"Mina" hästar (sorry Lena :=))!

Idag har Lina tagit lite kort på "mina" hästar i hagen och jag vill gärna visa dom eftersom jag tycker att korten verkligen visar gossarna så som de är.

Först en bild på Archie. Han ska alltid fram först och är väldigt intresserad av det man gör! Notera att dalmas-luggen är intakt :=)!

Som sagt: "Störst går först". Det finns inte i sinnevärlden att Birk skulle våga/vilja (?) tränga sig före Arch. Han är alltid steget bakom och verkar trivas med den rollen. Han står också alltid i lä bakom Archie när det regnar/blåser: då är det säkert skönt att ha en större kamrat att gömma sig bakom.

Här tycker jag faktiskt att Birk ser lite "slug" ut -men det är nog skenet som bedrar :=). Han är mycket snäll och foglig!

Den mest talande bilden! Archie som bara måste kolla vad Lina håller på med medan Birk säkert "skiter i vilket" (notera avståndet).

Så är det alltid när jag och Lena städar hagen från bajs. Vi brukar köra in med en stor skottkärra och var sin spångrep och sedan sätter vi igång. Archie är oss hack i häl hela tiden, "hjälper till" medan Birk inte ens verkar reflektera över att vi är där.

Tack Lina för korten!

Piskmakaren i Lund

Jag poängterar ofta hur bra det är att bo i häst och ryttartäta Skåne om man har ridning som hobby och har nu än en gång fått bevisat hur nära till hands det mesta finns här.

Härom dagen diskuterade vi ju piskor här på bloggen och en skribent rekommenderade mig att köpa en körpiska av "Piskmakaren i Lund".

När jag googlade på nätet insåg jag att piskmakaren och jag är mer eller mindre grannar (båda med postadress Staffanstorp) så jag behövde inte fundera länge innan jag lyfte luren och avtalade en tid.

Idag inhandlades en körpiska för 400:-- som jag tänker ha både när jag rider och tömkör.

Piskmakaren har ingen affär utan har varorna i ett förråd i anslutning till sin bostad (villafastighet) så jag stod i hans trädgård och "provpiskade" på gräsmattan.

"Jag borde ju ha tagit hästen med mig så att vi kunde provpiska på honom" sa jag och som tur var förstod piskmakaren att detta var ett skämt :=).

Jag lovar att återkomma med rapport när piskan har testats, Archie....here I come! :=)!

Vilken trevlig överraskning!

Idag när jag kom till stallet väntade en present på mig; ett dressyrschabrak från Eskadron med bifogat brev:

"Hej Birgitta! Stort tack för dina insatser för klubben under 2008! Vi önskar dig också nya framgångar 2009. Varma hälsningar Malmö Civila Ryttarförening".

Jag måste säga att jag blev oerhört och mycket positivt överraskad!

Tydligen har man inom vår mer eller mindre insomnade dressyrsektion beslutat att på detta vis uppmuntra det fåtal som tävlar dressyr för vår klubb, om jag förstod saken rätt 5 ryttare inklusive undertecknad. Och ska jag vara ärlig gissar jag på fullt allvar att jag ensam gjorde fler starter förra året än de övriga tillsammans så klubben vibrerar inte av dresssyr precis :=)!

Hur som helst tyckte jag att detta var ett mycket trevligt initiativ, ett schabrak har man ju alltid nytta av och dessutom är det för mig i detta fallet mycket bara själva tanken som räknas. Jag hade blivit överlycklig för nästan vad som helst! Och i och med gåvan har jag åter brutit sviten av vita, vita och enbart vita scahbrak (övriga färgade har Archie vunnit) men allt klär ju en skönhet och dessutom kanske det inte är sååå jättefarligt att vara lite wild and crazy ibland och prova.....som i detta fallet...ett GRÅTT schabrak!

Rapport från Archie

Dagens ödmjuke skribent!

Vessla/hyena/hund

Hallå alla läsare!

Idag är det jag, Archie, som står för dagens blogginlägg.

Birgitta påstår att hon inte har en endaste sak att skriva om, kanske har hennes inspiration sinat eller så är hon helt enkelt fortfarande för uppfylld av den där lilla svarta saken som jag har sett att hon har haft med sig ett par gånger.

Birgitta har en konstig (o)vana att ge alla djur smeknamn; själv är både "buse", "monster" och "lille häst" (för att bara ta några exempel) och nu hörde jag att det lilla svarta djuret kallas för både vessla och hyena trots att det i mina ögon inte ser ut som något annat än en HUND (fast det var tusan vilken klenis den är....inte alls så muskulös som vissa andra hm hm....).

På tal om muskler vägrar jag att släppa ifrån mig min enorma hingsthals trots att jag numera inte får äta hur mycket mat jag vill. Min mage har därmot blivit mindre och jag orkar faktiskt spring lika fort som förut (allting är relativt ha ha) trots att jag inte får något kraftfoder.

Nu äter jag mängder med morötter i stället och om ni frågar mig så är det mycket godare än den där havren som jag aldrig riktigt kastade mig över.

Än så länge har jag sluppit träningen för Birgitta och det tackar jag inte nej till. Tränar-Birgitta tvingar mig att arbeta hårdare än ägar-Birgitta, jag ska springa i sidled, sträcka ut benen allt vad jag orkar, böja mig allt som går och jag vet inte allt. Fast jag ska inte klaga....23 timmars vila och 1 timmes arbete per dag är ju faktiskt inte för mycket begärt.

Jag misstänker att Birgitta i alla fall har planerat in någon tävling snart; tyckte jag hörde henne viska lite med skötar-Lina härom dagen. Eftersom tävlingarna är en form av vilo-pass för min del (jag blir aldrig nervös och så behöver jag bara ridas 20-30 minuter) så kan det nog bli kul att åka på en liten resa.

Sist men inte minst (fast han är mycket mindre än jag) måste jag berätta om min elake vän Birk! Så stöddig den lille skiten har blivit under tiden jag var sjuk!

Jag har alltid fått leka lite som jag vill med honom och som ni vet är min älsklingslek "jaga gumpen" men nu har Birk plötsligt fått för sig att han både ska bitas och sparkas när jag vill ha lite kul. Förra veckan sparkade han mig jättehårt (blodet rann... buhu....) och nu kanske vi ska gå i var sin hage i stället. Jag har berättat för Birk vad som väntar om han inte coolar ner sig- hoppas han fattar att det blir värst för honom själv om han inte lyssnar!

Det var allt från mig kära fans! Vill ni veta något mer, ha en autograf eller hälsa på så är det bara att höra av sig!

Årets TR-ändringar i dressyr mm

Snart börjar det i alla fall i mina trakter att närma sig säsongsdebut för dressyrtävlande och förutom att se till så att hästen är erfoderligt vaccinerad så kan man förbereda sig genom att titta igenom tävlingskalendern för att se vilka tävlingar man lämpligen kan/ ska anmäla till samt uppdatera sig kring tävlingsreglmentet som på ett eller annat vis ändras mer eller mindre varje år.

Ibland känns det som att en del ändringar har tillkommit för att någon skulle ha något att pyssla med på Ridsportförbundet medan andra ändringar varit välkomna och välgrundade.

Själv har jag som ryttare någon gång önskat förändringar som jag inbillar mig skulle gagna oss som tävlar och någon gång har jag haft svårt att förstå logiken i en del bestämmelser.

För att ta uppklassningssystemet som ett exempel så undrar jag om det är någon som har en teori om, eller rent av vet varför de nuvarande uppklassningsreglerna ser ut som de gör, dvs att placeringar på lokala tävlingar inte räknas över huvud taget?

Min egen teori är att detta beror på att man inte behöver hästlicens när man tävlar lokalt och att det därför skulle vara svårt att registrera poäng/placeringar tagna på denna nivå?

Ja, inte vet jag men personligen hade jag tyckt att det bästa vore att använda sig av ett system som var likadant på alla nivåer. Antingen slopar man uppklassningen helt eller så gäller den fullt ut.

Varför finns uppklassning egentligen? Är det för att man inte ska kunna "harva runt" på en för låg nivå hur länge som helst och "stjäla rosetter" från mindre duktiga ekipage? För i så fall är det ju precis vad man har möjlighet att göra på lokala tävlingar om man nu skulle vilja detta.

Sedan tror jag inte att det är sååå himla vanligt att ryttare gör på detta vis år ut och år in; de flesta vill väl komma vidare i sin utveckling och inte tävla samma klasser hur länge som helst om de egentligen är överkvalificerade, eller?

Det som nu begränsar "rosettjägare" till en viss del är bestämmelsen att
"Häst som erhållit 100 poäng eller mer från Lätt A-klass eller högre är uppklassad ur inbjudnings- och lokaltävling" men det hindrar ju ändå inte tex de som tävlar regionala LB-klasser att plocka "tusen" poäng där men ändå kunna tävla lokalt?

Vad gäller annat i TR kan man om man studerar årets ändringar läsa att
"vid framridning/träning på tävlingsområdet samt vid prisutdelning får ett ridspö bäras med en total längd av max 1,20 m".

Jag minns när man för några år sedan gjorde en ändring i TR om hur långt ett dressyrspö fick vara. Kontrollanter gick runt och mätte spön på framridningar och klippte med en medhavd sax av den bit som hos vissa ryttare var för lång!

Jag undrar: Gör det mer ont på hästen om man piskar med ett 1.30 m långt spö än ett som är 10 cm kortare eller är det "armens kraft" som avgör smärtan?

Nåja, någon maxlängd måste man kanske fastställa?

