I torsdags var Archie på den årliga tandkontrollen hos Torbjörn Lundström (www.djurtandvardskliniken.se) som besöker veterinärerna Ann och Anders Gånheim i Bollerup några gånger om året.
Archie har ett överbett som måste tittas till och slipas till lite grann men enligt Torbjörn räcker det att göra detta en gång om året.
Kostnaden för en undersökning (i mitt fall 2.675:--) tycker jag är väldigt dyr med tanke på TIDEN det tar (ca 10 minuter för undersökning och behandling efter att hästen sederats) men Torbjörns KUNSKAPER är ändå värda detta framför att anlita någon inte fullt lika kunnig veterinär.
Har man en gång haft en häst med gravt tungfel (Décima), vilket också var den absolut största anledningen till att jag sålde henne, så nöjer man sig inte med annat än den bäste. Och det anser jag att Torbjörn är :=).
fredagen den 27:e februari 2009
onsdagen den 25:e februari 2009
Ännu ett trevligt brev!
Som jag berättade om i blogginlägg den 28 januari ville ryttarföreningen då tacka för mina och Archies insatser på tävlingsbanorna under 2008 genom att ge mig ett schabrak. Jag blev mycket glad över denna gest och lika glad blev jag härom dagen då jag fick ett nytt brev med följande ordalydelse:
"Inbjudan
Vi har glädjen att meddela dig att du har utsetts till pristagare av Lilla Dressyrpriset 2008.
Vi hoppas att du har möjlighet att komma til vårt årsmöte för att motta ditt pris."
Vad det handlar om är alltså att jag och Archie utsetts till mest framgångsrika dressyrekipage i lätt klass under förra året; en inte så enorm bedrift kanske med tanke på det fåtal ekipage som valt att tävla för vår förening. Dock tycker jag själv att Archies sammalagt 26 placeringar under förra året är en bedrift som jag svårligen lär upprepa så jag är väldigt glad över priset trots avsaknad av enorm konkurrens :=).
Faktiskt har både Heron och Décima också erövrat detta pris (Décima fick det till och med 3 gånger, 2000, 2002 och 2004) så det är en kär tradition som jag mer än gärna vill upprätthålla om det går.
Tyvärr kommer jag inte att kunna ta emot priset på årsmötet då detta äger rum på söndag klockan 15.00 då jag förhoppningsvis sitter i sadeln hos en grannklubb och tävlar.
"Inbjudan
Vi har glädjen att meddela dig att du har utsetts till pristagare av Lilla Dressyrpriset 2008.
Vi hoppas att du har möjlighet att komma til vårt årsmöte för att motta ditt pris."
Vad det handlar om är alltså att jag och Archie utsetts till mest framgångsrika dressyrekipage i lätt klass under förra året; en inte så enorm bedrift kanske med tanke på det fåtal ekipage som valt att tävla för vår förening. Dock tycker jag själv att Archies sammalagt 26 placeringar under förra året är en bedrift som jag svårligen lär upprepa så jag är väldigt glad över priset trots avsaknad av enorm konkurrens :=).
Faktiskt har både Heron och Décima också erövrat detta pris (Décima fick det till och med 3 gånger, 2000, 2002 och 2004) så det är en kär tradition som jag mer än gärna vill upprätthålla om det går.
Tyvärr kommer jag inte att kunna ta emot priset på årsmötet då detta äger rum på söndag klockan 15.00 då jag förhoppningsvis sitter i sadeln hos en grannklubb och tävlar.
Kan man tjäna pengar på inackorderingar?
Kort svar:
NEJ!!!!
Något längre svar:
MÖJLIGEN om man har stall i närheten av Stor-Stockholm och/ eller har typ 30 inackorderingar (lite volym med andra ord).
Ännu längre svar:
Såvida man alltså inte har ett hyfsat stall i eller i närheten av Stockholm och där man kan ta en stallhyra på 5000:-- eller mer per månad bedömer JAG att det är oerhört svårt att tjäna pengar på att ta emot inackorderingar.
Hur det än är så bor de flesta av oss inte i Stockholm och inte ens där vimlar det av stall där man kan ta ut fantasihyror.
Jag skulle gissa att "medel/mediankostnaden för uppstallning" i Sverige inte kommer upp till mer än på sin höjd 2000:-- och då är både mat och strö inräknat.
Sedan beror det så klart på vilka förutsättningar man har som stallägare om man ens kan tjäna någon liten krona på sin HOBBY.
Har man låga kostnader för själva gården och är väldigt händig själv och/eller har så pass bra skick på stallet att få renoveringar/ reparationer behöver göras är förutsättningarna givetvis bättre liksom om man har möjlighet att producera sitt eget foder.
Kanske är man förtids- eller "riktig" pensionär som inte kan/behöver förärvsarbeta och kan sköta stallet på egen hand och i lugn och ro?
Hur som helst tror jag att man absolut inte kan börja räkna den ARBETSTID man faktiskt lägger ner på sina inackorderingar och tycka att man ska ha avtalsenlig lön för den för då kan man glömma en vinst direkt.
Fast å andra sidan: vilket annat arbete hade man tyckt var ok att utföra GRATIS eller till en timpenning på kanske 20 kronor?
Nej, ska man ha inackorderingar måste man se någon annan vinst än den rent ekonomiska!
Kanske vill man ha sällskap till den egna hästen och ridsällskap åt sig själv? Man kanske känner att man vill dela på de sysslor som det faktiskt innebär att ha hästen hemma och väljer då att ta emot andra hästägare som kan hjälpa till med utsläpp/ intag, fodringar osv?
Jag hör då och då folk som tror att man kan "driva runt" sitt eget hästintresse genom att köpa en gård och ta emot inackorderingar men jag vill alltså hävda att detta är näst intill omöjligt om man verkligen räknar in alla kostnader.
NEJ!!!!
Något längre svar:
MÖJLIGEN om man har stall i närheten av Stor-Stockholm och/ eller har typ 30 inackorderingar (lite volym med andra ord).
Ännu längre svar:
Såvida man alltså inte har ett hyfsat stall i eller i närheten av Stockholm och där man kan ta en stallhyra på 5000:-- eller mer per månad bedömer JAG att det är oerhört svårt att tjäna pengar på att ta emot inackorderingar.
Hur det än är så bor de flesta av oss inte i Stockholm och inte ens där vimlar det av stall där man kan ta ut fantasihyror.
Jag skulle gissa att "medel/mediankostnaden för uppstallning" i Sverige inte kommer upp till mer än på sin höjd 2000:-- och då är både mat och strö inräknat.
Sedan beror det så klart på vilka förutsättningar man har som stallägare om man ens kan tjäna någon liten krona på sin HOBBY.
Har man låga kostnader för själva gården och är väldigt händig själv och/eller har så pass bra skick på stallet att få renoveringar/ reparationer behöver göras är förutsättningarna givetvis bättre liksom om man har möjlighet att producera sitt eget foder.
Kanske är man förtids- eller "riktig" pensionär som inte kan/behöver förärvsarbeta och kan sköta stallet på egen hand och i lugn och ro?
Hur som helst tror jag att man absolut inte kan börja räkna den ARBETSTID man faktiskt lägger ner på sina inackorderingar och tycka att man ska ha avtalsenlig lön för den för då kan man glömma en vinst direkt.
Fast å andra sidan: vilket annat arbete hade man tyckt var ok att utföra GRATIS eller till en timpenning på kanske 20 kronor?
Nej, ska man ha inackorderingar måste man se någon annan vinst än den rent ekonomiska!
Kanske vill man ha sällskap till den egna hästen och ridsällskap åt sig själv? Man kanske känner att man vill dela på de sysslor som det faktiskt innebär att ha hästen hemma och väljer då att ta emot andra hästägare som kan hjälpa till med utsläpp/ intag, fodringar osv?
Jag hör då och då folk som tror att man kan "driva runt" sitt eget hästintresse genom att köpa en gård och ta emot inackorderingar men jag vill alltså hävda att detta är näst intill omöjligt om man verkligen räknar in alla kostnader.
Trasiga täcken- vem ska betala?
Jag har flera gånger läst olika diskussioner på nätet som handlar om hur man ska förhålla sig till när hästar tar itu varandras täcken i hagen.
Vem ska betala för ett nytt täcke alternativt lagning av det trasiga täcket? Den vars häst förstört täcket eller den som äger täcket? När ska man kräva ett nytt täcke och när är det ok att "bara" laga?
Personligen tycker jag att man gör det enklast (därmed inte sagt att det är mest rättvist)för alla parter om man från början bestämmer att alla har ansvar för sitt eget täcke.
Om man har flera hästar i samma hage kan det vara oerhört svårt att till 100 % veta vem som tagit itu ett täcke så vida inte någon människa råkar komma förbi och se just när det händer.
Ibland kan det också vara svårt att avgöra om det är hästen själv som tagit itu sitt täcke genom att tex fastna i en utskjutande spik, rulla sig på en sten osv.
Jag minns att min egen Décima tex lyckades göra ett hål i både täcket och sin manke, troligen genom att rulla sig på en vass sten. Det var ett rejält djupt hål (och sår) och jag hade aldrig trott att en häst kunde åsamka sig själv något liknande men hon gick bevisligen ensam i hagen.
Samma sak gäller för övrigt avtrampade skor i hagen. Jag TROR att Archie har trampat av både Birk och tidigare hagkompisar någon framsko per år men säker är jag inte. Hästar kan ju faktiskt trampa av sig sina egna skor men andra hästar kan också ställa sig på dom på ett sådant sätt att skorna ryker. Hur ska man veta?
Varför det också blir enklast om var och en tar ansvar för sitt täcke är eftersom man kan ha väldigt olika kriterier för när ett täcke måste lagas eller slängas. Det finns de som glatt tejpar och lappar sina täcken tills de faller i bitar medan andra vill ha fläckfria täcken utan minsta prick. Så i stället för att tjafsa om vem som ska avgöra om ett nytt täcke måste inhandlas, om ett trasigt ska lämnas till professionell sömmerska eller om man kan tråckla över några korsstygn själv så är det bättre att var och en gör som det passar den personen.
Om man inte tycker att det är rättvist att man själv ska betala för saker som man tror/ vet att andra förstört ser jag ingen annan lösning än att i förväg mycket noga fastställa vad som ska gälla. Personligen tror jag att detta är mycket svårare eftersom det som sagt kan finnas väldigt subjektiva synpunkter att ta hänsyn till.
