heron när han var 4 år och nyinköpt).
Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.
Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med...fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar....VÄGER.
Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.
Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig "varför köpte jag det här?" så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.
Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel...tja...så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.
Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på "Falsterboincidenten" som jag själv tycker verkligen illusterar detta.
För att ta det från början....
Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick "köpa loss" henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.
Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.
Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.
Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!
Hela min kropp skrek att detta kändes "fel" och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.
Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.
Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra "hem" där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).
Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var "hemma" igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.
Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna....tja...de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!
Dagens träning
När jag träffade Birgitta i morse började jag med att berätta om beställningen av "rygg-sträckar"-hjälpmedlet jag gjort igår och det tyckte Birgitta lät bra. "Alla sätt är bra utom de dåliga" tycker vi väl båda och det är helt klart värt att prova.
Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också "ramla ut".
Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer "elektrisk", med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).
Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.
Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.
Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också "ramla ut".
Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer "elektrisk", med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).
Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.
Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.
söndagen den 26:e april 2009
Veckan som gått
En verklig ögonblicksbild tagen i all hast av Lina så vi hann inte "arrangera" oss men det får vi bjuda på :=).
Under veckan som gått har jag tränat vidare med min härliga häst.
Nu är det mest sitsträning som är på tapeten och det är inte så konstigt eftersom detta ju är grunden till det mesta vad gäller ridning. Sitter man inte korrekt så inverkar man inte korrekt, det är den bistra sanningen.
Om jag fick välja EXAKT hur jag FICK sitta och när jag tycker att det känns som mest BEKVÄMT så skulle jag kura ihop mig som en hösäck och rida på halvlånga tyglar i en lång och låg form. Fanns det en sådan tävlingsform hade jag varit om inte världsmästare så i vart fall Europa-dito utan någon större ansträngning.
Men men...nu är inte denna gren uppfunnen (än?) och dessutom ser det så gräsligt FULT ut att sitta på detta vis så det är bara att skärpa till sig!
Veckan har annars förflutit på ungefär som vanligt med dressyr och hoppträning, en tävling och avslutningsvis uteritt med Lena och Birk i underbart solig vårvärme (se den käcka bilden ovan).
Jag har slutat att använda täcke på Archie och än så länge har vi inte fått den invasion av äckliga flygfän som ibland förpestar delar av våren/sommaren.
Jag har ett lager av både flugtäcke, flugmössa och flera liter flugspray stand by enligt devisen "sätter man på broddar blir det varken snö eller halt ute och gör man det inte är det isgata hela vintern". Så förra sommaren behövde jag inte ens använda flugtäcket men det är bra att veta att det finns....
Lite hundbilder
Medan maken och jag såg oss tvingade att ta uti med diverse ogräsrensning i det härliga vårvädret.....
.....passade andra familjemedlemmar på .....
att bara NJUUUUUTA......
.....i solen!
I slutet av kommande vecka planeras dock lite ARBETE för den soldyrkande drönaren.Då tar vi nya tag med "startboxträning" inför en förhoppningsvis kommande tävlingssäsong. Har dock hört att priserna på whippetrace är ÄNNU sämre än på våra ridtävlingar (trodde inte detta var möjligt men priser som PLASTSKÅLAR har nämnts.....) så det blir väl mer ÄRAN än något annat som man kan stoltsera med om det skulle gå bra :=)!
lördagen den 25:e april 2009
Dagens tävling
Efter dagens tävling känns det som att Archie och jag är på rätt väg i våra LA-starter; fler och fler saker börjar känns bättre/lättare att göra och betygssätts högre. Detta gäller framför allt serpentinerna i galopp och halterna ur galopp.
I LA:3 var vi endast 5 poäng från placering vilket var roligt eftersom det var många fina hästar som startade varav inte alla blev placerade (så vi var i gott sällskap :=)).
I LA:4, ett program som jag endast ridit en gång tidigare och som jag på sikt tror kommer att passa och mycket bra skrapade vi inte ihop lika många poäng vilket bland annat berodde på att inte bara skänkelvikningarna blev svaga utan även bakdelsvändningarna (betyg 5). Bakdelsvändningar kan Archie göra bra men det är en svår rörelse att känna om den utförs exakt rätt tycker jag. Det är inte alltid man känner om hästen står ett steg med bak och det var det som hände idag.
Fick 2 trevliga kommentarer från mina medtävlare och det är ju alltid kul :=)!
Den ene, en mycket sympatisk och välridande kille uttryckte sin förvåning över att Archie bara är 6 år. "Jag trodde han var minst 10 år" var hans kommentar.
Den andra var från en tjej som berömde min blogg och det är faktiskt inte första gången folk på tävlingsplatser kommenterar den (i positiva ordalag- de vågar väl inte annat, ha ha). Trevligt med läsare som ger sig till känna tycker jag som börjar tröttna på alla "anonym" som figurerat sedan jag startade bloggen.
Nu tränar vi vidare med inriktning på min sits som måste förbättras. Faktiskt kan jag på rak arm inte påminna mig någon domare som egentligen kritiserat den men sitsen är ju (tyvärr för min del eftersom jag inte sitter optimalt) grunden för den mesta i ridningen. Kan man inte inverka rätt är det svårt för hästen att göra rätt, en självklarhet kan tyckas men man behöver bli påmind ibland!
Vad det handlar om för min del är att jag måste räta upp mig och göra mig längre i sadeln, dra tillbaka axlarna och pressa ner hälarna. Inte heller får jag sitta och flaxa med skänklarna! Vi får väl se om/ när jag lyckas med detta projekt!
I LA:3 var vi endast 5 poäng från placering vilket var roligt eftersom det var många fina hästar som startade varav inte alla blev placerade (så vi var i gott sällskap :=)).
I LA:4, ett program som jag endast ridit en gång tidigare och som jag på sikt tror kommer att passa och mycket bra skrapade vi inte ihop lika många poäng vilket bland annat berodde på att inte bara skänkelvikningarna blev svaga utan även bakdelsvändningarna (betyg 5). Bakdelsvändningar kan Archie göra bra men det är en svår rörelse att känna om den utförs exakt rätt tycker jag. Det är inte alltid man känner om hästen står ett steg med bak och det var det som hände idag.
Fick 2 trevliga kommentarer från mina medtävlare och det är ju alltid kul :=)!
Den ene, en mycket sympatisk och välridande kille uttryckte sin förvåning över att Archie bara är 6 år. "Jag trodde han var minst 10 år" var hans kommentar.