En annan ändring som jag blev lite fundersam över är följande:

"Som huvudbonad gäller godkänd hjälm, med hakbandet i funktion, och den ska bäras både vid ritten och vid ridning inom hela tävlingsområdet.
I Msv B-klasser och högre får seniorer, förutom hjälm enl ovan, bära hatt eller kubb under ritten.
Vid ridning inför Msv B-klasser och högre inom hela tävlingsområdet, får seniorer bära annan huvudbonad".

Vad menas med "annan huvudbonad" undrar jag? Keps? Mössa?

Ja, detta var lite funderingar kring årets TR, har ni fler får ni gärna hojta till!

Veckan som gått

Under veckan som gått har mitt och makens liv fått ytterligare en dimension; vi har blivit hundägare. Jag, efter att ha varit "hundlös" i ca 20 år och min man efter att ha varit livrädd för hundar under i princip lika lång tid. Nu är vi värre än de värsta småbarnsföräldrar; vi pratar babyspråk och pussar på hunden och jag väntar bara på att jag, som HATAR när djurägare benämner sig själva som "mamma" respektive "pappa" till sina djur ska börja göra detsamma. Huuu...som det kan gå!

Arch och Soya har hittills, vad jag tycker verkar vara den bästa relationen sinsemellan: ömsesidigt ointresse :=).

Soya springer så fint framför honom och Birk men hon är helt koncentrerad på sitt och är inte i vägen på minsta sätt.

Archies nymålade box har under veckan förblivit röd och oskadad vilket bekräftat min teori om att han slutade att trä-snida så fort han blev mer aktiverad och stimulerad genom hagvistelse och ridning.

På tal om ridning red jag ut 2 gånger under veckan; detta efter att inte ha ridit ut på över 2 månader.
Och som så ofta förr valde jag verkligen rätt (not) tillfälle: full storm!
Jag ville passa på medan det var mjukt i marken och ljust ute men att nästan slitas ur sadeln av blåsten hade jag gärna avstått.
Eftersom Archie, om han någonsin "dummar" sig ute gör det om någon häst som kommer i full fart skrämmer honom, gick han nu som ett "ljus" eftersom inga normala människor var ute med sina hästar i sådant uselt väder.

Under veckan som gått bytte jag också hage till hästarna, från en ganka torr men liten hage till en större men långt dyngigare dito.
Birk har vaknat på fel sida flera gånger i veckan eller så har Arch varit ovanligt "störig" för den förstnämnde har lyckats sparka den sistnämnde vid minst 2 tillfällen = djupt sår som gjorde att ena frambenet svullnade upp + några bett på halsen.

Vi får verkligen hoppas att den större hagen lugnar nerverna hos bägge så att vi slipper sära dom åt!

Underbart god kaloribomb (recept)

Även hästfolk kan behöva vräka i sig onyttigheter ibland eller vad säger ni?

Provade detta recept och det blev bara sååå gott att jag måste dela med mig:

Kladdkaka med After Eight

2,5 dl socker
4 msk kakao
0,5 tsk salt
2 tsk vaniljsocker
1,5 dl vetemjöl
50-100g smält margarin
2-3 ägg
8-10 after-eight-ckoklad som bryts ner/klipps itu
fler choklad (hela) att täcka kakan med

Sätt ugnen på 175°. Smörj och bröa en form, gärna med kokos . Blanda allt det torra och häll sedan i äggen och margarinet, blanda väl. Häll till sist i chokladen och ställ in i ugnen. Gräddningstiden beror på formens storlek, kolla den efter 10min. Ser det "halvdallrigt" ut så lägg after-egihtchoklad över hela kakan och grädda ytterligare 5-10 min.

OBS! Är kakan i för länge blir den för hård och den stelnar/ hårdnar även mer och mer ju längre tid man har den framme.

Servera gärna kakan varm med vispad grädde eller glass!

Tips:
Ät upp HELA kakan omgående då du annars måste stiga upp mitt i natten och avsluta jobbet :=)!,

Ensam vs tillsammans- gambling på hög nivå?

I dagarna har jag fått ett oangenämt bekymmer att grunna över:

Ska jag abrupt avsluta Birks och Archies vänskap innan Birk gör detsamma?

Som vi diskuterat tidigare är mycket man gör i livet farligt och ett kalkylerat risktagande. Ibland är det lätt att vara efterklok och ibland ångrar man också bittert att man gjorde på ett eller annat sätt.

Se på Archies fång....

Hade jag inte varit så ivrig med havreskopan hade vinterns traumatiska månader kanske aldrig varit ett faktum. Vem vet? Ibland vet man säkert, ibland tror man och ibland är det rena spekulationerna....

Vad gäller hagvistelse tillsammans med andra hästar är detta enligt mig en kalkylerad risk man tar som hästägare. I min värld är det tveklöst en större skaderisk att ha hästen gåendes ute tillsammans med en eller flera hästar mot om hästen går ensam. Och jag tror också på att "ju fler kockar desto sämre soppa" = större risk att skador uppstår ju fler potentiella "skadare" det går i hagen. Detta om man ska generalisera.

Det finns absolut flockar med måååånga hästar som fungerar ypperligt och där inte ett hårstrå kröks någonsin liksom det finns hästar som ensamma i hage skadar sig var och varannan dag.

Själv var jag under de år jag ägde Décima extremt tacksam över hennes "o-hästiga" beteende, hon tycktes helt ha missat att hon var ett flockdjur och föredrog absolut ensamheten.

Även om detta var onormalt så var det för mig som hästägare oerhört praktiskt och mindre riskfyllt; jag behövde aldrig samordna mitt utsläpp med någon annans och behövde inte heller frukta sönderbitna täcken, sparkad häst och dylikt.

När Archie inköptes, 3 år gammal dessutom, var ensamgående i hagen inget alternativ som jag ens övervägde trots att han redan första dagen betäckte ett 4-årigt sto 2 gånger vilket fick mig att fatta beslutet "aldrig mer med ett sto i hagen".

Jag ville att Archie skulle gå tillsammans med EN snäll valack och så har det också varit under de 2½ år jag ägt honom.

Mitt enda bekymmer under denna tid har varit Archies enorma förkärlek till att valla hästar i allmänhet och nosa dom i baken i synnerhet.

Hur många gånger hästarna än visat att detta inte uppskattas har han inte tagit den minsta lärdom utan fortsatt med sitt "gump-jagande".

Jag har haft ute Archie med minst 5-6 olika valacker genom åren och samtliga har kickat efter honom i större eller mindre omfattning.

Birk har hittills visat det största tålamodet och även Archie har väl dämpat sig efterhand och springer inte konstant runt vallar och nosar.

Mot bakgrund av ovanstående ska jag äntligen komma till saken, dvs ämnet för dagens blogginlägg:

Vi har under julen delat av våra redan ganska små hagar så att de numera är hälften så stora (läs: små).

Archie har denna vecka, 2 dagar i rad som vi vet blivit ganska hårt sparkad av Birk och den ena gången orsakade sparken ett ganska djupt men tack och lov litet sår på ett framben. Detta framben är nu tämligen svullet och även om Archie inte är halt så känns det så klart rätt så obehagligt och tankar à la "vad händer nästa gång" och "när blir nästa gång" väcks oundvikligen.

Ingen skugga över Birk i detta; när han tappar tålamodet hade en mindre tålig häst gjort det för länge sedan men frågan är ändå hur länge jag ska våga chansa på att det aldrig blir allvarligare än det varit hittills?

Min och stallchefens teori är att sparkarna är en konsekvens av att hagarnas yta decimerats kraftigt = mindre chans för hästarna att "komma undan".

Det jag beslutat hittills (i samråd med Birks ägare) är att byta hage från en ganska "torr" liten hage till en långt, långt dyigare men större dito.

Det känns så klart inte kul med sämre "kvalité" på den nya hagen men den är i alla fall lika stor som den som hästarna gick i innan hagdelningen.

Om inte detta hjälper så måste jag nog bryta Archies och Birks ihopgående även om i alla fall Archie, som är hälften så gammal som Birk, säkert kommer att sakna sin vapendragare.

Men som ni vet så har jag aldrig köpt häst för hästens skull utan för min egen, dvs jag ska kunna nyttja den och ha glädje av den.

Jag minns en internetbekant som i flera år rapporterade om diverse skador som hennes häst ständigt drog på sig där den gick i en underbart stor och på alla vis härlig hage med många hagkompisar (medan min häst gick i en liten gräslös hage utan sällskap). Men min häst var alltid ridbar medan hennes nästan aldrig var det och till slut tog jag bladet från munnen och frågade henne helt krasst "Vill du vara en ledande eller en ridande hästägare" (hon gjorde inget annat än var ute och promenerade med sin skadade häst tycktes det mig).

Jag gav henne rådet att kraftigt reducera antalet hästkompisar åt hästen och då hon följde mitt råd ökade hennes ridtimmar också markant :=)!

Fler extrema sammanträffanden!

Jag har tidigare berättat om olika mycket konstiga sammaträffanden som man (läs: jag) råkat ut för.

Att Soya heter Zingy Beauty tycker jag (eftersom jag önskade mig en ny Black Beauty) är ett sammanträffande som är liiite konstigt men vad säger ni om detta:

Min tredje hund, en greyhoundhane, skaffade jag medan jag läste sista året på Socialhögskolan i Lund. Hur han blev min tycker jag än idag är mer än märkligt.

Jag hade en tid innan jag köpte denna hund "fått" en 3 månaders gratisprenumeration på Sydsvenskan av mina föräldrar och en helg satt jag och läste hundannonserna och såg då att en greyhoundhane var till salu.