En annan lösning är givetvis att låta hästen gå ensam; då behöver man aldrig undra över vem som har trampat av skor, gjort revor i täcket, bitit hästen eller gett den en spark. Då bli allt mycket lättare, säkrare men beklagligt nog för hästen också tråkigare!
Vem ska betala för ett nytt täcke alternativt lagning av det trasiga täcket? Den vars häst förstört täcket eller den som äger täcket? När ska man kräva ett nytt täcke och när är det ok att "bara" laga?
Personligen tycker jag att man gör det enklast (därmed inte sagt att det är mest rättvist)för alla parter om man från början bestämmer att alla har ansvar för sitt eget täcke.
Om man har flera hästar i samma hage kan det vara oerhört svårt att till 100 % veta vem som tagit itu ett täcke så vida inte någon människa råkar komma förbi och se just när det händer.
Ibland kan det också vara svårt att avgöra om det är hästen själv som tagit itu sitt täcke genom att tex fastna i en utskjutande spik, rulla sig på en sten osv.
Jag minns att min egen Décima tex lyckades göra ett hål i både täcket och sin manke, troligen genom att rulla sig på en vass sten. Det var ett rejält djupt hål (och sår) och jag hade aldrig trott att en häst kunde åsamka sig själv något liknande men hon gick bevisligen ensam i hagen.
Samma sak gäller för övrigt avtrampade skor i hagen. Jag TROR att Archie har trampat av både Birk och tidigare hagkompisar någon framsko per år men säker är jag inte. Hästar kan ju faktiskt trampa av sig sina egna skor men andra hästar kan också ställa sig på dom på ett sådant sätt att skorna ryker. Hur ska man veta?
Varför det också blir enklast om var och en tar ansvar för sitt täcke är eftersom man kan ha väldigt olika kriterier för när ett täcke måste lagas eller slängas. Det finns de som glatt tejpar och lappar sina täcken tills de faller i bitar medan andra vill ha fläckfria täcken utan minsta prick. Så i stället för att tjafsa om vem som ska avgöra om ett nytt täcke måste inhandlas, om ett trasigt ska lämnas till professionell sömmerska eller om man kan tråckla över några korsstygn själv så är det bättre att var och en gör som det passar den personen.
Om man inte tycker att det är rättvist att man själv ska betala för saker som man tror/ vet att andra förstört ser jag ingen annan lösning än att i förväg mycket noga fastställa vad som ska gälla. Personligen tror jag att detta är mycket svårare eftersom det som sagt kan finnas väldigt subjektiva synpunkter att ta hänsyn till.
En annan lösning är givetvis att låta hästen gå ensam; då behöver man aldrig undra över vem som har trampat av skor, gjort revor i täcket, bitit hästen eller gett den en spark. Då bli allt mycket lättare, säkrare men beklagligt nog för hästen också tråkigare!
tisdagen den 24:e februari 2009
Dagens träning
Jätteskönt att kunna skriva denna rubrik; det betyder ju att träningen idag blev av och det är verkligen underbart att vara igång igen. Archie rids nu helt som vanligt, det enda jag inte har börjat med ännu är hoppningen men det kommer jag att göra inom kort (några dagar).
Idag fick jag mycket skäll av Birgitta; hon skakade förundrat på huvudet flera gånger så som hon gör när hon inte kan förstå hur jag....(vad det nu är jag hittar på för tokigheter).
Idag handlade "tokigheterna" mycket om min sits och att jag inte sitter/ inverkar korrekt vid avsaktningar. Det blir för mycket dragkamp och jag hasar fram i sadeln samtidigt som jag drar upp skänklarna. FULT och FEL! Vi jobbade jättemycket med detta eftersom framför allt avsaktningarna från galopp till skritt innehåller aldeles för många mellanliggande travsteg och för mycket dragande öht.
Lite bakdelsvändningsträning blev det också- jag började att rida på en liiiiiten volt i sluta och minska volten tills det blev en bakdelsvändning ungefär.
Sidvärtsträning blev det också i både skritt (går MKT MKT bra för både vänster och höger skänkel) trav och galopp (bättre och bättre, ibland riktigt bra för vänster skänkel och fortfarande tämligen svagt/ dåligt för höger) på lite olika linjer.
Eftersom Archie inte precis jobbar ihjäl sig med bakbenen av sig själv vill Birgitta att jag ska lägga mycket fokus på detta; dvs att verkligen få igång hela hästen.
Om man bara vill rida runt på lite halvlånga tyglar är han den lättaste hästen i världen att rida, 100 % med och okomplicerad men nu måste bågen spännas! Mer samling, upp i formen, aktivare bakben- det är vår melodi framöver!
Idag fick jag mycket skäll av Birgitta; hon skakade förundrat på huvudet flera gånger så som hon gör när hon inte kan förstå hur jag....(vad det nu är jag hittar på för tokigheter).
Idag handlade "tokigheterna" mycket om min sits och att jag inte sitter/ inverkar korrekt vid avsaktningar. Det blir för mycket dragkamp och jag hasar fram i sadeln samtidigt som jag drar upp skänklarna. FULT och FEL! Vi jobbade jättemycket med detta eftersom framför allt avsaktningarna från galopp till skritt innehåller aldeles för många mellanliggande travsteg och för mycket dragande öht.
Lite bakdelsvändningsträning blev det också- jag började att rida på en liiiiiten volt i sluta och minska volten tills det blev en bakdelsvändning ungefär.
Sidvärtsträning blev det också i både skritt (går MKT MKT bra för både vänster och höger skänkel) trav och galopp (bättre och bättre, ibland riktigt bra för vänster skänkel och fortfarande tämligen svagt/ dåligt för höger) på lite olika linjer.
Eftersom Archie inte precis jobbar ihjäl sig med bakbenen av sig själv vill Birgitta att jag ska lägga mycket fokus på detta; dvs att verkligen få igång hela hästen.
Om man bara vill rida runt på lite halvlånga tyglar är han den lättaste hästen i världen att rida, 100 % med och okomplicerad men nu måste bågen spännas! Mer samling, upp i formen, aktivare bakben- det är vår melodi framöver!
måndagen den 23:e februari 2009
Veckan som gått
Under den gångna veckan har vi haft alla möjliga väder; jobbigt och trist!
När Lina skrittade ut i onsdags snöade det tex oavbrutet, när vi red ut i lördags (jag på Birk) var det strålande solsken.
Igår regnade det en hel del och nästan all snö som har legat orörd i över en vecka nu är mer eller mindre borta.
Under tiden snön smälte fick hästarna världens mega-styltor när de gick ute- vadå vrickningsrisk i kubik...suck.... och nu fasar jag för om det fryser på all smält snö- skridskobana direkt!
Min träning för Birgitta blev inställd men förhoppningsvis tar vi nya tag imorgon.
Jag provade att både rida och longera med hunden som sällskap i ridhuset och det gick inte så bra vilket ni har kunnat läsa om i tidigare blogginlägg. Bortsett från denna lilla missräkning är jag fortsatt världens nöjdaste hundägare och det är så himla skönt att även Archie accepterar Soya till 200 %.
Under veckan som gått har Archie också tränat sina huggtänder genom att fullständigt demolera ett av Birks utetäcken så nu går den lille med ett annat täcke INDRÄNKT i "fy-spray". Vi får se om det hjälper!
Under kommande vecka är ett besök hos tandläkare Torbjörn L i Bollerup inplanerat (www.djurtandvardskliniken.se), förhoppningsvis utbryter inga snöstormar eller annat som hindrar vår resa.
När Lina skrittade ut i onsdags snöade det tex oavbrutet, när vi red ut i lördags (jag på Birk) var det strålande solsken.
Igår regnade det en hel del och nästan all snö som har legat orörd i över en vecka nu är mer eller mindre borta.
Under tiden snön smälte fick hästarna världens mega-styltor när de gick ute- vadå vrickningsrisk i kubik...suck.... och nu fasar jag för om det fryser på all smält snö- skridskobana direkt!
Min träning för Birgitta blev inställd men förhoppningsvis tar vi nya tag imorgon.
Jag provade att både rida och longera med hunden som sällskap i ridhuset och det gick inte så bra vilket ni har kunnat läsa om i tidigare blogginlägg. Bortsett från denna lilla missräkning är jag fortsatt världens nöjdaste hundägare och det är så himla skönt att även Archie accepterar Soya till 200 %.
Under veckan som gått har Archie också tränat sina huggtänder genom att fullständigt demolera ett av Birks utetäcken så nu går den lille med ett annat täcke INDRÄNKT i "fy-spray". Vi får se om det hjälper!
Under kommande vecka är ett besök hos tandläkare Torbjörn L i Bollerup inplanerat (www.djurtandvardskliniken.se), förhoppningsvis utbryter inga snöstormar eller annat som hindrar vår resa.
lördagen den 21:e februari 2009
Mycket elak häst och lika elak hund!
I morse gjorde jag ett nytt försök att motionera Archie och Soya samtidigt och resultatet var nästan ännu sämre än sist (läs föregående blogginlägg).
Jag longerade Archie i ridhuset och ville se vad Soya skulle göra om jag stod på marken (med en longeringspisk i handen!).
Tyvärr upprepade Soya samma scenario som då jag red; hon skällde och framför allt sprang hon som en tok efter Archies SVANS och BAKBEN! INTE BRA!!!! .
Det såg ut som att hon försökte bita honom i svansen faktiskt och det mest otroliga var att Archie var fullständigt oberörd över detta galna monster!
Är det något fel på min häst (och hund)?
En normal häst hade gjort pinan mycket kort med en så dum hund och sparkat ner henne omedelbart!
Nu gjorde inte Archie ens den minsta ansats till detta men jag har ändå insett att jag inte kan göra fler försök. En dag tröttnar han kanske och hans hov/ar över hennes lilla kropp kommer med största sannolikhet att bli förödande så den risken tar jag inte!
Jag slog faktiskt efter Soya med pisken men det hjälpte inte det minsta utan verkade tvärtom egga upp den lilla vesslan :=(.
På eftermiddagen var det så dags att konstatera att även Archie kan vara stygg om han vill; Birks för inte så länge sedan mycket fina (och dyra) utetäcke var då färdigt för soptunnan.
Archie har dragit en eller två jätterevor över i princip halva täcket och stoppning väller nu fram likt lava från alla hål(l) och kanter.