Den andra var från en tjej som berömde min blogg och det är faktiskt inte första gången folk på tävlingsplatser kommenterar den (i positiva ordalag- de vågar väl inte annat, ha ha). Trevligt med läsare som ger sig till känna tycker jag som börjar tröttna på alla "anonym" som figurerat sedan jag startade bloggen.
Nu tränar vi vidare med inriktning på min sits som måste förbättras. Faktiskt kan jag på rak arm inte påminna mig någon domare som egentligen kritiserat den men sitsen är ju (tyvärr för min del eftersom jag inte sitter optimalt) grunden för den mesta i ridningen. Kan man inte inverka rätt är det svårt för hästen att göra rätt, en självklarhet kan tyckas men man behöver bli påmind ibland!
Vad det handlar om för min del är att jag måste räta upp mig och göra mig längre i sadeln, dra tillbaka axlarna och pressa ner hälarna. Inte heller får jag sitta och flaxa med skänklarna! Vi får väl se om/ när jag lyckas med detta projekt!
fredagen den 24:e april 2009
Det finns fler snälla hästar än Archie (så klart!) :=).
Titta på den här fina hästen:
http://www.youtube.com/watch?v=PqU-AIqmeDM
Egentligen är jag faktiskt inte sååå imponerad som vissa säkert blir av att se filmen.
För mig är det snarare en bekräftelse på att man kan lära/ vänja sin häst vid väldigt mycket "konstigheter" om man bara tar sig tid och gärna börjar med hästen i unga år.
Jag minns när jag vid ett ösregn för många år sedan red ut på Heron och hade ett paraply ovanför min skalle. Vissa tyckte att Heron var sååå duktig som inte brydde sig om paraplyet, själv tänkte jag inte ens tanken att han skulle göra något annat än acceptera det.
http://www.youtube.com/watch?v=PqU-AIqmeDM
Egentligen är jag faktiskt inte sååå imponerad som vissa säkert blir av att se filmen.
För mig är det snarare en bekräftelse på att man kan lära/ vänja sin häst vid väldigt mycket "konstigheter" om man bara tar sig tid och gärna börjar med hästen i unga år.
Jag minns när jag vid ett ösregn för många år sedan red ut på Heron och hade ett paraply ovanför min skalle. Vissa tyckte att Heron var sååå duktig som inte brydde sig om paraplyet, själv tänkte jag inte ens tanken att han skulle göra något annat än acceptera det.
torsdagen den 23:e april 2009
En (gammal) affärsidé: fotograf på dressyrtävlingar
Fick nyss titta på några foton som en av arrangören ordnad fotograf hade tagit på en ryttarkollega när hon tävlade dressyr.
Mycket trevligt initiativ tycker jag och min fråga är: varför förekommer inte detta oftare?
Jag tror att det hade varit mycket uppskattat av ryttarna och lönande för fotografen.
Även om man idag kan ta mycket fina kort med digitalkameror så är det ju inte alla som ens har någon med sig (jag åker tex ensam 9 gånger av 10) och kanske ännu mindre någon som
a) har en kamera
b) kan ta snygga ridkort (det är ju liite svårare att fota en häst i rörelse än en som står stilla mot en "lugn" bakgrund).
Så det är mitt tips till någon extraknäckssugen duktig kamera-ägare: ut på dressyrtävlingar med dig!
Bilden ovan är faktiskt exempel på just det jag tipsar om; dvs att tjäna pengar på att ta kort på tävlingar.
Kortet är taget under en 120-hoppning på Lomma Ridklubb och jag hade faktiskt inte ens en aning om att där fanns en fotograf på plats förrän jag fick hemskickat kortet på en provkarta med erbjudande om att köpa en uppförstoring.
En rolig detalj med just detta kort är att jag hoppar med blommiga trägårdshandskar (!!!) på mig, fast det syns inte på kortet. Jag tyckte de var sköna att rida i och på hopptävlingar är det ju inte "lag" på hur handskarna ska se ut *SKRATT* !
onsdagen den 22:e april 2009
Vad gör man när domaren inte kommer?
För ett tag sedan höll en dressyrtävling på att inte ens bli av för min del.
Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!
När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.
Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?
Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare.....
Har ni råkat ut för något liknande?
Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!
När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.
Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?
Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare.....
Har ni råkat ut för något liknande?
Hihi...bloggen kan tydligen "användas" till mycket
Som jag redan varit inne på "tusen" gånger så kan man verkligen inte veta vem och i vilket syfte olika saker på Internet, som tex min blogg, läses.
Fick detta lite lustiga mail nyss:
Hej,
Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx
Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?
Fick detta lite lustiga mail nyss:
Hej,
Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx
Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?
tisdagen den 21:e april 2009
Rider vi för lite? Ja förmodligen, men se upp för maratonryttaren!
På frågan om "vi" (normal-hästägaren, om det nu finns en sådan) rider för mycket eller för lite på våra hästar skulle jag, om jag var tvungen att generalisera, svara att vi rider för lite.
Eller..."för lite" är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.
Om man tittar till stall som drivs "professionellt" så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.
Vi "vanliga" ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?
Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.
Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på "min" ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.
Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.
Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!
Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!
Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett "val" som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.
Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär "inte mer än en timme" så vi började "klocka" (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan "förmildarande" skrittpauser på lång tygel.
Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen "behöver" denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?
Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens "icke-optimala" förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle "falla på plats" om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck....naivt!
Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!
Eller..."för lite" är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.
Om man tittar till stall som drivs "professionellt" så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.
Vi "vanliga" ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?
Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.
Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på "min" ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.
Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.
Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!
Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!
Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett "val" som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.
Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär "inte mer än en timme" så vi började "klocka" (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan "förmildarande" skrittpauser på lång tygel.
Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen "behöver" denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?
Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens "icke-optimala" förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle "falla på plats" om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck....naivt!
Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!
Dagens träning
Dagens träning blev i mångt en repris av kategori 1 träningen för 14 dagar sedan, säkert till viss del beroende på att vi bestämde oss för att lämna skänkevikningarna åt sitt öde "for now".
Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.
En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra "annat" ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!
Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till....tja...istadig är ett så oerhört laddat ord...men ja..."jäkligt olydig" om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!
Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att "länga ut" kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.
I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).
Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.
Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.
En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra "annat" ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!
Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till....tja...istadig är ett så oerhört laddat ord...men ja..."jäkligt olydig" om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!
Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att "länga ut" kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.
I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).
Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.
måndagen den 20:e april 2009
Veckan som gått
Under veckan som gått har jag satt en definitiv punkt för den otäcka vintern genom att för egen del packa ner raggsockar och långkalsonger och för Archies del tvätta och lägga in alla vintertäcken längst in i stallskåpen. Det är lika trevligt att slippa alla dessa tunga, leriga täcken varje vår och det ser onekligen prydligare ut i stallet utan dom.
Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!
Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men...och detta har varit ett orubbligt men...bara med hjälp av hans älskade longeringslina.
Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).
Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja...möjligen bakåt då).
Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.
Och visst..."alla sätt är bra utom de dåliga" men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.
Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.
Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.
Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!
Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).
Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!
Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men...och detta har varit ett orubbligt men...bara med hjälp av hans älskade longeringslina.
Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).
Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja...möjligen bakåt då).
Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.
Och visst..."alla sätt är bra utom de dåliga" men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.
Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.
Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.
Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!
Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).
söndagen den 19:e april 2009
Den allt annat än förvånade hopphästen!
Eftersom jag lyckades hitta ytterligare en pay and jump "nästgårds" så tog jag tillfället i akt att hoppträna lite idag.
Och se på f...n!
Till denna gång hade Archies hopp-polett verkligen ramlat ner för nu var han inte det minsta konfunderad över att han skulle hoppa inne i ridhuset utan han gjorde det hur fint som helst.
Om han hade en positiv inverkan på mig, jag på honom eller vi på varandra låter jag vara osagt men denna gången tyckte jag att hoppningen flöt på mycket bättre trots att det var 1 hinder mer på denna bana och att det fanns några lite mer "tittiga" hinder än sist då banan bestod av de enklaste räcken och oxrar man kan tänka sig.
Ett stopp i första klassen då Archie sprang förbi ett hinder mot vilket jag red an lite slarvigt var det enda "missödet", i övrigt var det felfria ritter och det var hur kul som helst att hoppa.
Med en så duktig häst (han blev ju lovande hopphäst på kvalitets- min tilltänkta dressyr-dito :=)) kan man säkert fråga sig varför jag inte satsar lite mer på hoppningen men jag känner mig själv. Så fort hinderna hade blivit lite högre hade jag börjat rida hur konstigt som helst och jag tycker inte att det är juste mot hästen eller för den delen någon mening med att åka runt och få en massa taskiga språng där hästen till slut säkert hade tappat all hoppglädje. Så vi håller oss på vår bebis-nivå så länge vi båda tycker att det är kul och det var det alltså verkligen idag!
Och se på f...n!
Till denna gång hade Archies hopp-polett verkligen ramlat ner för nu var han inte det minsta konfunderad över att han skulle hoppa inne i ridhuset utan han gjorde det hur fint som helst.
Om han hade en positiv inverkan på mig, jag på honom eller vi på varandra låter jag vara osagt men denna gången tyckte jag att hoppningen flöt på mycket bättre trots att det var 1 hinder mer på denna bana och att det fanns några lite mer "tittiga" hinder än sist då banan bestod av de enklaste räcken och oxrar man kan tänka sig.
Ett stopp i första klassen då Archie sprang förbi ett hinder mot vilket jag red an lite slarvigt var det enda "missödet", i övrigt var det felfria ritter och det var hur kul som helst att hoppa.
Med en så duktig häst (han blev ju lovande hopphäst på kvalitets- min tilltänkta dressyr-dito :=)) kan man säkert fråga sig varför jag inte satsar lite mer på hoppningen men jag känner mig själv. Så fort hinderna hade blivit lite högre hade jag börjat rida hur konstigt som helst och jag tycker inte att det är juste mot hästen eller för den delen någon mening med att åka runt och få en massa taskiga språng där hästen till slut säkert hade tappat all hoppglädje. Så vi håller oss på vår bebis-nivå så länge vi båda tycker att det är kul och det var det alltså verkligen idag!
lördagen den 18:e april 2009
Åhhh....dessa jäkla skänkelvikningar (tävlingsrapport)
"Som vanligt" höll jag på att skriva fick vi ingen rosett med oss idag heller (red en LA:3) och boven i dramat är ju de jäkla skänkelvikningarna som Archie har så svårt för.
12 poäng från placering var vi och hade vi i vart fall fått betyget 6 på båda, inte fått ett ovanligt men inte desto mindre retligt omslag i den ena galoppökningen samt fått ett högre betyg på vad som helst som har dubbel koefficient så hade dom poängen varit ihoptjänade.
Annars var jag nöjd med våra prestationer inne på banan så det finns det inte mycket mer att orda om.
Nu ska jag bara rida en LA:3 till som jag redan är anmäld till (nästa helg), sedan ska jag ta en paus från detta program som hela tiden passat oss så dåligt.
Fast det var onekligen trösterikt att se att INGEN av de 7 första ekipagen jag tittade på gjorde sina skänkelvikningar så mycket bättre än vi. Så vi är inte ensamma i alla fall....
Nu ska jag faktiskt sluta att lägga så mycket fokus på skänkelvikningarna utan i stället satsa på att rida/göra allt "det andra" desto bättre, precis som en ryttarkollega så klokt tipsade mig om. I sinom tid kommer nog skänkelvikningarna också att sitta som de ska precis som vissa andra saker som varit svåra från början men som nu känns lätta (galoppserpentinerna tex) utan att jag har behövt traggla ihjäl oss med det.
Eftersom rosetterna fullkomligt haglade över oss förra året då vi mest red LB är det lätt att som utomstående nu undra "vad som står på" när inga nya rosetter regnar in.
Men det är också lätt att glömma att konkurrensen i LA i mycket, mycket tuffare än i LC-LB och att min häst dessutom faktiskt bara är 6 år gammal. Décima tävlade LA långt högre upp i åldern utan att plocka placeringar varje gång så jag är van vid både "solar och pannkakor".
Fast jag kan ju inte heller låta bli att undra över var alla dessa superfina hästar kommer ifrån; dom såg jag sällan till när jag tävlade på en lägre nivå. Kanske är det så enkelt att vissa inte börjar tävla med sina hästar förrän de är just färdiga för LA? Så vet jag att min första tränare tex gjorde, dvs hon tävlade aldrig lägre än LA med sina hästar.
12 poäng från placering var vi och hade vi i vart fall fått betyget 6 på båda, inte fått ett ovanligt men inte desto mindre retligt omslag i den ena galoppökningen samt fått ett högre betyg på vad som helst som har dubbel koefficient så hade dom poängen varit ihoptjänade.
Annars var jag nöjd med våra prestationer inne på banan så det finns det inte mycket mer att orda om.
Nu ska jag bara rida en LA:3 till som jag redan är anmäld till (nästa helg), sedan ska jag ta en paus från detta program som hela tiden passat oss så dåligt.