Då jag åkte och tittade på denna hund visade det sig att han var i princip en exakt kopia av den greyhound jag fått avliva några månader tidigare!

Folk som inte träffat mig på ett tag fattade aldrig att jag hade bytt hund när jag köpte denna greyhound nummer 2, de trodde att det var nummer 1 som fortfarande levde!

Men det var inte det konstigaste sammaträffandet då många greyhounds är gula.

Nej; det konstigaste i hela historien var hundens namn!

Som många andra greyhounds/whippets hade även denna hund ett "riktigt" namn- "Somollis Star in Motion" och ett namn som han kallades: TYSON.

Och nu kommer vi till det konstiga:

En tid innan jag såg annonsen om Tyson drömde jag om boxaren Mike Tyson. Det var en mycket märklig dröm i vilken Mike Tyson hoppade upp ur en häst-box i ett främmande stall varpå jag sa med extremt tillgjord röst à la "äldre, förnäm engelsk lady": "Mister Tyson I presume?" och sträckte fram handen för att hälsa. Och Mike Tyson mumlade något om att "hmmm, jo...han var ju Mike Tyson".

Jag kunde inte förstå varför jag drömt om en boxare; jag har aldrig intresserat mig för varken boxning i allmänhet eller Mike Tyson i synnerhet.

Men så kom då hunden Tyson in i mitt liv och vet ni vad: han var uppväxt i en hästbox ute på landet och åt lika gärna betfor och Krafft som hundmat (det är en historia i sig...men det tar vi inte denna gången).

Soyas kennel har förresten också en blogg; kolla gärna på både Soya och andra skönheter (Zahra är hennes helsyster) på http://www.pm.webblogg.se/

Black Beauty II

Hej! Jag heter Soya!

Jag kan läsa tidningen!

Fast skönast är att sova!

I söndags gjorde jag och min man något som hitills känns som något av det bästa vi gjort näst efter vårt giftemål och husköp: vi köpte hund!

Som jag redan nämnt tidigare i bloggen hade jag i 20-årsåldern 3 hundar (inte samtidigt dock), en långhårig schäfertik och 2 gula greyhounds. Alla hundarna var fullständigt underbara individer, supersnälla och lydiga, vackra och härliga på alla sätt och vis men jag har ändå valt att avstå från fortsatt hundägande i ca 20 år.

När jag fick avliva min sista hund hade jag precis börjat arbeta heltid på mitt första arbete som socialsekreterare och jag ansåg då att jag som singel, utan möjlighet att få hjälp av någon annan inte skulle klara av att vara den hundägare jag anser att man ska vara om man vill ha hund.

De 3 hundarna ägdes under min studietid då jag hade många lediga stunder och då mycket tid tillbringades i stallet med dessa och jag ansåg att 8 timmars heltidsarbete skulle innebära minst 9 timmars ensamhet för en ny hund på en daglig basis= otänkbart för mig.

Min längtan efter hund har varit relativt dämpad under många år men så tittade jag tex aldrig någonsin på greyhound-racing på tv av rädsla för att bli "hund-sjuk" igen.

Då jag träffade min man, som för övrigt egentligen är hundrädd efter att ha blivit skrämd av hangarhundar under sin militärtjänstgöring, tjatade han då och då om att det ändå skulle vara mysigt med en hund.

Eftersom vi, om inte annat, inte kunde enas om ras- jag ville bara ha greyhound eller whippet och min man ville ha något stort och hårigt :=)- så avslutade jag dessa diskussioner tämligen snabbt med motiveringen att vi inte hade tiden att ta hand om en hund.

För att göra en lång historia kort slutade dock det senaste samtalet i denna fråga med att jag faktiskt insåg att vi skulle kunna ha hund om bara min man förstod och var villig att ta på sig att ha det 100 %-iga ansvaret för hunden på vardagarna då han har fria, flexibla arbetstider medan jag bor för långt från hemmet för att ens ha tid (för att inte tala om lust) att åka hem på lunchrasterna.

Efter att ha penetrerat hundfrågan från alla möjliga infallsvinklar och efter att jag hade kontaktat 10-15 whippetuppfödare fick vi nys om en vuxen (1 år) tik vid namn Soya och i söndag blev hon alltså vår.

Om man tror på ödet så skulle man kunna säga att det var på förhand bestämt att Soya var den hund vi skulle ha. Redan innan jag såg henne IRL (men jag visste redan då att hon var svart) skojade jag om att hon kanske skulle bli Black Beauty II och därmed konkurrera med Arch om titeln "snyggaste svarta djuret i världen".

När vi sedan fick se Soya föll både jag och maken DIREKT varpå vi fick veta att Soya egentligen heter Zingy Beauty!

Vi är hittills helt besatta av denna lilla vessla och jag blir nästan rädd för den kärlek jag känner till henne redan. Min man, som ändå har barn (!) känner detsamma!

Det är verkligen underbart att vi båda är så himla förtjusta i vår nya familjemedlem och jag skojade med maken och sa att det är bättre att bli brädad av en hund än en 20-åring :=)!

Ni kommer säkert att få plågas med historier om även Soya trots att detta ska föreställa att vara en häst-blogg men det får ni stå ut med.

Arch tror jag inte känner att han måste "stå ut med" Soya- han är mycket hundvan sedan födseln (minns ni fölkorten där han 3 dagar gammal ligger bredvid en foxterrier?) och verkar snarare förtjust än likgiltig/arg i både hundar, katter och ankor!

Tyvärr har vi än så länge inga kort som gör Soya rättvisa men det kommer....Hon är hur som helst ursöt!

Om ni vill veta lite mer om hennes ursprung så kan ni kolla på hemsidan för Sveriges äldsta nu verksamma kennel, det är där sötnosen kommer ifrån:

http://www.whippet.nu/

Röd svans

Även om jag ofta stolt berättar om Archies tjocka, vågiga svans med inslag av röda slingor är det inte någon missriktad fåfänga som gör att hans hår nu består av extra mycket röd färg.

Jag målade hela boxen häromdagen och skrattade lite när jag såg en stor röd fläck i Archies fejs, förmodligen hade han pillat på någon vägg som ännu inte torkat.

Fläcken har redan skavts av men igår såg jag att även svansen fått sig en del stänk av den röda färgen. Det kommer säkert också att gå bort snabbt- färgen är vattenlöslig men nu vet ni som eventuellt besöker den svarte gossen vem/vad som är boven i dramat :=).

Detta får mig förresten att tänka på en fd stallkamrat som hade en isabellfärgad häst med kritvit svans. Eftersom hästägaren var FRISÖR hände det faktiskt att folk frågade om han hade färgat hästens svans; den såg liksom väteperoxidbehandlad ut à la Pamela Anderson :-)!

Djur/människo-substitut

För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja....det är väl upp till var och en att bedöma.

Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.

Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som "tar initiativet". Förmodligen får han utlopp för sitt "gose-behov" med Birk i hagen.

När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också "fnatta" mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska "hårdhänt"- jag välte nästan, ha ha) .

En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.

Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!

Fråga från en läsare om tömkörning

Fråga:

Jag tänkte bara fråga dig som är lite mer erfaren vad gäller tömkörning. Jag provade tömköra min häst igår (både hennes och min första gång någonsin!) och det gick ganska bra! Enda problemet var att hon "grävde ner sig" stundtals och nästan hade nosen i bringan. När jag såg detta försökte jag lyfta upp henne och la all energi på det men ibland när man är rakt bakom ser man ju inte var hon har sitt huvud. Vet du vad man kan göra åt det eller vad som är fel så att hon gör det? Vill ju få ut så mycket som möjligt av tömkörningen och inte bara lyfta upp huvudet!

Mitt svar:

Det du beskriver tycker jag är relativt vanligt då man tömkör (eller motsatsen- att hästen stretar emot).

Jag antar att du hade hästen inspänd och i så fall är mitt råd att INTE ha hästen inspänd öht utan bara ha tömmarna rakt genom gjorden och till bettet (så som du kan se att Archie tömkörs i videon från förra veckan). Mina hästar, som alla varit relativt "lätta i skallen" dvs har haft lätt att gå i form eller till och med bakom hand funkar det inte att spänna in eftersom detta ännu mer inbjuder till ihop-kryllning (syns kanske inte på videon just där man ibland hade önskat att hästen var lite mer ihop men den sekvensen visar ju en häst under igångsättning utan dirketa krav på sig) .

Om du redan har provat att tömköra oinspänt men ändå upplever detta problem är mitt råd att ta uppresande tömtag samt att mana på hästen lite så att den verkligen bjuder framåt.

Nu har du ju dessutom bara provat en gång så du kanske får ge det lite tid innan allt funkar...som jag bruka säga OPTIMALT!

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag vant in Archie på halm igen även om han kommer att stå på spån månaden ut.
Jag har helt enkelt lagt in en fin halmkaka varje kväll och på morgonen kunnat konstatera att maximalt hälften ätits upp.
Detta känns mycket tryggt och visar att Archie dels inte är någon halmätare av stora mått och dels att han rimligen inte är allt för utsvulten trots att han numera äter mindre stråfoder än förut och inget kraftfoder alls.

Igår målade jag om hela boxen trots viss risk för att färgen inte skulle torka tillräckligt snabbt pga det fuktiga och kalla vädret men jag stod helt enkelt inte ut med att se alla gnagmärken längre.
Och färgen torkade faktiskt även om liiite fastnade i ansiktet på Archie medan täcket klarade sig helt.
Nu kommer jag också att kunna se om min teori att Archie slutat gnaga helt stämmer (jag ser honom aldrig in action) eller om han tar sig en tugga då och då.