Jag kan aldrig tänka mig att ens sy-skickliga Lena kan rädda täcket!
Visst blir man galen när sådant här händer men samtidigt är det tyvärr inte världsunikt på något vis. På något sätt får man räkna med sådana här "missöden" (hmmmm) när man släpper ihop hästar och jag vet inte hur många diskussioner jag läst på nätet som avhandlar just "täckesmarodör-frågor" av olika slag.
Jag och Lena har hittills varit mycket förskonade vilket inte var fallet då min gamle häst Heron gick i hagen med sin favvo-kompis Beam.
Där rök täckena i parti och minut och det var alltid Heron som var den skyldige. Ibland gick det inte ens några dagar innan ett helt nytt täcke var ett minne blott och jag minns att jag tackade min lyckliga stjärna att Beams ägare var mångmiljonär.
Jag erbjöd Beams ägare att sära på hästarna efter x antal demolerade täcken men för henne betydde det så mycket att hästarna fick gå ihop att hon "glatt" (nåja...) tog upp plånboken gång på gång.
På den tiden kan jag inte minnas att det fanns så bra "fy-sprayer" som det finns idag så nu ska jag spruta ner Birks andra täcken i ett försök att avskräcka Arch-den-förskräcklige. Tyvärr lär väl inte medlet hålla i sig så värst bra om Birk rullar sig i snön men försöka duger!
Jag longerade Archie i ridhuset och ville se vad Soya skulle göra om jag stod på marken (med en longeringspisk i handen!).
Tyvärr upprepade Soya samma scenario som då jag red; hon skällde och framför allt sprang hon som en tok efter Archies SVANS och BAKBEN! INTE BRA!!!! .
Det såg ut som att hon försökte bita honom i svansen faktiskt och det mest otroliga var att Archie var fullständigt oberörd över detta galna monster!
Är det något fel på min häst (och hund)?
En normal häst hade gjort pinan mycket kort med en så dum hund och sparkat ner henne omedelbart!
Nu gjorde inte Archie ens den minsta ansats till detta men jag har ändå insett att jag inte kan göra fler försök. En dag tröttnar han kanske och hans hov/ar över hennes lilla kropp kommer med största sannolikhet att bli förödande så den risken tar jag inte!
Jag slog faktiskt efter Soya med pisken men det hjälpte inte det minsta utan verkade tvärtom egga upp den lilla vesslan :=(.
På eftermiddagen var det så dags att konstatera att även Archie kan vara stygg om han vill; Birks för inte så länge sedan mycket fina (och dyra) utetäcke var då färdigt för soptunnan.
Archie har dragit en eller två jätterevor över i princip halva täcket och stoppning väller nu fram likt lava från alla hål(l) och kanter.
Jag kan aldrig tänka mig att ens sy-skickliga Lena kan rädda täcket!
Visst blir man galen när sådant här händer men samtidigt är det tyvärr inte världsunikt på något vis. På något sätt får man räkna med sådana här "missöden" (hmmmm) när man släpper ihop hästar och jag vet inte hur många diskussioner jag läst på nätet som avhandlar just "täckesmarodör-frågor" av olika slag.
Jag och Lena har hittills varit mycket förskonade vilket inte var fallet då min gamle häst Heron gick i hagen med sin favvo-kompis Beam.
Där rök täckena i parti och minut och det var alltid Heron som var den skyldige. Ibland gick det inte ens några dagar innan ett helt nytt täcke var ett minne blott och jag minns att jag tackade min lyckliga stjärna att Beams ägare var mångmiljonär.
Jag erbjöd Beams ägare att sära på hästarna efter x antal demolerade täcken men för henne betydde det så mycket att hästarna fick gå ihop att hon "glatt" (nåja...) tog upp plånboken gång på gång.
På den tiden kan jag inte minnas att det fanns så bra "fy-sprayer" som det finns idag så nu ska jag spruta ner Birks andra täcken i ett försök att avskräcka Arch-den-förskräcklige. Tyvärr lär väl inte medlet hålla i sig så värst bra om Birk rullar sig i snön men försöka duger!
torsdagen den 19:e februari 2009
Mycket snäll häst och mycket mindre tyst hund
Igår red jag för första gången på Archie samtidigt som jag hade Soya lösspringande med mig. Detta skedde bakom "lyckta dörrar" dvs i vårt ridhus eftersom jag inte visst hur varken häst eller hund skulle reagera och jag var också beredd på att i
a) värsta fall avbryta ritten och släpa ner hunden till boxen i stället
b) näst värsta fall binda hunden vid klädhängaren mitt i ridhuset om hon störde hästen för mycket.
Min man frågade mig häromdagen om Soya kunde skälla och frågan var på sätt och vis berättigad hos en hund-o-van person eftersom vi faktiskt aldrig hört djuret öppna munnen!
Men nu kan jag svara maken: Ehhhh....JA, vår hund kan skälla MYCKET och GÄRNA, i alla fall när den själv VILL....
Jag hann inte mer än börja rida förrän hundeländet satte igång med sitt bjäbbande!
Oj, oj, oj....hon sprang framför Archie samtidigt som hon skällde för full hals och i sanning var det enormt enerverande.
Min svarta gosse visade sig lika cool som så många gånger förut och ignorerade vesslan totalt. Hon hade inget för sitt gapande och efter en alltför lång stund (enligt mina öron i alla fall) gav hon slutligen upp och slutade att både springa före, efter och bredvid och att skälla (eller så fick hon ont i halsen- springa sig trött finns inte på hennes karta....).
Så Archie får högsta betyg vad gäller att "uthärda en enerverande hund" medan Soya får ett inte lika bra betyg vad gäller att "ligga och titta beundrande på en häst som dressyrtränar".
Men men...hundrackaren har visat sig var mycket smart i andra sammanhang sedan tidigare så hon ska nog lära sig att rätta in sig i ledet snabbt och lätt!
a) värsta fall avbryta ritten och släpa ner hunden till boxen i stället
b) näst värsta fall binda hunden vid klädhängaren mitt i ridhuset om hon störde hästen för mycket.
Min man frågade mig häromdagen om Soya kunde skälla och frågan var på sätt och vis berättigad hos en hund-o-van person eftersom vi faktiskt aldrig hört djuret öppna munnen!
Men nu kan jag svara maken: Ehhhh....JA, vår hund kan skälla MYCKET och GÄRNA, i alla fall när den själv VILL....
Jag hann inte mer än börja rida förrän hundeländet satte igång med sitt bjäbbande!
Oj, oj, oj....hon sprang framför Archie samtidigt som hon skällde för full hals och i sanning var det enormt enerverande.
Min svarta gosse visade sig lika cool som så många gånger förut och ignorerade vesslan totalt. Hon hade inget för sitt gapande och efter en alltför lång stund (enligt mina öron i alla fall) gav hon slutligen upp och slutade att både springa före, efter och bredvid och att skälla (eller så fick hon ont i halsen- springa sig trött finns inte på hennes karta....).
Så Archie får högsta betyg vad gäller att "uthärda en enerverande hund" medan Soya får ett inte lika bra betyg vad gäller att "ligga och titta beundrande på en häst som dressyrtränar".
Men men...hundrackaren har visat sig var mycket smart i andra sammanhang sedan tidigare så hon ska nog lära sig att rätta in sig i ledet snabbt och lätt!
onsdagen den 18:e februari 2009
Att köpa häst om man är oerfaren (tips)
Ett tema som jag varit inne på flera gånger i mina blogginlägg är att man som hästägare verkligen bör leta efter och köpa en LÄMPLIG häst.
Vad som sedan är "en lämplig häst" kan givetvis variera nästan till oändlighet men man bör absolut inte åka iväg och köpa första bästa häst utan att ha diskuterat eventuellt köp med någon som man har förtroende för vad gäller ridning/hästhållning, helst den person man rider för (eller planerar att rida för).
Jag vet inte hur många gånger jag sett det själv och tyvärr också hört från min omgivning: en oerfaren ryttare åker och köper just första hästen de tittar på och sedan blir det bara pannkaka av alltihop.
Om jag ska säga vad JAG tycker är en lämplig häst för en relativt oerfaren ryttare så är något av det viktigaste att man ska passa ihop rent fysiskt :=).
Vad menar jag med detta?
Jo; om man ska generalisera så är det oftast så att en kort ryttare bör ha en liten häst och en lång ryttare kan ha en något högre dito. Är man både kort och lite/mycket överviktig är det ännu viktigare att man har en häst som man "når om/runt" och inte sitter ovanpå och skumpar utan att verkligen komma ner i sadeln.
Är man "svag" i sin ridning måste man också välja häst därefter; det passar då inte med ett "ånglok" som tar bettet och ger sig av.
Jag använder ofta uttrycket "tillbockad" om hästar som jag tycker är lämpliga för mindre erfarna ryttare.
En tillbockad häst är för mig en häst som har mycket lätt för att gå i form, den kröker på nacken bara av att man tar tyglarna i princip och även om hästen många gånger inte går "ärligt" på tygeln utan snarare släpper bettet lite är detta klart att föredra framför "stjärnkikarna" som stretar emot alla tygeltag.
På den tillbockade hästen är det om inte annat mycket behagligare att sitta och man kan också som ryttare mycket snabbare få in en känsla för hur det ska/ kan kännas när hästen arbetar rätt.
En häst som går med huvudet i vädret blir oftast väldigt "springig" och också stötig att sitta på = svårt att inverka korrekt = hästen går ännu sämre = mycket ond cirkel.
Är man oerfaren kan det vara all idé att leta häst bland erfarna tävlingshästar som inte riktigt räckt till på tävlingsbanorna vad gäller gångarter och "power". En sådan välutbildad häst kan man ha långt mer glädje av än en förvisso mer framgångsrik tävlingsindivid men med för mycket temperament att hantera och gångarter att kunna rida bekvämt i.
En annan viktig aspekt att ta hänsyn till tycker jag är att jag har noterat att merparten av de som börjar rida i vuxen ålder eller återupptar ridningen då är långt mer rädda/ försiktiga/ fega än vad yngre ryttare är.
Så klart diskvalificerar detta inte från hänstägande men man måste dock vara medveten om att vissa hästar har en otrolig förmåga att både läsa av och framför allt "utnyttja" den rädde ryttaren.