Fast det var onekligen trösterikt att se att INGEN av de 7 första ekipagen jag tittade på gjorde sina skänkelvikningar så mycket bättre än vi. Så vi är inte ensamma i alla fall....
Nu ska jag faktiskt sluta att lägga så mycket fokus på skänkelvikningarna utan i stället satsa på att rida/göra allt "det andra" desto bättre, precis som en ryttarkollega så klokt tipsade mig om. I sinom tid kommer nog skänkelvikningarna också att sitta som de ska precis som vissa andra saker som varit svåra från början men som nu känns lätta (galoppserpentinerna tex) utan att jag har behövt traggla ihjäl oss med det.
Eftersom rosetterna fullkomligt haglade över oss förra året då vi mest red LB är det lätt att som utomstående nu undra "vad som står på" när inga nya rosetter regnar in.
Men det är också lätt att glömma att konkurrensen i LA i mycket, mycket tuffare än i LC-LB och att min häst dessutom faktiskt bara är 6 år gammal. Décima tävlade LA långt högre upp i åldern utan att plocka placeringar varje gång så jag är van vid både "solar och pannkakor".
Fast jag kan ju inte heller låta bli att undra över var alla dessa superfina hästar kommer ifrån; dom såg jag sällan till när jag tävlade på en lägre nivå. Kanske är det så enkelt att vissa inte börjar tävla med sina hästar förrän de är just färdiga för LA? Så vet jag att min första tränare tex gjorde, dvs hon tävlade aldrig lägre än LA med sina hästar.
torsdagen den 16:e april 2009
Vad väcker TIGERN i dig :=)?
Minns ni tv-reklamen för någon sorts frukostflingor som skulle "väcka tigern i dig"?
För egen del vet jag vad som väcker tigern, eller snarare TIGRINNAN inom mig och så har det alltid varit; mina djur!
Man kan tycker preciiis (nåja....) vad man vill om mig som person men gud nåde den som kritiserar mig som hund/hästägare eller ännu värre....har något negativt att säga om mitt djur. Skulle ett verkligt eller verbalt hårstrå krökas på tex Archie eller Soya blir det synd och syndaren :=)!
Och detta är ett mycket vanligt fenomen bland djurägare har jag märkt. Man är som sagt som en tigrinna som försvarar sin avkomma med verkliga eller verbala klor och det ska ibland inte mycket till förrän man tänder "på alla fyra".
Själv har jag varit medveten om detta fenomen för egen del i många år.
Något av det värsta som hänt i den vägen (och som jag berättat om i ett tidgare inlägg) var då en tidigare inackorderad sade att h*n inte skulle kvällsfodra Archie tillsammans med övriga hästar på schemat eftersom jag var en idiot....typ (vi hade haft en kontrovers om en...enligt mig...bagatell).
När jag frågade om personen verkligen avsåg att låta ett oskyldigt djur "lida" (läs: bli utan foder) för att jag var dum så bekräftades detta: "ja, det är ju synd om Archie som har en sådan ägare som dig" blev svaret ungefär.
Sådant är näst intill oförlåtligt i min värld!
För ett tag sedan fick jag uppleva att till och med snälla maken har en tiger inom sig! En mer förälskad/besatt hundägare går knappast att finna och när nu en person dristade sig till att fälla negativa omdömen om hundar i allmänhet och Soya lite så där "när vi ändå pratar om hundar" så vaknade hans rovdjursinstinkt!
Den ilska maken arbetade upp mot kommentargivaren var inte nådig och det kommer nog att dröja länge innan han smält det som sades. Han är inte en lika luttrad djurägare som undertecknad men han lär sig säkert vad det lider....
För egen del vet jag vad som väcker tigern, eller snarare TIGRINNAN inom mig och så har det alltid varit; mina djur!
Man kan tycker preciiis (nåja....) vad man vill om mig som person men gud nåde den som kritiserar mig som hund/hästägare eller ännu värre....har något negativt att säga om mitt djur. Skulle ett verkligt eller verbalt hårstrå krökas på tex Archie eller Soya blir det synd och syndaren :=)!
Och detta är ett mycket vanligt fenomen bland djurägare har jag märkt. Man är som sagt som en tigrinna som försvarar sin avkomma med verkliga eller verbala klor och det ska ibland inte mycket till förrän man tänder "på alla fyra".
Själv har jag varit medveten om detta fenomen för egen del i många år.
Något av det värsta som hänt i den vägen (och som jag berättat om i ett tidgare inlägg) var då en tidigare inackorderad sade att h*n inte skulle kvällsfodra Archie tillsammans med övriga hästar på schemat eftersom jag var en idiot....typ (vi hade haft en kontrovers om en...enligt mig...bagatell).
När jag frågade om personen verkligen avsåg att låta ett oskyldigt djur "lida" (läs: bli utan foder) för att jag var dum så bekräftades detta: "ja, det är ju synd om Archie som har en sådan ägare som dig" blev svaret ungefär.
Sådant är näst intill oförlåtligt i min värld!
För ett tag sedan fick jag uppleva att till och med snälla maken har en tiger inom sig! En mer förälskad/besatt hundägare går knappast att finna och när nu en person dristade sig till att fälla negativa omdömen om hundar i allmänhet och Soya lite så där "när vi ändå pratar om hundar" så vaknade hans rovdjursinstinkt!
Den ilska maken arbetade upp mot kommentargivaren var inte nådig och det kommer nog att dröja länge innan han smält det som sades. Han är inte en lika luttrad djurägare som undertecknad men han lär sig säkert vad det lider....
En annan intressant debatt har startat (om hundar och back-on-track)...
Jag som är en flitig internet-läsare har nu åter hittat ett intressant ämne att fundera över:
http://www.skk.se/ovrigt/hundvast20090414.htm
Tydligen är det alltså så att "back-on-track-täcken" till HUND klassas som doping?!?!? Karensen är 14 dagar.
Flera debatter har redan blossat upp på nätet:
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=965581
http://www.vinthund.net/forum/index.php/topic,6561.msg53853/topicseen.html#msg53853
Man ifrågasätter bland annat, och fullständigt logiskt enligt mig, HUR man ska kunna kontrollera om en hund haft på sig denna form av täcke innan tävling?
Varför skapa regler som är oerhört svåra/ omöjliga att kontrollera att de efterlevs?
Frågan är om back-on-track-produkter för HÄST också kommer att gå samma öde till mötes snart/någon gång?
Ni som har koll på produkterna har väl noterat att det snart finns ett back-on-track-"plagg" till i princip varenda kroppsdel för både hästar och människor.
