Känner ni ibland/ofta att "vanliga" människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?
Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just "bara" pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?
Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med "icke-likasinnade" just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).
Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.
Eller som min pappa sa för några år sedan:
"När ska du sluta med din HOBBY" och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.
När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.
När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.
Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.
Osv....
Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.
"Det är ju bara en hund/katt/kanin" tänker säkert många.
"Det finns nya att köpa"
Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.
I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.
tisdagen den 31:e mars 2009
Dagens träning
Om dagens träning finns inte så mycket att orda. Vi inriktade oss helt på sidvärtsrörelser; skänkelvikningar, öppna och sluta (öppna och sluta även i galopp).
Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.
Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.
Detta är något som Archie helt klart INTE har fallenhet för utan som vi kommer att få öva både länge och träget på misstänker jag.
Som jag redan nämnt tidigare tycker Birgitta att jag gott kan öva detta en hel del när jag tömkör och det gör jag också.
måndagen den 30:e mars 2009
En sann och rolig (????) berättelse
Då och då läser jag minst sagt väldigt förundrande berättelser på nätet och den här känner jag bara att jag måste delge er. Ska man skratta eller gråta förresten?
"I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.
MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.
De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.
Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.
Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. "-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!" som tanten uttryckte det.
När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset - något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig...)
Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: "-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!")
Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon "inte förespråkar våld" som hon uttrycker det.
Gården vi står på är en superbra anläggning - men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.
Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid....?!
Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
"-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några." Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså...
Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
"-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så... och en fullblodsarab vore ju fint!" Ingen självinsikt alls!
Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade."
"I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.
MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.
De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.
Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.
Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. "-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!" som tanten uttryckte det.
När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset - något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig...)
Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: "-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!")
Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon "inte förespråkar våld" som hon uttrycker det.
Gården vi står på är en superbra anläggning - men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.
Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid....?!
Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
"-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några." Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså...
Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
"-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så... och en fullblodsarab vore ju fint!" Ingen självinsikt alls!
Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade."
Veckan som gått
Under veckan som gått har jag och Archie fortsatt med våra olika övningar både vad gäller "ren dressyr", hoppning och tömkörning och longering.
Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare "kommer in i " hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt "tittig" när det gäller olika hindertyper.
Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.
Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?
Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst "från noll". Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter "hopp-pensioneringen".
Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.
Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex "rida dressyr i ridhuset". En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.
Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv....
För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.
Jag ska väl egentligen inte använda ordet "svårighet" när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt "vi överlevde den här gången också". Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!
Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare "kommer in i " hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt "tittig" när det gäller olika hindertyper.
Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.
Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?
Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst "från noll". Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter "hopp-pensioneringen".
Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.
Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex "rida dressyr i ridhuset". En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.
Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv....
För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.
Jag ska väl egentligen inte använda ordet "svårighet" när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt "vi överlevde den här gången också". Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!
söndagen den 29:e mars 2009
Den lille är utslagen, idéer någon?
Bara lugn...det är inte Archie som har knockat Birk, a.k.a "den lille" men han, Birk alltså, har sedan säkert 2 veckor tillbaka utslag över hela kroppen (framför allt under magen och på halsen) som ser ut som stora nässelutslag ungefär.
Lena och jag har grubblat ihjäl oss över VAD som plötsligt kan ha utlöst dessa utslag; Birk har aldrig tidigare visat sig vara känslig mot något och vi har inte heller bytt foder i stallet eller gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara fenomenet.
Det enda som är nytt är att vi har börjat använda en annan sorts halm men denna ser helt "normal" ut och ingen annan av ca 60-70 hästar har reagerat det minsta.
Birk har nu ställts på spån för att se om det hjälper men jag fick faktiskt en annan idé som kanske skulle kunna förklara utslagen.
Enligt Lena köpte hon ett nytt schabrak i samband med att utslagen kom och frågan är om inte detta har kunna påverka?
Jag minns att Décima vid ett tillfälle fick utslag av ett nytt schabrak men de satt då endast i sadelläget, hos Birk sitter ju inte utslagen alls där egentligen utan mest på mage och hals.
Ja, vi vet snart inte vad vi ska tro.
Är det någon som har någon idé?
Lena och jag har grubblat ihjäl oss över VAD som plötsligt kan ha utlöst dessa utslag; Birk har aldrig tidigare visat sig vara känslig mot något och vi har inte heller bytt foder i stallet eller gjort några andra förändringar som skulle kunna förklara fenomenet.
Det enda som är nytt är att vi har börjat använda en annan sorts halm men denna ser helt "normal" ut och ingen annan av ca 60-70 hästar har reagerat det minsta.
Birk har nu ställts på spån för att se om det hjälper men jag fick faktiskt en annan idé som kanske skulle kunna förklara utslagen.
Enligt Lena köpte hon ett nytt schabrak i samband med att utslagen kom och frågan är om inte detta har kunna påverka?
Jag minns att Décima vid ett tillfälle fick utslag av ett nytt schabrak men de satt då endast i sadelläget, hos Birk sitter ju inte utslagen alls där egentligen utan mest på mage och hals.
Ja, vi vet snart inte vad vi ska tro.
Är det någon som har någon idé?
lördagen den 28:e mars 2009
Tävlingsrapport eller FULL FART FRAMÅT!
Idag var Archie och jag och red en LA:1-klass och även om resultet rent objektivt inte är något att yvas över, tvärtom, (13:e bäst av 28 startande) så kände JAG mig nöjd med ritten även om domaren upenbarligen inte delade min åsikt.
Jag har nu ridit 3 klasser i år och kritiken efter de båda föregående har varit "saknas bjudning" och "mer framåtbjudning" vilket jag också har kunnat hålla med om. Framför allt senaste gången jag tävlade red jag i, som det kändes, 5 olika travtempon men utan att knappt få en ärlig bjudning en meter av ritten.
Jag tycker att jag den senaste veckan verkligen har fått skjuts på Archie, han är mer självgående och jag behöver inte påminna honom om att "hålla tempot".
Jag hoppades att jag skulle kunna rida likadant idag och tyckte att jag lyckades, både på framridningen och inne på banan. Det KÄNDES bra och självgående, jag tyckte inte att jag behövde driva alls men kritiken blev på flera punkter "springigt" och slutomdömet var "Trevlig och vacker häst men ni har för bråttom, hittar inte balans och bärighet. Glöm inte halvhalterna".
Så klart är det ju trist att jag missbedömt tempot så kapitalt men ska jag vara ärlig så tar jag tusen gånger hellre kritiken "springig" än "seg" eftersom Archie i valet mellan dessa båda ALLTID hade valt det sistnämna om han fick bestämma. Det finns liksom inte i hans värld att rusa omkring så för mig är det mycket lättare att ta ner tempot om det nu skulle behövas.
Jag ska be Birgitta titta lite på detta på tisdag för det känns som sagt inte springigt men samtidigt tror jag absolut att jag skulle kunna få ner tempot lite men ändå bibehålla schwung och kadens.
Ja, ja...vi tar nya tag om 14 dagar!
Måste förresten berömma arrangerande klubb som redan en knapp timme efter avslutad klass publicerade resultaten på nätet! Så ska det skötas och inte som vissa klubbar som drar på detta i flera dagar!
Och som en liten rolig sidohistoria kan jag också berätta att jag idag lyckades med konsten att skada mig själv på ett mycket knäppt sätt!
Jag skulle dra ut ett grimskaft från transporten och drog i det så häftigt att den enorma karbinhaken dängde mig över panna och ena ögonbryn med full kraft. Jag trodde banne mig jag skulle svimma! Hur lyckas man?
Enda gången jag gjort något ännu värre var då jag skulle böja mig ner och ta upp reklam som delats ut i min brevlåda när jag bodde i lägenhet och lyckas sticka mig själv i ögat med kanten på ett av papperna. Fy tusan vad ont DET gjorde och mitt öga rann i flera dagar (jag gjorde väl hål på hornhinnan kan jag tänka)!
Jag har nu ridit 3 klasser i år och kritiken efter de båda föregående har varit "saknas bjudning" och "mer framåtbjudning" vilket jag också har kunnat hålla med om. Framför allt senaste gången jag tävlade red jag i, som det kändes, 5 olika travtempon men utan att knappt få en ärlig bjudning en meter av ritten.
Jag tycker att jag den senaste veckan verkligen har fått skjuts på Archie, han är mer självgående och jag behöver inte påminna honom om att "hålla tempot".
Jag hoppades att jag skulle kunna rida likadant idag och tyckte att jag lyckades, både på framridningen och inne på banan. Det KÄNDES bra och självgående, jag tyckte inte att jag behövde driva alls men kritiken blev på flera punkter "springigt" och slutomdömet var "Trevlig och vacker häst men ni har för bråttom, hittar inte balans och bärighet. Glöm inte halvhalterna".
Så klart är det ju trist att jag missbedömt tempot så kapitalt men ska jag vara ärlig så tar jag tusen gånger hellre kritiken "springig" än "seg" eftersom Archie i valet mellan dessa båda ALLTID hade valt det sistnämna om han fick bestämma. Det finns liksom inte i hans värld att rusa omkring så för mig är det mycket lättare att ta ner tempot om det nu skulle behövas.
Jag ska be Birgitta titta lite på detta på tisdag för det känns som sagt inte springigt men samtidigt tror jag absolut att jag skulle kunna få ner tempot lite men ändå bibehålla schwung och kadens.
Ja, ja...vi tar nya tag om 14 dagar!
Måste förresten berömma arrangerande klubb som redan en knapp timme efter avslutad klass publicerade resultaten på nätet! Så ska det skötas och inte som vissa klubbar som drar på detta i flera dagar!
Och som en liten rolig sidohistoria kan jag också berätta att jag idag lyckades med konsten att skada mig själv på ett mycket knäppt sätt!
Jag skulle dra ut ett grimskaft från transporten och drog i det så häftigt att den enorma karbinhaken dängde mig över panna och ena ögonbryn med full kraft. Jag trodde banne mig jag skulle svimma! Hur lyckas man?
Enda gången jag gjort något ännu värre var då jag skulle böja mig ner och ta upp reklam som delats ut i min brevlåda när jag bodde i lägenhet och lyckas sticka mig själv i ögat med kanten på ett av papperna. Fy tusan vad ont DET gjorde och mitt öga rann i flera dagar (jag gjorde väl hål på hornhinnan kan jag tänka)!
onsdagen den 25:e mars 2009
Recept på en snabb lunch/ kvällsfika
Idag har jag inget särskilt "hästigt" att skriva om så jag tänkte tipsa om något som ändå har liiite med oss hästmänniskor att göra eftersom vi tenderar att lida av tidsbrist och försaka oss själva och vår egen mathållning framför hästens.
Nu kanske jag berättar om något som för mig var en total men angenäm nyhet men som "alla andra" har vetat läääänge men visste ni att man kan göra omelett i microvågsugn?
Mycket praktiskt om man inte har tillgång till en spis (vilket vi inte har i vårt lunchrum på jobbet tex) och man slipper dessutom fastbrända omelettdelar i stekjärnet (något jag alltid "lyckas" med). Personligen tycker okräsna jag att micro-omeletten smakar minst lika bra som den man gör på spisen men det är väl en smaksak kan jag tänka.