Jag har sett flera exempel på där det står helt klart att det är hästen och inte hästägaren som är ledaren och det kan bli både farligt, tråkigt och göra så att man som ryttare helt tappar intresset för hästar och ridning.
Det gäller således att välja häst med lämpligt temperament (lagom framåt, lätthanterlig, utan olater mm ) och också vara ärlig när man åker och tittar på hästar. Man tjänar inget på att spela tuff vid provridningen och utmåla sig som någon man inte är; det kan straffa sig snabbt!
När man köper häst som oerfaren ryttare bör man också fråga sig TILL VAD man ämnar ha hästen.
Planerar man att tävla och på vilket nivå? Ska man träna regelbundet för instruktör och i vilken gren i så fall?
Är det viktigt att kunna rida ut? Hur ser ens egna möjligheter att "motionera" hästen ut? Har man tillgång till ridhus? Finns det bra och "säkra" uteridningsmöjligheter? Osv osv.
Jag har i min omgivning flera exempel på ryttare som inte vågar rida ut sina egna hästar och i min värld blir detta både ytterst begränsande och framför allt TRÅKIGT! Även om man kan hitta någon annan som kan/vill/vågar rida ut ens häst så går man som ryttare miste om många härliga stunder med ryttarkamrater om man alltid är förvisad till ridhus/ paddock medan ens vänner rider ut i solskenet eller pulsar iväg i nysnö.
Som jag redan nämnt bör man verkligen ha en djupgående och ärlig dialog med sin instruktör (eller någon annan man litar på) innan man börjar leta häst och detta ställer så klart också krav på denna persons intresse, ärlighet och kompetens. Har ens intruktör varit med och "godkänt" valet av häst är sannolikheten större att ridningen ska fungera bra och att man ska vara och förbli en nöjd hästägare!
Vad som sedan är "en lämplig häst" kan givetvis variera nästan till oändlighet men man bör absolut inte åka iväg och köpa första bästa häst utan att ha diskuterat eventuellt köp med någon som man har förtroende för vad gäller ridning/hästhållning, helst den person man rider för (eller planerar att rida för).
Jag vet inte hur många gånger jag sett det själv och tyvärr också hört från min omgivning: en oerfaren ryttare åker och köper just första hästen de tittar på och sedan blir det bara pannkaka av alltihop.
Om jag ska säga vad JAG tycker är en lämplig häst för en relativt oerfaren ryttare så är något av det viktigaste att man ska passa ihop rent fysiskt :=).
Vad menar jag med detta?
Jo; om man ska generalisera så är det oftast så att en kort ryttare bör ha en liten häst och en lång ryttare kan ha en något högre dito. Är man både kort och lite/mycket överviktig är det ännu viktigare att man har en häst som man "når om/runt" och inte sitter ovanpå och skumpar utan att verkligen komma ner i sadeln.
Är man "svag" i sin ridning måste man också välja häst därefter; det passar då inte med ett "ånglok" som tar bettet och ger sig av.
Jag använder ofta uttrycket "tillbockad" om hästar som jag tycker är lämpliga för mindre erfarna ryttare.
En tillbockad häst är för mig en häst som har mycket lätt för att gå i form, den kröker på nacken bara av att man tar tyglarna i princip och även om hästen många gånger inte går "ärligt" på tygeln utan snarare släpper bettet lite är detta klart att föredra framför "stjärnkikarna" som stretar emot alla tygeltag.
På den tillbockade hästen är det om inte annat mycket behagligare att sitta och man kan också som ryttare mycket snabbare få in en känsla för hur det ska/ kan kännas när hästen arbetar rätt.
En häst som går med huvudet i vädret blir oftast väldigt "springig" och också stötig att sitta på = svårt att inverka korrekt = hästen går ännu sämre = mycket ond cirkel.
Är man oerfaren kan det vara all idé att leta häst bland erfarna tävlingshästar som inte riktigt räckt till på tävlingsbanorna vad gäller gångarter och "power". En sådan välutbildad häst kan man ha långt mer glädje av än en förvisso mer framgångsrik tävlingsindivid men med för mycket temperament att hantera och gångarter att kunna rida bekvämt i.
En annan viktig aspekt att ta hänsyn till tycker jag är att jag har noterat att merparten av de som börjar rida i vuxen ålder eller återupptar ridningen då är långt mer rädda/ försiktiga/ fega än vad yngre ryttare är.
Så klart diskvalificerar detta inte från hänstägande men man måste dock vara medveten om att vissa hästar har en otrolig förmåga att både läsa av och framför allt "utnyttja" den rädde ryttaren.
Jag har sett flera exempel på där det står helt klart att det är hästen och inte hästägaren som är ledaren och det kan bli både farligt, tråkigt och göra så att man som ryttare helt tappar intresset för hästar och ridning.
Det gäller således att välja häst med lämpligt temperament (lagom framåt, lätthanterlig, utan olater mm ) och också vara ärlig när man åker och tittar på hästar. Man tjänar inget på att spela tuff vid provridningen och utmåla sig som någon man inte är; det kan straffa sig snabbt!
När man köper häst som oerfaren ryttare bör man också fråga sig TILL VAD man ämnar ha hästen.
Planerar man att tävla och på vilket nivå? Ska man träna regelbundet för instruktör och i vilken gren i så fall?
Är det viktigt att kunna rida ut? Hur ser ens egna möjligheter att "motionera" hästen ut? Har man tillgång till ridhus? Finns det bra och "säkra" uteridningsmöjligheter? Osv osv.
Jag har i min omgivning flera exempel på ryttare som inte vågar rida ut sina egna hästar och i min värld blir detta både ytterst begränsande och framför allt TRÅKIGT! Även om man kan hitta någon annan som kan/vill/vågar rida ut ens häst så går man som ryttare miste om många härliga stunder med ryttarkamrater om man alltid är förvisad till ridhus/ paddock medan ens vänner rider ut i solskenet eller pulsar iväg i nysnö.
Som jag redan nämnt bör man verkligen ha en djupgående och ärlig dialog med sin instruktör (eller någon annan man litar på) innan man börjar leta häst och detta ställer så klart också krav på denna persons intresse, ärlighet och kompetens. Har ens intruktör varit med och "godkänt" valet av häst är sannolikheten större att ridningen ska fungera bra och att man ska vara och förbli en nöjd hästägare!
tisdagen den 17:e februari 2009
Dagens träning....
....blev inställd eftersom Birgitta är förkyld. Buhu....jag som längtat sååå...
Enda fördelen, förutom 350 sparade pix :=), är att jag nu kan sitta på jobbet 09.00 och således vara redo inför biljettsläppet till Madonnas konsert på Ullevi 8 augusti.
Då biljetterna till konserten den 9 augusti släpptes såldes de slut innan jag ens hann logga in på datorn och det var otroligt retligt.
Nu ska Madonna ge en extra-konsert pga det enorma intresset så jag hoppas på bättre tur denna gång.
Har sett att det är MASSOR av biljetter som säljs på Blocket, både av privatpersoner och olika företag men det ska mycket till för att jag ska betala DUBBELT biljettpris (dvs 1500-2000:--) på detta vis.
Vet inte om jag ska tycka att de som köpt upp en massa biljetter som de nu säljer för det dubbla är idioter eller smarta, själv skulle jag aldrig orka engagera mig i sådana affärer.
Tillägg:
Pust.....efter 1½ timmes köande på nätet lyckades jag med NÖD och NÄPPE köpa 2 biljetter! Dagens kamp (eller i-landsproblem)!
Enda fördelen, förutom 350 sparade pix :=), är att jag nu kan sitta på jobbet 09.00 och således vara redo inför biljettsläppet till Madonnas konsert på Ullevi 8 augusti.
Då biljetterna till konserten den 9 augusti släpptes såldes de slut innan jag ens hann logga in på datorn och det var otroligt retligt.
Nu ska Madonna ge en extra-konsert pga det enorma intresset så jag hoppas på bättre tur denna gång.
Har sett att det är MASSOR av biljetter som säljs på Blocket, både av privatpersoner och olika företag men det ska mycket till för att jag ska betala DUBBELT biljettpris (dvs 1500-2000:--) på detta vis.
Vet inte om jag ska tycka att de som köpt upp en massa biljetter som de nu säljer för det dubbla är idioter eller smarta, själv skulle jag aldrig orka engagera mig i sådana affärer.
Tillägg:
Pust.....efter 1½ timmes köande på nätet lyckades jag med NÖD och NÄPPE köpa 2 biljetter! Dagens kamp (eller i-landsproblem)!
måndagen den 16:e februari 2009
Vilken service!
I eftermiddags när jag skulle rida i ridhuset "råkade" (hmm...om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var med flit...???) Archie trampa på min nyinköpta körpisk från piskmakaren i Lund så att de sista centimetrarna bröts av.
Eftersom jag ändå hade betalat 400:-- för pisken till skillnad från mina 40:-- spön från Ullared så ringde jag faktiskt till piskmakaren direkt efter avslutad ritt och undrade om jag kunde svänga förbi med piskan.
Och se det kunde jag....
En knapp timme efter ridningen hade jag åter en fullt fungerande körpisk, förvisso några centimeter kortare än den ursprungliga men ändå.
Och detta för 20:-- i lagningskostnad!
Det kallar jag service!
Ni som ska till Scandinavium denna helg bör absolut svänga förbi piskmakarens monter om ni är i behov av något att smiska på era hästar med; JAG är i alla fall mycket nöjd!
Eftersom jag ändå hade betalat 400:-- för pisken till skillnad från mina 40:-- spön från Ullared så ringde jag faktiskt till piskmakaren direkt efter avslutad ritt och undrade om jag kunde svänga förbi med piskan.
Och se det kunde jag....
En knapp timme efter ridningen hade jag åter en fullt fungerande körpisk, förvisso några centimeter kortare än den ursprungliga men ändå.
Och detta för 20:-- i lagningskostnad!
Det kallar jag service!
Ni som ska till Scandinavium denna helg bör absolut svänga förbi piskmakarens monter om ni är i behov av något att smiska på era hästar med; JAG är i alla fall mycket nöjd!
söndagen den 15:e februari 2009
Veckan som gått
Så här såg det ut i våra trakter förra helgen. Nu är marken täckt av snö och is i stället!
Under veckan som gått återupptog jag min träning för Birgitta och det var både efterlängtat och roligt.
Det känns som att jag åter rider "på allvar" efter den långa ofrivilliga vilan och det är skönt.