Själv har jag paddar med kardborreband till Archie som jag använder som stallbandage till frambenen ibland och i förebyggande syfte efter lite mer ansträngande ridning. Skulle absolut klara mig utan dessa om det blev klassat som doping och kan inte påstå att jag märker någon skillnad mot "traditionella" stallbandage men det känns ändå som väldigt överdrivet om det blev förbjudet.
http://www.skk.se/ovrigt/hundvast20090414.htm
Tydligen är det alltså så att "back-on-track-täcken" till HUND klassas som doping?!?!? Karensen är 14 dagar.
Flera debatter har redan blossat upp på nätet:
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=965581
http://www.vinthund.net/forum/index.php/topic,6561.msg53853/topicseen.html#msg53853
Man ifrågasätter bland annat, och fullständigt logiskt enligt mig, HUR man ska kunna kontrollera om en hund haft på sig denna form av täcke innan tävling?
Varför skapa regler som är oerhört svåra/ omöjliga att kontrollera att de efterlevs?
Frågan är om back-on-track-produkter för HÄST också kommer att gå samma öde till mötes snart/någon gång?
Ni som har koll på produkterna har väl noterat att det snart finns ett back-on-track-"plagg" till i princip varenda kroppsdel för både hästar och människor.
Själv har jag paddar med kardborreband till Archie som jag använder som stallbandage till frambenen ibland och i förebyggande syfte efter lite mer ansträngande ridning. Skulle absolut klara mig utan dessa om det blev klassat som doping och kan inte påstå att jag märker någon skillnad mot "traditionella" stallbandage men det känns ändå som väldigt överdrivet om det blev förbjudet.
Det finns en sysselsättning för alla (minsann)!
Jag har länge skojat om att det vore trevligt och bra om Soya kunde göra lite nytta när hon är med mig i stallet och inte bara sno Archies morötter, äta hästbajs och jaga småfåglar.
Och härom dagen såg jag ljuset!
Nu vet jag vad Soya kan förtjäna sitt levebröd på!
Tryffelhundar har ni säkert hört talas om men tyvärr har vi ingen tryffel vid stallet och dessutom är det markägaren som äger tryffeln så där hade vi inte haft något att hämta.
Men en benskyddshund....det har ni aldrig hört talas om tidigare va?
I närheten av där jag och maken bor finns det en nerlagd järnväg och många ryttare utnyttjar banvallen till att rida på. Jag vet inte hur slarviga dessa ryttare är för den mängd boots, senskydd och bakbensstrykkappor som Soya kommit släpandes på tycks oändlig.
Och när Soya följde med till hagen med mina hästar häromdagen insåg jag hennes kall!
Vi hann inte mer än komma fram till gossarnas hage förrän Soya flög in i den och kom utrusande med en av Birks boots som vi varit av med ett tag (den har väl legat nertryckt i gyttjan).
Så nu kan man hyra Soya om man har blivit av med något under sin ritt så kommer "Birgittas benskyddspatrull" och letar upp föremålet. Tyvärr tror jag inte att det är så mycket pengar i affärsidén dock, Birks boots kostade tex 29:-- paret i Ullared :=)!
Och härom dagen såg jag ljuset!
Nu vet jag vad Soya kan förtjäna sitt levebröd på!
Tryffelhundar har ni säkert hört talas om men tyvärr har vi ingen tryffel vid stallet och dessutom är det markägaren som äger tryffeln så där hade vi inte haft något att hämta.
Men en benskyddshund....det har ni aldrig hört talas om tidigare va?
I närheten av där jag och maken bor finns det en nerlagd järnväg och många ryttare utnyttjar banvallen till att rida på. Jag vet inte hur slarviga dessa ryttare är för den mängd boots, senskydd och bakbensstrykkappor som Soya kommit släpandes på tycks oändlig.
Och när Soya följde med till hagen med mina hästar häromdagen insåg jag hennes kall!
Vi hann inte mer än komma fram till gossarnas hage förrän Soya flög in i den och kom utrusande med en av Birks boots som vi varit av med ett tag (den har väl legat nertryckt i gyttjan).
Så nu kan man hyra Soya om man har blivit av med något under sin ritt så kommer "Birgittas benskyddspatrull" och letar upp föremålet. Tyvärr tror jag inte att det är så mycket pengar i affärsidén dock, Birks boots kostade tex 29:-- paret i Ullared :=)!
onsdagen den 15:e april 2009
Fanatiker är vi allihopa :=)!
I ett av förra (eller var det förr-förra?) veckans blogginlägg var jag inne på att "vanliga, normala människor utan djur" kan ha lite svårt att förstå de av oss som kan lägga så mycket tid, pengar, engagemang, you name it på våra älsklingar.
Om man någon gång känner sig lite udda kan man dock trösta sig med att det inte bara är hästmänniskor som ibland kan ses som lite besatta/ fanatiska: det gäller säkert de flesta som har olika hobbys/specialintressen.
Min man har ett stort flyghistoriskt intresse och innan VI träffades hade jag ingen aning om hur utbrett detta tydligen är (bland karlar framför allt). Det ordnas olika träffar, det finns diskussionsforum på nätet (FLYGHYSTERIKERNA kallar min man dom- det säger väl en del :=)), man kan prenumerera på tidningar, årsböcker osv och det finns flera bloggar som handlar om flyghistoria.
Hur stort som helst...Redan då jag var hundägare "första vändan" för 20 år sedan blev jag snabbt varse hur mycket av det man möter inom "hästeriet" som även finns bland hundägarna.
Jag bodde vid denna tid i ett höghusområde i vars närhet det finns en mycket stor park = väldigt många hundägare att studera och interagera med.
Bland hundägarna fanns det "självutnämna ordningspoliser" liksom dito EXPERTER, det fanns hundägare man såg upp till, de man snackade skit om, vissa hundar och raser sågs som finare/bättre än andra osv osv.
Jag minns än idag Bernard, självutnämnd hundpsykolog och expert som hade åsikter om ALLT. Själv hade han en hund (stor blandras) som han hade lärt att klättra över flera meter höga stängsel vilket jag aldrig sett någon hund göra varken förr eller senare :=).
En av mina arbetskamrater har en chihuahua. För ett tag sedan skulle hon visa mig en bild kring något som hade med denna ras att göra och gick då in på ett chihuahua-forum som fick mig att brista ut i skratt och säga "Ja, herregud...NI är ju lika knäppa som VI" (läs: hästmänniskorna).
På detta forum diskuterade VUXNA människor olika out-fits man kunde klä sina hundar i, olika trick de hade lärt hunden, det berättades korta anekdoter om de små liven osv.