Hur som helst, så här gör du en micro-omelett snabbt och lätt:
Vispa 3 ägg och 2 matskedar mjölk i ett kärl som tåler micro (en gammal GB-Big Pack glassförpackning går utmärkt :=)).
Krydda efter tycke och smak.
Lägg på någon skinkbit, skivade champinjoner, skivad tomat, lök eller annat som faller dig i smaken.
Strö på lite riven ost.
Kör på näst högsta effekt i micron i kanske 4-5 minuter (varierar så klart beroende på modell).
ÄT!!!
Nu kanske jag berättar om något som för mig var en total men angenäm nyhet men som "alla andra" har vetat läääänge men visste ni att man kan göra omelett i microvågsugn?
Mycket praktiskt om man inte har tillgång till en spis (vilket vi inte har i vårt lunchrum på jobbet tex) och man slipper dessutom fastbrända omelettdelar i stekjärnet (något jag alltid "lyckas" med). Personligen tycker okräsna jag att micro-omeletten smakar minst lika bra som den man gör på spisen men det är väl en smaksak kan jag tänka.
Hur som helst, så här gör du en micro-omelett snabbt och lätt:
Vispa 3 ägg och 2 matskedar mjölk i ett kärl som tåler micro (en gammal GB-Big Pack glassförpackning går utmärkt :=)).
Krydda efter tycke och smak.
Lägg på någon skinkbit, skivade champinjoner, skivad tomat, lök eller annat som faller dig i smaken.
Strö på lite riven ost.
Kör på näst högsta effekt i micron i kanske 4-5 minuter (varierar så klart beroende på modell).
ÄT!!!
Den överrenliga människan och den grisiga hästen
Ibland har jag lite roligt åt oss människor som (för) ofta felaktigt jämställer och jämför hästar med människor.
Jag är ju själv extremt frusen och måste aktivt tänka på att inte överföra detta till hästen som jag logiskt VET klarar långt lägre temperaturer än vad jag gör.
För några år sedan blev jag ifrågasatt i stallet då jag var den enda (!) som hade tagit av min häst vintertäcket i stallet. Vi hade då ca + 12 till + 15 grader UTOMHUS och givetvis var det inte kallare i stallet. Någon tyckte synd om min "fina tävlingshäst" (Décima)- hur skulle det gå utan täcke?
Tja...det gick så klart aldeles utmärkt!
Jag ser också hur hästägare ibland står och SKURAR krubbor och vattenspannar fullständigt maniskt. Inget fel i att ha rena utfodringskärl åt hästen, jag förespråkar verkligen inte att låta skiten samlas och bakteriehärdar gro men kan samtidigt skratta lite åt tex mina egna hästar som OFTA ställer sig och dricker ur de värsta dy-pölarna i hagen utan att fara det minsta illa av det. Och då har de ändå rena vattenkoppar i stallet.
Samma sak med min hund som någon gång kan stanna till och dricka ur så smutsiga pölar att man borde bli rent förskräckt om man inte av erfarenhet visste att det inte är någon fara. Hon har också ALLTID renskurad vattenskål hemma så det är knappast för att hon inte får vatten hemma som hon dricker ute.
"Lite skit rensar magen" säger man ibland och frågan är om inte djuren är bättre på att leva efter detta än vi människor.
När jag var liten hade jag aldrig klasskamrater som hade astma, allergier osv men idag verkar detta vara hur vanligt sm helst.
Har vi I-landsmänniskor blivit överhygienska in absurdum?
Jag är ju själv extremt frusen och måste aktivt tänka på att inte överföra detta till hästen som jag logiskt VET klarar långt lägre temperaturer än vad jag gör.
För några år sedan blev jag ifrågasatt i stallet då jag var den enda (!) som hade tagit av min häst vintertäcket i stallet. Vi hade då ca + 12 till + 15 grader UTOMHUS och givetvis var det inte kallare i stallet. Någon tyckte synd om min "fina tävlingshäst" (Décima)- hur skulle det gå utan täcke?
Tja...det gick så klart aldeles utmärkt!
Jag ser också hur hästägare ibland står och SKURAR krubbor och vattenspannar fullständigt maniskt. Inget fel i att ha rena utfodringskärl åt hästen, jag förespråkar verkligen inte att låta skiten samlas och bakteriehärdar gro men kan samtidigt skratta lite åt tex mina egna hästar som OFTA ställer sig och dricker ur de värsta dy-pölarna i hagen utan att fara det minsta illa av det. Och då har de ändå rena vattenkoppar i stallet.
Samma sak med min hund som någon gång kan stanna till och dricka ur så smutsiga pölar att man borde bli rent förskräckt om man inte av erfarenhet visste att det inte är någon fara. Hon har också ALLTID renskurad vattenskål hemma så det är knappast för att hon inte får vatten hemma som hon dricker ute.
"Lite skit rensar magen" säger man ibland och frågan är om inte djuren är bättre på att leva efter detta än vi människor.
När jag var liten hade jag aldrig klasskamrater som hade astma, allergier osv men idag verkar detta vara hur vanligt sm helst.
Har vi I-landsmänniskor blivit överhygienska in absurdum?
tisdagen den 24:e mars 2009
Dagens träning
Under dagens träning fick jag höra "stäck på dig" och olika andra versioner av detta budskap ungefär sjutusensexhundra gånger. Med andra ord anser tränar-Birgitta att jag sitter som en säck potatis och därmed inte hjälper hästen i tex ökningarna. Dessutom ser det givetvis också FULT ut rent estetiskt.
Nu får jag verkligen inte hoppas att jag sitter fullt så fullständigt regelvidrigt och enormt gräsligt som man kan tro om man hör Birgittas "kommandon" men givetvis finns det ingen rök utan eld...
Annars så skötte sig hästen bra i alla fall och verkligen flög/ dansade fram. I sanning i vart fall DELVIS beroende på att Birgitta stod med en körpisk i handen (vi gjorde några embryon till tramp), detta eldar alltid upp honom lite extra, dvs att han vet att Birgitta ibland kan "vina till" med pisken i luften om hon tycker att Arch segar sig.
Fick jag önska mig ett otillåtet hjälpmedel på tävlingsbanan skulle det absolut vara en människa som stod mitt på banan och viftade med en pisk, om än bara 2-3 gånger, DET brukar påverka Archie mycket positivt då han spänstar på men utan att bli spänd och okontaktbar.
Fick jag inte önska mig en medföljande "piskare" hade jag önskat att man fick tävla med vita lindor runt om; det är sååå snyggt på en svart häst tycker Birgitta, 12 år :=)!
Nu får jag verkligen inte hoppas att jag sitter fullt så fullständigt regelvidrigt och enormt gräsligt som man kan tro om man hör Birgittas "kommandon" men givetvis finns det ingen rök utan eld...
Annars så skötte sig hästen bra i alla fall och verkligen flög/ dansade fram. I sanning i vart fall DELVIS beroende på att Birgitta stod med en körpisk i handen (vi gjorde några embryon till tramp), detta eldar alltid upp honom lite extra, dvs att han vet att Birgitta ibland kan "vina till" med pisken i luften om hon tycker att Arch segar sig.
Fick jag önska mig ett otillåtet hjälpmedel på tävlingsbanan skulle det absolut vara en människa som stod mitt på banan och viftade med en pisk, om än bara 2-3 gånger, DET brukar påverka Archie mycket positivt då han spänstar på men utan att bli spänd och okontaktbar.
Fick jag inte önska mig en medföljande "piskare" hade jag önskat att man fick tävla med vita lindor runt om; det är sååå snyggt på en svart häst tycker Birgitta, 12 år :=)!
söndagen den 22:e mars 2009
Veckan som gått
Inte heller den gångna veckan har bjudit på några större sensationer och det passar mig, vanemänniskan som tycker om att PLANERA, bra.
Veckans höjdpunkt var Ullaredsbesöket tillsammans med min "gamla" hästskötare Petra (som skötte Heron åt mig för "tusen" år sedan). Vi har båda samma inställning till shoppingen där- många människor kan inte alls förstå nöjet i att vandra runt i ett köpcentrum i TIMMAR och att dessutom SE FRAM EMOT detta.
Hur som helst gjorde jag massor av härliga hund, häst och människofynd! Mina nya gråa ridbyxor är bara sååå snygga, hjälmen sitter som gjuten och tröjorna jag köpte passar jättebra. Soya fick både ny hundsäng, nytt koppel, regntäcke, schampo, bajspåsar, en leksak som hon älskar och en massa grisöron att tugga på (URK).
Rid/träningsmässigt maler vi på med ungefär samma upplägg som de senaste veckorna. Jag försöker att variera arbetet mycket med både dressyrträning, uppsutten hoppning, travarbete över cavaletti på töm, longering och uteridning.
Nu när våren och därmed LJUSET har kommit in i våra liv igen börjar det lätta på stressfronten.
Medan det har varit mörkt både på morgnar och eftermiddagar och utepaddocken har varit oridbar har jag fått stressa ganska mycket för att hinna arbeta Archie i ridhuset på det sätt jag vill. Hoppning kan jag tex nästan bara ägna mig åt på fredagmorgnar när hinderna är kvar efter torsdagens organiserade hoppträningar (om jag inte ensam vill bygga upp x antal hinder och det HINNER jag helt enkelt inte- har ju ett arbete där jag bör infinna mig hyfsat tidigt på morgonen) och tömkörning/ longering får bara ske i det lilla ridhuset som oftast är upptaget alla tider utom på morgonen = jag MÅSTE göra detta innan jobbet osv.
Nu är det alltså både ljust ute igen och paddocken går att använda och därigenom behöver jag inte heller stirra omkring varje morgon för att hinna motionera hästen. Nu kan jag i varje fall rida ut, tömköra eller longera på eftermiddagarna och bara att kunna göra detta utan att ständigt snegla på klockan är jätteskönt.
Jag kan också välja att motionera Archie 2 gånger om dagen de dagar jag tycker mig orka detta och om jag bara hunnit med ett kortare pass på morgonen och även detta känns bra. Jag tror egentligen att man borde försöka göra detta ganska ofta, alltså motionera hästen 2 ggr/ dag, det hade säkert förbättrat mycket om man bara gör det på ett genomtänkt sätt och inte sitter och rider dressyr 1 timme per gång, typ.
Under kommande vecka ser jag fram emot att få en ny inackordering, Jennifer, som har skrivit några inlägg här på bloggen. Om jag har uppfattat saken rätt är Jennifer TÄVLINGS-(och således även TRÄNINGS)-intresserad och även om hon tävlar i hoppning så kan vi säkert utbyta ett tips eller två :=).
Veckans höjdpunkt var Ullaredsbesöket tillsammans med min "gamla" hästskötare Petra (som skötte Heron åt mig för "tusen" år sedan). Vi har båda samma inställning till shoppingen där- många människor kan inte alls förstå nöjet i att vandra runt i ett köpcentrum i TIMMAR och att dessutom SE FRAM EMOT detta.
Hur som helst gjorde jag massor av härliga hund, häst och människofynd! Mina nya gråa ridbyxor är bara sååå snygga, hjälmen sitter som gjuten och tröjorna jag köpte passar jättebra. Soya fick både ny hundsäng, nytt koppel, regntäcke, schampo, bajspåsar, en leksak som hon älskar och en massa grisöron att tugga på (URK).