Jag har över huvud taget bestämt mig för att "spänna bågen" lite mer nu när Archie blir 6 år; hittills är han den av mina hästar som jag ridit "minst" (räknat i antal minuter/ vecka) och det har förvisso säkert inte skadat på något vis men nu när vi dels ska försöka att höja oss en nivå tävlingsmässigt och dels hålla fång och fett borta ur våra liv så vill det nog till lite längre och/eller tuffare pass.
3 uteridningar har vi hunnit med under veckan, det blir ju lite mer tid över till sådant de veckor jag varken tävlar eller hopptränar. Jag har provat lite galoppombyten på mina uteritter eftersom de långa träningsbanorna lämpar sig för detta (tycker jag- man har liksom en vääääldigt lång sträcka att försöka byta på om det inte går direkt) och det går lika bra/dåligt som då jag provat i ridhuset.
Från höger till vänster byter Archie nästan alltid ett galoppsprång efter byteshjälpen (om jag har tur så byter han direkt) och från vänster till höger tar det allt från några till väääääldigt många galoppsprång innan bytet kommer. Men jag misströstar inte....så här i början är det helt ok tycker jag.
Det kom en hel del snö i början av veckan och en av dagarna var det också köldrekord för i år med ca - 11 mellan Malmö och Staffanstorp. Hagarna har varit ganska knöliga av all is och snö men än så länge har hästarna varit lika vettiga som andra vintrar och gått väldigt sakta och försiktigt. Jag hoppas trots det att vi snart slipper både snön och kylan och i stället får mer vår-väder (hoppas kan man ju alltid....).
fredagen den 13:e februari 2009
Ett alternativt sätt att prova på att ha egen häst!
Jag läser ofta på nätet om ryttare som tvekar och har frågor kring om de har tid/råd/ kunskap att skaffa egen häst.
En del väljer att bli fodervärdar, andra att vara medryttare osv framför att köpa en egen häst med allt vad det innebär.
Härom dagen läste jag följande notis på en grann-ridskolas hemsida
www.malmoridklubb.com/index.jsp?id=11&main=1269&akt=1
och slogs av tanken att detta också kan vara ett smart sätt att prova på hur det är att ha egen häst.
Har man bara ridit på ridskola, om än flera gånger i veckan så går det inte att jämföra med att ha ansvar för en egen häst.
Själv hade jag turen att få hjälpa till med olika privathästar på ridskolan innan jag köpte min första häst.
Den första privathästen jag fick rida hade en minst sagt rid-ointresserad ägare så jag fick mer eller mindre rida och sköta hästen dagligen. Jag lärde mig oerhört mycket utan att behöva betala en krona och det var en rolig tid.
Efter detta följde en tid med en häst vars ryttare pga egna ryggproblem inte kunde rida så mycket utan var tacksam över all hjälp hon kunde få och sedan följde andra hästar vars ägare pga tidsbrist lät mig rida.
Under en tid hjälpte jag också till i olika travstall inne på Jägersro och även där var det mer eller mindre "rid/kör tills du storknar".
Så när jag köpte egen häst kände jag mig relativt införstådd med vad det innebar, i alla fall rent tids och ansvarsmässigt. Att man blev ruinerad på kupen minns jag inte om jag var medveten om då :=)!
En del väljer att bli fodervärdar, andra att vara medryttare osv framför att köpa en egen häst med allt vad det innebär.
Härom dagen läste jag följande notis på en grann-ridskolas hemsida
www.malmoridklubb.com/index.jsp?id=11&main=1269&akt=1
och slogs av tanken att detta också kan vara ett smart sätt att prova på hur det är att ha egen häst.
Har man bara ridit på ridskola, om än flera gånger i veckan så går det inte att jämföra med att ha ansvar för en egen häst.
Själv hade jag turen att få hjälpa till med olika privathästar på ridskolan innan jag köpte min första häst.
Den första privathästen jag fick rida hade en minst sagt rid-ointresserad ägare så jag fick mer eller mindre rida och sköta hästen dagligen. Jag lärde mig oerhört mycket utan att behöva betala en krona och det var en rolig tid.
Efter detta följde en tid med en häst vars ryttare pga egna ryggproblem inte kunde rida så mycket utan var tacksam över all hjälp hon kunde få och sedan följde andra hästar vars ägare pga tidsbrist lät mig rida.
Under en tid hjälpte jag också till i olika travstall inne på Jägersro och även där var det mer eller mindre "rid/kör tills du storknar".
Så när jag köpte egen häst kände jag mig relativt införstådd med vad det innebar, i alla fall rent tids och ansvarsmässigt. Att man blev ruinerad på kupen minns jag inte om jag var medveten om då :=)!
torsdagen den 12:e februari 2009
Man ska aldrig säga aldrig!
"När fan blir gammal blir han religiös" säger man ibland....
Jag känner mig varken som fan själv eller har blivit troende "på gamla dar" men måste ändå bekänna att även jag, Mrs Stock-konservativ, har ändrat mig på vissa punkter sedan Soya kom in i mitt liv.
Inte nog med att jag glatt kallar min man för PAPPA (!!!!!) när jag pratar om honom med hunden, jag har även gjort något annat jag aldrig trodde skulle ske;
jag har köpt ett TÄCKE till Soya!
Jag som alltid AVSKYTT då "folk" virar in sina hundar i täcken, koftor, scarvsar och annat har insett att en hund som älskar värme så mycket som min (sover obekymrat under vårt megatäcke hela natten igenom) kan komma att frysa om hon ska följa med på tex hästtävlingar där läktarna är råkalla och där hon kanske måste sitta still x antal timmar.
Så i lördags inhandlades ett "termo-täcke"!
Skam till sägandes SKREK jag nästan av förtjusning då jag såg min lilla vessla i detta plagg. Ohhhh så söööööt!
Jag förvandlades inom en sekund till Birgitta 12 år som leker med Barbie!
Sedan får jag väl säga att jag inte hade använt täcket om Soya hade verkat ogilla det, vi har en hund på ridskolan (boxer) som vägrar att ha på sig sitt täcke trots många timmar i stallet, även vintertid, men Soya verkar tvärtom överförtjust den lilla skiten. Jag som alltid sagt att hundar som fryser får springa sig varma!
Och titta på bilderna ovan och notera matchningen av Soyas och Archies täcken!
Helt oavsiktligt då Archies täcke köptes för över 1 år sedan och enbart för att det var så otroligt billigt (jag var väldigt tveksam till färgen men den visade sig klä en svart häst) och Soyas täcke var det enda i hundaffären som passade.
Men vad säger ni: är de inte underbart söta, mina svarta busar?
onsdagen den 11:e februari 2009
Ännu ett OTROLIGT sammanträffande!
Eftersom jag ständigt tjatar om hur liten hästvärlden är och hur många märkliga sammanträffanden jag råkar ut för jämnt och ständigt "måste" jag berätta om ytterligare en sådan incident som hände förra veckan.
Mitt nya släp skulle enligt överenskommelse levereras utanför ridskolan och personal från Boj skulle köra dit det.
Då vi träffas utanför stallet är det första som tjejen som kommer med mitt släp frågar: "Är det du som äger Archie?" (hon hade sett att släpet var stripat med hans ovanliga, riktiga namn).
Då jag svarade ett förvånat JA visade det sig att denna tjej har "känt" Archie under hela hans uppväxt då hon är bästa vän med den tjej som haft Archie på lösdrift och sedermera inridning och försäljning.
Noteras bör att Boj-fabriken ligger i Klippan, att Archie nu bor i Malmö och att han är köpt från världens minsta håla, Bredared, utanför Borås.
"Boj-tjejen" undrade om Arch hade kvar sin fina hals (!) och det kunde jag ju inte neka till. Enligt henne har han haft en kraftig hals "hela livet" och jag sa lite suckande att den ju tyvärr bidragit till hans hemska fånganfall i vintras.
Tyvärr kunde jag inte visa upp min vackre gosse eftersom han gick i hagen just då men jag har lämnat adressen till bloggen och hänvisat till den mängd med bilder som finns utlagda här.
Hur som helst var det ett mycket trevligt sammanträffande!
tisdagen den 10:e februari 2009
Mitt nya släp
Mitt nya värstningåk :=)!
I förra veckan fick jag äntligen mitt nya släp!
Sååå fint...och nu fattar jag inte ens att jag tvekade inför att köpa det.
Får instämma med de som förespråkar sadel- och klädkammare, det är onekligen mycket mer praktiskt och "hygieniskt" att ha allting i släpet än i bilen.
Något som jag inte ens hade reflekterat över innan köpet var att Boj-tillverkaren har förfinat/ utvecklat vissa detaljer på släpen sedan mitt gamla tillverkades (bland annat kan man öppna och stänga innerdörrarna mycket smidigare på de nya släpen) och detta gjorde ju inte mitt köp sämre precis.
Även Archie verkade uppskatta sin nya åklåda då han traskade in i den utan en sekunds tvekan. Annars har jag varit med om att även mycket lättlastade hästar (som min Décima tex) kan tveka om man plötsligt byter släp även om det skulle vara (i våra människoögon i alla fall) till det bättre.
Jag invigde släpet genom att spruta ner det med min "anti-gnag-spray" även om det på detta släp finns långt färre trädetaljer att hugga tag i än i mitt gamla. Men det är lika bra att försöka skydda det så gott det går.
Jag TRODDE att jag skulle brista ut i gråt då Archie hade fräckheten att besudla min investering genom att bajsa (TVÅ gånger dessutom) men jag lyckades hålla tårarna borta och får väl inse att det hör till livets realiteter att det hamnar lite bajs i släpet då och då :=).
Resultat från helgens tävling
Jag såg bara 2-3 ekipage rida den klass jag red i söndags och körde hem direkt efter min egen ritt så jag har inte haft någon koll på hur vi stod oss i konkurrensen förrän jag kollade på resultaten nyss(de publicerades inte förrän idag) och kunde konstatera att jag varit 8 poäng från placering.
Med tanke på att en häst som jag tyckte gick jättebra och utan en enda miss hade 5 poäng mer än vi så känns debuten ännu bättre :=).
Med tanke på att en häst som jag tyckte gick jättebra och utan en enda miss hade 5 poäng mer än vi så känns debuten ännu bättre :=).
Dagens träning
Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!
Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).
Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!
Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.
Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).
Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.
Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor....suck....
Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).
Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!
Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.
Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).
Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.
Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor....suck....
måndagen den 9:e februari 2009
Veckan som gått
Så här ser Archie ut för stunden. Har han bantat ner sig tycker ni? Jag, som ju aldrig ansåg honom FET, har svårt att avgöra om han tappat så värst mycket vikt, det är väl "hemmablindheten" som spökar.
Ytterligare exempel på en rad fina bilder som Lina tog i helgen. Fler foton kommer att publiceras i veckan.
Under veckan som gått har det hänt en hel del som jag kommer att skriva om i separata inlägg under veckan.
Kort kan man väl nämna Archies och min tävlingsdebut för säsongen. Det känns jättebra att ha denna avklarad och inse att allt än så länge känns som förut. Lika avspänd och lättahanterlig häst som vanligt på tävlingsplatsen-skönt!
Nästa tävling blir, inshallah....., den 1 mars. Jag måste tills dess bestämma mig för om jag vill åka långt och rida en klass som passar Archie (LA:1) eller om jag ska kvista över till en av grannklubbarna och rida LA:3 som Archie inte var så förtjust i förra året (de långa skänkelvikningarna.....).
Initialt var jag helt säker på att jag skulle välja den mer långväga tävlingsplatsen där jag dessutom har 2 gratis starter som jag vann förra året men nu tror jag snarare att jag väljer grannklubben det trista programmet till trots. Jag får se det som en bra träning inför kommande utmaningar helt enkelt och eftersom jag ändå har förlikat mig med att den rosettström som vällde över oss förra året kommer att mer eller mindre sina nu när vi går upp i klasserna så är det nog smidigare på många vis att inte köra så långt. Man vet ju dessutom aldrig hur vädret i mars kan bli....
Imorgon är det dags för den första Birgitta-träningen på evigheter- hoppas det blir lika kul som jag förväntar mig!
söndagen den 8:e februari 2009
Års-tävlingsdebut!
För några timmar sedan begick jag och Archie vår tävlingsdebut för i år och det kändes mycket bra!
När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv "detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja...då är 250:-- för ett tygstycke mitt minsta bekymmer".
Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.
Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.
Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.
Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få "piskan på ryggen" (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.
Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara "hund-fientlig" så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.
Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och "försiktiga".
Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- "20 minuters ridning och 2 timmar rengöring".
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!
Men men...nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!
När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv "detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja...då är 250:-- för ett tygstycke mitt minsta bekymmer".
Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.
Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.
Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.
Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få "piskan på ryggen" (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.
Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara "hund-fientlig" så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.
Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och "försiktiga".
Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- "20 minuters ridning och 2 timmar rengöring".
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!
Men men...nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!
fredagen den 6:e februari 2009
Billiga hundar och dyra hästar
Idag funderar jag över vilket djur man skulle äga för att tycka att hästhållning är BILLIGT? En elefant kanske? Deras matkonto är säkert hyfsat dyrt även om de varken använder täcken, sadlar eller olika former av skydd.
Nu när jag åter är hundägare tycker jag att allt som har med hunden att göra är jättebilligt, ja näst intill gratis om jag jämför med hästen.
Köpte tex en 15 kilos säck med torrfoder igår för 500:-- och räknar att den kommer att räcka i flera månader till min lilla lättviktare (som dessutom drygar ut kosten genom att tigga av min och makens mat samt att stoppa i sig tappade krafftpellets och hästbajs när hon är i stallet).
Fick försäkrinsbrevet från Agria härom dagen och insåg att det jag betalar i ÅRS-premie för hunden är ungefär hälften av det jag betalar MÅNADSVIS för hästen!
Det enda som jag hittills hittat som jag tyckt har varit dyrare till hundar, i alla fall om man ser till "kostnad per kvadratmeter tyg" är täcken.
Om jag var en skicklig sömmerska vilket jag inte är skulle jag nog kunna "utvinna" 10 Soya-täcken av ett Archie-täcke och medan Archie har många fina täcken i 400-500-kronorsklassen så kostar motsvarande täcken till hundar nästan lika mycket :=)!
Nu när jag åter är hundägare tycker jag att allt som har med hunden att göra är jättebilligt, ja näst intill gratis om jag jämför med hästen.
Köpte tex en 15 kilos säck med torrfoder igår för 500:-- och räknar att den kommer att räcka i flera månader till min lilla lättviktare (som dessutom drygar ut kosten genom att tigga av min och makens mat samt att stoppa i sig tappade krafftpellets och hästbajs när hon är i stallet).
Fick försäkrinsbrevet från Agria härom dagen och insåg att det jag betalar i ÅRS-premie för hunden är ungefär hälften av det jag betalar MÅNADSVIS för hästen!
Det enda som jag hittills hittat som jag tyckt har varit dyrare till hundar, i alla fall om man ser till "kostnad per kvadratmeter tyg" är täcken.
Om jag var en skicklig sömmerska vilket jag inte är skulle jag nog kunna "utvinna" 10 Soya-täcken av ett Archie-täcke och medan Archie har många fina täcken i 400-500-kronorsklassen så kostar motsvarande täcken till hundar nästan lika mycket :=)!
torsdagen den 5:e februari 2009
Välja veterinär- det går INTE lika bra med selleri!
Som jag nämnde i mitt föregående blogginlägg så anser jag att det är viktigt att verkligen välja "rätt" veterinär då ens häst behöver vård och inte bara välja "en i högen".
Beroende på var i landet man bor kan detta vara mer eller mindre lätt genomförbart; bor man i Skåne har man "tusentals" veterinärer och kliniker att välja bland medan utbudet i tex Norrland är långt mer begränsat.
Då jag själv har valt veterinär har jag tagit hänsyn till flera olika faktorer:
- kunnande:
Jag skulle aldrig få för mig att ringa efter en distriktsveterinär för en hältutredning. Jag vill ha en så specialiserad veterinär som möjligt och det ligger i sakens natur att distriktsveterinärer oftast inte har samma kompetens/erfarenhet som den som dagligen träffar och undersöker "halta hästar".
Jag vill också att den veterinär som undersöker min häst ska ha tillgång till all medicinsk utrustning som är adekvat- röntgen, ultraljud eller vad det än må vara.
Av denna anledning anser jag att kliniker framför "resande" veterinärer absolut är att föredra för annars slutar det ändå med att den resande veterinären inte kan göra så mycket på plats utan skickar en vidare till klinik = onödig tid har hunnit gå.
- bemötande:
När jag besöker en veterinär med min häst vill jag att det är min häst som ska vara i absolut fokus! Jag har varit med om veterinärer som, samtidigt som de undersökt min häst, pratat med andra hästägare eller med annan klinikpersonal om andra hästar. Det ger för mig ett splittrat och okoncentrerat intryck! Det är jag som betalar dyra pengar för att få min häst undersökt och då vill jag också känna att jag har veterinärens 100 %-iga uppmärksamhet.
Hos veterinären vill jag också känna mig "omhändertagen"; jag vill känna empati och värme, engagemang och förståelse.
Att ha ett sjukt djur kan många gånger vara mer eller mindre traumatiskt för ägaren och då vill man verkligen känna att veterinären bryr sig.
Man vill inte känna sig "besvärlig"- som att man stör om man ringer eller att man är jobbig om man ställer "tusen frågor".
- tillgänglighet:
Då mina djur varit sjuka/skadade vill jag att de ska träffa en veterinär NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst IGÅR.
Jag är ingen vän av "tiden läker alla sår" eller "vi väntar och ser vad som händer".
Kliniker/ veterinärer som har mer än 2 veckors väntetid är uteslutna för min del och helst vill jag komma om inte samma dag så i vart fall inom en vecka.
Många gånger vet man ju inte hur man ska "hantera" en sjuk häst; ibland hjälper vila och stillastående medan det andra gånger kan vara bra att skritta/ leda djuret så mycket som möjligt. Om man inte vet vilket som är det rätta kan det förvärra hästens skada eller orsaka onödigt lidande.
Titta bara vad som hände då Archie fick fång och då jag fick rekommendationen av en veterinär att gå ut och gå med Archie så mycket som möjligt tills veterinären kunde undersöka honom (innan vi visste vad som felades honom). På min beskrivning (stel häst som blir bättre när han fått gå ett tag) har jag full förståelse för att veterinären gav mig detta råd men med facit i hand så skulle jag ju definitivt inte ha gått med en häst som hade akut fång!
Beroende på var i landet man bor kan detta vara mer eller mindre lätt genomförbart; bor man i Skåne har man "tusentals" veterinärer och kliniker att välja bland medan utbudet i tex Norrland är långt mer begränsat.
Då jag själv har valt veterinär har jag tagit hänsyn till flera olika faktorer:
- kunnande:
Jag skulle aldrig få för mig att ringa efter en distriktsveterinär för en hältutredning. Jag vill ha en så specialiserad veterinär som möjligt och det ligger i sakens natur att distriktsveterinärer oftast inte har samma kompetens/erfarenhet som den som dagligen träffar och undersöker "halta hästar".
Jag vill också att den veterinär som undersöker min häst ska ha tillgång till all medicinsk utrustning som är adekvat- röntgen, ultraljud eller vad det än må vara.
Av denna anledning anser jag att kliniker framför "resande" veterinärer absolut är att föredra för annars slutar det ändå med att den resande veterinären inte kan göra så mycket på plats utan skickar en vidare till klinik = onödig tid har hunnit gå.
- bemötande:
När jag besöker en veterinär med min häst vill jag att det är min häst som ska vara i absolut fokus! Jag har varit med om veterinärer som, samtidigt som de undersökt min häst, pratat med andra hästägare eller med annan klinikpersonal om andra hästar. Det ger för mig ett splittrat och okoncentrerat intryck! Det är jag som betalar dyra pengar för att få min häst undersökt och då vill jag också känna att jag har veterinärens 100 %-iga uppmärksamhet.
Hos veterinären vill jag också känna mig "omhändertagen"; jag vill känna empati och värme, engagemang och förståelse.
Att ha ett sjukt djur kan många gånger vara mer eller mindre traumatiskt för ägaren och då vill man verkligen känna att veterinären bryr sig.
Man vill inte känna sig "besvärlig"- som att man stör om man ringer eller att man är jobbig om man ställer "tusen frågor".
- tillgänglighet:
Då mina djur varit sjuka/skadade vill jag att de ska träffa en veterinär NU, GENAST, MEDDETSAMMA och helst IGÅR.