För VISSA icke-hundägare skulle nog dessa diskussioner/berättelser framstå som rena LARVET men för hundägarna var det på fullaste allvar liksom när vi hästägare kan diskutera olika foder och analyser för våra hästar i veckovis samtidigt som vi själva kan käka snabbmat 5 dagar i veckan och leva hur ohälsosamt som helst :=).
Och btw: självklart finns det även vinthundsforum, whippetforum, trettioelva bloggar och denna ras osv :=)! Fråga mig....jag läser dagligen :=)!
Om man någon gång känner sig lite udda kan man dock trösta sig med att det inte bara är hästmänniskor som ibland kan ses som lite besatta/ fanatiska: det gäller säkert de flesta som har olika hobbys/specialintressen.
Min man har ett stort flyghistoriskt intresse och innan VI träffades hade jag ingen aning om hur utbrett detta tydligen är (bland karlar framför allt). Det ordnas olika träffar, det finns diskussionsforum på nätet (FLYGHYSTERIKERNA kallar min man dom- det säger väl en del :=)), man kan prenumerera på tidningar, årsböcker osv och det finns flera bloggar som handlar om flyghistoria.
Hur stort som helst...Redan då jag var hundägare "första vändan" för 20 år sedan blev jag snabbt varse hur mycket av det man möter inom "hästeriet" som även finns bland hundägarna.
Jag bodde vid denna tid i ett höghusområde i vars närhet det finns en mycket stor park = väldigt många hundägare att studera och interagera med.
Bland hundägarna fanns det "självutnämna ordningspoliser" liksom dito EXPERTER, det fanns hundägare man såg upp till, de man snackade skit om, vissa hundar och raser sågs som finare/bättre än andra osv osv.
Jag minns än idag Bernard, självutnämnd hundpsykolog och expert som hade åsikter om ALLT. Själv hade han en hund (stor blandras) som han hade lärt att klättra över flera meter höga stängsel vilket jag aldrig sett någon hund göra varken förr eller senare :=).
En av mina arbetskamrater har en chihuahua. För ett tag sedan skulle hon visa mig en bild kring något som hade med denna ras att göra och gick då in på ett chihuahua-forum som fick mig att brista ut i skratt och säga "Ja, herregud...NI är ju lika knäppa som VI" (läs: hästmänniskorna).
På detta forum diskuterade VUXNA människor olika out-fits man kunde klä sina hundar i, olika trick de hade lärt hunden, det berättades korta anekdoter om de små liven osv.
För VISSA icke-hundägare skulle nog dessa diskussioner/berättelser framstå som rena LARVET men för hundägarna var det på fullaste allvar liksom när vi hästägare kan diskutera olika foder och analyser för våra hästar i veckovis samtidigt som vi själva kan käka snabbmat 5 dagar i veckan och leva hur ohälsosamt som helst :=).
Och btw: självklart finns det även vinthundsforum, whippetforum, trettioelva bloggar och denna ras osv :=)! Fråga mig....jag läser dagligen :=)!
tisdagen den 14:e april 2009
Nu har jag ändrat min hästförsäkring!
Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:
"På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.
Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning."
Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).
Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.
För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.
Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).
Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:-- per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.
Att få ytterligare 30.000:-- från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:-- extra som detta kostar per år.
Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.
För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:--/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.
Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.
Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.
"På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.
Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning."
Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).
Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.
För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.
Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).
Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:-- per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.
Att få ytterligare 30.000:-- från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:-- extra som detta kostar per år.
Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.
För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:--/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.
Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.
Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.
måndagen den 13:e april 2009
Veckan som gått
Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.
Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).
Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett "milt njurstensanfall" som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).
Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.
Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!
Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.
Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.
Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur "startboxen" så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva "springandet" hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville "stanna och lukta på blommorna" heeela tiden :=).
När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa.....ingenting......
Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång....när nu det blir!
Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte "till det" lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).
Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag "bara" rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.
Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!
Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).
Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett "milt njurstensanfall" som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).
Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.
Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!
Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.
Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.
Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur "startboxen" så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva "springandet" hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville "stanna och lukta på blommorna" heeela tiden :=).
När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa.....ingenting......
Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång....när nu det blir!
Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte "till det" lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).
Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag "bara" rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.
Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!
lördagen den 11:e april 2009
Vad ska man skriva om i en blogg (mail från en läsare)
Idag har jag fått ett intressant mail med anledning av gårdagens inlägg som handlade om när/om man skulle "ingripa" om man såg exempelvis "ojuste ridning".
Här kommer mailet och nedan min kommentar:
"Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett "fel" sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?"
Ja, du....
Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.
Men jag förstår absolut din "point".
Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att "hålla tungan rätt i mun" ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.
Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).
Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag "hänger ut" dom.
Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.
Jag berättar ibland historier (oftast kallade "tillbakablickar") som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).
Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.
Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).
Här kommer mailet och nedan min kommentar:
"Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett "fel" sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?"
Ja, du....
Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.
Men jag förstår absolut din "point".
Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att "hålla tungan rätt i mun" ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.
Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).
Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag "hänger ut" dom.
Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.
Jag berättar ibland historier (oftast kallade "tillbakablickar") som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).
Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.
Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).
fredagen den 10:e april 2009
(När) ska man ingripa?
Som läsare av andras hästbloggar kom jag härom dagen i kontakt med en "delikat" frågeställning.
Bloggskribenten beskrev i sin blogg hur hon hade bevittnat hur en annan inackorderad hade ridit sin häst på ett inte så trevligt och väldigt bryskt vis. Enligt skribenten hade det förekommit både skrik och mer handgripligheter och hästen hade varit genomsvettig och löddrig redan innan skribenten inte ville vara kvar och bevittna det fortsatta eländet.
Skribentens fråga var hur man ska förhålla sig till när man ser saker enligt ovan och det kan man ju verkligen fråga sig.
Efter att ha tänkt på detta ett tag anser JAG att det "helt enkelt" (knappast....) måste bli ens SAMVETE/ vad man kan leva med som avgör när/ om man ingriper då ju ridning och över huvudtaget hantering av hästar är något väldigt subjektivt.
Det som jag skulle anse vara "aldeles för hårda tag" tycker någon annan är OK och vice versa. Det finns hästägare som anser att alla former av sporrar är ett otyg som borde förbjudas, personligen har jag inget emot detta hjälpmedel och ser inte annat än att sporren aldrig blir skarpare än den fot den sitter på = även en "snäll" sporre kan skada hästen liksom en till synes mycket skarp sporre inte alls behöver göra det.