Rid/träningsmässigt maler vi på med ungefär samma upplägg som de senaste veckorna. Jag försöker att variera arbetet mycket med både dressyrträning, uppsutten hoppning, travarbete över cavaletti på töm, longering och uteridning.
Nu när våren och därmed LJUSET har kommit in i våra liv igen börjar det lätta på stressfronten.
Medan det har varit mörkt både på morgnar och eftermiddagar och utepaddocken har varit oridbar har jag fått stressa ganska mycket för att hinna arbeta Archie i ridhuset på det sätt jag vill. Hoppning kan jag tex nästan bara ägna mig åt på fredagmorgnar när hinderna är kvar efter torsdagens organiserade hoppträningar (om jag inte ensam vill bygga upp x antal hinder och det HINNER jag helt enkelt inte- har ju ett arbete där jag bör infinna mig hyfsat tidigt på morgonen) och tömkörning/ longering får bara ske i det lilla ridhuset som oftast är upptaget alla tider utom på morgonen = jag MÅSTE göra detta innan jobbet osv.
Nu är det alltså både ljust ute igen och paddocken går att använda och därigenom behöver jag inte heller stirra omkring varje morgon för att hinna motionera hästen. Nu kan jag i varje fall rida ut, tömköra eller longera på eftermiddagarna och bara att kunna göra detta utan att ständigt snegla på klockan är jätteskönt.
Jag kan också välja att motionera Archie 2 gånger om dagen de dagar jag tycker mig orka detta och om jag bara hunnit med ett kortare pass på morgonen och även detta känns bra. Jag tror egentligen att man borde försöka göra detta ganska ofta, alltså motionera hästen 2 ggr/ dag, det hade säkert förbättrat mycket om man bara gör det på ett genomtänkt sätt och inte sitter och rider dressyr 1 timme per gång, typ.
Under kommande vecka ser jag fram emot att få en ny inackordering, Jennifer, som har skrivit några inlägg här på bloggen. Om jag har uppfattat saken rätt är Jennifer TÄVLINGS-(och således även TRÄNINGS)-intresserad och även om hon tävlar i hoppning så kan vi säkert utbyta ett tips eller två :=).
lördagen den 21:e mars 2009
Höjden av fåfänga :=)?
http://www.hooks.se/Assets/ProductImages/Large/520060/520060_01.jpg
Blev full i skratt nyss då jag kollade sporr-sortimentet på Hööks.
Nu för tiden räcker det tydligen inte med "vanliga" sporremmar i läder eller nylon!
Nej, vill man vara riktigt fin köper man citat:
Lädersporremmar dekorerade med vita stenar på söljan.
Kostar då givetvis dubbelt så mycket som vanliga remmar men då får man ju dessa stenar på köpet *GARV*.
Vem skulle ens lägga märke till stenarna undrar JAG i mitt stilla sinne :=)?
Nåja....Stina 10 år tycker säkert det är kul och fint på sin första hopp/dressyrtävling.....
Blev full i skratt nyss då jag kollade sporr-sortimentet på Hööks.
Nu för tiden räcker det tydligen inte med "vanliga" sporremmar i läder eller nylon!
Nej, vill man vara riktigt fin köper man citat:
Lädersporremmar dekorerade med vita stenar på söljan.
Kostar då givetvis dubbelt så mycket som vanliga remmar men då får man ju dessa stenar på köpet *GARV*.
Vem skulle ens lägga märke till stenarna undrar JAG i mitt stilla sinne :=)?
Nåja....Stina 10 år tycker säkert det är kul och fint på sin första hopp/dressyrtävling.....
fredagen den 20:e mars 2009
En shopaholics bekännelser!
Nej, jag syftar inte på boken eller filmen utan på gårdagens besök i Ullared, ha ha!
Som vanligt fick jag ägnat mig åt shoppning av stora mått och som vanligt gjorde jag hur många fynd som helst.
Så ni som är helt ointresserade av prisjämförelser och redogörelser av olika fynd man kan göra i Ullared kan sluta att läsa NU!
Eftersom jag tidigare inte haft anledning att titta efter HUND-saker på GEKÅS av den enkla anledningen att jag vid föregående besök inte varit hundägare fick jag igår en mycket glad överraskning då jag kunde konstatera att GEKÅS hundsortiment och priser är minst lika fördelaktiga som deras häst och ryttarsaker.
Jag var helt i extras, som en narkoman med fri tillgång på knark ungefär och visste knappt i vilken ände av hundavdelningen jag skulle börja.
Det fanns 6-7 olika hundschampo-sorter tex, alla superbilliga givetvis och jag köpte slutligen en 1 liters flaska från EKOL för 49:--.
Läderkoppel inköptes för 69:--, jättefint och såg ut ungefär som det jag ratat i "fina hundaffären" i Staffanstorp där det kostade ca 200:--.
I fina hundaffären köpte jag tidigare i våras ett termotäcke till Soya för 255:-- (dyrt för lite tyg tyckte jag då men det fanns verkligen inga andra täcken som passade, varken där eller i någon av de många andra affärerna i Malmö jag besökte), de DYRASTE täckena på GEKÅS kostade 99:--.
Jag fastnade för ett regntäcke med fleecefoder (snarlikt Archies faktiskt) för 49:-- och det passade PERFEKT!
Bästa köpet var dock en hundsäng à la "BIA" som i fina hundaffären kostar 600:-- medan storleken STÖRRE kostade 299:-- i Ullared!!!!
Själv köpte jag ett par URSNYGGA mörkgrå ridbyxor med "gubbveck"" för 299:-- och ett par enkla vita ridbyxor (Jacson) för 99:--. De vita ridbyxorna behövde jag egentligen inte just nu men för det priset är det bra att ha i reserv då just vita ridbyxor snabbt får fläckar som inte riktigt går bort tycker jag.
Körpisk kostade 49:-- och dressyrspö 39:-- så bägge inhandlades givetvis liksom en ventilationshjälm för 199:-- som till skillnad från alla andra "billighetshjälmar" jag någonsin köpt satt som gjuten. Jag, som inte klär i NÅGON typ av huvudbonader, skulle aldrig köpa hjälm för tusentals kronor vilket jag förstår att ryttare numera kan få för sig att göra så 199:-- kändes verkligen som rätt pris för en BRA hjälm (har redan provhoppat med den på mig idag).
Snyggt dressyrschabrak för 99:--, antibitspray för 49:-- och rejäla ridstrumpor för 10:--/ par avslutade häst/ryttardelen av besöket.
Ja, det finns som synes hur mycket pengar som helst att spara på att ta en tur till Ullared om man inte bor för långt ifrån och för mig och min medföljande kompis är det faktiskt inte på något vis ett "besvär" utan snarare en kul grej som vi gör 2-3 gånger om året.
När det finns så mycket billigt att köpa lägger jag gärna en heldag på detta och slipper sedan i gengäld att "ströhandla" till vardags. Jag kan ärligt säga att jag tex inte köpt en scahmpoflaska eller en tandkräm någon annanstans än i Ullared de senaste 3 åren och det passar mig perfekt. Jag veckohandlar MAT och toalettpapper en gång i veckan, that´s it i princip och den tid som blir över när man slipper springa i affärer lägger jag gärna på annat!
Som vanligt fick jag ägnat mig åt shoppning av stora mått och som vanligt gjorde jag hur många fynd som helst.
Så ni som är helt ointresserade av prisjämförelser och redogörelser av olika fynd man kan göra i Ullared kan sluta att läsa NU!
Eftersom jag tidigare inte haft anledning att titta efter HUND-saker på GEKÅS av den enkla anledningen att jag vid föregående besök inte varit hundägare fick jag igår en mycket glad överraskning då jag kunde konstatera att GEKÅS hundsortiment och priser är minst lika fördelaktiga som deras häst och ryttarsaker.
Jag var helt i extras, som en narkoman med fri tillgång på knark ungefär och visste knappt i vilken ände av hundavdelningen jag skulle börja.
Det fanns 6-7 olika hundschampo-sorter tex, alla superbilliga givetvis och jag köpte slutligen en 1 liters flaska från EKOL för 49:--.
Läderkoppel inköptes för 69:--, jättefint och såg ut ungefär som det jag ratat i "fina hundaffären" i Staffanstorp där det kostade ca 200:--.
I fina hundaffären köpte jag tidigare i våras ett termotäcke till Soya för 255:-- (dyrt för lite tyg tyckte jag då men det fanns verkligen inga andra täcken som passade, varken där eller i någon av de många andra affärerna i Malmö jag besökte), de DYRASTE täckena på GEKÅS kostade 99:--.
Jag fastnade för ett regntäcke med fleecefoder (snarlikt Archies faktiskt) för 49:-- och det passade PERFEKT!
Bästa köpet var dock en hundsäng à la "BIA" som i fina hundaffären kostar 600:-- medan storleken STÖRRE kostade 299:-- i Ullared!!!!
Själv köpte jag ett par URSNYGGA mörkgrå ridbyxor med "gubbveck"" för 299:-- och ett par enkla vita ridbyxor (Jacson) för 99:--. De vita ridbyxorna behövde jag egentligen inte just nu men för det priset är det bra att ha i reserv då just vita ridbyxor snabbt får fläckar som inte riktigt går bort tycker jag.
Körpisk kostade 49:-- och dressyrspö 39:-- så bägge inhandlades givetvis liksom en ventilationshjälm för 199:-- som till skillnad från alla andra "billighetshjälmar" jag någonsin köpt satt som gjuten. Jag, som inte klär i NÅGON typ av huvudbonader, skulle aldrig köpa hjälm för tusentals kronor vilket jag förstår att ryttare numera kan få för sig att göra så 199:-- kändes verkligen som rätt pris för en BRA hjälm (har redan provhoppat med den på mig idag).
Snyggt dressyrschabrak för 99:--, antibitspray för 49:-- och rejäla ridstrumpor för 10:--/ par avslutade häst/ryttardelen av besöket.
Ja, det finns som synes hur mycket pengar som helst att spara på att ta en tur till Ullared om man inte bor för långt ifrån och för mig och min medföljande kompis är det faktiskt inte på något vis ett "besvär" utan snarare en kul grej som vi gör 2-3 gånger om året.
När det finns så mycket billigt att köpa lägger jag gärna en heldag på detta och slipper sedan i gengäld att "ströhandla" till vardags. Jag kan ärligt säga att jag tex inte köpt en scahmpoflaska eller en tandkräm någon annanstans än i Ullared de senaste 3 åren och det passar mig perfekt. Jag veckohandlar MAT och toalettpapper en gång i veckan, that´s it i princip och den tid som blir över när man slipper springa i affärer lägger jag gärna på annat!
onsdagen den 18:e mars 2009
Bortlottningssystemet ifrågasätts allt mer
Mycket glädjande börjar det i mina ögon orättvisa bortlottningssystemet i dressyr ifrågasättas av allt fler.
Jag har retat mig länge och påtalar också orättvisan i blogginlägg från den 17 januari.
Nu läser jag fler och fler arga/sura inlägg på nätet som delar min åsikt, se bland annat havrepappans
http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm
inlägg från den 10 mars.