Jag är ingen vän av "tiden läker alla sår" eller "vi väntar och ser vad som händer".
Kliniker/ veterinärer som har mer än 2 veckors väntetid är uteslutna för min del och helst vill jag komma om inte samma dag så i vart fall inom en vecka.
Många gånger vet man ju inte hur man ska "hantera" en sjuk häst; ibland hjälper vila och stillastående medan det andra gånger kan vara bra att skritta/ leda djuret så mycket som möjligt. Om man inte vet vilket som är det rätta kan det förvärra hästens skada eller orsaka onödigt lidande.
Titta bara vad som hände då Archie fick fång och då jag fick rekommendationen av en veterinär att gå ut och gå med Archie så mycket som möjligt tills veterinären kunde undersöka honom (innan vi visste vad som felades honom). På min beskrivning (stel häst som blir bättre när han fått gå ett tag) har jag full förståelse för att veterinären gav mig detta råd men med facit i hand så skulle jag ju definitivt inte ha gått med en häst som hade akut fång!
onsdagen den 4:e februari 2009
Anlitar vi veterinärer för ofta och i onödan?
I morse läste jag ett blogginlägg från "Hanvrepappa" http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/55221.htm#comments
där han undrar om vi i för överdriven välmening om våra djur anlitar veterinärer för ofta.
Jag skulle vilja påstå att Havrepappan gör ett tankefel och själv hävda att problemet inte är att vi går till veterinären för ofta i onödan utan att vi måste göra dessa besök pga okunskap/felhantering/dålig ridning osv (vilket i sig är ett enormt problem).
Havrepappan tar något exempel där han tog ledigt från jobbet för en hältutredning och när han och frugan väl nådde kliniken så var hästen ohalt hur man än böjde och bände i den.
Jag vill åter igen påstå att detta är på gränsen till unikt i min (häst)värld!
De gånger jag hört talas om människor som åkt till klinik/veterinär i tron att hästen varit sjuk/skadad/halt och sedan fått beskedet att hästen är 100 % "tip-top" kan jag nog räkna på ena handens fingrar, om ens det!
Min erfarenhet är tvärtom att vissa hästägare snarare väntar lite för länge ibland med att konsultera veterinär och "hellre" drar kiropraktor, massör, hästpratare och handpåläggare till stallet först innan de tvingas inse att hästen behöver medicinsk behandling.
Ibland vill vissa hästägare inte heller inse att något är fel och detta kan säkert bero på många olika anledningar förutom ren okunskap = man fattar inte/ser inte att hästen är sjuk.
Man kanske känner sig "dum" som har ridit sin häst halt eller så agerar man som en struts och tror att så länge ingen har sagt att hästen är ofräsch så kan man fortsätta att träna inför någon tävling som man kanske har sett fram emot länge. Osv, osv....
Så nog för att även jag kan tycka att vissa hästägare klemar väldigt mycket med sina djur, sveper in dom i trettioelva täcken osv, men att man skulle besöka just veterinär i onödan håller jag inte med om.
Om inte annat så är det ju väldigt dyrt att anlita veterinär för även om försäkringen täcker oerhört mycket så måste de flesta ändå betala en självrisk på ca 3.000:-- och ofta även vissa procent (vanligtvis 20) på överstigande belopp.
Nej, den dagen man tror att hästen är sjuk så ska man absolut lita på sin magkänsla, det är min och många andras bittra erfarenhet!
där han undrar om vi i för överdriven välmening om våra djur anlitar veterinärer för ofta.
Jag skulle vilja påstå att Havrepappan gör ett tankefel och själv hävda att problemet inte är att vi går till veterinären för ofta i onödan utan att vi måste göra dessa besök pga okunskap/felhantering/dålig ridning osv (vilket i sig är ett enormt problem).
Havrepappan tar något exempel där han tog ledigt från jobbet för en hältutredning och när han och frugan väl nådde kliniken så var hästen ohalt hur man än böjde och bände i den.
Jag vill åter igen påstå att detta är på gränsen till unikt i min (häst)värld!
De gånger jag hört talas om människor som åkt till klinik/veterinär i tron att hästen varit sjuk/skadad/halt och sedan fått beskedet att hästen är 100 % "tip-top" kan jag nog räkna på ena handens fingrar, om ens det!
Min erfarenhet är tvärtom att vissa hästägare snarare väntar lite för länge ibland med att konsultera veterinär och "hellre" drar kiropraktor, massör, hästpratare och handpåläggare till stallet först innan de tvingas inse att hästen behöver medicinsk behandling.
Ibland vill vissa hästägare inte heller inse att något är fel och detta kan säkert bero på många olika anledningar förutom ren okunskap = man fattar inte/ser inte att hästen är sjuk.
Man kanske känner sig "dum" som har ridit sin häst halt eller så agerar man som en struts och tror att så länge ingen har sagt att hästen är ofräsch så kan man fortsätta att träna inför någon tävling som man kanske har sett fram emot länge. Osv, osv....
Så nog för att även jag kan tycka att vissa hästägare klemar väldigt mycket med sina djur, sveper in dom i trettioelva täcken osv, men att man skulle besöka just veterinär i onödan håller jag inte med om.
Om inte annat så är det ju väldigt dyrt att anlita veterinär för även om försäkringen täcker oerhört mycket så måste de flesta ändå betala en självrisk på ca 3.000:-- och ofta även vissa procent (vanligtvis 20) på överstigande belopp.
Nej, den dagen man tror att hästen är sjuk så ska man absolut lita på sin magkänsla, det är min och många andras bittra erfarenhet!
söndagen den 1:e februari 2009
Fång- dagens I-landsproblem
När "Hipp-Hipp"-gänget lanserade uttrycket "dagens I-landsproblem" tyckte jag att det var mycket träffande och framför allt roligt; mindre roligt är det jag tänkte skriva om i dagens blogg-inlägg, nämligen den (om man ska vara lite skämtsam trots allt) GRÄS-liga sjukdomen fång.
Fram tills för kanske 5 max 10 år sedan visste jag i princip ingenting om fång.
Jag hade mer eller mindre bara hört talas om begreppet i boken "Håll hästen frisk" där man illustrerade sjukdomen med en bild föreställande en häst som stod i "sågbocksställning".
I min värld var det feta ponnyer och möjligen tunga arbetshästar som fick fång av för mycket gräs, möjligen i kombination med för lite arbete.
Jag kände personligen ingen häst som hade haft fång.
För kanske 5 år sedan började rapporter om olika internet-bekantas hästar att dyka upp; de hade fått fång trots att det handlade om halvblodshästar som både reds och sköttes efter konstens alla regler.
Även då tänkte jag typ "ja, ja....det händer inte mig" men sedan vet ju alla ni som läst bloggen flitigt vad som hände.
Härom dagen pratade jag med min tränare och då berättade hon att en annan elevs mycket duktiga dressyrhäst också fått fång veckan innan jul och tydligen varit riktigt illa däran. Hästen hade haft så ont att den legat ner långa tider bland annat.
När jag hör om sådant inser jag att jag (dvs Archie) ändå kom förhållandevis lindrigt undan!
Det som eventuellt utlöst denna hästs fång kan ha varit
- liten övervikt
- byte till annat hö
- kortison som gavs i en led någon dag innan
En annan vän berättade att hon vid senaste veterinärbesöket för några dagar sedan diskuterat fång med veterinären som berättade att de haft många halvblod inne med fång. Veterinären sa att det var FLER halvblod på vintern än på sommaren med fång!
Ja, det är bara att inse att välfärden i vårt land påverkar inte bara människorna som tycks bli fetare och fetare utan även våra djur.
Jag vidhåller min åsikt att övervikt ensamt inte utlöser fång men det tycks onekligen vara en starkt bidragande faktor.
Och precis som vissa barn/ungdomar/vuxna knappt rör sig en meter idag utan bara jäser framför tv:n och datorn med en massa skräpmat i truten så finns det också hästar som får aldeles för lite motion och för lite hagvistelse i för små hagar samtidigt som ägarna köper alla möjliga foder och tillskott som de proppar i djuret.
Det samma gäller för övrigt även hundar har jag noterat.
Så ni som, liksom jag, gillar lite rundare former på era hästar: tänk om och håll igen! Det kan kosta mer än det smakar!
Fram tills för kanske 5 max 10 år sedan visste jag i princip ingenting om fång.
Jag hade mer eller mindre bara hört talas om begreppet i boken "Håll hästen frisk" där man illustrerade sjukdomen med en bild föreställande en häst som stod i "sågbocksställning".
I min värld var det feta ponnyer och möjligen tunga arbetshästar som fick fång av för mycket gräs, möjligen i kombination med för lite arbete.
Jag kände personligen ingen häst som hade haft fång.
För kanske 5 år sedan började rapporter om olika internet-bekantas hästar att dyka upp; de hade fått fång trots att det handlade om halvblodshästar som både reds och sköttes efter konstens alla regler.
Även då tänkte jag typ "ja, ja....det händer inte mig" men sedan vet ju alla ni som läst bloggen flitigt vad som hände.
Härom dagen pratade jag med min tränare och då berättade hon att en annan elevs mycket duktiga dressyrhäst också fått fång veckan innan jul och tydligen varit riktigt illa däran. Hästen hade haft så ont att den legat ner långa tider bland annat.
När jag hör om sådant inser jag att jag (dvs Archie) ändå kom förhållandevis lindrigt undan!
Det som eventuellt utlöst denna hästs fång kan ha varit
- liten övervikt
- byte till annat hö
- kortison som gavs i en led någon dag innan
En annan vän berättade att hon vid senaste veterinärbesöket för några dagar sedan diskuterat fång med veterinären som berättade att de haft många halvblod inne med fång. Veterinären sa att det var FLER halvblod på vintern än på sommaren med fång!
Ja, det är bara att inse att välfärden i vårt land påverkar inte bara människorna som tycks bli fetare och fetare utan även våra djur.
Jag vidhåller min åsikt att övervikt ensamt inte utlöser fång men det tycks onekligen vara en starkt bidragande faktor.
Och precis som vissa barn/ungdomar/vuxna knappt rör sig en meter idag utan bara jäser framför tv:n och datorn med en massa skräpmat i truten så finns det också hästar som får aldeles för lite motion och för lite hagvistelse i för små hagar samtidigt som ägarna köper alla möjliga foder och tillskott som de proppar i djuret.