Ridningen fungerar utmärkt med våra mått mätt. Jag rider faktiskt ungefär som vanligt fast kortare pass så om jag innan fången travade/ galopperade under 40 minuter så gör jag det än så länge i 20.

Någon uteridning har det inte blivit ännu, dels eftersom det är så mörkt på eftermiddagen och framför allt eftersom det har varit ganska hårt i marken. Jag vill inte belasta hovarna med min tyngd på hård mark, det räcker med att Archie går (läs står) i hagen några timmar på detta vis.

Jag fortsätter väl med lika korta ridpass denna veckan också ungefär och sedan blir det nog mer eller mindre ridning som vanligt därefter.

Någon träning för Birgitta har jag däremot inte planerat in ännu, den sortens ridning får vänta ytterligare 1 månad kanske.

Avslutningsvis kan jag berätta att Arch numera fått storslagen konkurrens vad gäller benämningen "Black Beauty".

Om Black Beauty II tänker jag berätta lite utförligare någon av de närmaste dagarna och även visa några nytagna kort. Tills dess får ni leva i ovisshet :=)!

Tips/önskemål till tävlingsarrangörer

Om några veckor börjar de första dressyrtävlingarna för säsongen och jag skulle därför vilja framför mina tips och önskemål till de som arrangerar dessa.

Jag, som har tävlat i många år, har full förståelse för att det är tack vare många frivilliga och oavlönade krafter som vi tävlingsryttare över huvud taget kan tävla och det finns mycket som man som arrangör inte kan råda över (vädret tex) eller har ekonomiska förutsättningar att åtgärda (underlag, tillgång till bra parkering, flera ridhus osv).

MEN: om jag fick komma med några önskemål, som dessutom inte kostar något och är mycket lätta att uppfylla så här i internets tidsålder så är det följande:

Anmälan till tävling:

Här skulle jag önska att ALLA klubbar (vissa tillämpar det redan) stänger klasser för fortsatta anmälningar när man uppnått ett visst antal, förslagsvis 42 (någon stryker sig ALLTID). Som anmälare i god tid känns det mycket tråkigt och orättvist att bli bortlottad till förmån för någon ryttare som kanske anmält sig sista dagen.

Planering bör gynnas; det borde genomsyra allt som har med hästar att göra för den delen.

Publicering av domare i propositionen:

Som arrangör gissar jag att man oftast redan då man publicerar en proposition vet vem som ska döma de olika klasserna, annars är det också en brist på planering. Och om man vet vem som ska döma kan man lika gärna publicera namnen, eller?

Kristianstad ridklubb har gjort detta i åratal och jag undrar varför inte fler följer deras exempel?

Publicering av startlistor i GOD TID:

Nu sedan (väl?) alla klubbar slutat med utskick via post utan endast publicerar startlistor via nätet undrar jag varför man inte kan göra detta i god tid, dvs SENAST en vecka innan tävlingen?

Även om startlistorna är preliminära så får man i varje fall ett HUM om NÄR ungefär man kan tänkas starta och i förekommande fall OM man ska starta över huvud taget eller man har blivit bortlottad.

Det är inte alla som likt undertecknad mer eller mindre kan ta hästen under armen och åka iväg till tävling. Vissa behöver hyra släp och/ eller engagera en eller flera medhjälpare och då är det inte bara att komma 3-4 dagar innan tävling och tro att det både finns släp kvar till uthyrning och personer som kan ställa upp med kort varsel.

"Jakt" på de som inte sköter sig:

Jag hoppas att alla arrangörer "jagar" de ryttare som bara struntar i att dyka upp på en tävling utan att ens meddela sig per telefon. Detta är ett jäkla ofog tycker jag, särskilt om man tvingats lotta bort andra ekipage som gladeligen hade dykt upp för att tävla.

Skicka räkning till de som uteblir så kanske de skärper sig framöver!

Låt ryttarna välja priser:

Under den tid jag tävlat har jag sett de finaste/fulaste/billigaste/ konstigaste/ you name it priser som tänkas kan (tandkrämstuber och chipspåsar tex).

Och smaken är som baken- det som jag tycker är jättefint tycker någon annan ryttare är gräsligt och det som någon annan ryttare skulle ha stor nytta av kommer jag aldrig att använda.

Några klubbar har inför den smarta lösningen att man efter prisutdelning får VÄLJA sitt pris av de priser man kan välja bland. Den som vunnit klassen får välja först, tvåan står sedan på tur, därefter trean osv. Mest rättvist tycker jag och på så sätt så kanske fler blir nöjda och slipper byta priser med varandra.

Jag har tex själv bytt bort en säck havrefritt foder då det i min stallhyra ingår i princip fri tillgång på kraftfoder = för mig fullständigt värdelöst pris medan en annan ryttare uppskattade det mycket.

Tillbakablickar: Birgitta provar sadlar

Idag fick jag hem nya numret av Ridsport och på insändarsidorna ger en skribent rådet att man ska se upp med vem man anlitar som sadelutprovare.

När jag läste insändaren nickade jag igenkännande eftersom jag mindes (med fasa) mina egna dystra erfarenheter då jag första gången kom i kontakt med denna ibland självutnämnda yrkeskategori.

På den tiden (stenåldern) då jag köpte min första häst var begreppet sadelutprovare så vitt jag vet okänt. "Man" köpte oftast sadel genom att gå in i en ridsportbutik och köpa något som man tyckte var bekvämt för ens egen rumpa (och helst också plånbok) eller så köpte man stallkompisens begagnade sadel om den verkade passa hästen och en själv något så när. Lite förenklat men ni fattar....

Som överallt annars i världen har utvecklingen dock gått framåt även på sadelområdet och detta är säkert bra i många fall men kanske liiiite överdrivet i andra. Idag finns det sadlar som kostar upp emot 30.000:-- och frågan är hur mycket bättre man sitter/ rider i dessa än i säg en sadel för ca 10.000:--. Ja inte vet jag...

Och nu finns det alltså sadelutprovare som lever på hästägarnas egna okunnighet kring sadeltillpassning.

Själv var jag i många år nöjd och glad i min County-sadel som köptes ny för ca 7.000:-- till Heron.

När jag köpte Décima insåg jag dock att jag hade ett stort problem; hennes sadelläge utvecklades inte alls optimalt- tvärtom.

För att försöka göra en evighetslång historia något kortare bestämde jag mig för att anlita en så kallad sadelutprovare och valde en person vars namn jag hade hört sedan jag köpte min första hjälm (i personens dåvarande affär faktiskt) som 15-åring.

Jag åkte med Décima till utprovaren så att han skulle få se hästen IRL så att säga och fick med mig en sadel som påstods passa ypperligt. Och det gjorde den.....så länge hästen stod stilla eller tills jag hade travat i några minuter. Då satt sadeln på hästens hals i stället och jag åkte tillbaka och bad om en annan.

Sadelutprovaren hade många sadlar i sin affär och de därpå följande månaderna körde jag i skytteltrafik mellan utprovaren och mitt stall. Samtliga sadlar som jag fick låna passade uselt och en satt så illa efter avslutat ridapss (då hästen dessutom gick som en skadeskjuten kråka) att jag fick lust att gapskratta alternativt börja gråta. Jag hade ditills inte trott at man de facto kunde rida på en hästs hals men insåg att det var just det jag precis hade gjort och med resultat därefter.

Otroligt nog hade Décima under hela sin tid hos mig en rygg som gjord av stål och påverkades aldrig fysiskt av all skit jag slängde på henne. Själv fick jag ibland vissa.....hmmm...."fysiska skador" om vi ska uttryck oss diskret av en del av sadlarna men det gick så långt att jag i min desperation efter en passande sadel till hästen hade kunnat tänka mig att acceptera nästan vad som helst för egen del.

Under denna segdragna sadelutprovarprocess försökte jag kvala Décima till unghästchampionatet i dressyr och detta gick givetvis inte. Jag ska inte påstå att vi hade lyckats med en optimal sadel men att rida på hästens hals av och till underlättade ju inte precis.

Hur som helst började jag till slut inse att detta skulle bli en "never ending story" och jag åkte till sadelutprovaren för att reklamera hela affären och kräva pengarna tillbaka. Sadelutprovaren hade dessförinnan uppenbarligen tröttnat på sin besvärliga och icke-tillfredsställda kund (läs: moi) och visat detta bla genom att då jag ringde be mig att återkomma om 5 minuter varefter han stängde av telefonen resten av dagen (då grät jag nästan av ilska och frustration).

Först då min dåvarande sambo, som jag hade tagit med mig som moraliskt stöd, började uttala diverse hot fick jag tillbaka mina pengar och kunde därefter avsluta min kontakt med denna usla person.

Det "komiska" (eller inte) var att en av sadelutprovarens avslutande meningar var något i stil med: "Jag förstår inte varför du är så otålig.....jag har kunder som det har tagit ETT ÅR (!!!!!!) innan jag har hittat en passande sadel till".

Ehh.....jaha...och det skulle liksom vara en tröst och typ ett bra betyg för utprovaren??? Jag tror inte det va´!

När jag väl hade avslutat mina affärer med utprovaren började jag prata med mina hästbekanta om hur lurad jag hade känt mig. DÅ fick jag höra flera skräckhistorier om denna person och insåg att han lurat långt fler personer än mig. En kvinna hade till och med vänt sig till allmäna reklamationsnämnden.