Någon tycker att spö är lika med misshandel, andra tycker att det är helt ok beroende på hur hårt man piskar till hästen, i vilket syfte och på vilken kroppsdel (de flesta skulle nog säga att det är långt mer fel att piska en häst i huvudet än på baken tex).
Så med andra ord finns det inget givet facit eller exakta regler för "när en ryttare har gått för långt" eller när man bör ingripa som åskådare om/när man ser något som man tycker är fel.
Tyvärr handlar det i vissa fall också om ren FEGHET, man tycker absolut att något är fel men vågar inte säga ifrån av rädsla för att stöta sig med ryttaren/ att bli utfrusen/whatever.
Jag har själv i ett tidigare blogginlägg berättat om då jag lät en mycket namnkunnig ryttare straffa min dåvarande häst aldeles för hårt. Dels var jag faktiskt "i chock" och reagerade inte fullt ut förrän efteråt (och då var det så dags) och dels så var jag på ett plan "rädd" för denna person som kunde visa upp extremt obehagliga sidor och till vilken jag stod i ett visst beroendeförhållande till. Jag hade dessutom sett andra människor råka ut för denna persons vrede och utbrott och är man ung och inte har det skinn på näsan som jag ändå skaffat mig genom åren så är det kanske inte så lätt att öppna munnen. Det är mitt försvar i alla fall och jag har än idag dåligt samvete för det som hände. Idag finns det inte på världskartan att någon hade fått behandla Archie på detta vis.
Så som sagt; när och om man ska ingripa om man ser "otrevlig ridning" måste tyvärr ankomma på var och en att avgöra. Som med det mesta i livet är inget svart eller vitt. För MIG är det viktigaste att jag kan leva med mig själv efteråt även om min ibland aldeles för öppna mun har gjort att det jag yppat inte alltid mottagits med pukor och trupeter.
Bloggskribenten beskrev i sin blogg hur hon hade bevittnat hur en annan inackorderad hade ridit sin häst på ett inte så trevligt och väldigt bryskt vis. Enligt skribenten hade det förekommit både skrik och mer handgripligheter och hästen hade varit genomsvettig och löddrig redan innan skribenten inte ville vara kvar och bevittna det fortsatta eländet.
Skribentens fråga var hur man ska förhålla sig till när man ser saker enligt ovan och det kan man ju verkligen fråga sig.
Efter att ha tänkt på detta ett tag anser JAG att det "helt enkelt" (knappast....) måste bli ens SAMVETE/ vad man kan leva med som avgör när/ om man ingriper då ju ridning och över huvudtaget hantering av hästar är något väldigt subjektivt.
Det som jag skulle anse vara "aldeles för hårda tag" tycker någon annan är OK och vice versa. Det finns hästägare som anser att alla former av sporrar är ett otyg som borde förbjudas, personligen har jag inget emot detta hjälpmedel och ser inte annat än att sporren aldrig blir skarpare än den fot den sitter på = även en "snäll" sporre kan skada hästen liksom en till synes mycket skarp sporre inte alls behöver göra det.
Någon tycker att spö är lika med misshandel, andra tycker att det är helt ok beroende på hur hårt man piskar till hästen, i vilket syfte och på vilken kroppsdel (de flesta skulle nog säga att det är långt mer fel att piska en häst i huvudet än på baken tex).
Så med andra ord finns det inget givet facit eller exakta regler för "när en ryttare har gått för långt" eller när man bör ingripa som åskådare om/när man ser något som man tycker är fel.
Tyvärr handlar det i vissa fall också om ren FEGHET, man tycker absolut att något är fel men vågar inte säga ifrån av rädsla för att stöta sig med ryttaren/ att bli utfrusen/whatever.
Jag har själv i ett tidigare blogginlägg berättat om då jag lät en mycket namnkunnig ryttare straffa min dåvarande häst aldeles för hårt. Dels var jag faktiskt "i chock" och reagerade inte fullt ut förrän efteråt (och då var det så dags) och dels så var jag på ett plan "rädd" för denna person som kunde visa upp extremt obehagliga sidor och till vilken jag stod i ett visst beroendeförhållande till. Jag hade dessutom sett andra människor råka ut för denna persons vrede och utbrott och är man ung och inte har det skinn på näsan som jag ändå skaffat mig genom åren så är det kanske inte så lätt att öppna munnen. Det är mitt försvar i alla fall och jag har än idag dåligt samvete för det som hände. Idag finns det inte på världskartan att någon hade fått behandla Archie på detta vis.
Så som sagt; när och om man ska ingripa om man ser "otrevlig ridning" måste tyvärr ankomma på var och en att avgöra. Som med det mesta i livet är inget svart eller vitt. För MIG är det viktigaste att jag kan leva med mig själv efteråt även om min ibland aldeles för öppna mun har gjort att det jag yppat inte alltid mottagits med pukor och trupeter.
torsdagen den 9:e april 2009
Vad ÄR whippets för hundar egentligen :=)!
Soyas uppfödare har också en blogg och idag när jag kollade den
http://pm.webblogg.se/
så fick jag mig ett gott skratt.
Titta på den översta bilden där en tjej håller....hur många är det egentligen...minst 12 i alla fall...whippets i koppel!
Jag tycker att den bilden verkligen illustrerar rasen whippet.
Min egen teori är nämligen att man skulle kunna ta 20 vilt främmande whippets och släppa in dom i ett vardagsrum varpå alla 20 hade trängt ihop sig i soffan och eventuell fåtölj och somnat.
Hade man däremot föst ihop 20 vilt främmande....säg....schäfrar eller rottweiler så hade minst 10 av dom börjat bråka eller i vart fall gnabbas direkt.
Fördomar? Kanske det :=)......
http://pm.webblogg.se/
så fick jag mig ett gott skratt.
Titta på den översta bilden där en tjej håller....hur många är det egentligen...minst 12 i alla fall...whippets i koppel!
Jag tycker att den bilden verkligen illustrerar rasen whippet.
Min egen teori är nämligen att man skulle kunna ta 20 vilt främmande whippets och släppa in dom i ett vardagsrum varpå alla 20 hade trängt ihop sig i soffan och eventuell fåtölj och somnat.
Hade man däremot föst ihop 20 vilt främmande....säg....schäfrar eller rottweiler så hade minst 10 av dom börjat bråka eller i vart fall gnabbas direkt.
Fördomar? Kanske det :=)......
onsdagen den 8:e april 2009
Nytagna bilder på Archie
Prick efterfrågade nytagna bilder på den lille svarte eftersom jag ju påstår att han numera är så slank och fin och dessutom har loosat sin jättehingsthals.