Jag håller med till 100 % och hoppas verkligen att bortlottningsofoget upphör.
Är det så att vi i lagom-landet Sverige strävar efter rättvisa in absurdum: "alla ska ha samma chans att komma med till en tävling om man så måste lotta om saken"?
Nej, vari ligger rättvisan att jag som anmält mig till en tävling i god tid ska bli bortlottad medan den som anmäler sig en timme innan anmälningstiden går ut kommer med?
Skärpning och ändring alla klubbar!
Det måste ju vara hur lätt som helst att stänga en klass när maxantalet har anmält sig; kan inte tänka mig att det är något mer än en enkel knapptryckning på datorn som krävs, eller?
Jag har retat mig länge och påtalar också orättvisan i blogginlägg från den 17 januari.
Nu läser jag fler och fler arga/sura inlägg på nätet som delar min åsikt, se bland annat havrepappans
http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm
inlägg från den 10 mars.
Jag håller med till 100 % och hoppas verkligen att bortlottningsofoget upphör.
Är det så att vi i lagom-landet Sverige strävar efter rättvisa in absurdum: "alla ska ha samma chans att komma med till en tävling om man så måste lotta om saken"?
Nej, vari ligger rättvisan att jag som anmält mig till en tävling i god tid ska bli bortlottad medan den som anmäler sig en timme innan anmälningstiden går ut kommer med?
Skärpning och ändring alla klubbar!
Det måste ju vara hur lätt som helst att stänga en klass när maxantalet har anmält sig; kan inte tänka mig att det är något mer än en enkel knapptryckning på datorn som krävs, eller?
tisdagen den 17:e mars 2009
Ordningspoliser i stallet!
Härom dagen fick jag en intressant fråga från en bloggläsare som kallar sig Agda:
"Hej Birgitta. Jag läser din blogg med stor behållning och tycker ofta att du har kloka synpunkter och idéer. Tänkte fråga om du kanske har något tips även vad gäller MITT bekymmer i stallet som jag ska försöka att beskriva lite kortfattat.
Jag är 25 år gammal och har min häst i ett större kollektivstall där vi hjälps åt med det mesta (fodringar, in och utsläpp mm).
Jag har nu en längre tid stört mig oerhört mycket på en av de andra inackorderingarna, en kvinna som är kanske dubbelt så gammal och som har en äldre promenadhäst (själv har jag en hopphäst som jag tävlar i lätta klasser med varierande framgångar).
Problemet med denna kvinna är att jag upplever det som att hon ständigt söker olika skäl till att "hacka" på mig. Hon ifrågasätter hur jag mockar, varför jag fodrar med det foder jag gör, varför jag låter en av mina kompisar rida min häst ibland osv osv.
Jag anser att hon faktiskt inte har med att göra med något av ovanstående.
Jag har försökt att ignorera henne så gott det går men det retar mig att denna kvinna ständigt verkar vara på hugget och leta efter saker som hon kan ifrågasätta hos både mig och andra (fler har reagerat...det vet jag).
För stallsämjans skull har jag hittills försökt att svara vänligt på hennes ibland idiotiska frågor (läs: pikar) men snart är jag rädd för att jag inte kan hålla mig längre.
Har du något tips på hur man ska förhålla sig eller vad man kan säga utan att tvingas byta stallaplats därefter? Mvh Agda"
Jaa du Agda.....
Det du beskriver tror jag är ett "universiellt stallproblem" som jag både läst om massvis av gånger och själv upplevt och varit del av.
Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie av fenomenet vill jag drista mig till att påstå att det i så gott som varje stall verkar finnas en eller flera SJÄLVUTNÄMNA ORDNINGSPOLISER (ett favorituttryck som jag myntat- mycket passande tycker jag själv he he).
För den delen finner man inte bara dessa poliser i stallet utan de är minst lika vanliga i tex arbetslivet.
I stallet tycker jag att det oftast är de personer som rider minst och/ eller sämst som orkar och har tid med att engagera sig i vad alla andra gör. Kanske är det också någon form av dåligt självförtroende vad gäller själva ridningen som gör att man i stället koncentrerar sina krafter på annat (läs: skitsnack).
Personligen har jag insett att det sällan är någon idé att försöka påverka/ förändra en ordningspolis, det man i vart fall LÄTTARE kan förändra är sin egen inställning/ förhållningssätt till dessa.
De ordningspoliser jag "upplevt" har på många vis varit "små" människor och uteslutande olyckliga/ otillfredsställda på ett eller flera vis.
En genuint nöjd och glad människa känner inget behov av att trycka ner andra eller att ständigt kritisera allt som den ser, det är min erfarenhet.
Sedan kan vi alla till mans ha både dåliga dagar och dåliga veckor då vi inte alltid flöjtar fram genom tillvaron men om man alltid MÅSTE klaga, alltid måste söka fel och brister då är det något som verkligen inte står rätt till med ens liv och måeende.
Jag tror att du Agda måste acceptera att denna kvinna är som hon är och helt enkelt försöka att ignorera henne så gott du kan. Visa inte att du tar åt dig av hennes elakheter- det förstärker oftast på något sjukligt sätt dessa människors vilja att komma med ännu fler påhopp. Att tysta ihjäl elakheterna hjälper oftare och förhoppningsvis söker den elaka människan andra, tacksammare offer.
Om ni är många/ flera som känner er påhoppade kan ni förvisso bestämma er för att "prata ut" i grupp men risken är att den elaka kvinnan dels känner sig påhoppad och dels vägrar att ta till sig det ni säger. Det kan lätt bli en otrevlig pajkastning och alla kanske inte heller vågar stå för det som de tidigare sagt i förtroende.
Så tyvärr har jag ingen universal-lösning på ditt problem mer än att du ska försöka "leva och låta leva" och stänga dina öron så gott det går. Lycka till!
"Hej Birgitta. Jag läser din blogg med stor behållning och tycker ofta att du har kloka synpunkter och idéer. Tänkte fråga om du kanske har något tips även vad gäller MITT bekymmer i stallet som jag ska försöka att beskriva lite kortfattat.
Jag är 25 år gammal och har min häst i ett större kollektivstall där vi hjälps åt med det mesta (fodringar, in och utsläpp mm).
Jag har nu en längre tid stört mig oerhört mycket på en av de andra inackorderingarna, en kvinna som är kanske dubbelt så gammal och som har en äldre promenadhäst (själv har jag en hopphäst som jag tävlar i lätta klasser med varierande framgångar).
Problemet med denna kvinna är att jag upplever det som att hon ständigt söker olika skäl till att "hacka" på mig. Hon ifrågasätter hur jag mockar, varför jag fodrar med det foder jag gör, varför jag låter en av mina kompisar rida min häst ibland osv osv.
Jag anser att hon faktiskt inte har med att göra med något av ovanstående.
Jag har försökt att ignorera henne så gott det går men det retar mig att denna kvinna ständigt verkar vara på hugget och leta efter saker som hon kan ifrågasätta hos både mig och andra (fler har reagerat...det vet jag).
För stallsämjans skull har jag hittills försökt att svara vänligt på hennes ibland idiotiska frågor (läs: pikar) men snart är jag rädd för att jag inte kan hålla mig längre.
Har du något tips på hur man ska förhålla sig eller vad man kan säga utan att tvingas byta stallaplats därefter? Mvh Agda"
Jaa du Agda.....
Det du beskriver tror jag är ett "universiellt stallproblem" som jag både läst om massvis av gånger och själv upplevt och varit del av.
Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie av fenomenet vill jag drista mig till att påstå att det i så gott som varje stall verkar finnas en eller flera SJÄLVUTNÄMNA ORDNINGSPOLISER (ett favorituttryck som jag myntat- mycket passande tycker jag själv he he).
För den delen finner man inte bara dessa poliser i stallet utan de är minst lika vanliga i tex arbetslivet.
I stallet tycker jag att det oftast är de personer som rider minst och/ eller sämst som orkar och har tid med att engagera sig i vad alla andra gör. Kanske är det också någon form av dåligt självförtroende vad gäller själva ridningen som gör att man i stället koncentrerar sina krafter på annat (läs: skitsnack).
Personligen har jag insett att det sällan är någon idé att försöka påverka/ förändra en ordningspolis, det man i vart fall LÄTTARE kan förändra är sin egen inställning/ förhållningssätt till dessa.
De ordningspoliser jag "upplevt" har på många vis varit "små" människor och uteslutande olyckliga/ otillfredsställda på ett eller flera vis.
En genuint nöjd och glad människa känner inget behov av att trycka ner andra eller att ständigt kritisera allt som den ser, det är min erfarenhet.
Sedan kan vi alla till mans ha både dåliga dagar och dåliga veckor då vi inte alltid flöjtar fram genom tillvaron men om man alltid MÅSTE klaga, alltid måste söka fel och brister då är det något som verkligen inte står rätt till med ens liv och måeende.
Jag tror att du Agda måste acceptera att denna kvinna är som hon är och helt enkelt försöka att ignorera henne så gott du kan. Visa inte att du tar åt dig av hennes elakheter- det förstärker oftast på något sjukligt sätt dessa människors vilja att komma med ännu fler påhopp. Att tysta ihjäl elakheterna hjälper oftare och förhoppningsvis söker den elaka människan andra, tacksammare offer.
Om ni är många/ flera som känner er påhoppade kan ni förvisso bestämma er för att "prata ut" i grupp men risken är att den elaka kvinnan dels känner sig påhoppad och dels vägrar att ta till sig det ni säger. Det kan lätt bli en otrevlig pajkastning och alla kanske inte heller vågar stå för det som de tidigare sagt i förtroende.
Så tyvärr har jag ingen universal-lösning på ditt problem mer än att du ska försöka "leva och låta leva" och stänga dina öron så gott det går. Lycka till!
Dagens träning och halv vilodag för mig
Dagens träning bestod som så ofta av sidvärtsövningar åt alla håll och kanter samt bakdelsvändningsträning och övergångar mellan skritt och galopp.
Som avslutning red jag förvänd galopp på en så liten volt som jag kunde hålla galoppen i och detta gick mycket bra tills Archie tröttnade och började bryta av till trav hela tiden i stället. I dessa lägen får man gå på honom och inte ge upp övningen för han orkar ofta mer än vad han ger sken av men blir lätt bekväm om han får.
Våra svårigheter och akilleshälar avslöjas obarmhärtigt på träningarna men det är ju därför man tränar; för att försöka förbättra det man har svårt för och/ eller få tips och råd om hur man kan stärka hästen för att lättare klara av det svåra.
Sidvärtsrörelserna har vi ju haft svårt för hela tiden, det blir lätt dels så att tempot mattas av och dels är tvärningen aldeles för liten.
Birgitta tipsade mig här om att inte bara träna på detta uppsuttet utan även då jag longerar och/eller tömkör liksom att trava över lite högre bommar för att få större rörlighet i bog/framparti.
Bakdelsvändningarna kan bli seeeega och ibland står Archie något steg med bak i stället för att lyfta benen. Här var tipset att rida sluta på liten volt för att hela tiden hålla igång hästen/bakbenen.