Det samma gäller för övrigt även hundar har jag noterat.
Så ni som, liksom jag, gillar lite rundare former på era hästar: tänk om och håll igen! Det kan kosta mer än det smakar!
Veckan som gått
Under veckan som gått har jag och Archie tagit ytterligare steg mot en återgång till "business as usual".
Jag rider nu ungefär som vanligt och har också bokat min första träningstid för Birgitta (10/2). Det ska bli skönt att komma igång på allvar då jag vet med mig att jag lätt "fuskar" då jag rider för mycket på egen hand. Jag gonar hellre in mig i en bekvämlighetszon där allt känns bra i stället för att pressa på lite mer även om det inte skadar att både jag och hästen blir lite "darr-benta" ibland- det är så man utvecklas och kommer vidare.
Under veckan fick jag en trevlig present (ett schabrak) från klubben som tack för förra årets insatser på tävlingsbanan och det var nog tur att jag kände att jag hade varit tacksam för "vad som helst" då det är gesten som räknas eftersom Archie blev lite "bränd" av schabraket redan efter premiärpasset. Så den gåvan hamnar tyvärr i garderoben!
Jag har nu ställt Archie på halm igen och hoppas att han uppskattar det. Undersökningar har tydligen visat att hästar som står på halm ligger mer än de som står på spån och jag vill i detta fallet verkligen göra det jag kan för att Archie ska vila så bra som möjligt.
Min körpisk som inhandlades hos piskmakaren i Lund var ett bra köp och jag hoppas att med detta hjälpmedel förbättra de tidigare svaga sidvärtsrörelserna.
Veckan avslutades som så många gånger förut, fast det var nästan 3 månader sedan nu, med en härlig uteritt med Lena och Birk. Gossarna var lika snälla som vanligt och Lena och jag hann prata av oss om allt som hänt oss på senare tid. En skön stund!
Jag rider nu ungefär som vanligt och har också bokat min första träningstid för Birgitta (10/2). Det ska bli skönt att komma igång på allvar då jag vet med mig att jag lätt "fuskar" då jag rider för mycket på egen hand. Jag gonar hellre in mig i en bekvämlighetszon där allt känns bra i stället för att pressa på lite mer även om det inte skadar att både jag och hästen blir lite "darr-benta" ibland- det är så man utvecklas och kommer vidare.
Under veckan fick jag en trevlig present (ett schabrak) från klubben som tack för förra årets insatser på tävlingsbanan och det var nog tur att jag kände att jag hade varit tacksam för "vad som helst" då det är gesten som räknas eftersom Archie blev lite "bränd" av schabraket redan efter premiärpasset. Så den gåvan hamnar tyvärr i garderoben!
Jag har nu ställt Archie på halm igen och hoppas att han uppskattar det. Undersökningar har tydligen visat att hästar som står på halm ligger mer än de som står på spån och jag vill i detta fallet verkligen göra det jag kan för att Archie ska vila så bra som möjligt.
Min körpisk som inhandlades hos piskmakaren i Lund var ett bra köp och jag hoppas att med detta hjälpmedel förbättra de tidigare svaga sidvärtsrörelserna.
Veckan avslutades som så många gånger förut, fast det var nästan 3 månader sedan nu, med en härlig uteritt med Lena och Birk. Gossarna var lika snälla som vanligt och Lena och jag hann prata av oss om allt som hänt oss på senare tid. En skön stund!
Stallet börjar fyllas på + Corre: din häst har bytt namn!
När jag köpte min första häst för ca 20 år sedan var det mer eller mindre KÖ för att få plats i privatstallet på ridskolan.
Vi hade ca 30 privathästar och antalet var mer eller mindre konstant under många år även om det alltid fanns folk och hästar som "kom och gick".
För några år sedan började en markant nedgång i antalet privathästar att märkas, de tomma boxarna fylldes inte upp utan förblev tvärtom fler och fler.
Som minst har vi inte ens haft hälften av det antal privathästar vi hade under våra glansdagar och det har så klart märkts på flera olika vis.
Den enda fördelen som jag har tyckt har varit med färre hästar har varit att vi sluppit det tjafs om hagar/hagtider som var frekent när vi hade som mest hästar men inte lika många hagar som nu men annars tycker jag bara att det har varit trist med tomma boxar.
Jag har ju alltid mer eller mindre skött mig själv vad gäller ridning (rider på udda tider då ingen annan skulle få för sig att komma till stallet, typ 06.30 en lördag morgon) och hagutsäpp men har ändå saknat inspiration och "snack-sällskap" då jag varit i stallet.
Nu får jag ju mycket motivation, inspiration, råd och dåd via internet-vänner, bloggar och diskussionsforum men det har känts väl ensamt i stallet ibland.
För ett tag sedan insåg ridskolan att något måste göras för att locka fler privathästar till oss och detta arbete är ännu bara i sin linda men har redan börjat visa lite resultat.
Vi har, som jag tidigare nämnt, delat av våra hagar så att de blivit dubbelt så många och erbjuder nu in och utsläpp som ett tillägg i stallhyran (kostar 500:--/ månad). Tidigare fick man sköta detta själv eller deala med personalen/ andra hästägare och jag tror att det för i alla fall vissa upplevdes som bökigt och opraktiskt.
Fortfarande tror jag att vår konkurrenskraft har dalat betydligt sedan "fornstora dar" (på 80-talet tex) eftersom det numera är snarare ovanligt än vanligt att ridanläggningar tex bara har ett ridhus. En del har till och med tre! Dessutom finns det på många ställen jättefina utebanor (vår är dålig) och bra hagar (våra är små och saknar gräs), uteridningsmöjligheter osv. Så det vi kan konkurrera med är tex det centrala läget vilket inte är fy skam om man tex saknar bil och/ eller körkort eller är minderårig men ändå har häst/ponny.
Dessutom har vi fantastiska uteridningsmöjligheter trots att vi finns i Sveriges tredje största stad, man kan dels rida "hur långt som helst" på fält och stigar och dessutom utnyttja Jägersros träningsbanor som hålls i toppskick året runt!
Att ha tillgång till varmvatten för både hästen och sig själv (inklusive omklädningsrum), cafeteria 7 dagar i veckan och närhet till alla möjliga affärer (Hööks och EKO tex) är inte heller fy skam.
Hur som helst börjar stallet alltså åter fyllas på med nya hästar och det tycker jag är jättekul. Kanske dyker det till och med upp någon som är dressyrintresserad som jag kan plåga med mina tirader om träningar och tävlingar i allmänhet och Archie i synnerhet?
Det senaste tillskottet kom igår förresten och min vana trogen har jag redan döpt om det lilla ponny-djuret.
Det nya namnet blir:.....tadaaaa..... LILL-ARCHIE!
Så nu förstår jag varför Corre som ofta kommenterar här på bloggen blev så förtjust i Archie när hon såg utlagda bilder: det är nämligen Corre som flyttat till ridskolan med sin ponny och han är som det nya namnet antyder mycket lik en annan svart skönhet i stallet :=)!
Vi hade ca 30 privathästar och antalet var mer eller mindre konstant under många år även om det alltid fanns folk och hästar som "kom och gick".
För några år sedan började en markant nedgång i antalet privathästar att märkas, de tomma boxarna fylldes inte upp utan förblev tvärtom fler och fler.
Som minst har vi inte ens haft hälften av det antal privathästar vi hade under våra glansdagar och det har så klart märkts på flera olika vis.
Den enda fördelen som jag har tyckt har varit med färre hästar har varit att vi sluppit det tjafs om hagar/hagtider som var frekent när vi hade som mest hästar men inte lika många hagar som nu men annars tycker jag bara att det har varit trist med tomma boxar.
Jag har ju alltid mer eller mindre skött mig själv vad gäller ridning (rider på udda tider då ingen annan skulle få för sig att komma till stallet, typ 06.30 en lördag morgon) och hagutsäpp men har ändå saknat inspiration och "snack-sällskap" då jag varit i stallet.
Nu får jag ju mycket motivation, inspiration, råd och dåd via internet-vänner, bloggar och diskussionsforum men det har känts väl ensamt i stallet ibland.
För ett tag sedan insåg ridskolan att något måste göras för att locka fler privathästar till oss och detta arbete är ännu bara i sin linda men har redan börjat visa lite resultat.
Vi har, som jag tidigare nämnt, delat av våra hagar så att de blivit dubbelt så många och erbjuder nu in och utsläpp som ett tillägg i stallhyran (kostar 500:--/ månad). Tidigare fick man sköta detta själv eller deala med personalen/ andra hästägare och jag tror att det för i alla fall vissa upplevdes som bökigt och opraktiskt.
Fortfarande tror jag att vår konkurrenskraft har dalat betydligt sedan "fornstora dar" (på 80-talet tex) eftersom det numera är snarare ovanligt än vanligt att ridanläggningar tex bara har ett ridhus. En del har till och med tre! Dessutom finns det på många ställen jättefina utebanor (vår är dålig) och bra hagar (våra är små och saknar gräs), uteridningsmöjligheter osv. Så det vi kan konkurrera med är tex det centrala läget vilket inte är fy skam om man tex saknar bil och/ eller körkort eller är minderårig men ändå har häst/ponny.
Dessutom har vi fantastiska uteridningsmöjligheter trots att vi finns i Sveriges tredje största stad, man kan dels rida "hur långt som helst" på fält och stigar och dessutom utnyttja Jägersros träningsbanor som hålls i toppskick året runt!
Att ha tillgång till varmvatten för både hästen och sig själv (inklusive omklädningsrum), cafeteria 7 dagar i veckan och närhet till alla möjliga affärer (Hööks och EKO tex) är inte heller fy skam.
Hur som helst börjar stallet alltså åter fyllas på med nya hästar och det tycker jag är jättekul. Kanske dyker det till och med upp någon som är dressyrintresserad som jag kan plåga med mina tirader om träningar och tävlingar i allmänhet och Archie i synnerhet?
Det senaste tillskottet kom igår förresten och min vana trogen har jag redan döpt om det lilla ponny-djuret.
Det nya namnet blir:.....tadaaaa..... LILL-ARCHIE!
Så nu förstår jag varför Corre som ofta kommenterar här på bloggen blev så förtjust i Archie när hon såg utlagda bilder: det är nämligen Corre som flyttat till ridskolan med sin ponny och han är som det nya namnet antyder mycket lik en annan svart skönhet i stallet :=)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