Nu fick jag ju mina pengar till slut (dock ingen sadel trots månader av utprovningar) men det kostade tid, bensinpengar och en frustration utan dess like.

Och utprovaren verkar ännu, sitt usla rykte till trots. Det dyker väl ständigt upp nya offer att lura kan jag tro.

Hur jag fick tag på en passande sadel till slut är en helt annan historia. Även den utprovaren sade sig nästan aldrig ha sett ett så svårt sadelläge som hos Décima (som bla hade så platta bogblad att nästan alla sadlar med lätthet gled över dom hur man än försökte stoppa det) men jag fick en passande sadel till slut.

Att den sedan kostade mer än det dubbla mot vad jag från början hade tänkt mig att lägga på en sadel är ytterligare en annan story och min man vet än idag inte hur mycket sadeln egentligen kostade. Tur att vi har skild ekonomi :=)!

Livet är inte bara orättvist- det är också FARLIGT!

Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:

Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.

Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.

Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.

På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!

Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram "out of nowhere" och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade....ehhh....studsade åt sidan...och där skiljdes våra vägar!

Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.

Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!

Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!

Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!

Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:

Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två "omgivnings- och riskbedömning", steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen - dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.

Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.

Jag ser allt för ofta hästar som inte "vet sin plats", helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.

Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.

Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av....räknar....2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.

De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .

Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.

Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.

Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv....

Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f...n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.

Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.

Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.

Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och "naket" att inte ha bälte.

Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.

Tömkörning är BRA- barbacka är BLÄ!

Jag har flera gånger på bloggen förespråkat tömkörning som ett VETTIGT komplement till ridningen och inte i enbart "rastnings-syfte" utan även i stärkande och utbildande syfte.

Om hästen (eller för all del ryttaren) råkar ut för något som gör att hästen inte kan ha sadel på ryggen kan man ändå utföra ett meningsfullt arbete om man vet hur man tömkör.

Vi har precis en häst i stallet som pga icke-passande sadel har fått problem med ryggen och till viss del sitt rörelsemönster. Hästen är kollad av veterinär och ordinationen är bland annat (givetvis) ett sadelbyte.

Nu kan ju inte alla trolla fram en ny, välanpassad sadel som genom ett trollslag och alternativet till att tömköra medan man väntar på en sådan är, förutom att longera att....huu....(jag ryser) RIDA BARBACKA.

Nu måste jag reta upp vissa läsare genom att framföra åsikten att barbacka i min värld främst är till för barn som leker med sina ponnys och ingenting som en seriös dressyrryttare bör ägna sig åt. "Det finns en anledning till att sadeln uppfanns" brukar jag raljera när folk vill rida barbacka.

OK, Jan Brink hade säkert kunnat utföra något meningsfullt dressyrarbete barbacka men den genomsnittlige ryttaren saknar ofta den balans och skicklighet i övrigt för att kunna rida ett barbackapass som motsvarar ett dito MED sadel. De flesta vuxna ryttare som jag sett drista sig till att rida utan sadel klamrar sig runt hästen med uppdragna ben, de skumpar, rider i ett undertempo för att inte halka av osv.

Så: blir ni utan sadel en längre tid; köp ingen barbacka-pad att sitta på utan satsa på att lära er tömkörning i stället :=)!

Eftersom jag nu tjatat så mycket om detta med tömkörning så får jag väl visa upp min egen häst på detta vis även om jag helst hade låtit bli.

Med risk för att låta som Birgitta 12 år med tretusen bortförklaringar så måste jag ändå säga att det ser mycket bättre ut IRL än på film. Var har den flashiga traven tagit vägen? Ja, inte vet jag men den syns inte på film i alla fall. Jag tröstar mig med min vän Anns åsikt att video slätar ut både det bra och det dåliga och det har jag själv upplevt många gånger.

Hur som helst är detta en sekvens från min igångsättning av Archie så jag har inte kunnat klippa ihop något från ett längre pass utan det ni ser är i princip så mycket som jag vågar tömköra just nu.

Om ni undrar så tömkör jag alltid mina hästar icke-inspända men har man en mer "stretig" häst tycker jag inte att man ska tveka att spänna in den så att man kommer till arbete.

Notera bommarna på marken i slutet av filmen. Nu tömkörde inte jag över dessa under just detta passet men att tömköra över bommar är ett UTMÄRKT sätt att få hästen att arbeta med ryggen.

Som vanligt ett stort tack till Lina som både filmat och lagt på den enligt mig extremt passande musiken till. Som den ungdom Lina är (18 år) brukar hon välja lite mer "konstig" musik tycker tant Birgitta men just denna låten känns som att den bara ÄR Archie.

http://www.youtube.com/watch?v=yM9NefARa8U

Dalmas

Det finns enligt stallchefen och flera andra tyckare i stallet ingen värre synd man kan begå mot Archie än den jag utsätter honom för ibland: jag klipper av hans pannlugg när den börjar ramla ner i ögonen!

"Han ser ju ut som en DAL-MAS" skriks det i kör så fort jag varit framme med saxen.

Själv är jag inte lika känslig utan tänker mer "det växer snart ut igen" :=)! Och det gör det!

Jesus-Archie

Igår insåg jag att jag måste revidera min teori om hur Archie kan ha fått fång.

Jag trodde ju att det, i kombination med överutfodring av havre, kunde bero på ätande av möglig halm då vi för ovanlighetens skull haft ganska många dåliga halmbalar. Det är givetvis inte så att jag har strött med denna halm medvetet men vissa balar har sett helt "friska" ut men så har det ändå dolt sig mögliga partier inne i balen som jag inte har sett när jag har strött på morgonen (mörkt i stallet).

Hur som helst så har jag nu börjat vänja in Archie på halm igen, detta efter att veterinären tyckte att han inte behövde stå på spån sedan han blev frisk.

Och min tillvänjning har bestått i att jag har lagt in en FIN halmkaka i boxen på kvällen så att Archie skulle kunna dryga ut sin nerbantade kost med denna.

Resultat:

Archie är som Jesus som lyckades utfodra tusentals människor med 5 fiskar (eller hur det nu var....jag är ateist så jag har inte så bra koll på religionshistorian):

Av en halmkaka ha Archie i princip lyckas strö upp hela boxen! Det är halm överallt :=)!

Av detta följer att han rimligtvis inte känner någon större halmätar-längtan och om han inte vill äta EN halmkaka nu när han bantar så tror jag knappast att han åt mer halm då han hade fri tillgång på ensilage.

På tal om att äta halm förresten:

Minns min första häst Menelli....

Jag köpte henne direkt från ett bete och hon kom alltså hem till "min" ridskola och blev installad i en box efter att ha gått ute dygnet runt, gud vet hur länge (hon reds samtidigt dock).

Hur som helst...efter den första natten i vårt stall fick jag en chock då jag kom på morgonen. ALL och jag menar ALL halm var uppäten!!!! Det måste ha varit en stor omställning för Menelli att inte kunna beta dygnet runt :=)!

Veckan som gått: hagutsläpp, filmning, järnsadel mm

Veckan som gått har varit tämligen händelserik och jag ska försöka att sammanfatta några "highlights":

I onsdags hade vi hästägarmöte och Lena, Birks ägare undrade lite försynt om jag hade köpt ytterligare hästar då jag alltid benämner Archie och Birk som "mina hästar".

"Ja, mina hästar är snälla" sa jag i en diskussion om att leda hästarna till och från hagen och med det menade jag egentligen att Lenas häst är mycket snäll medan min egen häst är.....tja...inte lika snäll som den gudomlige Birk i alla fall...

Nu tror jag inte att Lena har några större bekymmer med att jag ibland muntligen övertar ägandet av även Birk fast hon hävdar aldrig att Archie är hennes :=).

I torsdags var Archie och jag hos ATG:s hovslagare och fick det glädjande beskedet att Archies hovar såg mycket fina ut och hovslagaren tyckte också att jag kunde börja släppa ut Archie i hagen.

I lördags morse beslöt jag mig för att ta hovslagaren på orden och som genom en otrolig försyn töade hagarna upp fullständigt efter att ha varit genomfrusna i ca 2 veckor. Det kändes långt säkrare att släppa ut en häst som inte varit ute på ca 8 veckor i lera än på is och själva utsläppet gick så odramatiskt till som man bara hade kunnat drömma om.

Archie och Birk traskade rakt ut i leran och strosade runt lite för att därefter ställa sig en en hörna och sova. Inte tillstymmelse till bock och brall från Archie och inte heller någon "vallning" av Birk.

Å ena sidan blev jag liiiite förvånad över att Archie inte ens tog sig en liiiiten galopp men å andra sidan så har han varit otroligt "tam" ända sedan jag fick börja tömköra honom.

Redan på söndagen hade hagarna frusit igen men då var jag inte så bekymrad och även det utsläppet gick fullständigt stillsamt tillväga.

I lördags fick Lina och jag också för oss att vi skulle filma min tömkörning av Archie även fast vi troligen inte kommer att våga visa upp resultatet för omvärlden.

Som jag sa till Lina så kan "folk" på nätet klaga på att man har fel färg på sin hårsnodd så att visa upp en helt nyligen igångsatt häst som man har 15-20 minuter på sig att tömköra känns inte helt optimalt.

Vi kom hur som helst överens om att om vi ska visa någon film så måste ljudet tas bort så att inte undertecknads skånska hörs bräka. Dessutom fäller jag en del avslöjande kommentarer som inte bör sparas för eftervärlden :=).