Vad gäller avbrotten från galopp till skritt har jag framför allt problem med vänster galopp där Archie inte tar yttertygeln tillräckligt i avbrottet. Birgittas tips är att korta den tygeln rejält och ställa utåt om det behövs men att verkligen se till att förhållningen blir lyssnad på och inte sitta och segdra på halvlånga tyglar.
När vi gjorde några travökningar fick jag skäll för att jag sjunker ihop som en säck över hästen och kutar med ryggen och det har jag själv sett på några förfärliga stillbilder som tagits på tävling. FY och FULT och hjälper givetvis inte hästen.
I eftermiddag blir det hage för Archie och själv är jag hästledig resten av dagen!
För ett tag sedan insåg kontroll-Birgitta att det faktiskt är fullständigt onödigt att åka ut till stallet även på eftermiddagen (jag är ju där annars alltid morgon och eftermiddag) på tisdagarna eftersom Lina sköter Archie den dagen och givetvis är fullständigt kapabel till att både ta in honom från hagen, mocka och hänga upp hönätet med kvällsfoder.
Så en vardag i veckan kan jag numera åka direkt hem från jobbet och det känns oerhört lyxigt. Vi har även börjat tillämpa detta vissa lördagar, dvs jag rider bara på morgonen och släpper sedan ut hästarna så fixar Lina resten under eftermiddagen och det känns som att jag därigenom får hur mycket tid som helst över till annat. Otroligt hur så lite kan göra så mycket!
Den bloggläsare som ställt en fråga om vad man kan göra åt ordningspoliser i stallet kommer jag att svara imorgon eller på torsdag. DET kan bli en intressant diskussion :=)!
Som avslutning red jag förvänd galopp på en så liten volt som jag kunde hålla galoppen i och detta gick mycket bra tills Archie tröttnade och började bryta av till trav hela tiden i stället. I dessa lägen får man gå på honom och inte ge upp övningen för han orkar ofta mer än vad han ger sken av men blir lätt bekväm om han får.
Våra svårigheter och akilleshälar avslöjas obarmhärtigt på träningarna men det är ju därför man tränar; för att försöka förbättra det man har svårt för och/ eller få tips och råd om hur man kan stärka hästen för att lättare klara av det svåra.
Sidvärtsrörelserna har vi ju haft svårt för hela tiden, det blir lätt dels så att tempot mattas av och dels är tvärningen aldeles för liten.
Birgitta tipsade mig här om att inte bara träna på detta uppsuttet utan även då jag longerar och/eller tömkör liksom att trava över lite högre bommar för att få större rörlighet i bog/framparti.
Bakdelsvändningarna kan bli seeeega och ibland står Archie något steg med bak i stället för att lyfta benen. Här var tipset att rida sluta på liten volt för att hela tiden hålla igång hästen/bakbenen.
Vad gäller avbrotten från galopp till skritt har jag framför allt problem med vänster galopp där Archie inte tar yttertygeln tillräckligt i avbrottet. Birgittas tips är att korta den tygeln rejält och ställa utåt om det behövs men att verkligen se till att förhållningen blir lyssnad på och inte sitta och segdra på halvlånga tyglar.
När vi gjorde några travökningar fick jag skäll för att jag sjunker ihop som en säck över hästen och kutar med ryggen och det har jag själv sett på några förfärliga stillbilder som tagits på tävling. FY och FULT och hjälper givetvis inte hästen.
I eftermiddag blir det hage för Archie och själv är jag hästledig resten av dagen!
För ett tag sedan insåg kontroll-Birgitta att det faktiskt är fullständigt onödigt att åka ut till stallet även på eftermiddagen (jag är ju där annars alltid morgon och eftermiddag) på tisdagarna eftersom Lina sköter Archie den dagen och givetvis är fullständigt kapabel till att både ta in honom från hagen, mocka och hänga upp hönätet med kvällsfoder.
Så en vardag i veckan kan jag numera åka direkt hem från jobbet och det känns oerhört lyxigt. Vi har även börjat tillämpa detta vissa lördagar, dvs jag rider bara på morgonen och släpper sedan ut hästarna så fixar Lina resten under eftermiddagen och det känns som att jag därigenom får hur mycket tid som helst över till annat. Otroligt hur så lite kan göra så mycket!
Den bloggläsare som ställt en fråga om vad man kan göra åt ordningspoliser i stallet kommer jag att svara imorgon eller på torsdag. DET kan bli en intressant diskussion :=)!
söndagen den 15:e mars 2009
Veckan som gått
Hände det något speciellt under den gångna veckan? Hmmm.....tänker....nä...inget som jag kan komma på så här på rak arm faktiskt.
Jag har tränat mycket dressyr och inriktat mig på skolor och lite galoppombytesträning. Med bägge delarna går det väl sådär; kan inte påstå att "det sitter som en smäck" men kanske är det helt ok med tanke på hästens ålder, utbildningsståndpunkt osv?
Detta är en av många nackdelar med att vara ensam dressyrryttare på en trots allt hyfsat stor anläggning; man har INGEN att bolla idéer, träningsupplägg osv med och framför allt ingen som SER vad man håller på med mer än tränar-Birgitta och henne träffar jag ju bara 1 timme i veckan.
Tack och lov kan jag hämta mycket inspiration på annat håll (framför allt genom min dressyrvän Ann som skriver här på sidan ibland) men det hade ändå varit mycket roligare om man faktiskt hade någon IRL som man kunde träna ihop med. Jag är övertygad om att detta även hade gett positiva resultat på olika vis och inte bara varit "kul" i största allmänhet.
Förutom dressyrträningen har jag också varit ute några rundor med Archie, vi har både skrittat ut, tömkört ute och promenerat med lilla Soya. Tömkörningen skedde i skritt (vi gick en lång promenad) och nu verkar "jaga-svansen-leken" vara ett minne blott, i alla fall så länge vil håller oss till den långsammaste gångarten.
Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena. Det är så skönt att våra hästar, sina olika storlekar till trots, går så bra ihop och kan hålla samma tempo så att jag och Lena kan ägna oss åt "veckans skvaller" och andra viktiga spörsmål :=).
Vädermässigt är det riktigt "aprilväder" som råder trots att det bara är mars!
För någon dag sedan gick jag i full snöstorm på kvällen, blötsnön låg i tunga sjuk över mina kläder (läs: jag var dyngsur) och nästa morgon var allt helt borta, dvs barmark.
I lördags sken solen och det var riktig vårkänning, på söndagen föll regnet på morgonen.
Under kommande vecka ser jag fram emot ett Ullaredsbesök tillsammans med en gammal hästskötare, vi är lika stora GEKÅS-fans båda två så det blir nog skoj!
Jag har tränat mycket dressyr och inriktat mig på skolor och lite galoppombytesträning. Med bägge delarna går det väl sådär; kan inte påstå att "det sitter som en smäck" men kanske är det helt ok med tanke på hästens ålder, utbildningsståndpunkt osv?
Detta är en av många nackdelar med att vara ensam dressyrryttare på en trots allt hyfsat stor anläggning; man har INGEN att bolla idéer, träningsupplägg osv med och framför allt ingen som SER vad man håller på med mer än tränar-Birgitta och henne träffar jag ju bara 1 timme i veckan.
Tack och lov kan jag hämta mycket inspiration på annat håll (framför allt genom min dressyrvän Ann som skriver här på sidan ibland) men det hade ändå varit mycket roligare om man faktiskt hade någon IRL som man kunde träna ihop med. Jag är övertygad om att detta även hade gett positiva resultat på olika vis och inte bara varit "kul" i största allmänhet.
Förutom dressyrträningen har jag också varit ute några rundor med Archie, vi har både skrittat ut, tömkört ute och promenerat med lilla Soya. Tömkörningen skedde i skritt (vi gick en lång promenad) och nu verkar "jaga-svansen-leken" vara ett minne blott, i alla fall så länge vil håller oss till den långsammaste gångarten.
Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena. Det är så skönt att våra hästar, sina olika storlekar till trots, går så bra ihop och kan hålla samma tempo så att jag och Lena kan ägna oss åt "veckans skvaller" och andra viktiga spörsmål :=).
Vädermässigt är det riktigt "aprilväder" som råder trots att det bara är mars!
För någon dag sedan gick jag i full snöstorm på kvällen, blötsnön låg i tunga sjuk över mina kläder (läs: jag var dyngsur) och nästa morgon var allt helt borta, dvs barmark.
I lördags sken solen och det var riktig vårkänning, på söndagen föll regnet på morgonen.
Under kommande vecka ser jag fram emot ett Ullaredsbesök tillsammans med en gammal hästskötare, vi är lika stora GEKÅS-fans båda två så det blir nog skoj!
torsdagen den 12:e mars 2009
Såg ni "Uppdrag granskning" i onsdags?
Jag upphör aldrig att förvånas över människors förslagenhet och ondska!
Denna veckas "Uppdrag granskning" handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.
I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.
Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till....ETT SLAKTERI!!!!
Tja...var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?
2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:-- per häst enligt uppgift i tv-programmet).
Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis "små" pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.
Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.
Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.
Denna veckas "Uppdrag granskning" handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.
I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.
Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till....ETT SLAKTERI!!!!
Tja...var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?
2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:-- per häst enligt uppgift i tv-programmet).
Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis "små" pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.
Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.
Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.
Diskussionen om hur beroende man får vara som hästägare fortsätter...
Natalja skriver:
"Jag är HELT med på din linje.
Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.
Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.
Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.
Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.
Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända."
Och Hille:
Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte "mina" och "dina" pengar utan bara "våra" pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.
Min kommentar:
Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam "ekonomiskt ansvarig", att ha hästen som en "gemensamsam familjemedlem som alla betalar för" osv.
Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva "svara för" mina utgifter vad gäller hästen.
När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.
Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.
Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.
Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).
Kommentar från Minstral:
Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.
Min kommentar:
Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna "mitt och ditt".
Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är "självförsörjande". Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en "back-up-plan" för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.
För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta "tänk".
För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över "mina egna pengar".
Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan....
"Jag är HELT med på din linje.
Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.
Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.
Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.
Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.
Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända."
Och Hille:
Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte "mina" och "dina" pengar utan bara "våra" pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.
Min kommentar:
Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam "ekonomiskt ansvarig", att ha hästen som en "gemensamsam familjemedlem som alla betalar för" osv.
Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva "svara för" mina utgifter vad gäller hästen.
När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.
Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.
Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.
Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).
Kommentar från Minstral:
Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.
Min kommentar:
Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna "mitt och ditt".
Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är "självförsörjande". Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en "back-up-plan" för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.
För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta "tänk".
För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över "mina egna pengar".
Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan....
tisdagen den 10:e mars 2009
Hur beroende får man vara som hästägare?
Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen "mörkrädd".
Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.
Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?
Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.
Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på "dyra ridskolan" men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.
Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin "rikiga" kärlek = hästen!
Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.
I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.
Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.
Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!
Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.
Att leva "ur hand i mun" lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!
Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.
Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.
Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.
Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?
Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.
Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på "dyra ridskolan" men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.
Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin "rikiga" kärlek = hästen!
Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.
I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.
Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.
Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!
Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.
Att leva "ur hand i mun" lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!
Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.
Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.
Dagens träning eller...är tränar-Birgitta en datahacker?
Hade jag inte vetat bättre hade jag faktiskt misstänkt att min tränare är en datahacker :=)!
Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag "nosat" lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.
Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.
Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????
Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.
Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.
Igår hade jag en maildiskussion med en ryttarvän angående SKOLORNA (öppna och sluta alltså, inte grund- eller gymnasie-skolorna :=)) och då skrev jag något i stil med att jag inte precis tränat skolorna då jag ridit för Birgitta (däremot har jag "nosat" lite på dom på egen hand) eftersom vi fokuserat så mycket på de fördömda skänkelvikningarna.
Idag hann jag knappt sätta mig i sadeln förrän Birgitta beordrade sluta i skritt, följt av sluta i galopp, öppna i trav osv.
Har Birgitta på något sätt lyckats smygläsa mina mail :=)?????
Hur som helst var det detta som vi ägnade största delen av träningen åt tillsammans med annat allmänt lösgörande arbete.
Birgitta undrade också om jag hade påbörjat mitt cavalletti-arbete och det har jag ju, både uppsuttet och på töm.
måndagen den 9:e mars 2009
Alla sätt är bra....
Också ett sätt att motionera sin hund!
Kanske skulle tipsa Soya?
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article4583647.ab
Kanske skulle tipsa Soya?
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article4583647.ab
Veckan som gått
Under veckan som gått har det inte hänt något speciellt; det mesta har helt enkelt gått sin gilla gång.
Jo...jag återupptog min hoppträning i min ensamhet och det gick hur bra som helst även om hinderhöjderna var väldigt moderata.
Jag har också börjat rida mycket över cavalletti-serier efter ett råd jag fick av Birgitta på senaste träningen och även detta fungerar mycket bra.
Våren är absolut på ingång och det är märkbart ljusare på både morgnarna och kvällarna vilket är underbart. Snart kanske jag till och med kan SE var jag går när jag är ute med hunden 05.00. Just nu går vi mest på känsla :=)!
Vädermässigt har det varit flera plusgrader under hela veckan och även detta är mycket välkommet även om det nog kommer att dröja ytterligare veckor innan jag packar ner långkalsongerna för säsongen. Vad skulle jag göra utan dessa och mina termobyxor? (FRYSA!!!!)
Igår regnade det för ovanlighetens skull ganska mycket men som så ofta räddade min gloria både mig och Lena för precis när vi red ut så blev det otroligt nog uppehåll vilket vi var mer än tacksamma över.
När vi kom hem torra och glada efter vår trevliga ridtur mötte jag min ende "medtävlare" på klubben, Sally 13 år, som hade varit och tävlat hoppning. För henne var dagen mindre lyckad i regnet och då deras hästtransport hade kört fast i lera och fått dras loss med traktor och jag fick genast en flashback från ungefär denna tid förra året då JAG och Archie råkade ut för samma sak på en tävlingsplats.
Vi stod som enda kvarvarande ekipage kvar på en genomlerig parkeringsplats bara några hundra meter ifrån en milslång sandstrand och jag var LIVRÄDD för att råka tappa Archie i mörkret då jag såg framför mig hur han skenade runt på stranden i evigheter utan att kunna lokalisera sig.
Efter många om och men lyckades en traktor dra loss min bil och släp men det satt hårt inne och släpet fick också vissa skador medan vi höll på.
Ja, det var ett riktigt äventyr och det enda som räddade situationen var att jag hade 2 rosetter (av 2 möjliga) med mig hem! Det uppvägde allt men jag kommer trots det att var mycket noggrannare när jag ska parkera på den tävlingsplatsen om några veckor!
Jo...jag återupptog min hoppträning i min ensamhet och det gick hur bra som helst även om hinderhöjderna var väldigt moderata.
Jag har också börjat rida mycket över cavalletti-serier efter ett råd jag fick av Birgitta på senaste träningen och även detta fungerar mycket bra.
Våren är absolut på ingång och det är märkbart ljusare på både morgnarna och kvällarna vilket är underbart. Snart kanske jag till och med kan SE var jag går när jag är ute med hunden 05.00. Just nu går vi mest på känsla :=)!
Vädermässigt har det varit flera plusgrader under hela veckan och även detta är mycket välkommet även om det nog kommer att dröja ytterligare veckor innan jag packar ner långkalsongerna för säsongen. Vad skulle jag göra utan dessa och mina termobyxor? (FRYSA!!!!)
Igår regnade det för ovanlighetens skull ganska mycket men som så ofta räddade min gloria både mig och Lena för precis när vi red ut så blev det otroligt nog uppehåll vilket vi var mer än tacksamma över.
När vi kom hem torra och glada efter vår trevliga ridtur mötte jag min ende "medtävlare" på klubben, Sally 13 år, som hade varit och tävlat hoppning. För henne var dagen mindre lyckad i regnet och då deras hästtransport hade kört fast i lera och fått dras loss med traktor och jag fick genast en flashback från ungefär denna tid förra året då JAG och Archie råkade ut för samma sak på en tävlingsplats.
Vi stod som enda kvarvarande ekipage kvar på en genomlerig parkeringsplats bara några hundra meter ifrån en milslång sandstrand och jag var LIVRÄDD för att råka tappa Archie i mörkret då jag såg framför mig hur han skenade runt på stranden i evigheter utan att kunna lokalisera sig.
Efter många om och men lyckades en traktor dra loss min bil och släp men det satt hårt inne och släpet fick också vissa skador medan vi höll på.
Ja, det var ett riktigt äventyr och det enda som räddade situationen var att jag hade 2 rosetter (av 2 möjliga) med mig hem! Det uppvägde allt men jag kommer trots det att var mycket noggrannare när jag ska parkera på den tävlingsplatsen om några veckor!
lördagen den 7:e mars 2009
Min hund vs häst-teori stämde!
Jag har ju berättat om hur gräsligt Soya har uppfört sig mot snälle Archie när jag haft dom i ridhuset tillsammans; både då jag ridit och longerat har hon jagat honom som besatt, skällt lika mycket samt försökt att ta tag i hans svans/ haser. Att han bara uthärdat är för mig en (extremt lyckosam) gåta!
Eftersom Soya är en mycket snäll hund för övrigt och dessutom går jättefint när jag leder ner hästarna till hagen har jag funderat över om hon kanske LEKER med Archie i ridhuset även om varken han eller jag tycker att den leken är speciellt roande.
I morse, efter avslutat ridpass i ridhuset (då Soya INTE var med av förklarliga skäl) ville jag prova min teori att det kanske går mycket bättre när vi är UTOMHUS med båda djuren.
Och mycket riktigt!
Vi skrittade ut en kort runda (15 minuter) och travade även några hundra meter och Soya var som förbytt!
Inte ett skall, inte en ansats till att "jaga" Archie utan hon sprang så fint bredvid, framför eller bakom honom och "skötte sitt" (läs: nosade i marken och annat som hundar roar sig med).
Ute finns det troligen så mycket annat som är mer spännande än en tråkig häst som bara lufsar omkring medan ridhuset är tomt på annat än just nämnda häst som då dessutom springer omkring i olika cirklar och ändrar farten hela tiden.
Så tror JAG att knäpp-Soya tänker; vad tror ni :=)?
Kan förresten berätta att ingen av mina tidigare 3 hundar INTE gått att rida med utomhus även om schäfern var lika vidrig som Soya var inne i ridhuset då man red ut. Henne botade jag genom att vid ett tillfälle hoppa av hästen och ehhh...."handgripligen" (bokstavligen) förklara vad jag tyckte om hennes beteende...som sedan aldrig återkom.
Mina 2 greyhounds hade alltid mer intresse av att jaga kaniner än att engagera sig i Heron och han var lika snäll som Archie så då kaplöppningar mellan hund och kanin ibland råkade ta vägen under han mage sa han inget utan gick vidare utan att bry sig.
Eftersom Soya är en mycket snäll hund för övrigt och dessutom går jättefint när jag leder ner hästarna till hagen har jag funderat över om hon kanske LEKER med Archie i ridhuset även om varken han eller jag tycker att den leken är speciellt roande.
I morse, efter avslutat ridpass i ridhuset (då Soya INTE var med av förklarliga skäl) ville jag prova min teori att det kanske går mycket bättre när vi är UTOMHUS med båda djuren.
Och mycket riktigt!
Vi skrittade ut en kort runda (15 minuter) och travade även några hundra meter och Soya var som förbytt!
Inte ett skall, inte en ansats till att "jaga" Archie utan hon sprang så fint bredvid, framför eller bakom honom och "skötte sitt" (läs: nosade i marken och annat som hundar roar sig med).
Ute finns det troligen så mycket annat som är mer spännande än en tråkig häst som bara lufsar omkring medan ridhuset är tomt på annat än just nämnda häst som då dessutom springer omkring i olika cirklar och ändrar farten hela tiden.
Så tror JAG att knäpp-Soya tänker; vad tror ni :=)?
Kan förresten berätta att ingen av mina tidigare 3 hundar INTE gått att rida med utomhus även om schäfern var lika vidrig som Soya var inne i ridhuset då man red ut. Henne botade jag genom att vid ett tillfälle hoppa av hästen och ehhh...."handgripligen" (bokstavligen) förklara vad jag tyckte om hennes beteende...som sedan aldrig återkom.
Mina 2 greyhounds hade alltid mer intresse av att jaga kaniner än att engagera sig i Heron och han var lika snäll som Archie så då kaplöppningar mellan hund och kanin ibland råkade ta vägen under han mage sa han inget utan gick vidare utan att bry sig.
fredagen den 6:e mars 2009
Mat- ett av livets glädjeämnen!
Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?
Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara "jobbigt" och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.
Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.
Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa "smärtsituationer".
Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte "alltid" varit små i maten/ kräsmagade.
Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.
Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.
Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.
Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.
Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all "petighet" vad gällde maten.
När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.
Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som "hål utan botten" = går att äta hur mycket som helst.
Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.
Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara "jobbigt" och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.
Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.
Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa "smärtsituationer".
Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte "alltid" varit små i maten/ kräsmagade.
Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.
Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.
Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.
Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.
Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all "petighet" vad gällde maten.
När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.
Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som "hål utan botten" = går att äta hur mycket som helst.
Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.
torsdagen den 5:e mars 2009
Hur missförstånd kan uppstå
Har ni någon gång blivit påhoppade/ ifrågasatta pga något ni påståtts ha sagt där det har visat sig att det mesta/ allt varit en feltolkning eller ett missförstånd?
Jag, som står i ett stort stall med många hästägare och andra besökare hör ibland hur berättelser förvanskas under berättandets gång från person a- vidare till b- därefter c och när det har nått person y låter historien heeeelt annorlunda.
Härom dagen fick jag mig en tankeställare för egen del och det känns faktiskt lite skrämmande att inse att det man sagt kan omtolkas/ feltolkas på ett kanske väldigt tråkigt sätt som gör att man uppfattas på ett helt annat sätt än man önskar.
Typ av "skräcksenario":
JAG säger: Man skulle kanske önska lite mer trav hos X
Omtolkning som sprids: Birgitta tyckte att X hade den sämsta traven hon någonsin sett.
Vad som hände och som fick mig att tänka till var följande:
I lördags hade jag med mig Soya till stallet och eftersom mina erfrenheter av henne och Archie ihop när man rider (som jag har berättat om i några inlägg tidigare) är minst sagt usla så besämde jag mig för att stänga in henne i Archies box medan jag red.