Lina har som vanligt varit framme med kameran och det tackar jag för.
Om man vet hur svårt det är att få gossen att inte käka upp fotoapparaten under dessa övningar så beundrar man fotografens tålamod ännu mer :=).
tisdagen den 7:e april 2009
Mina åsikter om "tillridning"
I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).
Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.
Varför man har häst beror på "tusen" olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.
För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.
Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.
Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.
Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast "ett halvt efter bak" vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.
Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att "hjälp utifrån" behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.
I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon"pigg").
Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.
Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.
Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.
Jag känner till mer än en "normalryttare" som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för "proffsridning". Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.
KUL? Tja...för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.
Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation "nu när proffset xx ridit hästen så länge" och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.
När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.
Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.
Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.
Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.
Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.
Varför man har häst beror på "tusen" olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.
För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.
Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.
Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.
Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast "ett halvt efter bak" vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.
Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att "hjälp utifrån" behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.
I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon"pigg").
Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.
Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.
Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.
Jag känner till mer än en "normalryttare" som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för "proffsridning". Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.
KUL? Tja...för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.
Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation "nu när proffset xx ridit hästen så länge" och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.
När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.
Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.
Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.
Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.
Dagens träning, kategori 1 :=)
Om man tycker om att kategorisera saker i livet så tycker jag personligen att dressyrträningar till exempel kan delas in i 4 kategorier :=):
1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.
2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.
3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.
4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär "mitt-emellan".
Idag hade jag en "kategori 1 träning" vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!
Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.
Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!
På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).
Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.
Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.
Ibland måste man ta i med "hårdhandskarna" och jag är verkligen inte den som sitter och "mesar runt" och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken "approach" gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).
1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.
2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.
3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.
4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär "mitt-emellan".
Idag hade jag en "kategori 1 träning" vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!
Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.
Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!
På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).
Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.
Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.
Ibland måste man ta i med "hårdhandskarna" och jag är verkligen inte den som sitter och "mesar runt" och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken "approach" gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).
söndagen den 5:e april 2009
Veckan som gått
Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.
På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.
Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.
Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att "bättre liiite för varm än liiite för kall häst". Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.
Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite "sladdriga" i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).
Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att "övning ger färdighet" då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.
Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).
Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.
Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!
På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.
Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.
Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att "bättre liiite för varm än liiite för kall häst". Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.
Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite "sladdriga" i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).
Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att "övning ger färdighet" då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.
Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).
Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.
Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!
Den förvånade hopphästen
Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.
Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.
Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.
Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!
Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en "normal" häst skulle uppleva något som "sitt livs chock" så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som "man kunde ana en viss förvåning hos A" .
Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.
När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.
Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.
På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.
Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.
Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.
Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.
Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!
Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en "normal" häst skulle uppleva något som "sitt livs chock" så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som "man kunde ana en viss förvåning hos A" .
Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.
När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.
Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.
På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!
lördagen den 4:e april 2009
Lite bilder från dagens hundträning
Om man har ett helt stall med hundar kan man skaffa en sådan här :=). Hundtrailer! Visste faktiskt inte ens att det fanns....
Flera av dessa platta "hjul" placeras runt den bana man vill att hundarna ska springa på. Hjulen drivs av ett bilbatteri och får snöret som går mellan alla hjulen att dra "kaninen" (läs: en trasselsudd av något slag).
Hunden har fått tag på "kaninen" (det vita bakom hunden) och loppet är slut (denna hund sprang ensam).
Innan start! Förväntansfulla hundar!
Loppet går (samtliga hundar här är hanhundar).
Målgång och hundarna fångas in.
Eftersom jag inte har något särskilt "hästigt" att skriva om får ni hålla tillgodo med lite hundbilder i stället.
Pinsamt nog och typiskt mig tog jag inga kort på min egen hund. Får skylla på att det var svårt att ta några kort på henne i kort koppel (det var tyvärr koppeltvång på hela området) och att jag hade fullt upp med att TITTA när hon sprang. Loppen är tämligen korta, kanske max 300 meter så det är över innan man hinner blinka.
fredagen den 3:e april 2009
En annan tävlande familjemedlem?
Bild från en träning nyligen.
Kolla in musklerna på hundarnas bakkärror! Man kan tydligen vara både smal och välmusklad samtidigt :=)!
Imorgon är tanken att jag och Soya ska bege oss till Mörrum för att Soya, tillsammans med andra whippets, ska träna på att provspringa så som de sedan gör på tävling (en pay-and-ride för whippets skulle man kanske kunna kalla det :=)).
Det är Soyas uppfödare som initierat denna träning och bjudit in oss och jag, som från början sa att jag inte är det minsta intresserad av att tävla med min hund, har faktiskt blivit intresserad.
Birgitta 12 år skulle nämligen tycka att det var JÄTTEKUL om det visade sig att Soya har världsmästar-takter i sig!
Och tänk; ingen direkt utrustning som kostar och ingen ryttare som kan störa det stackars djuret som gör så gott det kan :=)! Ej heller behövs någon transport utan man slänger bara in hunden (utan transportskydd och täcke) i bilen och kör.
Birgitta snart 43 är mer tudelad. En del av henne önskar att det omgående ska visa sig att Soya är helt talanglös så att vi inte behöver lägga varken mer tid eller tankemöda på att figa ut om Soya kan bli en tävlingshund samtidigt som den mer äregiriga delen så klart skulle vilja visa alla och framför allt uppfödaren att "titta här vad bra att just VI köpte denna hund och har förvaltat den så bra".
Ja, suck...det är precis detta som jag brukar "varna" för när folk ska köpa sin första häst.
Även om man tror/vet att man bara kommer att vara intresserad av promenadridning och vill ha en häst lämplig för detta så är det inte helt ovanligt att man efter ett tag trots allt vill tävla/ träna mer seriöst och då räcker kanske inte "ursprungshästen" till och man slits mellan att behålla eller sälja och köpa något bättre.
Nu kommer jag förvisso inte att slitas mellan dessa val hur usel löpare Soya eventuellt än skulle visa sig vara då jag har fullt upp med Archies tävlande men skulle jag inte haft DET, tja...vem vet hur det skulle sluta då?
Birgitta...ägare till 10 whippets kanske? Och helt besatt av racing?
onsdagen den 1:e april 2009
Tillbakablickar: Birgitta kollar hingsthalsar!
Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).
Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en "klen hingsthals".
Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.
Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!
På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en "incident" som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.
Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.
En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.
Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.
Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.
Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.
Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra "jag får inte ut armen" och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.
Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.
Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.
Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en "klen hingsthals".
Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.
Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!
På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en "incident" som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.
Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.
En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.
Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.
Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.
Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.
Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra "jag får inte ut armen" och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.
Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.
Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