Avslutningsvis kan jag nämna att jag började rida så smått redan på torsdag eftermiddag och jag har nu hunnit med några 10-20 minuters ridpass. Ridningen som sådan går utmärkt men jag kan konstatera att något har hänt med antingen mina sittben eller med min sadel eller med båda delarna.

Jag tror inte att min ända har krympt med typ 300 %, gym-tränad eller ej, så då återstår bara gissningen att någon har stoppat om min sadel med järn sedan jag använde den senast.

Efter första ridturen, som pågick i typ 15 minuter så kändes det som att mina sittben skulle gå i bitar när jag satte mig i sadeln för den andra ridturen. Ömma var bara förnamnet.....

Hur är detta möjligt? Jag som alltid har sagt att jag har en så mjuk och skön sadel????

Det konstiga är att jag inte har ont i sittbenen när jag klämmer på dom men sitta i sadeln är inte alls behagligt. Så det är kanske tur att jag bara får rida korta stunder för mycket mer hade nog min bakdel inte orkat med för tillfället :=).

Min fråga till Agria.....

...blev inte besvarad! Inte för att jag egentligen hade förväntat mig det men ändå....

Jag har nu fått både ersättningen och det "förklarande brev" man får där det specificeras hur mycket som ersatts men alltså inget annat.

Men skit samma...jag är som tidigare nämnts bara så glad över att vi har veterinärvårdssförsäkringar i Sverige.

Archies, med andra fång-hästars mått mätt, relativt "milda" fång har hittills kostat ca 10.000 och då har han ändå bara röntgats 1 gång, fått ca 50 butta-påsar totalt och undersökts som hastigast 4 gånger.

De hästar som varit påverkade mycket längre tid, som har fått fångbeslag som ska tittas till av hovslagare ofta, som stått på boxvila i månader, de kan nog generera kostnader på både det två och tredubbla och tänk att behöva betala allt ur egen ficka!

Så jag klagar inte över en utebliven förklaring från Agira. Det finns så mycket att vara tacksam över i stället.

En bloggstöld till!

Med risk för att anklagas för bloggstöld eller för att sakna fantasi nog att skriva egna inlägg "måste" jag bara publicera följande klipp från havrepappans (www.hippson.se/blogs/havrepappa) blogg.


Att jag finner det så roligt är delvis eftersom jag själv otaliga gånger skämtat om Archies svårigheter att förflytta sig i sidled och hur man skulle kunna lösa detta.


Havrepappan har ett utmärkt förslag:


Specialfoder i ordets rätta bemärkelse


Hela hästvärlden är full av meningslösa och svindyra prylar, den ena är värre än den andra. Allt skall vara pretto och special. Det duger ju inte att göra rent sin hjälm med tvål och vatten gubevars, till det så måste man naturligtvis använda ett speciellt hjälmtvättmedel.

Allra värst blir det när man kommer till kraftfoder för häst. Som jag tidigare skrivit så finns det minst 50 olika tillverkare som var och en har minst 10 olika sorters kraftfoder i sitt sortiment... Alltså, summa summarum minst 500 olika sorters säckar att välja mellan. Naturligtvis är det olika innehåll i var och en av de olika säckarna..?

Jag lanserar nu istället ett foder med ett garanterat unikt innehåll. Havrepappas specialfoder. Detta foder kommer att bli fullständigt banbrytande inom hästsporten, och precis alla kommer att vilja köpa det, till vilket löjligt högt pris som helst.

Först och främst själva formen på dessa pellets. Det är ju så underskattat! Alla idag existerande foder ser ut som mini-bajs. Bruna små korvar av pressat foder. Havrepappas specialfoder kommer istället att tillverkas som pellets i formen av små hästar. Varje häst väger 100 gram vilket gör att man lätt kan räkna upp rätt mängd foder, t ex 10 hästar = ett kilo.

Fodret i sig kommer att specialsys för olika önskade egenskaper, och det är faktiskt bara fantasin som sätter gränserna. Dessa varianter kommer att finnas i grundutbudet från början:

Skänkelvikningsfoder: Fodret består av 15 % järnfilsspån, och som nödvändigt tillbehör finns Havrepappas elektromagnet för endast 12799:- att köpa. Man utfodrar hästen med specialfodret varje dag under 10 dagar innan tävling. Väl på tävlingen placeras en medhjälpare med elektromagneten vid den bokstav som skänkelvikningen skall avslutas vid. När ekipaget når momentet skänkelvikning i programmet så startar medhjälparen elektromagneten och hästen, bokstavligt talat, dras i sidled till rätt bokstav.

Arabfoder: Detta är ett arabfoder i ordets rätta bemärkelse. Det innehåller 25 % sand från ett sandtag i Dubai, alltså arabfoder (och som ger en hutlös bra vinstmarginal...).

Prestationsfoder: Detta är ett helt ordinärt standardfoder baserat på havre, men med tillsatserna Red Bull och vodka. Säg vilken häst som inte flyger fram över tävlingsbanan med det fodret i kroppen? Dessbättre testas aldrig hästar för alkoholhalt i blodet under tävling utan endast ryttarna. De senare bör därför inte äta detta hästfoder närmare inpå tävlingen än 10 timmar.

Bantningsfoder: Inuti varje liten pellet finns en kudde av helium. Efter två veckors behandling med detta specialfoder uppnås en 100-200 kilos viktnedgång. Överdosering bör i möjligaste mån undvikas då hästen kan bli orolig när den bokstavligt talat, likt en ballong, svävar runt inne i stallet på nattetid. Som säkerhetsåtgärd skall hästen ha på sig grimma samt longerlina i boxen så att man enkelt kan få ner hästen från taket, om olyckan ändå skulle vara framme.

Fartfoder: Med denna specialblandning av 50 % havre och 50 % rent raketbränsle så kan man få fart på det tröttaste av gamla ök till hästar. När man känner att farten borde ökas så tänder man helt sonika eld baktill på hästen. En 7 dagars behandling räcker till ca 10 sekunder i 250 km/h. Detta foder passar även för de som vill imponera på domarna med en läckert ökad trav. Som nödvändigt tillbehör säljs även Havrepappas flamskyddsmedel för 1499:-. De flesta hästägare uppskattar trots allt att hästen har en svans.

Detta kommer att utgöra bassortimentetet i Havrepappas specialfoder. På sikt kommer fler varianter av fodret att markandsföras. En given uppföljare är ett foder för hästar som har svårt för serpentiner. Detta kommer att bestå av 75 % Tequila. Säg mig, vilken alkis på stan klarar av att gå rakt fram menar jag...

Min teori stämde nog!

Minns ni att jag i blogginlägg från den 7 december hade en teori om att människor idag i allmänhet har svårt att veta hur man ska hantera andras sorg, vad man ska säga (om man ska säga något) osv.

Jag hade noterat att flera personer i stallet "låtsades som att det regnade" vad gällde att Archie var jätte-sjuk, de kommenterade inte detta med ett ljud trots att de mycket väl visste hur det var fatt med både mig (super-ledsen) och hästen (sjuk).

Och efter att ha sett utvecklingen i stallet sedan dess och folks reaktioner både när Archie började "kvickna till" och nu när han är friskförklarad så är jag övertygad om att min teori stämde.

Att "folk" (så klart inte alla men en del) inte sa något tidigare var säkert för att de inte visste vad/ hur de skulle säga/ bemöta mig som var så ledsen.

NU är det ingen måtta på frågandet, gratulationer, kramar och andra glädjeyttringar. Folk kommer spontant fram och förhör sig om hur det går och verkar genuint glada över gossens snabba "come-back".

Jag är så klart överlycklig över att hästen är frisk och onekligen ligger det något i ordspråket "delad glädje är dubbel glädje".

Vi (töm)kör på + underbara besked från hovslagaren!

Så här ser de nya framskorna ut:

Idag är jag gladare än jag varit på mycket, mycket länge!

Har precis varit på ATG-kliniken med Archie och fått EXAKT de önskebesked jag så innerligt velat ha på men inte vågat hoppas på.

Archie blev skodd av ATG:s hovslagare Mats (http://thomssonshovslageri.se/) och ALLT han sa var som ljuv musik för mina öron.

Det går över huvudtaget inte att SE att Archie haft fång när man tar av skorna, hovarna ser superfina ut, han rör sig utmärkt i både skritt och trav och vänder precis korrekt.

Mats har skott Archie med en sko som underlättar överrullningen (ska fotografera hovarna i veckan så att ni får se, annars är det samma typ av sko som visas på bild i den Ridsport som kom ut för 2 nummer sedan tror jag och som handlar om "natural balance").

Om man ska hårddra det så hade man egentligen kunnat sko Archie helt "vanligt" men jag vill ju verkligen göra ALLT för att igångsättning ska kunna ske så bra som möjligt och Mats tyckte att jag även kunde sko med denna typ av sko framöver.

Jag har redan pratat med min ordinarier hovslagare och vi är helt överens om att köra på detta koncept framöver.

Annars pratade Mats och jag om olika råd och rön vad gäller fång och Mats är inte heller förespråkare av boxvila "in absurdum" (flera månader) om hästen VILL röra sig och gör det bra.

På fråga när jag kunde släppa ut Archie i hagen med tanke på att det är fruset så menade Mats att det ur fånghänseende inte spelade någon roll men att man får ta i beaktande att alla hästar riskerar vrickningar osv och särskilt om de är extra "stallmodiga" som Archie är nu lite grann.
Så det är en avvägningsfråga och jag får suga lite på den karamellen innan jag fattar ett slutgiltigt beslut.

Jag har nu i ca 10 dagar tömkört 2 gånger om dagen, 20 minuter per gång och vill verkligen än en gång rekommendera denna typ av motion för hästar som vilar/ ska sättas igång.