Jag hade gjort det en gång innan och enligt den helgpersonal som jobbade då hade hon gnytt lite grann men tystnat efter en stund och sedan hållit sig lugn.
I lördags gjorde jag alltså samma sak och efter avslutad ritt fick jag höra att Soya GNÄLLT LITE. När jag kom in med Archie i stallet var hon helt tyst liksom när jag gick ifrån stallet.
I måndags säger en person till mig:
"Jasså, Soya SKÄLLDE HELA TIDEN i lördags".
För mig är det en milsvid skillnad mellan att "gnälla lite" och "skälla hela tiden".
Nu var detta kanske ett harmlöst exempel även om det givetvis inte hade kännts bra för mig om det verkligen hade varit så att Soya hade skällt oavbrutet. Då hade jag valt att inte ta med henne till stallet fler gånger då jag skulle rida för jag vill givetvis varken plåga hunden eller omgivningen med hennes gapande.
Men där ser man hur lätt en "sanning" kan spridas trots att den inte är just SANN!
Jag, som står i ett stort stall med många hästägare och andra besökare hör ibland hur berättelser förvanskas under berättandets gång från person a- vidare till b- därefter c och när det har nått person y låter historien heeeelt annorlunda.
Härom dagen fick jag mig en tankeställare för egen del och det känns faktiskt lite skrämmande att inse att det man sagt kan omtolkas/ feltolkas på ett kanske väldigt tråkigt sätt som gör att man uppfattas på ett helt annat sätt än man önskar.
Typ av "skräcksenario":
JAG säger: Man skulle kanske önska lite mer trav hos X
Omtolkning som sprids: Birgitta tyckte att X hade den sämsta traven hon någonsin sett.
Vad som hände och som fick mig att tänka till var följande:
I lördags hade jag med mig Soya till stallet och eftersom mina erfrenheter av henne och Archie ihop när man rider (som jag har berättat om i några inlägg tidigare) är minst sagt usla så besämde jag mig för att stänga in henne i Archies box medan jag red.
Jag hade gjort det en gång innan och enligt den helgpersonal som jobbade då hade hon gnytt lite grann men tystnat efter en stund och sedan hållit sig lugn.
I lördags gjorde jag alltså samma sak och efter avslutad ritt fick jag höra att Soya GNÄLLT LITE. När jag kom in med Archie i stallet var hon helt tyst liksom när jag gick ifrån stallet.
I måndags säger en person till mig:
"Jasså, Soya SKÄLLDE HELA TIDEN i lördags".
För mig är det en milsvid skillnad mellan att "gnälla lite" och "skälla hela tiden".
Nu var detta kanske ett harmlöst exempel även om det givetvis inte hade kännts bra för mig om det verkligen hade varit så att Soya hade skällt oavbrutet. Då hade jag valt att inte ta med henne till stallet fler gånger då jag skulle rida för jag vill givetvis varken plåga hunden eller omgivningen med hennes gapande.
Men där ser man hur lätt en "sanning" kan spridas trots att den inte är just SANN!
onsdagen den 4:e mars 2009
Diskussionen om inackorderingar fortsätter
Jennifer har svarat på förra veckans inlägg "kan man tjäna pengar på inackorderingar" och jag tänkte att vi kunde fortsätta diskussionen här eftersom många kanske inte går tillbaka och läser gamla inlägg så noga:
"Wow detta är verkligen super spännande! Känns som en diskussion som kan pågå i all oänlighet. Vi flyttar snart från stallet vi står i nu pga överpriset där. Det är ett stall i Vellinge som tar 2500:-i kallhyra och då ingår där bara utsläpp måndag-söndag och fodringar helgfria vardagar. Inga insläpp alls. Insläpp kostar 600:- extra i månaden. Så säg en "kallhyra" på 3100:- varje månad. Men så ingår där inget foder. Foder i sin tur köper ägaren in från ett special märke som tar ut extrema kilopriser vilket resulterar i att min häst som äter rätt mycket hamnar på en hyra varje månad á ca 5000:- och då mockar jag själv, tar in hästarna själv på helgen och fodrar ibland. Sen står där kanontrevligt folk i stallet men anläggningen lever inte upp till dom priserna.
Sen har vi stått i ett stall nära svågertorps station som tog 3250:- i månaden och då ingick foder men man hade insläpp på schema - gick inte att köpa till. Det stallet däremot hade helt galen stämmning med en massa oväsen och slarv och ett ridhus som verkligen inte sköttes. Vad jag vill ha sagt är att det är svårt att hitta en anläggning som både är prisvärd och välskött. Man får nog göra en avvägning på vad som känns mest viktigt. Synd men sant!"
Min kommentar:
Först en förklaring till övriga läsare:
Både Vellinge och Svågertorp ligger strax utanför Malmö.
Jag måste säga att detta låter som överpriser till och med i Malmö-regionen. Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för stall du har stått i Jennifer? Det är inte Lundegård möjligtvis?
Jag kan inte annat än instämma till 200 % i att det är svårt (omöjligt?) att hitta en anläggning som är både prisvärd och välskött.
Som jag kanske nämnt i något blogginlägg letar jag "inaktivt" efter ett ÄNNU bättre stall än där jag står nu sedan lång tid tillbaka. Att vi har små hagar utan gräs och med begränsad tillgång till utevistelse (halvdagar) stör mig tämligen mycket men resten överväger med så stora mått att jag ändå "finner mig" (snarare är det ju Archie som verkar "finna sig" hur bra som helst med "icke-obegränsad-hagtid").
I vintras var "icke-önskvärda-förändringar" på gång i vårt stall och då aktualiserades frågan om flytt och jag sökte MYCKET aktivt efter ett annat stall. Som tur är blev det inget av de "icke-önskvärda-förändringarna" i stallet så jag kunde lägga letandet på hyllan och tur var väl det för det verkar banne mig stört omöjligt att hitta exakt det jag söker.
Alltid brister det på något plan och då är jag ändå villig att hosta upp med en stallhyra på 4-4500:-- för det optimala stallet.
Idag har jag ju hästen på en ridskola där de anställda inte har det minsta "egenintresse" av att spara/snåla på utlovade tjänster eller produkter. Allt som behöver åtgärdas görs OMGÅENDE och utan minsta diskussion. Det foder som köps in är av god kvalité och om någon foderhandlare någon gång har försökt att lura på oss dåligt hö tex så har vi obönhörligen skickat tillbaka rubbet. Och när man är en så pass stor kund så kan man ställa krav!
Jag har hört MÄNGDER av skräckhistorier om privatstall som lovat allt från guld till gröna skogar och där man sedan som hästägare stått med lång näsa efter att ha försökt att uthärda långt längre än man tänkt från början.
Exempelvis så utlovat att ett ridhus ska stå färdigt "till vintern" (detta sägs på våren) och nästa sommar så är fortfarande inte hälften färdigt.
Visst är det så att man ibland inte kan påverka ALLT kring tex ett ridhusbygge men som betalande kund får det ändå finnas gränser för hur länge man ska finna sig i att utlovade tjänster/ saker inte kan användas.
Jag har också hört om stall där hästägare stjäler mat från varandra om det ingår att man ska fodra enligt schema eller där till och med stallägaren själv inte fodrar med utlovad mängd mat vilket man upptäcker först då man råkar komma på en tid man inte brukar och haffa personen "in action".
Som extremt aktiv tävlingsryttare finns det inte på min karta att inte kunna rida 365dagar om året och oavsett väder OM JAG VILL. Jag skulle också bli skogstokig om min häst inte fick den mat han ska ha och på de tider han ska ha den, särskilt nu då han pga tidigare fång inte kan äta vad som helst och i vilka volymer som helst.
Som sagt verkar det oerhört svårt att få "allt" och i mitt fall har jag alltså gett avkall på "hagkvalité" och hagtid. Andra vet jag gör andra prioriteringar och väljer bort sådant som de egentligen innerst inne vill ha men har insett att de inte heller kan få allt.
"Wow detta är verkligen super spännande! Känns som en diskussion som kan pågå i all oänlighet. Vi flyttar snart från stallet vi står i nu pga överpriset där. Det är ett stall i Vellinge som tar 2500:-i kallhyra och då ingår där bara utsläpp måndag-söndag och fodringar helgfria vardagar. Inga insläpp alls. Insläpp kostar 600:- extra i månaden. Så säg en "kallhyra" på 3100:- varje månad. Men så ingår där inget foder. Foder i sin tur köper ägaren in från ett special märke som tar ut extrema kilopriser vilket resulterar i att min häst som äter rätt mycket hamnar på en hyra varje månad á ca 5000:- och då mockar jag själv, tar in hästarna själv på helgen och fodrar ibland. Sen står där kanontrevligt folk i stallet men anläggningen lever inte upp till dom priserna.
Sen har vi stått i ett stall nära svågertorps station som tog 3250:- i månaden och då ingick foder men man hade insläpp på schema - gick inte att köpa till. Det stallet däremot hade helt galen stämmning med en massa oväsen och slarv och ett ridhus som verkligen inte sköttes. Vad jag vill ha sagt är att det är svårt att hitta en anläggning som både är prisvärd och välskött. Man får nog göra en avvägning på vad som känns mest viktigt. Synd men sant!"
Min kommentar:
Först en förklaring till övriga läsare:
Både Vellinge och Svågertorp ligger strax utanför Malmö.
Jag måste säga att detta låter som överpriser till och med i Malmö-regionen. Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för stall du har stått i Jennifer? Det är inte Lundegård möjligtvis?
Jag kan inte annat än instämma till 200 % i att det är svårt (omöjligt?) att hitta en anläggning som är både prisvärd och välskött.
Som jag kanske nämnt i något blogginlägg letar jag "inaktivt" efter ett ÄNNU bättre stall än där jag står nu sedan lång tid tillbaka. Att vi har små hagar utan gräs och med begränsad tillgång till utevistelse (halvdagar) stör mig tämligen mycket men resten överväger med så stora mått att jag ändå "finner mig" (snarare är det ju Archie som verkar "finna sig" hur bra som helst med "icke-obegränsad-hagtid").
I vintras var "icke-önskvärda-förändringar" på gång i vårt stall och då aktualiserades frågan om flytt och jag sökte MYCKET aktivt efter ett annat stall. Som tur är blev det inget av de "icke-önskvärda-förändringarna" i stallet så jag kunde lägga letandet på hyllan och tur var väl det för det verkar banne mig stört omöjligt att hitta exakt det jag söker.
Alltid brister det på något plan och då är jag ändå villig att hosta upp med en stallhyra på 4-4500:-- för det optimala stallet.
Idag har jag ju hästen på en ridskola där de anställda inte har det minsta "egenintresse" av att spara/snåla på utlovade tjänster eller produkter. Allt som behöver åtgärdas görs OMGÅENDE och utan minsta diskussion. Det foder som köps in är av god kvalité och om någon foderhandlare någon gång har försökt att lura på oss dåligt hö tex så har vi obönhörligen skickat tillbaka rubbet. Och när man är en så pass stor kund så kan man ställa krav!