Det ger enligt min åsikt mycket, mycket mer att tömköra än att leda hästen utan att man belastar hovarna mer!

Jag har även gjort en del trampträning och nu när jag tömkör så ofta så börjar poletten verkligen att ramla ner. Härligt!

Jag kommer att varva tömkörning med ridning framöver och så länge jag inte vågar släppa ut fortsätta med motion 2 gånger om dagen om än mycket korta pass (ca 20 minuter).

Det kliar extremt mycket i "utsläppnings-fingrarna" men samtidigt är det frågan om det är så smart att riskera en vrickning nu när jag fått en så otroligt fräsch häst på rekordkort tid?

PS:

Hittade en bild på nätet på skon, se ovan och så här skriver en skribent på http://www.bukefalos.se/ om den:

Natural Balance är en sko som är mer tvär i tån, alltså inte så rundad framtill, samt att den är avfasad (tåriktad) och detta befrämjar god överrullning.Vi har provat den på ganska många hästar, oftast med gott resultat.Dock kan man få problem med vissa hästar pga FÖR bra överrullning, som får hästen att snubbla.Vi har också med stor framgång använt den som fångbeslag, då den ligger bra under en avkortad tå, och ger bra överrullning, som minskar stora böjsenans dragkraft mot hovbenet.Så jag vet inte om jag skulle rekommendera den till en snubblande häst, det beror på VARFÖR hästen snubblar.......De Natural Balance-skor som säljs i Sverige via Kerkhaert, tillverkas i Malaysia.Detta gör att skorna är rejält dyra, pga hög fraktkostnad.Kerkhaert tittar på att tillverka dom själva i holland, vilket skulle sänka priserna väsentligt.

Underbara bilder och roliga filmer, NOT!!!!

Hmmm, undrar om man kanske kan hitta något ätbart här?


Vad är det? Ville du något?



(Dörröppningen till höger är förresten den dörr Archie hoppade över vid sin första löshoppningsträning hos undertecknad).



Inspirerad av mängder av bilder på sina hästar som mina "internetbekanta" visade upp på http://www.ryttarfiket.se/ häromdagen fick jag för mig att jag skulle ta några vackra bilder på mitt lika bildsköna djur.


Tänkte passa på och roa mig med detta under våra 20-minuters sejourer i ridhuset och släppte lös (o)djuret för att slippa få med dinglande grimma, grimskaft eller longeringslina som störande tillbehör.


Och det var smart....nej!!!!


Hur jag än ptrooade och hade mig lyckades jag inte få Archie att stå stilla ens en sekund. Antingen skrittade han rakt framför kameran, aldeles för nära eller så for han iväg ivrigt brallandes.


Som synes fick jag inte ETT ENDA vettigt kort, jag som för mitt inre såg härliga bilder med en korrekt uppställd häst som visade sig i all sin glans.


Nä, enda anledningen till att jag kunde ta några usla kort över huvud taget var att det i ena hörnet av ridhuset finns en PAPPERSKORG som Archie alias BAGLADY ibland roar sig med att rota i. När han sin vana trogen körde ner snoken i korgen lyckades jag knäppa de mycket konstiga bilderna ni ser.


Filmerna håller ungefär lika hög (läs urusel) kvalité och då fick jag ändå radera bort några sekvenser där Archie mer eller mindre försöker att sätta sig i knät på mig.


http://www.youtube.com/watch?v=QQwd5U4qOmM



http://www.youtube.com/watch?v=VFP1PJgXo5o


Jaja....det blir inte alltid som man tänkt sig....

Oupps...det kan bli dyrt att ha en marodör!

För någon vecka sedan frågade en anonym skribent här på sidan vad min stallägare ansåg om Archies då ganska frenetiska trä-gnagande pga flera veckors boxvila.

Jag svarde lite raljerande att stallägaren inte brydde sig då vårt stall är ganska nerslitet redan och då man tämligen lätt kan sätta en masonitskiva över det uppätna.

Eftersom jag står på en ridskola som inte ägs av en person/ familj har jag faktiskt aldrig reflekterat över risken att bli debiterad något som hästen förstör helt enkelt därför att det aldrig har hänt att någon fått betala för det som gått sönder.

Ingen hästägare låter ju hästen ta itu saker medvetet och ibland kan det också vara svårt att avgöra vilken häst som förstört något samt om något som gått itu beror på att tex träet redan var skadat/ murket pga ålderdom.

Själv sprayade jag "fy-spray" över stora delar av Archies boxväggar men jag förmodar att medlet inte sitter i hur länge som helst och dessutom hävdar vissa att hästen kan vänja sig vid smaken och gnaga ändå.

Hur som helst så fick jag mig en tankeställare härom dagen och jag ska berätta varför.

Det händer ibland, om än inte så ofta, att jag besöker andra stall av olika anledningar. Jag tycker att det kan vara ganska intressant att se hur andra stall fungerar, vilka regler som gäller, hur utfodring och mockning sköts osv. Jag brukar alltid ställa "tusen frågor" vid sådana tillfälle; alltid lär man sig något nytt och ibland inser man också hur himla bra man själv har det!

Och det var det sistnämnda jag insåg häromdagen då jag träffade en stallägare och vi kom att prata om det här med hur olönsamt det kan vara att hyra ut boxar i liten skala.

"Ja, det räcker ju med att hästen sparkar itu vattenkoppen en månad så är den månadens vinst borta" sa jag.

"Nänä" menade stallägaren "det får hästägaren själv betala!"

Det visade sig då att denna stallägare hade skrivit in i sina kontrakt att ALLT som en häst förstörde fick ägaren ersätta. Och det man inte kunde ersätta själv blev man debiterad med 200:--/ timme i arbetskostnad + givetvis för materialet.

Stallägaren berättade om en inackorderad häst som hade gnagt på massor av stolpar i en hage. Eftersom hästen går ensam råder det ingen tvekan om att det är just den hästen som är marodören i detta fallet och nu måste hästägaren antingen byta ut en jääääkla massa stolpar eller betala stallägaren för att han ska göra det.

Detta fick mig verkligen att tänka till!

Skulle jag någon gång flytta till ett annat stall vill det till att jag lusläser kontraktet! Dels är ju Archie inte helt nödbedd att gnaga på saker om tillfälle ges och dels är det ju faktiskt så att en olycka kan inträffa och saker kan då gå itu.

Själv är både jag och maken extremt ohändiga så att vi skulle byta hagstolpar, snickra upp nya boxväggar eller byta ut vattenkoppar finns liksom inte på kartan. Och då kan det tydligen bli dyrt....hos vissa i alla fall :=)!

Mer om städning och att unna sig

För några dagar sedan gav jag er tipset att städa för att må bra :=) och jag har funderat lite mer på fenomenet städning sedan dess.

En sak som jag tycker är ganska konstig är att vissa hästmänniskor är nästan maniska när det gäller ordning och reda i stallet och kring allt som har med hästen att göra medan deras hem inte alls återspeglar deras pedantiska sinne.

Det jag har svårt att förstå är hur det kan vara så jätteviktigt att hästen har en kliniskt ren och välstädad miljö omkring sig (som om den skulle bry sig....) medan man själv kan leva i högar med smutstvätt, disk, damm, osv.

Minns att jag var hemma hos en hästägare en gång och bad till högre makter att hon inte skulle be mig at ta av mig skorna. Hennes lilla lägenhet var täckt av hund och katthår och man hade nog fått slänga sina strumpor efter att ha trampat runt där i några minuter.

Är det kanske så att det helt enkelt är roligare att hålla rent och städat hos hästen än hos sig själv?

Är att pyssla och putsa med hästen och dess grejer den vuxna motsvarigheten till att leka med dockskåp?

En annan sak som jag också faschineras oerhört av är hur enormt uppoffrande/icke-egoistiska många hästägare är.

Jag ser mååånga hästägare som själva mer eller mindre klär sig i trasor, har hem som ser ut att ha utrustats från "Myrorna" men hästen; den har minsann allt den behöver och mycket mer därtill!

Det är inte ovanligt att på hästsidor som tex Bukefalos läsa om hästägare som knappt har mat för dagen men som ändå kämpar oerhört för att få behålla sin eller tom sina skyddslingar.

Och att behålla ett djur som betyder mycket för en är väl sin sak; det kan jag visst förstå men varför finns det hos vissa denna nästan hysteriska köp-mani vad gäller hästen när man sedan som sagt inte kan unna sig själv en ny tröja och icke-trasig skor?

För många år sedan kände jag en person som verkligen var som i ovan beskrivna exempel. Kläderna som bars hade jag slängt för länge sedan liksom de utslitna och nertrampade skorna. Och jag hade inte sagt något om detta i sak, har man dåligt med pengar så har man, då är det inte bara att traska iväg och shoppa det man vill men det var det här jag inte förstod: människan HADE pengar och det var ingen måtta på de mängder med hästutrustning som regnade över personens häst.

Jag har förstått att det för vissa hästägare är viktigt att visa upp sig (läs: hästen) på tävlingar och träningar men det komiska (eller inte) var att denna häst aldrig varken tävlade eller tränade.

Ägaren måste helt enkelt ha funnit något konstigt nöje i att handla saker till hästen (den hade tex minst 20 täcken) medan intresset för den egna personen och det egna hemmet var noll.

Ja, det är sådant som jag kan tycka är lite konstigt men alla är vi olika....

Förresten kände jag en gång i tiden också en person som brukade slänga sina täcken och schabrak när de blev så smutsiga att de behövde tvättas (och hon väntade läääääänge, trust me).