Jag har hört MÄNGDER av skräckhistorier om privatstall som lovat allt från guld till gröna skogar och där man sedan som hästägare stått med lång näsa efter att ha försökt att uthärda långt längre än man tänkt från början.
Exempelvis så utlovat att ett ridhus ska stå färdigt "till vintern" (detta sägs på våren) och nästa sommar så är fortfarande inte hälften färdigt.
Visst är det så att man ibland inte kan påverka ALLT kring tex ett ridhusbygge men som betalande kund får det ändå finnas gränser för hur länge man ska finna sig i att utlovade tjänster/ saker inte kan användas.
Jag har också hört om stall där hästägare stjäler mat från varandra om det ingår att man ska fodra enligt schema eller där till och med stallägaren själv inte fodrar med utlovad mängd mat vilket man upptäcker först då man råkar komma på en tid man inte brukar och haffa personen "in action".
Som extremt aktiv tävlingsryttare finns det inte på min karta att inte kunna rida 365dagar om året och oavsett väder OM JAG VILL. Jag skulle också bli skogstokig om min häst inte fick den mat han ska ha och på de tider han ska ha den, särskilt nu då han pga tidigare fång inte kan äta vad som helst och i vilka volymer som helst.
Som sagt verkar det oerhört svårt att få "allt" och i mitt fall har jag alltså gett avkall på "hagkvalité" och hagtid. Andra vet jag gör andra prioriteringar och väljer bort sådant som de egentligen innerst inne vill ha men har insett att de inte heller kan få allt.
tisdagen den 3:e mars 2009
Dagens träning
Dagens träning gick bra men aldeles för fort!
Varför är det så ibland?
Jag tyckte knappt att vi hann börja förrän "tiden var ute".
Hur som helst fick jag idag en viktig och nyttig hemläxa som jag tycker att det ska bli roligt att ta itu med.
Birgitta tycker att Archie behöver bli ännu rörligare i sina bogar och enligt henne är det där mycket av mina bekymmer med sidvärtsrörelerna, framför allt åt vänster, sitter. Archie förmår inte riktigt att trampa över med höger fram och då blir det givetvis också svårt för bak att följa med.
Från och med nu ska jag rida mycket mer över cavalletti, gärna lite högre sådana så att Archie verkligen tvingas lyfta på benen. Detta kommer givetvis inte bara att gynna hans BEN utan även RYGGEN!
Ska sanningen fram har jag inte ridit över en bom sedan Archie fick fång så det kan väl vara hög tid att återuppta denna nyttiga träning.
En annan sak som står på schemat från och med nu är daglig stretching av framdelen på gossen, något som jag hittills bortprioriterat, och så får vi se om jag märker resultat vad gäller "ökad bog-rörlighet".
Både stretchingen och cavallettiarbetet känner jag mig väldigt bekväm med eftersom det är sådant jag behärskar till fullo och inte behöver fundera på om jag gör rätt eller inte vilket inte alltid är fallet med saker som man gör i sin ensamhet.
Varför är det så ibland?
Jag tyckte knappt att vi hann börja förrän "tiden var ute".
Hur som helst fick jag idag en viktig och nyttig hemläxa som jag tycker att det ska bli roligt att ta itu med.
Birgitta tycker att Archie behöver bli ännu rörligare i sina bogar och enligt henne är det där mycket av mina bekymmer med sidvärtsrörelerna, framför allt åt vänster, sitter. Archie förmår inte riktigt att trampa över med höger fram och då blir det givetvis också svårt för bak att följa med.
Från och med nu ska jag rida mycket mer över cavalletti, gärna lite högre sådana så att Archie verkligen tvingas lyfta på benen. Detta kommer givetvis inte bara att gynna hans BEN utan även RYGGEN!
Ska sanningen fram har jag inte ridit över en bom sedan Archie fick fång så det kan väl vara hög tid att återuppta denna nyttiga träning.
En annan sak som står på schemat från och med nu är daglig stretching av framdelen på gossen, något som jag hittills bortprioriterat, och så får vi se om jag märker resultat vad gäller "ökad bog-rörlighet".
Både stretchingen och cavallettiarbetet känner jag mig väldigt bekväm med eftersom det är sådant jag behärskar till fullo och inte behöver fundera på om jag gör rätt eller inte vilket inte alltid är fallet med saker som man gör i sin ensamhet.
måndagen den 2:e mars 2009
Veckan som gått
Under veckan som gått har jag kunnat konstatera något som jag hoppas att jag inte får "äta upp" i efterhand men jag vill faktiskt hävda att VÅREN HAR KOMMIT!
Inte nog med att det är ljusare på både morgnarna och kvällarna, nu när snön har försvunnit har jag upptäckt blommor och knoppar både i den egna trädgården och lite varstans där jag går.
Nu får man bara hoppas att det inte kommer ett bakslag i form av en ny snö-anstormning, som "värst" har jag varit med om att det varit snö kring 1 maj!
Häst och ridmässigt har det varit en ganska intensiv vecka med Birgitta-träning, skoning, tandläkarbesök i Bollerup och tävling i söndags.
Hos tandläkaren gick det mycket bra, på tävlingen något sämre och även om det inte var roligt att inte få till en bra ritt inne på banan så är det ju sådant som man realistiskt sett faktiskt råkar ut för mer eller mindre ofta som tävlingsryttare så det är bara att ta nya tag.
Jag pratade med en annan tävlingsryttare/ flitig bloggläsare (flicka, 13 år som tävlar hoppning) igår om hur man kan hitta andra glädjeämnen än rosetter/placeringar när man tävlar.
Vi konstaterade båda att man tex kan vara glad "bara" av att gå nolla på en hopptävling även om man inte blir placerad och själv var jag efter helgens tävling glad att jag bara hade 2 respektive 4 poäng mindre än 2 hästar som jag själv tyckte gick bra och var fina.
På bloggen hade vi en rolig diskussion där många deltog (KUL!) kring vem som ska ersätta trasiga täcken när en häst tar sönder den andres täcke. Ska ägaren till marodören göra detta eller sker utsläpp på egen risk? De flesta var rörande överens om det sistnämnda och Lena, som varit och åkt skidor i en vecka berättade igår att hon funnit mycket nöje i att läsa det som från början hade sin upprinnelse i att Archie den gode hade "råkat" (hmmm....) mer eller mindre slita itu hela Birks täcke(den lille själv klarade sig helskinnad :=)).
På bloggen diskuterades också om man kan tjäna pengar på inackorderingar eller om det snarare är andra drivkrafter som gör att man ställer upp med stallplats åt andra.
Under veckan som kommer kommer har jag inget spännande inplanerat men man vet aldrig vad som händer, på gott och ont....DET har livet som djurägare lärt mig!
Inte nog med att det är ljusare på både morgnarna och kvällarna, nu när snön har försvunnit har jag upptäckt blommor och knoppar både i den egna trädgården och lite varstans där jag går.
Nu får man bara hoppas att det inte kommer ett bakslag i form av en ny snö-anstormning, som "värst" har jag varit med om att det varit snö kring 1 maj!
Häst och ridmässigt har det varit en ganska intensiv vecka med Birgitta-träning, skoning, tandläkarbesök i Bollerup och tävling i söndags.
Hos tandläkaren gick det mycket bra, på tävlingen något sämre och även om det inte var roligt att inte få till en bra ritt inne på banan så är det ju sådant som man realistiskt sett faktiskt råkar ut för mer eller mindre ofta som tävlingsryttare så det är bara att ta nya tag.
Jag pratade med en annan tävlingsryttare/ flitig bloggläsare (flicka, 13 år som tävlar hoppning) igår om hur man kan hitta andra glädjeämnen än rosetter/placeringar när man tävlar.
Vi konstaterade båda att man tex kan vara glad "bara" av att gå nolla på en hopptävling även om man inte blir placerad och själv var jag efter helgens tävling glad att jag bara hade 2 respektive 4 poäng mindre än 2 hästar som jag själv tyckte gick bra och var fina.
På bloggen hade vi en rolig diskussion där många deltog (KUL!) kring vem som ska ersätta trasiga täcken när en häst tar sönder den andres täcke. Ska ägaren till marodören göra detta eller sker utsläpp på egen risk? De flesta var rörande överens om det sistnämnda och Lena, som varit och åkt skidor i en vecka berättade igår att hon funnit mycket nöje i att läsa det som från början hade sin upprinnelse i att Archie den gode hade "råkat" (hmmm....) mer eller mindre slita itu hela Birks täcke(den lille själv klarade sig helskinnad :=)).
På bloggen diskuterades också om man kan tjäna pengar på inackorderingar eller om det snarare är andra drivkrafter som gör att man ställer upp med stallplats åt andra.
Under veckan som kommer kommer har jag inget spännande inplanerat men man vet aldrig vad som händer, på gott och ont....DET har livet som djurägare lärt mig!
söndagen den 1:e mars 2009
Dagens tävling
I eftermiddags var vi hos en av våra grannklubbar och red det jäkla LA:3 programmet som det verkar ha gått troll i för vår del.
Hemma funkar det helt ok men ffa idag inne på banan kändes det inte som att Archie är färdig för detta.
Bjudningen var väldigt hackig i trav, halterna från galopp blev inte bra och inte heller skänkelvikningarna åt något håll.
Den urusla poängen (60%) visade att min känsla tyvärr överenstämde med domarens verklighet.
Efteråt var den MOGNA Birgitta, 42 år, tvungen att ha ett allvarligt snack med svartmålaren Birgitta, 12 år.
Mogna Birgitta:
Du neggo-bruden! Glöm inte att du för 3 månader sedan inte ens visste om du skulle ha kvar Archie i livet efter det hemska fånganfallet.
Vad begär du?
Du kanske kan vänta i alla fall nåååågra veckor innan du säljer hästen, tar ett banklån på x antal hundratusen och köper en häst som kan slå alla de där superhästarna som verkar ha dykt upp från ingenstans?
Bebis-Birgitta:
Ja, ja...du har nog rätt. Du.. har jag inte tid att snacka med dig mer fröken förnuftig. Här ska tröst-krängas några kilo godis så blir det nog bra igen.
Hemma funkar det helt ok men ffa idag inne på banan kändes det inte som att Archie är färdig för detta.
Bjudningen var väldigt hackig i trav, halterna från galopp blev inte bra och inte heller skänkelvikningarna åt något håll.
Den urusla poängen (60%) visade att min känsla tyvärr överenstämde med domarens verklighet.
Efteråt var den MOGNA Birgitta, 42 år, tvungen att ha ett allvarligt snack med svartmålaren Birgitta, 12 år.
Mogna Birgitta:
Du neggo-bruden! Glöm inte att du för 3 månader sedan inte ens visste om du skulle ha kvar Archie i livet efter det hemska fånganfallet.
Vad begär du?
Du kanske kan vänta i alla fall nåååågra veckor innan du säljer hästen, tar ett banklån på x antal hundratusen och köper en häst som kan slå alla de där superhästarna som verkar ha dykt upp från ingenstans?
Bebis-Birgitta:
Ja, ja...du har nog rätt. Du.. har jag inte tid att snacka med dig mer fröken förnuftig. Här ska tröst-krängas några kilo godis så blir det nog bra igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