Men denna person var omåttligt rik och kunde unna sig denna form av extravagans (?) och dessutom lyckliggjorde hon säkert mer än en hästägare/hästskötare i stallet som plockade upp det slängda ur soporna och tog hem för en jätterengöring :=)!

Den lilla blogg-världen och olika typer av hästmänniskor

Vissa teman återkommer oftare än andra i min blogg; att livet ibland är orättvist är ett sådant tema, och att världen ibland är väldigt liten är ett annat.

Ett exempel på det sistnämnda fick jag för ett tag sedan då jag tipsades om att en gammal internet-bekant som jag träffat vid några tillfällen har en blogg.

På den tiden personen var aktuell på samma hästforum som undertecknad kallade hon sig "Lill-Anna" (trots att hon är 176 cm lång :=)) och eftersom hon varken var anonym där eller på sin blogg så tycker jag att jag kan "avslöja" henne.

Hur som helst, Annas blogg http://lanciosmatte.blogg.se/, ledde mig vidare till hennes mans blogg som jag måste säga roade mig en del. Bland annat hittade jag nedastående alster författat av honom (jag har kopierat det rakt av) och jag måste säga att jag nickade extremt igenkännande åt nästan varje ord:

Olika typer av hästmänniskor (kopierat från www.hippson.se/blogs/havrepappa)

Jag fick en fråga från en läsare om jag kunde beskriva hästmänniskor i allmänhet, och de mer galnare avarterna i synnerhet. Det är väl klart jag kan göra det. Ironier och generaliseringar är ju mina starkaste sidor.

Jag tycker mig kunna urskilja ett antal "typer" av hästmänniskor som utmärker sig från den grå massan av vanligt hästfolk. Håll till godo...

Surrogatmänniskan
Denna grupp hästmänniskor har häst istället för barn och familj. Dom behandlar hästen som om den vore en mänsklig varelse, och hörs ofta prata med hästen inne i boxen. Om det hade varit möjligt så skulle de ha föredragit att ha hästen hemma i den egna lägenheten istället för i stallet. Då detta är omöjligt så tillbringar de en ansenlig tid i stallet. Hästmänniskor av det här slaget anser att tävla med hästen är djurplågeri, och pysslar mycket hellre än att rida.

Kännetecken: Har ofta en påse hästgodis i "mänskliga" smaker så som skogsbär eller grönt te hängandes utanför boxen.

Tips för framtiden: Bli påsatt och skaffa en unge så att den stackars hästen kan få lite lugn och ro.

Tävlingsmänniskan
Hästägaren ser sitt djur som ett tävlingsredskap. Att plocka rosetter är allt. Om så hästen skulle halta illa på tre ben och ha det fjärde benet rakt ut från kroppen i en konstig vinkel så skall det tävlas... och vinnas. De pysslar med hästen bara precis så mycket som är absolut nödvändigt för att den skall överleva och kunna prestera bra. Tävlar gärna i klasser långt under hästens kapacitet, det är ju skönt att få vinna.

Kännetecken: Boxdörren är smyckad av plaketter, i övrigt tomt utanför boxen.

Tips för framtiden: Rosetter är enbart papper och tyg, går inte att sälja och har inget värde, mer än för dig personligen.

Socialmänniskan
Är egentligen inte så speciellt intresserad av hästen som sådan, men har hela sitt sociala liv i stallet. Pratar mycket och gärna med alla, och tillbringar mer tid i stallets fikarum än på och med hästen. Ofta är det mycket snack och liten verkstad samt en hel del skitprat om alla andra människor och hästar i stallet.

Kännetecken: En latte-mustasch och en slarvigt mockad box eftersom de andra gick och fikade innan hon var klar med mockningen.

Tips för framtiden: Det finns människor även i världen utanför stallet. En vän utanför hästvärlden kanske inte skulle vara så fel trots allt?

hästen-är-mitt-liv-människan
Allt, och då menar jag ALLT, som existerar i denna grupps liv är den egna hästen. Inget socialt liv existerar i övrigt, möjligen bortsett från Bukefalos där denna grupp hänger när de inte är i stallet. Denna grupp tävlar inte, av den enkla anledningen att de inte vågar möta så många främmande människor på en gång. Istället så försörjer de minst hälften av alla Sveriges veterinärer genom ständigt återkommande besök eftersom de flesta av dem lider av Münchhausen by proxy-syndrom.

Kännetecken: Misstänksam mot nya människor i stallet, och pratar ofta mumlande för sig själva.
Tips för framtiden: Skaffa ytterligare en hobby... gå en studiecirkel i knyppling, matlagning, krokimålning... vad som helst går bra.

Ponnyungen
Dessa små otäcka ungar finns enbart på finare anläggningar. Där ses de hänga i cafeterian drickandes en Cola medan de pratar med polare under tiden som mamma/pappa packar transport, och ryktar ponnyn inför tävlingen. När föräldrarna är klara så ringer de till ponnyungen på mobilen och meddelar att det är klart, varpå de blir utskällda av vilken anledning som helst. Dessa bortskämda snorungar surar därefter hela vägen till tävlingen, vägrar ut sig på första hindret och piskar sen upp sin ponny. Därefter lastar föräldrarna ponnyn igen och de åker hem.

Kännetecken: Ser ingen skillnad på sin ponny och en moped.

Tips för framtiden: En månad på Robinson-ön hade gjort er gott era små ligister.

Sniptanterna
Denna min favoritgrupp bland hästmänniskor. Tycker själva att de är för mer än alla andra tillsammans, och älskar ljudet av sin egen röst. Allt som de själva gör är bara sååå fantastiskt, och ingenting som någon annan gör är ens i närheten av bra. De talar sällan med någon annan i stallet (mer än möjligen några få utvalda), men sniper desto oftare på munnen när hon hör andra prata med varandra. Skulle aldrig sänka sig till den nivån att hon åkte till stallet osminkad och utan sina märkeskläder.

Kännetecken: Mun som pekar nedåt och näsa som pekar uppåt. Hårt sminkad. Skulle aldrig starta i en tävling på lätt-nivå utan ställer hellre upp i en Msv med ett resultat på 32%.

Tips för framtiden: Bli påsatt, men skaffa för guds skull ingen unge.

Snål men rik-människorna
Denna grupp driver ofta egna stall med inackorderingar. Hatar när någon stackars tjej spiller ut 4 korn havre i stallgången eftersom havre är jättedyrt. Dessa människor har ofta små, men tydliga, tecken på ett visst välstånd (som kommer sig av ett liv i snålhet) såsom Rolexklockor eller mycket exklusiva glasögon. Snålheten tar sig ständigt nya uttryck och regler är bara bra så länge de gynnar dem själva.

Kännetecken: Har vissa likheter med sniptanten, men är betydligt snålare och mer mästrande med övriga i närheten.

Tips för framtiden: Öva dig själv genom att slänga 2 korn havre i toaletten varje kväll. Du kommer att gråta i början, men det blir enklare efter ett par, tre år.

Det finns säkert många, många fler grupper än dessa nyss nämnda i hästvärlden. Alla är vi ju olika som individer och hästmänniskor. Jag älskar dock att generalisera och ondgöra mig över avarterna i hästfolkets släkte, och då blir det så här...

Åhhh....detta byråkrati-Sverige!

Under mina 15 år som handläggare av försörjningsstöd (socialbidrag) skrev jag tonvis med formella beslut, brev och överklaganden men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig när jag anser att byråkratin mest verkar vara för "sakens skull" och ingenting annat....

För några veckor sedan skickade jag in en räkning från ATG till Agria för att få denna ersatt och tydligen missade jag att kopiera båda sidorna på räkningen varför jag efter någon vecka fick ett brev från Agria där jag ombads att komplettera tidigare insända handlingar.

Jag säger inget om detta I SAK, rätt ska givetvis vara rätt och rätt handlingar SKA inlämnas men vad jag vänder mig emot är hanteringen!

I stället för att snabbt ringa upp mig och förklara att jag missat en del av räkningen har handläggaren i stället bemödat sig med att författa ett brev som jag fick ca 2 veckor efter att jag skickat in mina papper.

Hade jag fått ett telefonsamtal hade jag kunnat faxa över kompletteringen samma dag och saken hade varit ur världen.

Som säkert många av er vet utgör veterinärräkningar ofta inga små-summor precis, det brukar snarare handla om tusentals kronor och så klart vill i alla fall inte jag ligga ute med dom pengarna längre än nödvändigt.

Blev så sur att jag skrev ett brev till Agria, vi får väl se om jag får något svar. Suck...


Refererar till Ert brev daterat 081217 (se kopia) och översänder begärda handlingar som tydligen av misstag glömts att kopieras i sin helhet tidigare.

En fråga jag gärna vill ha svar på är varför Ni inte tar kontakt med Era försäkringstagare via telefon och/ eller mail eftersom Ni efterfrågar både telefonnummer, alternativt telefonnummer, mobilnummer och mailadress i Er skadeanmälan? Vad ska Ni med dessa uppgifter till om Ni ändå inte nyttjar den information Ni får?

Ni har trots att jag har uppgett 2 telefonnummer (varav jag svarar på det ena dygnet runt) och en mailadress inte hört av Er på annat sätt än via ovanstående brev daterat 081217 som var mig tillhanda 081223.

En fullständigt onödig fördröjning av handläggningen av mitt ärende som jag ser det och jag är tacksam om Ni vid behov av ytterligare kontakter med mig ringer eller mailar till mig.